Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Om Ayn Rand
Eftersom Ayn Rand är Nattväktarens främsta filosofiska inspirationskälla (näst efter mitt eget sunda förnuft) följer här en kort presentation av henne och hennes filosofi. Uppsatserna skrevs ursprungligen för första numret av Objektivistisk skriftserie, men är något omarbetade och uppdaterade för denna utgåva.


Ayn Rand – En kort biografi

Denna biografi skrevs 1987 för första numret av Objektivistisk skriftserie. Den omarbetades 1996 i samband med att hela OS1 omarbetades. I denna nyutgåva har jag bara gjort några smärre ändringar.

Författarinnan och filosofen Ayn Rand föddes i S:t Petersburg 2 februari 1905 och dog i New York 6 mars 1982. Hon valde inte själv platsen för sin födelse, men hon valde var hon ville leva, verka och dö. Ryssland var, varken före eller efter revolutionen, ett samhälle i hennes smak; USA var det land hon beundrade och vars grundprinciper var hennes egna.

Men Ayn Rand växte upp i Ryssland och upplevde på nära håll revolutionen av år 1917 och de första stadierna av det kommunistiska skräckväldet. Hon studerade vid universitetet i Leningrad och tog examen i historia och filosofi. År 1926 fick hon ett sex månaders utresevisum och lämnade landet för att aldrig mer återvända. (1) Hon begav sig till USA:s västkust, till Hollywood, fast besluten att klara sig på egen hand. Hon arbetade som servitris, som statist, som garderobsassistent vid ett filmbolag, och så småningom också som redaktör av filmmanus. Det var också i Hollywood som hon mötte sin blivande make, Frank O'Connor. De gifte sig 1929, och strax därefter fick Ayn Rand sitt amerikanska medborgarskap. (I början av 50-talet flyttade paret till New York, där de stannade för resten av livet.)

Ayn Rand hade bestämt sig tidigt för att bli författare – vid nio års ålder – och allt hon företog sig var underordnat detta karriärval. Men hon måste byta land och språk innan hon kunde debutera. (Hon talade f.ö. hela sitt liv med uttalad rysk brytning, men bortsett från detta behärskade hon snart engelska språket till fulländning.)

Strax innan Ayn Rand lämnade Sovjet riktade en avlägsen bekant en bön till henne: "Om de frågar dig i Amerika – berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och att vi alla långsamt håller på att dö." Hon lovade att göra det; och hon uppfyllde sitt löfte med sin första roman, We the Living, som kom ut 1936. (2)

Handlingen i We the Living är förlagd till Sovjetunionen i början av 1920-talet, vid tiden för Lenins s.k. "Nya Ekonomiska Politik". Boken skildrar en ung kvinnas desperata kamp för att leva sitt eget liv och rädda sin kärlek undan en förkvävande diktatur. Dess tema är det enskilda människolivets helgd och den totalitära statens ondska – konflikten mellan den enskildes önskan att leva sitt liv och statens fordran att han ska offra det.

We the Living är en protest inte bara mot Sovjetdiktaturen utan mot den totalitära staten som sådan, oavsett vilken skepnad den tar. Detta illustreras väl av vad som hände med boken i Italien under Andra världskriget. Ett italienskt filmbolag gjorde en film av boken och fick den att passera censuren; fascistregimen uppfattade den som enbart antisovjetisk propaganda. Filmen blev en stor succé – men efter en tid fann sig regimen föranlåten att dra in den och förbjuda vidare visning. Den italienska biopubliken hade uppfattat budskapet. (3)

Något litterärt genombrott blev emellertid inte We the Living. Den uppskattades inte av de litterära kritikerna. 30-talet var den tid som brukar kallas "det röda decenniet" i USA, och intellektuella som betraktade Sovjet som arbetarnas paradis och fröet till ett framtida lyckorike på jorden hade inget till övers för en bok som beskrev deras idealstat som den var – en kyrkogård. När försäljningen så småningom ändå tog fart, hade förlaget skrotat tryckplåtarna och kunde inte ge ut en andra upplaga. (We the Living återutgavs 1959 och har sedan intagit sin rättmätiga plats som en modern klassiker.)

Under 30-talet författade Ayn Rand också ett filmmanus, Red Pawn, som köptes av ett filmbolag men aldrig spelades in; några pjäser, varav en – Night of January 16th – gjorde viss succé; samt en kortroman, Anthem, som handlar om ett framtida genomkollektiviserat samhälle, där bruket av ordet "jag" har förbjudits och måste återupptäckas av bokens hjälte. (4)

Det stora genombrottet kom med romanen The Fountainhead, (5) som kom ut år 1943. Denna bok refuserades av tolv olika förlag, som inte trodde på dess kommersiella möjligheter; den blev till sist publicerad tack vare att en förlagsredaktör på Bobbs-Merrill, Archibald Ogden, ställde ett ultimatum till sitt förlag. ("Om detta inte är den rätta boken för vårt förlag, är jag inte heller den rätte förlagsredaktören.") Boken blev snart en stor försäljningsframgång, och tillhör idag den kategori böcker som aldrig försvinner från bokhandelsdiskarna och som aldrig sviks av den stora publiken. (Boken blev också filmatiserad 1949 med Gary Cooper, Patrica Neal och Raymond Massey i de ledande rollerna.)

The Fountainhead är, med författarinnans egna ord, en roman om "individualism kontra kollektivism, inte i politiken utan i människosjälen". Den skildrar en kompromisslös individualists, arkitekten Howard Roarks, karriär i en kollektivistisk omvärld. Handlingen tar sin början den dag då Roark blir relegerad från sin arkitektskola, och visar sedan hur han tar den ena motgången efter den andra utan att låta sig knäckas, och hans långa väg fram till erkännande och slutlig triumf.

Varför har The Fountainhead fängslat och fortsätter att fängsla generationer av läsare? Det mest uppenbara svaret är att den är så otroligt spännande. Ayn Rand bygger upp sin intrig med en skicklighet som skulle göra vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Läsarens nyfikenhet på vad som ska hända i nästa kapitel eller på nästa sida tillåts inte för ett ögonblick slappna.

Men en normal deckare eller thriller läser man vanligen en gång och lägger undan den för att läsa nästa. The Fountainhead, däremot, går man tillbaka till och läser om och om igen. Den är inte bara en thriller; den är stor litteratur. Den är en idéroman. Och den är också en psykologisk thriller: den handlar verkligen om individualism och kollektivism i människornas själar.

Ingen har lyckats skildra den sociale klättrarens psykologi så som Ayn Rand gör i The Fountainhead; inte heller den rena maktmänniskans psykologi; ingen har skildrat en djupgående lojalitetskonflikt med samma både yttre och inre dramatik; ingen har så väl skildrat kluvenheten hos en besviken idealist. Romanens hjälte, Howard Roark, är Ayn Rands gestaltning av idealmänniskan. Hans slutliga triumf är inte någon lyckträff; från första sidan till den sista ger han prov på de egenskaper som gör honom till en hjälte. Att försöka gestalta en idealmänniska och lyckas – att göra idealet psykologiskt trovärdigt – är mer än någon annan av världslitteraturens stora åstadkommit.

En idéroman är definitionsmässigt en roman med ett budskap. The Fountainheads budskap är kompromisslöst individualistiskt. Det sammanfattas bäst av Howard Roarks ord under den rättegång som utgör romanens klimax: "Jag ville komma hit och säga att jag är en människa som inte existerar för andra. Det måste sägas. Världen håller på att gå under i en orgie i självuppoffring."

Ayn Rands egna litterära favoriter var Victor Hugo och Dostojevskij, och det finns mycket som förenar henne med dem. Vad hon framför allt beundrade hos dem var förmågan att bygga upp en thrillerintrig och inom ramen för denna intrig behandla de mest storslagna ämnen och loda människosjälens djup. Ayn Rand har lärt sig av sina läromästare. (6)

Framgången med The Fountainhead och filmkontraktet gjorde att Ayn Rand för första gången var ekonomiskt oberoende. Hon arbetade under 40-talet med en del politiska projekt för att hejda kollektivismens frammarsch i USA – tyvärr med föga framgång. En uppmärksammad händelse var när hon ställde upp som vittne i ett kongressförhör angående kommunistisk infiltration i Hollywood. (7) Det var i samband med dessa förhör som hon fällde ett yttrande som är utomordentligt kännetecknande för henne. Någon gratulerade henne för hennes modiga uppträdande, och hennes svar var: "Jag är inte modig nog att vara feg. Jag ser konsekvenserna alltför tydligt."

Ayn Rands huvudsakliga sysselsättning under dessa år var emellertid att författa sin nästa roman, Atlas Shrugged, (8) som hon påbörjade 1945 men inte avslutade förrän 1957. Denna roman får t.o.m. The Fountainhead att framstå som en förövning: Atlas Shrugged är utan tvivel det största verket i den samlade världslitteraturen.

Enligt baksidesreklamen är Atlas Shrugged "en detektivroman – inte om ett mord på en människokropp, utan om mordet på människoanden – och dess återfödelse". Man ska ju inte avslöja mördaren i en detektivroman, men det är ingen hemlighet vad Ayn Rand betraktar som de verkligt destruktiva faktorerna i världen, som människoandens mördare: mysticism, altruism, kollektivism. Mysticism, d.v.s. förkastandet av förnuftet som kunskapskälla till förmån för tro, "intuition", känslor. Altruism, d.v.s. uppfattningen att meningen med människans liv är att hon ska offra det, att hon måste leva för andra i första hand och inte för sin egen skull. Kollektivism, d.v.s. uppfattningen att den enskilde är blott och bart ett fragment av den grupp (stat, folk, nation, ras, samhällsklass) han råkar tillhöra.

Motgiftet mot mysticismen har Ayn Rand funnit i Aristoteles' filosofi, och som en hyllning till Aristoteles och en programförklaring har hon gett de tre huvuddelarna i Atlas Shrugged namn efter Aristoteles' tre berömda "tankelagar": motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje, identitetslagen.

Det abstrakta filosofiska temat i Atlas Shrugged är "det mänskliga intellektets roll i människans tillvaro – och, som en följd härav, att demonstrera en ny moralfilosofi, den rationella egennyttans moral". Detta kan tyckas alltför abstrakt som tema för en detektivroman, och ändå är det just en detektivroman Ayn Rand har lyckats åstadkomma.

För att visa vilken roll intellektet spelar i människans tillvaro har Ayn Rand skrivit en roman som skildrar vad som händer när de skapande begåvningarna inom alla olika områden lägger av, går i strejk, lämnar världen att fungera utan intellektets hjälp. Atlas Shrugged handlar om ett helt samhälles totala kollaps. Den skildrar ett USA i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid, ett USA som tagit ett par steg till på den kollektivistiska vägen och nått den punkt där blandekonomin övergår i total diktatur. Ett par av bokens huvudpersoner kämpar en heroisk kamp för att hålla den industriella produktionen igång: Dagny Taggart, driftschef vid ett transkontinentalt järnvägsbolag, och Hank Rearden, den siste av Amerikas "self-made men", stålmagnat och uppfinnare. Men alla som skulle kunna hjälpa dem försvinner mystiskt och spårlöst, en efter en, när de som bäst behövs. Ett produktivt geni förvandlas oförklarligt till en värdelös playboy – landets rikaste bankir likviderar sin bank till sista öret och försvinner spårlöst – dess ledande filosof lämnar sin lärostol och återfinns som kock på ett motell – av hans mest lovande elever blir en sjörövare och en annan förmodas göra en obemärkt karriär som andre biträdande bokhållare. En motor som skulle ha kunnat revolutionera tekniken hittas halvfärdig och övergiven på en skrothög. Och överallt hör man en meningslös fras som används för att uttrycka hopplöshet och uppgivenhet: "Vem är John Galt?"

Någon tycks ha stoppat världens motor. Den övergivna motorn visar sig vara en symbol för något mycket djupare: att intellektet och intellektets bärare övergivit världen och lämnat den att skrota ner sig själv.

Sådan är "mordgåtan" i Atlas Shrugged. Och den får sin dramatiska lösning. På samma sätt som Hercule Poirot i slutet av en Agatha Christie-deckare samlar alla de inblandade och avslöjar mördaren, samlar hjälten i Atlas Shrugged hela folket och avslöjar de moraliska och filosofiska rötterna till samhällets förfall. Den mördade människoanden kan till sist återfödas.

På ett plan är Atlas Shrugged en thriller och kan läsas som en sådan – för den rena, ohyggliga, gastkramande spänningens skull. På ett annat plan förkroppsligar Atlas Shrugged en ny, genomgripande och revolutionerande filosofi – en filosofi som förmår integrera till synes helt skilda aspekter av tillvaron till ett helt. Därför är den en roman man kan läsa om hur många gånger som helst och varje gång göra någon ny upptäckt. Atlas Shrugged är över tusen sidor lång – och på dessa tusen sidor finns det inte en enda överflödig scen, inte ett enda överflödigt ord.

Liksom Ayn Rands tidigare romaner blev Atlas Shrugged negativt mottagen (eller rentut sagt smutskastad) av kritikerna; liksom The Fountainhead erövrade den snabbt den breda publiken och har hållit den fängslad alltsedan dess. Romanen gjorde Ayn Rand till en celebritet, till en av USA:s mest inflytelserika och omdebatterade offentliga personer. Den skapade anhängare i tusental eller mer till hennes politiska och filosofiska idéer.

60- och 70-talen blev för Ayn Rand en period av artikelskrivande och offentliga framträdanden. Hon redigerade tre på varandra följande tidskrifter: The Objectivist Newsletter (1962–65), The Objectivist (1966–71) och The Ayn Rand Letter (1971–76), hon uppträdde i radio och TV, hon höll tal som samlade väldiga åhörarskaror, hon blev intervjuad i Playboy (en intervju som f.ö. ger en utmärkt introduktion till hennes tänkande). (9) Hon hade presenterat kärnan i sin filosofi i Atlas Shrugged, men mycket återstod ännu att göra: att redovisa dess teoretiska fundament och dess praktiska tillämpningar.

Sina viktigaste tal och artiklar samlade Ayn Rand i en rad böcker som utgavs under 60- och 70-talen. (En förteckning över dessa böcker ges i artikeln "Böcker av Ayn Rand".)

Ayn Rands sista projekt var att skriva manus till och producera en TV-serie baserad på Atlas Shrugged. Tragiskt nog avbröts detta projekt av hennes insjuknande och död.

Ayn Rand testamenterade sin kvarlåtenskap till sin lärjunge Leonard Peikoff och utnämnde honom till universalarvinge. (Hennes make, Frank O'Connor, hade avlidit några år tidigare.) Leonard Peikoff och ett växande antal objektivistiska intellektuella för idag hennes arv vidare, och gör det (oftast) med den äran.

Objektivistisk skriftserie [var] ett led i denna strävan att föra arvet efter Ayn Rand vidare. Vi [gjorde] det i ett kulturklimat som alltför mycket präglas av den filosofiska korruption hon ägnade sitt liv åt att bekämpa; och vi [väntade] oss inte några kortsiktiga framgångar. Vi [arbetade] på lång sikt. Vi [var] förvissade om att det finns människor (de må vara få eller många) som är mottagliga för rationella idéer och som ännu inte givit upp under mysticismens, altruismens och kollektivismens tryck. Ayn Rand beskrev ibland sitt eget inflytande som en underjordisk källåder som kunde bryta fram på de mest oväntade ställen. Vi [var] övertygade om att denna källåder även kan bryta fram på oväntade håll i Sverige.


1) Ayn Rands flicknamn var Alisa Rosenbaum. Hon tog sitt nya namn i samband med sin flyttning till USA. Ett av skälen till namnändringen var att skydda föräldrar och släktingar i Sovjet, som kunde ha råkat mycket illa ut om hennes identitet varit känd för de sovjetiska myndigheterna - speciellt efter det att hon vunnit världsrykte. Ayn Rand hade hoppats att hennes familj skulle ha kunnat följa efter henne till USA, men så blev det inte. Såvitt är bekant avled hennes föräldrar under belägringen av Leningrad under Andra världskriget, liksom också mellansystern Natasja. Yngsta systern Nora besökte Ayn Rand på 70-talet, men klarade inte av omställningen till ett fritt samhälle, utan återvände till det invanda slaveriet i Sovjet, något som Ayn Rand lär ha tagit hårt.

Namnet "Ayn" är en förkortning av det finska "Aino". Ryktet att hon skulle tagit sitt efternamn från en skrivmaskin av märket Rand-Remington är med all sannolikhet apokryfiskt (dessa skrivmaskiner började inte tillverkas förrän senare).

2) Svensk översättning: De levande, 1978.

3) Filmen gjordes utan Ayn Rands medgivande eller vetskap. Efter kriget förde hon en upphovsrättslig process om saken, vilken slutade med en förlikning. Hon var emellertid mycket nöjd med själva filmen och hade bara invändningar mot ett par enskilda scener som förvrängde hennes budskap. Filmen finns numera i en videoversion.

4) Red Pawn finns i svensk översättning, men än så länge bara i min byrålåda. Night of January 19th har spelats på svenska, i ett fåtal föreställningar i Uppsala hösten 1999; det var ett amatörsällskap som gjorde föreställningen, men framförandet var utmärkt. Anthem finns i två svenska översättningar: Hymn, 1984; Lovsång, 1996.

5) Svensk översättning: Urkällan, 1987.

6) Ayn Rand beundrade Dostojevskij men delade inte hans människosyn och livskänsla. (Hon lär ha sagt att Dostojevskij skildrar människor "som de inte borde vara".) Hon beundrade och älskade Victor Hugo, vars storslagna och solbelysta livskänsla hon helt och hållet delade.

7) Ayn Rands vittnesmål, liksom hennes egna anteckningar om det rättmätiga i dessa förhör, finns numera publicerade i Journals of Ayn Rand (New York: Dutton, 1997; red. David Harriman. - Det hör till den officiella mytbildningen att dessa kongressförhör innebar en hetsjakt mot kommunister i USA. Raka motsatsen är fallet. De personer som vittnade mot kommunisterna fick aldrig mer något arbete i Hollywood.

8) Svensk översättning: Och världen skälvde, 1986.

9) Ayn Rands Playboyintervju ingår numera i en antologi med de mest uppmärksammade Playboyintervjuerna. (Den kan givetvis även köpas separat från The Ayn Rand Bookstore. Jag har själv ett fåtal ex. på lager, som jag säljer för 10 kr/styck, så länge lagret räcker.)

© 1987, 1996, 2002 Per-Olof Samuelsson

Får givetvis citeras med angivande av källa

Tillbaka


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.