Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Om Ayn Rand
Eftersom Ayn Rand är Nattväktarens främsta filosofiska inspirationskälla (näst efter mitt eget sunda förnuft) följer här en kort presentation av henne och hennes filosofi. Uppsatserna skrevs ursprungligen för första numret av Objektivistisk skriftserie, men är något omarbetade och uppdaterade för denna utgåva.


Ayn Rand – En kort biografi

Denna biografi skrevs 1987 för första numret av Objektivistisk skriftserie. Den omarbetades 1996 i samband med att hela OS1 omarbetades. I denna nyutgåva har jag bara gjort några smärre ändringar.

Författarinnan och filosofen Ayn Rand föddes i S:t Petersburg 2 februari 1905 och dog i New York 6 mars 1982. Hon valde inte själv platsen för sin födelse, men hon valde var hon ville leva, verka och dö. Ryssland var, varken före eller efter revolutionen, ett samhälle i hennes smak; USA var det land hon beundrade och vars grundprinciper var hennes egna.

Men Ayn Rand växte upp i Ryssland och upplevde på nära håll revolutionen av år 1917 och de första stadierna av det kommunistiska skräckväldet. Hon studerade vid universitetet i Leningrad och tog examen i historia och filosofi. År 1926 fick hon ett sex månaders utresevisum och lämnade landet för att aldrig mer återvända. (1) Hon begav sig till USA:s västkust, till Hollywood, fast besluten att klara sig på egen hand. Hon arbetade som servitris, som statist, som garderobsassistent vid ett filmbolag, och så småningom också som redaktör av filmmanus. Det var också i Hollywood som hon mötte sin blivande make, Frank O'Connor. De gifte sig 1929, och strax därefter fick Ayn Rand sitt amerikanska medborgarskap. (I början av 50-talet flyttade paret till New York, där de stannade för resten av livet.)

Ayn Rand hade bestämt sig tidigt för att bli författare – vid nio års ålder – och allt hon företog sig var underordnat detta karriärval. Men hon måste byta land och språk innan hon kunde debutera. (Hon talade f.ö. hela sitt liv med uttalad rysk brytning, men bortsett från detta behärskade hon snart engelska språket till fulländning.)

Strax innan Ayn Rand lämnade Sovjet riktade en avlägsen bekant en bön till henne: "Om de frågar dig i Amerika – berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och att vi alla långsamt håller på att dö." Hon lovade att göra det; och hon uppfyllde sitt löfte med sin första roman, We the Living, som kom ut 1936. (2)

Handlingen i We the Living är förlagd till Sovjetunionen i början av 1920-talet, vid tiden för Lenins s.k. "Nya Ekonomiska Politik". Boken skildrar en ung kvinnas desperata kamp för att leva sitt eget liv och rädda sin kärlek undan en förkvävande diktatur. Dess tema är det enskilda människolivets helgd och den totalitära statens ondska – konflikten mellan den enskildes önskan att leva sitt liv och statens fordran att han ska offra det.

We the Living är en protest inte bara mot Sovjetdiktaturen utan mot den totalitära staten som sådan, oavsett vilken skepnad den tar. Detta illustreras väl av vad som hände med boken i Italien under Andra världskriget. Ett italienskt filmbolag gjorde en film av boken och fick den att passera censuren; fascistregimen uppfattade den som enbart antisovjetisk propaganda. Filmen blev en stor succé – men efter en tid fann sig regimen föranlåten att dra in den och förbjuda vidare visning. Den italienska biopubliken hade uppfattat budskapet. (3)

Något litterärt genombrott blev emellertid inte We the Living. Den uppskattades inte av de litterära kritikerna. 30-talet var den tid som brukar kallas "det röda decenniet" i USA, och intellektuella som betraktade Sovjet som arbetarnas paradis och fröet till ett framtida lyckorike på jorden hade inget till övers för en bok som beskrev deras idealstat som den var – en kyrkogård. När försäljningen så småningom ändå tog fart, hade förlaget skrotat tryckplåtarna och kunde inte ge ut en andra upplaga. (We the Living återutgavs 1959 och har sedan intagit sin rättmätiga plats som en modern klassiker.)

Under 30-talet författade Ayn Rand också ett filmmanus, Red Pawn, som köptes av ett filmbolag men aldrig spelades in; några pjäser, varav en – Night of January 16th – gjorde viss succé; samt en kortroman, Anthem, som handlar om ett framtida genomkollektiviserat samhälle, där bruket av ordet "jag" har förbjudits och måste återupptäckas av bokens hjälte. (4)

Det stora genombrottet kom med romanen The Fountainhead, (5) som kom ut år 1943. Denna bok refuserades av tolv olika förlag, som inte trodde på dess kommersiella möjligheter; den blev till sist publicerad tack vare att en förlagsredaktör på Bobbs-Merrill, Archibald Ogden, ställde ett ultimatum till sitt förlag. ("Om detta inte är den rätta boken för vårt förlag, är jag inte heller den rätte förlagsredaktören.") Boken blev snart en stor försäljningsframgång, och tillhör idag den kategori böcker som aldrig försvinner från bokhandelsdiskarna och som aldrig sviks av den stora publiken. (Boken blev också filmatiserad 1949 med Gary Cooper, Patrica Neal och Raymond Massey i de ledande rollerna.)

The Fountainhead är, med författarinnans egna ord, en roman om "individualism kontra kollektivism, inte i politiken utan i människosjälen". Den skildrar en kompromisslös individualists, arkitekten Howard Roarks, karriär i en kollektivistisk omvärld. Handlingen tar sin början den dag då Roark blir relegerad från sin arkitektskola, och visar sedan hur han tar den ena motgången efter den andra utan att låta sig knäckas, och hans långa väg fram till erkännande och slutlig triumf.

Varför har The Fountainhead fängslat och fortsätter att fängsla generationer av läsare? Det mest uppenbara svaret är att den är så otroligt spännande. Ayn Rand bygger upp sin intrig med en skicklighet som skulle göra vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Läsarens nyfikenhet på vad som ska hända i nästa kapitel eller på nästa sida tillåts inte för ett ögonblick slappna.

Men en normal deckare eller thriller läser man vanligen en gång och lägger undan den för att läsa nästa. The Fountainhead, däremot, går man tillbaka till och läser om och om igen. Den är inte bara en thriller; den är stor litteratur. Den är en idéroman. Och den är också en psykologisk thriller: den handlar verkligen om individualism och kollektivism i människornas själar.

Ingen har lyckats skildra den sociale klättrarens psykologi så som Ayn Rand gör i The Fountainhead; inte heller den rena maktmänniskans psykologi; ingen har skildrat en djupgående lojalitetskonflikt med samma både yttre och inre dramatik; ingen har så väl skildrat kluvenheten hos en besviken idealist. Romanens hjälte, Howard Roark, är Ayn Rands gestaltning av idealmänniskan. Hans slutliga triumf är inte någon lyckträff; från första sidan till den sista ger han prov på de egenskaper som gör honom till en hjälte. Att försöka gestalta en idealmänniska och lyckas – att göra idealet psykologiskt trovärdigt – är mer än någon annan av världslitteraturens stora åstadkommit.

En idéroman är definitionsmässigt en roman med ett budskap. The Fountainheads budskap är kompromisslöst individualistiskt. Det sammanfattas bäst av Howard Roarks ord under den rättegång som utgör romanens klimax: "Jag ville komma hit och säga att jag är en människa som inte existerar för andra. Det måste sägas. Världen håller på att gå under i en orgie i självuppoffring."

Ayn Rands egna litterära favoriter var Victor Hugo och Dostojevskij, och det finns mycket som förenar henne med dem. Vad hon framför allt beundrade hos dem var förmågan att bygga upp en thrillerintrig och inom ramen för denna intrig behandla de mest storslagna ämnen och loda människosjälens djup. Ayn Rand har lärt sig av sina läromästare. (6)

Framgången med The Fountainhead och filmkontraktet gjorde att Ayn Rand för första gången var ekonomiskt oberoende. Hon arbetade under 40-talet med en del politiska projekt för att hejda kollektivismens frammarsch i USA – tyvärr med föga framgång. En uppmärksammad händelse var när hon ställde upp som vittne i ett kongressförhör angående kommunistisk infiltration i Hollywood. (7) Det var i samband med dessa förhör som hon fällde ett yttrande som är utomordentligt kännetecknande för henne. Någon gratulerade henne för hennes modiga uppträdande, och hennes svar var: "Jag är inte modig nog att vara feg. Jag ser konsekvenserna alltför tydligt."

Ayn Rands huvudsakliga sysselsättning under dessa år var emellertid att författa sin nästa roman, Atlas Shrugged, (8) som hon påbörjade 1945 men inte avslutade förrän 1957. Denna roman får t.o.m. The Fountainhead att framstå som en förövning: Atlas Shrugged är utan tvivel det största verket i den samlade världslitteraturen.

Enligt baksidesreklamen är Atlas Shrugged "en detektivroman – inte om ett mord på en människokropp, utan om mordet på människoanden – och dess återfödelse". Man ska ju inte avslöja mördaren i en detektivroman, men det är ingen hemlighet vad Ayn Rand betraktar som de verkligt destruktiva faktorerna i världen, som människoandens mördare: mysticism, altruism, kollektivism. Mysticism, d.v.s. förkastandet av förnuftet som kunskapskälla till förmån för tro, "intuition", känslor. Altruism, d.v.s. uppfattningen att meningen med människans liv är att hon ska offra det, att hon måste leva för andra i första hand och inte för sin egen skull. Kollektivism, d.v.s. uppfattningen att den enskilde är blott och bart ett fragment av den grupp (stat, folk, nation, ras, samhällsklass) han råkar tillhöra.

Motgiftet mot mysticismen har Ayn Rand funnit i Aristoteles' filosofi, och som en hyllning till Aristoteles och en programförklaring har hon gett de tre huvuddelarna i Atlas Shrugged namn efter Aristoteles' tre berömda "tankelagar": motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje, identitetslagen.

Det abstrakta filosofiska temat i Atlas Shrugged är "det mänskliga intellektets roll i människans tillvaro – och, som en följd härav, att demonstrera en ny moralfilosofi, den rationella egennyttans moral". Detta kan tyckas alltför abstrakt som tema för en detektivroman, och ändå är det just en detektivroman Ayn Rand har lyckats åstadkomma.

För att visa vilken roll intellektet spelar i människans tillvaro har Ayn Rand skrivit en roman som skildrar vad som händer när de skapande begåvningarna inom alla olika områden lägger av, går i strejk, lämnar världen att fungera utan intellektets hjälp. Atlas Shrugged handlar om ett helt samhälles totala kollaps. Den skildrar ett USA i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid, ett USA som tagit ett par steg till på den kollektivistiska vägen och nått den punkt där blandekonomin övergår i total diktatur. Ett par av bokens huvudpersoner kämpar en heroisk kamp för att hålla den industriella produktionen igång: Dagny Taggart, driftschef vid ett transkontinentalt järnvägsbolag, och Hank Rearden, den siste av Amerikas "self-made men", stålmagnat och uppfinnare. Men alla som skulle kunna hjälpa dem försvinner mystiskt och spårlöst, en efter en, när de som bäst behövs. Ett produktivt geni förvandlas oförklarligt till en värdelös playboy – landets rikaste bankir likviderar sin bank till sista öret och försvinner spårlöst – dess ledande filosof lämnar sin lärostol och återfinns som kock på ett motell – av hans mest lovande elever blir en sjörövare och en annan förmodas göra en obemärkt karriär som andre biträdande bokhållare. En motor som skulle ha kunnat revolutionera tekniken hittas halvfärdig och övergiven på en skrothög. Och överallt hör man en meningslös fras som används för att uttrycka hopplöshet och uppgivenhet: "Vem är John Galt?"

Någon tycks ha stoppat världens motor. Den övergivna motorn visar sig vara en symbol för något mycket djupare: att intellektet och intellektets bärare övergivit världen och lämnat den att skrota ner sig själv.

Sådan är "mordgåtan" i Atlas Shrugged. Och den får sin dramatiska lösning. På samma sätt som Hercule Poirot i slutet av en Agatha Christie-deckare samlar alla de inblandade och avslöjar mördaren, samlar hjälten i Atlas Shrugged hela folket och avslöjar de moraliska och filosofiska rötterna till samhällets förfall. Den mördade människoanden kan till sist återfödas.

På ett plan är Atlas Shrugged en thriller och kan läsas som en sådan – för den rena, ohyggliga, gastkramande spänningens skull. På ett annat plan förkroppsligar Atlas Shrugged en ny, genomgripande och revolutionerande filosofi – en filosofi som förmår integrera till synes helt skilda aspekter av tillvaron till ett helt. Därför är den en roman man kan läsa om hur många gånger som helst och varje gång göra någon ny upptäckt. Atlas Shrugged är över tusen sidor lång – och på dessa tusen sidor finns det inte en enda överflödig scen, inte ett enda överflödigt ord.

Liksom Ayn Rands tidigare romaner blev Atlas Shrugged negativt mottagen (eller rentut sagt smutskastad) av kritikerna; liksom The Fountainhead erövrade den snabbt den breda publiken och har hållit den fängslad alltsedan dess. Romanen gjorde Ayn Rand till en celebritet, till en av USA:s mest inflytelserika och omdebatterade offentliga personer. Den skapade anhängare i tusental eller mer till hennes politiska och filosofiska idéer.

60- och 70-talen blev för Ayn Rand en period av artikelskrivande och offentliga framträdanden. Hon redigerade tre på varandra följande tidskrifter: The Objectivist Newsletter (1962–65), The Objectivist (1966–71) och The Ayn Rand Letter (1971–76), hon uppträdde i radio och TV, hon höll tal som samlade väldiga åhörarskaror, hon blev intervjuad i Playboy (en intervju som f.ö. ger en utmärkt introduktion till hennes tänkande). (9) Hon hade presenterat kärnan i sin filosofi i Atlas Shrugged, men mycket återstod ännu att göra: att redovisa dess teoretiska fundament och dess praktiska tillämpningar.

Sina viktigaste tal och artiklar samlade Ayn Rand i en rad böcker som utgavs under 60- och 70-talen. (En förteckning över dessa böcker ges i artikeln "Böcker av Ayn Rand".)

Ayn Rands sista projekt var att skriva manus till och producera en TV-serie baserad på Atlas Shrugged. Tragiskt nog avbröts detta projekt av hennes insjuknande och död.

Ayn Rand testamenterade sin kvarlåtenskap till sin lärjunge Leonard Peikoff och utnämnde honom till universalarvinge. (Hennes make, Frank O'Connor, hade avlidit några år tidigare.) Leonard Peikoff och ett växande antal objektivistiska intellektuella för idag hennes arv vidare, och gör det (oftast) med den äran.

Objektivistisk skriftserie [var] ett led i denna strävan att föra arvet efter Ayn Rand vidare. Vi [gjorde] det i ett kulturklimat som alltför mycket präglas av den filosofiska korruption hon ägnade sitt liv åt att bekämpa; och vi [väntade] oss inte några kortsiktiga framgångar. Vi [arbetade] på lång sikt. Vi [var] förvissade om att det finns människor (de må vara få eller många) som är mottagliga för rationella idéer och som ännu inte givit upp under mysticismens, altruismens och kollektivismens tryck. Ayn Rand beskrev ibland sitt eget inflytande som en underjordisk källåder som kunde bryta fram på de mest oväntade ställen. Vi [var] övertygade om att denna källåder även kan bryta fram på oväntade håll i Sverige.


1) Ayn Rands flicknamn var Alisa Rosenbaum. Hon tog sitt nya namn i samband med sin flyttning till USA. Ett av skälen till namnändringen var att skydda föräldrar och släktingar i Sovjet, som kunde ha råkat mycket illa ut om hennes identitet varit känd för de sovjetiska myndigheterna - speciellt efter det att hon vunnit världsrykte. Ayn Rand hade hoppats att hennes familj skulle ha kunnat följa efter henne till USA, men så blev det inte. Såvitt är bekant avled hennes föräldrar under belägringen av Leningrad under Andra världskriget, liksom också mellansystern Natasja. Yngsta systern Nora besökte Ayn Rand på 70-talet, men klarade inte av omställningen till ett fritt samhälle, utan återvände till det invanda slaveriet i Sovjet, något som Ayn Rand lär ha tagit hårt.

Namnet "Ayn" är en förkortning av det finska "Aino". Ryktet att hon skulle tagit sitt efternamn från en skrivmaskin av märket Rand-Remington är med all sannolikhet apokryfiskt (dessa skrivmaskiner började inte tillverkas förrän senare).

2) Svensk översättning: De levande, 1978.

3) Filmen gjordes utan Ayn Rands medgivande eller vetskap. Efter kriget förde hon en upphovsrättslig process om saken, vilken slutade med en förlikning. Hon var emellertid mycket nöjd med själva filmen och hade bara invändningar mot ett par enskilda scener som förvrängde hennes budskap. Filmen finns numera i en videoversion.

4) Red Pawn finns i svensk översättning, men än så länge bara i min byrålåda. Night of January 19th har spelats på svenska, i ett fåtal föreställningar i Uppsala hösten 1999; det var ett amatörsällskap som gjorde föreställningen, men framförandet var utmärkt. Anthem finns i två svenska översättningar: Hymn, 1984; Lovsång, 1996.

5) Svensk översättning: Urkällan, 1987.

6) Ayn Rand beundrade Dostojevskij men delade inte hans människosyn och livskänsla. (Hon lär ha sagt att Dostojevskij skildrar människor "som de inte borde vara".) Hon beundrade och älskade Victor Hugo, vars storslagna och solbelysta livskänsla hon helt och hållet delade.

7) Ayn Rands vittnesmål, liksom hennes egna anteckningar om det rättmätiga i dessa förhör, finns numera publicerade i Journals of Ayn Rand (New York: Dutton, 1997; red. David Harriman. - Det hör till den officiella mytbildningen att dessa kongressförhör innebar en hetsjakt mot kommunister i USA. Raka motsatsen är fallet. De personer som vittnade mot kommunisterna fick aldrig mer något arbete i Hollywood.

8) Svensk översättning: Och världen skälvde, 1986.

9) Ayn Rands Playboyintervju ingår numera i en antologi med de mest uppmärksammade Playboyintervjuerna. (Den kan givetvis även köpas separat från The Ayn Rand Bookstore. Jag har själv ett fåtal ex. på lager, som jag säljer för 10 kr/styck, så länge lagret räcker.)


Böcker av Ayn Rand

(utöver dem som presenteras i biografin)

Ursprungligen skriven för den omarbetade utgåvan av Objektivistisk skriftserie nr 1 1996, men har uppdaterats och utökats. (Senast uppdaterad januari 2006.)

For the New Intellectual (1961). Innehåller utdrag av filosofiskt innehåll ur Ayn Rands romaner, samt en titelessä som griper över hela filosofins historia och som förklarar varför kapitalismen i modern tid svikits av de intellektuella.

The Virtue of Selfishness (1964). En serie essäer om den rationella egennyttans etik. Den visar varför en rationell moralkodex är en nödvändighet för att leva ett rationellt liv, inte en överflödig lyx; den visar också varför en rationell etik måste vara kompromisslös och "svart-vit"; den förklarar varför det inte råder några intressekonflikter mellan människor, så länge de följer förnuftet; och mycket mer.

Capitalism: The Unknown Ideal (1966). En serie essäer om kapitalismens moraliska grund (en grund som kapitalismen aldrig tidigare haft, men utan vilken den inte kan överleva).

The Romantic Manifesto (1969). Ger Ayn Rands syn på konst och litteratur, inklusive hennes identifikation av romantiken som den mest rationella litterära skolan – därför att romantiken betraktar människan som en varelse som formar sitt eget liv, inte som en hjälplös lekboll för ödet, makterna eller sin sociala miljö – samt hennes identifikation av sig själv som "romantisk realist".

The New Left: The Anti-Industrial Revolution (1971). I denna bok talar Ayn Rand ut om sådana saker som 60-talets studentrevolt, "hippiekulturen" och miljörörelsen. Den innehåller också en svidande vidräkning med det amerikanska skolsystemet, samt en analys av den mänskliga avundens natur, "hat mot det goda för att det är det goda".

Introduction to Objectivist Epistemology (1979). Ger grunderna för den objektivistiska kunskapsteorin, framför allt Ayn Rands begreppsteori, hennes lösning på filosofins grundproblem, det s.k. "universalieproblemet". (En utvidgad upplaga från 1990 innehåller också transkriberingar från privata seminarier som Ayn Rand höll om sin begreppsteori.) Detta är den mest teoretiska av Ayn Rands böcker, och kanske den på sikt betydelsefullaste.

Philosophy: Who Needs It (1982). Detta var den sista antologi Ayn Rand själv planerade, och den kom ut strax efter hennes död. Den innehåller några av hennes mest grundläggande filosofiska essäer, och dessutom förödande analyser av tänkare som Rawls, Skinner och Kant.

Flera böcker av Ayn Rand har utgivits postumt:

The Early Ayn Rand (1984; red. Leonard Peikoff). Innehåller tidigare opublicerat skönlitterärt material från 30-talet. Här kan man följa Ayn Rands utveckling från de första stapplande försöken att uttrycka sig litterärt på ett nytt språk fram till den stilistiska fulländningen i hennes första fullmogna verk.

The Voice of Reason (1988; red. Leonard Peikoff). En samling essäer i skilda ämnen som tidigare inte publicerats i bokform.

The Ayn Rand Column (1991; ny utökad uppl. 1998; red. Peter Schwartz). Innehåller samtliga de artiklar Ayn Rand skrev som kolumnist för Los Angeles Times åren 1962B63, samt ytterligare några svårfunna artiklar av henne (bl.a. en artikel om varför hon samlade frimärken).

Letters of Ayn Rand (1995; red. Michael Berliner). Ett fylligt och allsidigt urval ur Ayn Rands korrespondens. Innehåller brev till vänner och bekanta, till beundrare, en hel del korrespondens med förläggare och litterära agenter, långa filosofiska diskussioner med akademiska filosofer, m.m.

Ayn Rand's Marginalia (1996; red. Robert Mayhew). En sammanställning av Ayn Rands marginalanteckningar i böcker hon läste (bl.a. John Herman Randalls Aristotle, Ludwig von Mises' Human Action, Friedrich von Hayeks The Road to Serfdom och Barry Goldwaters The Conscience of a Conservative).

Journals of Ayn Rand (1998; red. David Harriman). Ett allsidigt urval ur Ayn Rands anteckningsböcker, från åren i Hollywood fram till hennes död. Av särskilt intresse är förarbetena till hennes två stora romaner, hennes oavslutade uppsats om "Individualismens moraliska grund", och det scenario hon skrev för en film (som tyvärr aldrig kom till stånd) om utvecklingen av atombomben.

The Art of Fiction (2000; red. Tore Boeckman) och The Art of Non-Fiction (2001; red. Robert Mayhew) grundar sig båda på föreläsningar som Ayn Rand höll i sitt hem. Av stort värde för den som själv skriver eller planerar en karriär som författare eller skriftställare.

Ayn Rand Answers (2005; red. Robert Mayhew) är en sammanställning av frågesvar som Ayn Rand gav i samband med offentliga föreläsningar.

Russians Writings on Hollywood (1999; red. Michael Berliner) innehåller ett par uppsatser som Ayn Rand skrev medan hon fortfarande bodde i Ryssland och som översatts till engelska. Denna bok har (till skillnad från alla övriga böcker jag nämnt här) mest kuriosavärde.

Böcker av andra

Den definitiva sammanfattningen av Ayn Rands hela filosofi, från metafysik till estetik, återfinns i Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand (1992). Det finns också en uppslagsbok över Ayn Rands idéer: The Ayn Rand Lexicon: Objectivism from A to Z (1986; red. Harry Binswanger).

En bok som inte är skriven av Ayn Rand men som varmt rekommenderades av henne är Leonard Peikoffs The Ominous Parallels: The End of Freedom in America (1982). Denna bok behandlar de olycksbådande parallellerna mellan utvecklingen i Weimarrepublikens Tyskland (nazismens framväxt) och de senaste decenniernas utveckling i USA; den är ett åskådningsexempel på den objektivistiska principen att historiens gång styrs av filosofiska idéer.

En bok jag gärna skulle rekommendera, om det inte vore för att den idag är närmast omöjlig att få tag i, är Who is Ayn Rand? (1962) av Nathaniel och Barbara Branden. (Ayn Rand bröt med makarna Branden 1968, vilket förklarar att den aldrig återutgivits. Men den är "gillad och stadfäst" av Ayn Rand själv, och hon upprepade uttryckligen detta i samband med brytningen. – Åtminstone en av uppsatserna i boken, "The Moral Revolution in Atlas Shrugged", finns numera tillgänglig på nätet, på Nathaniel Brandens hemsida.)

Andra böcker om Ayn Rands filosofi jag kan rekommendera:

On Ayn Rand (2000) av Alan Gotthelf (huvudsakligen om hennes metafysik och kunskapsteori)

Viable Values (2000) av Tara Smith (om hennes etik)

Loving Life (2002) av Craig Biddle (också om hennes etik; medan Smiths bok riktar in sig på en "akademisk" publik är Biddles bok avsedd för den "breda allmänheten")

En bok som tar sin utgångspunkt i Ayn Rands filosofi är The Biological Basis of Teleological Concepts (1990) av Harry Binswanger. Binswanger har också skrivit ett par uppsatser som finns i särtryck: "Life-Based Teleology and the Foundations of Ethics" och "Volition as Cognitive Self-Regulation"; särskilt den sistnämnda – som behandlar objektivismens syn på den fria viljan – är väl värd att läsa.

En annan bok jag kan rekommendera är David Kelleys The Evidence of the Senses (1986), som behandlar frågan om "sinnenas vittnesbörd" med utgångspunkt från Ayn Rands filosofi. (Denna rekommendation utsträcker sig inte till Kelleys senare aktiviteter.)

Somliga har försökt "rekonstruera" Ayn Rands filosofi för att få den att passa in i någon sorts akademisk "huvudfåra". Jag ger lika mycket för dessa rekonstruktioner som jag ger för rekonstruktionerna av Stoddardtemplet och Cortlandprojektet i Urkällan.

En bok av en Randlärjunge som jag absolut måste rekommendera är George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics (1996). Som jag upprepade gånger sagt är denna bok det bästa som hänt nationalekonomin sedan 1776. (Men den som är nybörjare i ekonomi bör börja med samme författares The Government Against the Economy från 1979.)

Biografier

Någon heltäckande "officiell" biografi om Ayn Rand har ännu inte publicerats. I väntan på en sådan kan jag rekommendera följande böcker:

Facets of Ayn Rand (2001) av Charles och Mary Ann Sures (grundad på långvarig bekantskap; bl.a. var Mary Ann Sures Ayn Rands sekreterare under de år hon skrev Atlas Shrugged och renskrev manuskriptet på maskin).

The Passion of Ayn Rand's Critics (2005) av James S. Valliant (behandlar brytningen mellan Ayn Rand och Nathaniel Branden och innehåller fascinerande material ur Ayn Rands egen dagbok från den tiden).

Ayn Rand and Song of Russia (2005) av Robert Mayhew (behandlar Ayn Rands vittnesmål inför "The House Un-American Committee" om kommunistisk infiltration i Hollywood).

Essays on Ayn Rand's We the Living (2004).
Essays on Ayn Rand's Anthem (2005). (Båda red. Robert Mayhew)

Jag kan också rekommendera Leonard Peikoffs uppsats "My Thirty Years With Ayn Rand", som ingår i The Voice of Reason. Några intressanta inblickar ges även i förordet till George Reismans Capitalism: A Treatise of Economics. Och den tidigare nämnda Who is Ayn Rand? innehåller också en utförlig biografisk skiss.

Både Nathaniel och Barbara Branden har skrivit sina personliga redogörelser om sin vänskap och senare brytning med Ayn Rand. Till stor sorg för alla objektivismens belackare tänker jag inte förbjuda någon att läsa dessa böcker; men jag rekommenderar dem heller inte.


Höjdpunkter i Ayn Rands filosofi

Också detta skrev ursprungligen för den omarbetade utgåvan av Objektivistisk skriftserie 1996.

Skriftseriens redaktion hävdar att Ayn Rand är den störste av alla filosofer (möjligen med undantag för Aristoteles, vars verk hon fullbordat). Detta är ett djärvt påstående som bör motiveras. (Det kan omöjligen bevisas i en kort uppsats; för att bevisa det för sig själv måste man ingående ha studerat hennes verk och helst också Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, som ger den hierarkiska strukturen i hennes tänkande. Man bör också ha en ingående kännedom om filosofins historia, för att känna till de eviga frågor på vilka hennes filosofi ger ett definitivt svar. (1)) Det följande är en kort lista över vad jag (POS) betraktar som hennes viktigaste filosofiska upptäckter.

1. Hennes identifikation av filosofins korrekta utgångspunkter eller axiom. Tidigare filosofer (och vi kan här bortse från vår egen tids fullständiga kaos) har insett att en filosofi måste börja någonstans, men deras "axiom" har i själva verket varit gripna ur luften. Ayn Rand är den förste som konsekvent fotar sin filosofi på verkligheten, på det som är.

2. Hennes identifikation av "existensens primat", av det faktum att existensen äger företräde framför medvetandet och att medvetandets uppgift är att identifiera det som existerar, inte att skapa det ur intet. Detta är "sunda förnuftets" uppfattning; men flertalet tidigare filosofer har i en eller annan form hävdat motsatsen, att det är medvetandet som har primat och att existensen måste rätta sig efter någons (oftast Guds) medvetande.

3. Hennes identifikation av den fria viljans natur, som "valet att tänka eller inte tänka". Tidigare filosofer har insett att den fria viljan måste ligga till grund för etiken (eftersom ingen etik skulle vara möjlig eller nödvändig om vi vore alltigenom determinerade); men Ayn Rands identifikation visar att den fria viljan också ligger till grund för kunskapsteorin.

4. Hennes teori om begreppsbildningens natur, speciellt hennes insikt att begrepp bildas genom "måttutelämnande". Tidigare filosofer har insett att begrepp eller abstraktioner måste innebära att vissa egenskaper hos ting/företeelser utelämnas medan andra bevaras; Ayn Rand är den förste som insett att vad som utelämnas i begreppsbildningen är specifika mått.

5. Hennes identifikation av etikens korrekta utgångspunkt: begreppet "värde"; och hennes analys av förhållandet mellan "värde" och "liv" (varför endast levande organismer kan ha värden, varför detta gör organismens liv till dess yttersta värdemätare, och varför människans yttersta värdemätare därför måste vara människans liv). Med denna identifikation ger hon etiken en objektiv grund, och etiken kan aldrig mer betraktas som en fråga om subjektiva hugskott, sociala "konventioner", obegripliga budord, plikter eller "kategoriska imperativ".

6. Hennes identifikation av individens rättigheter som bryggan mellan etik och politik (mellan "privatmoral" och "samhällsmoral"). När det gäller rättigheter har Ayn Rand fullbordat vad som påbörjats av John Locke och de amerikanska grundlagsfäderna; hon har satt "naturrätten" på objektiv bog och befriat denna teori från de sista resterna av mysticism.

7. Hennes identifikation av fysiskt tvång som det enda som kan kränka individens rättigheter, och hennes identifikation av statens rättmätiga funktion: att skydda individens rättigheter mot initierandet av fysiskt tvång. Därmed har hon också för alltid avvisat det falska alternativet mellan anarki och tyranni.

8. Hennes identifikation av förhållandet mellan begreppsbildning och konst.

9. Hennes identifikation av Immanuel Kant som filosofihistoriens störste bov och av Kants idéer som roten till de ohyggligheter som drabbat världen under vårt århundrade.2)

Denna lista är långt ifrån uttömmande, men den kan tjäna som ett skelett. Och jag vill gärna betona att Ayn Rands storhet som filosof inte ligger i enskilda detaljer (hur banbrytande de än må vara), utan i den integrerade helheten. Men den integrerade helheten är precis vad som inte kan presenteras "på stående fot" eller i en kort introduktion.

På flera av de punkter jag nämnt var Aristoteles Ayn Rands upptäckter "på spåren", utan att ändå riktigt nå fram till dem. Men en biblisk parafras har Ayn Rand "kommit, inte för att upphäva Aristoteles, utan för att fullborda honom".

Skriftseriens redaktion hävdar också att Ayn Rand är den störste av alla skönlitterära författare. Detta fordrar emellertid inte någon utförlig motivering. Det räcker med att läsa hennes romaner.


1) Det finns många bra böcker om filosofins historia; en som jag själv läste i min ungdom och lärde mig mycket av är Gunnar Aspelins Tankens vägar. Men den absolut bästa framställning jag känner till är Leonard Peikoffs bandade föreläsningsserier Ancient Philosophy: Thales to Hume och Modern Philosophy: Kant to the Present. (Perspektivet är objektivistiskt; men man märker det huvudsakligen på att båda föreläsningsserierna slutar med föreläsningar om vad det objektivistiska svaret på många av de frågeställningar som väckts är.) Banden kan köpas från The Ayn Rand Bookstore. (De första föreläsningarna finns också tillgängliga i transkriberad form från The Jefferson School. Tanken är att alla föreläsningar så småningom ska transkriberas, men projektet går framåt med snigelfart.)

2) Jag har ändrat uppfattning på den punkten. Kant är bara en i högen av irrationella filosofer. Och att skylla allt elände som vi fått utstå under 1900-talet på hans inflytande är enbart bisarrt. Men eftersom jag skrev så här 1996, låter jag det stå kvar.

© 1987, 1996, 2002, 2006, 2008 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.