Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson
Vanliga frågor
De flesta av mina uppsatser här förutsätter en viss kännedom om objektivismen (och om "klassisk och österrikisk" nationalekonomi). Somliga som besöker denna sajt vet förstås ingenting alls om dessa ämnen. Så jag ska försöka besvara en del vanliga frågor. Jag börjar med en av de allra vanligaste.
Senast uppdaterad: 20 oktober 2002


Varför förespråkar objektivismen egoism, och vad menar objektivister egentligen med "egoism"?

Det bästa svaret ges av Ayn Rand i inledningen till Själviskhetens dygd. Men ett enkelt svar i alla fall:

Ordbokens definition av "egoism", och det sätt på vilket ordet faktiskt används, är "omsorg om ens egna intressen" Denna definition säger inte om sådan omsorg är något gott eller något ont. Det är en av etikens huvuduppgifter att besvara den frågan.

De flesta etiska teorier svarar att "omsorg om ens egna intressen" är något ont. (Det finns undantag, men de är tyvärr få.) Det är denna idé Ayn Rand och objektivismen avvisar. Vi säger att sådan omsorg är något gott.

Vad som är gott, enligt Ayn Rand och objektivismen, är vad som gagnar människans liv, och vad som är ont är vad som skadar människans liv. "Människans liv" betyder, för varje enskild människa, hennes eget liv. Det är de enskilde som har ansvar för sitt eget liv, och målet är att leva detta liv på ett sådant sätt att man kan vara tillfreds med det och njuta av det. Man måste m.a.o. ta tillvara sina egna intressen. Detta är inte någon lätt uppgift: det fordrar t.ex. att man identifierar klart och tydligt vari ens verkliga intressen faktiskt består, och det är inte alltid alldeles lätt.

Men det viktiga här är att objektivismen avvisar varje form av självuppoffringsmoral - som att meningen med ens liv är att tjäna Gud eller staten eller resten av mänskligheten.

Det finns en mängd relaterade frågor som ofta ställs. T.ex.: handlar inte en diktator egoistiskt när han förtrycker sina undersåtar? Eller: handlar inte en bankrånare egoistiskt när han rånar en bank? Det enkla svaret är att det inte ligger i någons egenintresse att handla brottsligt mot andra. Om man accepterar att "min omsorg om mitt liv" är något gott, då måste man också acceptera att "någon annans omsorg om sitt liv" är något gott - och då kan man inte leva sitt liv på ett sätt som kränker andras egenintresse. Detta är en fråga om enkel logik - och enkel logik är något som ligger i vars och ens egenintresse. Och om enkel logik inte övertygar, kan man studera hur det ser ut i praktiken: diktatorer och brottslingar lever inte lyckliga liv; de lever sina liv i ett tillstånd av ständig otrygghet; och inget är vanligare än att diktatorer lider av så långt gången förföljelsemani att de måste betecknas som psykiskt sjuka.

Den här typen av frågor avslöjar dessutom att frågeställaren har ett "ögonblicksperspektiv" och inte kan se längre än näsan räcker. En stöld eller ett rån kan förvisso tillfredsställa ens begär för stunden - men en rationell människas intressen sträcker sig längre än så. (Och den vanliga standardinvändningen mot egoismen - att den är "rå och brutal" - är inget annat en en psykologisk självbekännelse: den som säger så har själv ett rått och brutalt ego. Och de som har råa och brutala egon kan gott avstå från att handla egoistiskt; men det är också rått och brutalt av dem att smeta en sådan anklagelse i ansiktet på oss som inte har sådana egon.)

Idén att omsorg om ens egna intressen är något ont placerar människorna i en moralisk rävsax: om man försöker nå personlig framgång och lycka här i livet, betyder det att man är omoralisk; enda sättet att vara moralisk är att motarbeta sig själv. Det är den idén objektivismen avvisar. Vi säger: eftersträva din egen lycka; det är din rätt, och det är det högsta moraliska syftet med ditt liv.

Varför förkastar objektivismen varje form av altruism? Betyder inte detta att vi ska vara totalt likgiltiga för våra medmänniskor?

Om "egoism" betyder "omsorg om ens egna intressen", borde "altruism" betyda "omsorg om andras intressen" - men som termen faktiskt används betyder den "att sätta andras intressen över ens egna". Och detta är en form av självuppoffringsmoral.

En rationell egoist kan mycket väl hysa "omsorg om andras intressen". I ett lyckligt äktenskap hyser man t.ex. omsorg om sin äkta hälfts intressen, och sina barns. Men kan hysa omsorg om sina vänners intressen, och t.o.m. om flyktiga bekantas intressen, så länge det rör sig om människor man uppskattar. Men observera två saker:

Det måste röra sig om "andra" som man själv sätter stort värde på, av rent egoistiska skäl. "Självuppoffrande" kärlek eller vänskap är inte kärlek eller vänskap alls, utan just det: självuppoffring. Att säga till en annan människa: "jag älskar dig" eller "jag håller av dig" eller "jag uppskattar dig" betyder "du är av värde för mig, personligen". Att säga "jag älskar dig, håller av dig, uppskattar dig - fastän du egentligen inte betyder ett dyft för mig" är för det första en flagrant självmotsägelse och för det andra en förolämpning mot den älskade/avhållne/uppskattade.

Det finns ett belysande exempel som Ayn Rand använt. Antag att din hustru blir svårt sjuk. Du skulle kunna lägga ut stora pengar för en operation, eller vad som nu fordras för att rädda hennes liv, utan att det innebär någon självuppoffring, helt enkelt därför att hon är ett så stort värde för dig. (Betraktar du detta som en självuppoffring, då vore det hyckleri av dig att säga att du älskar din hustru.) Men vad altruismen (idén att "andras intressen står över dina egna") fordrar i ett sådant fall är att du i stället använder pengarna till att rädda livet på tio helt främmande kvinnor, som du personligen är fullständigt likgiltig för. Vad skiljer din hustru från dessa tio andra kvinnor? Endast och allenast att hon är din hustru. Så mycket för idén att det är egoism som betyder "likgiltighet för medmänniskorna". Vem är din "medmänniska", om inte den kvinna (eller man) du lever med?

För det andra finns det även i dessa fall en klar gräns för hur långt ens "omsorg om andra" kan sträcka sig. Man kan inte ta över deras liv och leva deras liv åt dem. Ingen människa kan andas (eller för den delen kissa) åt en annan - det måste den andre göra alldeles själv. Detsamma gäller den grundläggande kontrollen över ens liv. Ens eget liv är det bara man själv som kan kontrollera och ta ansvar för - och vad gäller andra måste man lämna över detta grundläggande ansvar åt dem själva.

M.a.o.: för att leva och bli lycklig måste du sätta dina egna intressen i första rummet. Att sätta andras intressen först är helt enkelt ansvarslöst. Och avigan av myntet är att altruisterna helst vill att någon annan ska ansvaret för deras liv.

Detta bör räcka som kort svar. Det finns så mycket som är fel med altruism och självuppoffringsmoral att man skulle kunna skriva volymer om det. Och finns det någon enstaka idé som Ayn Rand ägnat stor energi på att bekämpa, så är det just altruismen. Så jag hänvisar till hennes skrifter.

Finns det andra filosofer än Ayn Rand som förespråkar etisk egoism?

Den filosof som ligger närmast Ayn Rand här är Aristoteles. Det finns ett välkänt stycke i slutet av Nikomachiska etiken där Aristoteles förklarar att en dygdig människa måste älska sig själv (vara en "filautos", ett ord som bokstavligt betyder "självälskare" men brukar översättas med "egoist"), medan en ond människa måste hata sig själv och sky sig själv - för när hon tänker på sig själv och försöker minnas tillbaka i sitt liv, finner hon inget annat än onda handlingar.

En filosof som brukar anföras som exempel på "etisk egoism" är Friedrich Nietzsche. Men Nietzsche väljer i själva verket avigan av altruismens falska mynt: som svar på altruisternas krav att man ska offra sig själv för andra säger Nietzsche att man ska offra andra för sig själv. Vad som är fel med detta har jag i princip besvarat tidigare.

Det finns fler exempel, men jag lämnar dem därhän för tillfället. (Jag skrev för några år sedan en uppsats under rubriken "Anti-egoismens historiska rötter", där jag tar upp en del andra exempel. När tiden tillåter ska jag lägga ut den uppsatsen här på sajten.) Leonard Peikoff noterar, i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, att egoismen tyvärr, århundradena igenom, huvudsakligen förespråkats av subjektivister. Detta är en sak som gett egoismen oförtjänt dåligt rykte. Men enligt objektivismen är etisk egoism grundad på fakta om människans natur som låter sig objektivt bevisas.

 


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.