Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

22 oktober 2000
(smärre uppdatering 25 juni 2008)

Traktat mot toleransen

För några år sedan skrev jag en skarp vidräkning med David Kelley, "Summa contra David Kelley". Många av er har säkert läst den; om inte, säljer jag den fortfarande för 10 kr så länge lagret räcker. Jag måste emellertid säga att när jag skrev denna pamflett visste jag inte att det finns personer som är betydligt värre än Kelley vad gäller att förvränga objektivismen och "förvandla Ayn Rands guld till bly", och att en av dessa personer är Leonard Peikoff. Hade jag vetat då vad jag vet idag skulle jag fortfarande vara kritisk mot Kelley, men jag skulle definitivt inte ha tagit i fullt så hårt. Jag skulle t.ex. definitivt ha räknat det till Kelleys förtjänst att han aldrig uppsåtligt försökt förstöra någons goda namn och rykte (så som Peikoff försökt göra med George Reisman), och att han aldrig, aldrig någonsin försökt förbjuda mig att översätta Ayn Rand till svenska.

För tydlighetens skull: jag är fortfarande djupt oenig med Kelley om att tolerans skulle vara en dygd "på det intellektuella området" och speciellt oenig med hans huvudexempel på en intellektuell grupp vi bör tolerera: marxistiska akademiker; detta är en av de grupper vi bör visa minst intellektuell tolerans. (Det finns andra sådana grupper, men det är denna grupp Kelley nämner.)

Mitt skäl mot tolerans har jag gett förr, men det tål att upprepas: de goda har inget behov av tolerans (eller fördragsamhet eller överseende eller en "förlåtande attityd" eller vad för synonymer ni än må välja); de goda har behov av rättvisa och av ett erkännande för vad de uträttar. De onda förtjänar inte tolerans och blir inte bättre av att tolereras; att tolerera det onda är att gå det ondas ärenden.

Vad beträffar alla människor som är "mittemellan", vilka utgör den stora merparten av mänskligheten, ser jag inget problem med att berömma dem när de gör något bra och klandra dem när de gör något dåligt. När det gäller onda idéer (till skillnad från onda handlingar) är det mycket vanligt att människor hyser onda idéer i god tro; de förstår inte hur onda dessa idéer är och hur fördärvbringande deras implikationer är. Altruism och religion och välfärdsstat och mycket, mycket annat accepteras av människor som inte alls är monster och som skulle avvisa dessa företeelser om de bara lärde sig mer och begrep bättre. Men att tolerera dessa onda idéer är verkligen inte den rätta medicinen. En enkel analogi skulle vara en skolelev som räknar fel på ett mattetal; han behöver hjälp från magistern med att räkna rätt; han är inte betjänt av att magistern tolererar felet. (Jag menar inte att magistern ska ta fram riset eller ställa eleven i skamvrån - och är det det som menas med "tolerans", för all del, då är väl jag också tolerationist...)

Jag har också en mer "rationalistisk" invändning mot begreppet "tolerans", i varje fall om det upphöjs till en stor, övergripande dygd, nämligen att det med nödvändighet är självupphävande. Det sägs ofta att "man kan vara tolerant mot allt, utom mot intoleransen". Men om tolerans verkligen vore en dygd, och en kardinaldygd, då skulle man vara tvungen att vara tolerant alltid och i alla väder, precis som man alltid och i alla väder måste vara rationell och självständig och hederlig. Om en dygd är en kardinaldygd tillåter den inga undantag. (Det här bör ni känna till. Man kan inte vara rationell "bara när man känner för det". Eller självständig "bara så länge man inte sårar någon". Eller hederlig "när det passar".) Men uppenbarligen finns det sådant som bara inte kan tolereras. Någonstans måste en gräns dras, och var man drar gränsen beror av ens övriga idéer och övertygelser. David Kelley är t.ex. inte mer tolerant än att han kallar Peter Schwartz för "zelot", "hysterisk", "anti-intellektuell", "illvillig" och "trångsynt". Poängen är inte om det här stämmer på Peter Schwartz eller ej (jag kan själv säga ännu värre saker om honom). Poängen är att det är långt ifrån tolerant. Och om Kelley menar att tolerans är en dygd, har han inte gjort annat än fördömt sig själv för sådant ordval.

Ett exempel bara för att göra riktigt tydligt vad jag menar. Antag att jag skriver en artikel om antisemitism. I en sådan artikel skulle jag påpeka (1) att antisemitism är en korkad idé, utan fog och utan grund i fakta, och att den är ett uttryck för antisemitens egen osäkerhet inför tillvaron, hans avund mot de rika och framgångsrika och/eller någon annan form av psykologisk perversion; och (2) att denna korkade idé har haft otaliga onda konsekvenser i verkligheten, av vilka nazisternas judeutrotning är den värsta, men långt ifrån den enda. Det skulle inte finnas ett spår av tolerans i min artikel. Enligt tesen "allt ska tolereras utom intolerans" måste min artikel fördömas. Enligt David Kelleys speciella "knorr" skulle punkt (2) passera, men inte punkt (1). (Eller möjligen skulle han säga: "Javisst är de korkade - men vad är det för ont i det?") Ska jag då behöva tolerera mina kritikers intolerans? Om inte, ska de behöva tolerera min fortsatta intolerans? O.s.v. i en oändlig regress. Om tolerans ska tolereras men inte intolerans, varför ska då intolerans mot toleransen tolereras, men inte intolerans mot intoleransen? Och om jag i min artikel i förbigående också kallade antisemitismen ett exempel på intolerans skulle det inte ändra saken - regressen skulle fortfarande vara oändlig, den skulle bara börja ett ynka steg tidigare.

Strax innan jag skrev "Summa contra" hade jag en brevväxling med en Kelleyanhängare. Personens diskussionsmetod bestod i att ignorera alla mina svar och upprepa sina egna ståndpunkter (eller slagord) om och om igen. Hans avskedsord till mig var att jag är "en förstockad, löjlig och tragisk figur". Inte mycket till tolerans där, vill jag påstå. Och inte blev jag tolerantare av att höra det, om det nu var det som var meningen.


Eftersom den här frågan debatterats så livligt (för att inte säga hetsigt) bland objektivister och t.o.m. splittrat den objektivistiska "rörelsen" i fientliga läger, borde det vara av intresse att studera vad Ayn Rand själv har att säga om "tolerans".

Förvånansvärt litet - och av det kan vi dra slutsatsen att hon inte betraktade detta begrepp som något av filosofins eller etikens fundamentala begrepp. På rak arm känner jag bara till två ställen i hennes skrifter där begreppet diskuteras alls. Och t.o.m. "diskuteras" är nog för mycket sagt.

I The Romantic Manifesto, kap. "Basic Principles of Literature", tar som bekant Ayn Rand en scen ur Urkällan (första replikväxlingen mellan Roark och Keating) och visar vad som händer med Roarks karaktär om man skriver om scenen och gör honom "humanare". En av hennes kommentarer till den omskrivna, "humaniserade" scenen är denna:

"Roark visar tolerant respekt för alla meningsskiljaktigheter och bekänner därmed en icke-objektiv, relativistisk syn på idéer och värden."

Anti-tolerationistiskt så det förslår, eller hur?

I ett privat brev till filosofiprofessorn John Hospers skriver hon, på tal om hur hon och Nathaniel Branden bemötte åhörare vid Brandens föreläsningar:

"Lägg märke till att vi är toleranta, men bara mot hederlighet, inte mot evasion." (Letters of Ayn Rand, s. 532.)

Inte mycket - men finns det verkligen mer att tillägga?

Ända har frågan om objektivismen är en "tolerant" eller en "intolerant" filosofi gett upphov till en väldig och uppslitande fejd där båda läger slungar anklagelser och motanklagelser mot varandra. Mitt svar är att den är varken-eller. Mitt svar är att detta är en dum fråga. Och jag tolererar inte vilka dumheter som helst!

Det finns mer att säga om vad Ayn Rand sagt och inte sagt som har betydelse för denna konflikt.

Ni har förmodligen hört mig säga, eller någon annan objektivist säga, att en sann idé också är en god idé och att en falsk idé också är en ond idé - att det inte kan finnas någon dikotomi eller någon boskillnad mellan det sanna och det goda. Den främsta anklagelsepunkten mot Kelley har varit att han förnekat detta genom att hävda att motsatsparet sant-falskt bara gäller idéer, motsatsparet gott-ont bara handlingar - och att det följaktligen är fel att fälla moraliska omdömen om idéer. Leonard Peikoff kallar detta ett "avvisande av objektivismens grundprinciper". Så vad kan Ayn Rand själv tänkas ha att säga?

Ayn Rand tillfrågades en gång i en intervju om hon ansåg att idén att det finns en Gud är en ond idé. Innan jag ger hennes svar vill jag säga vad jag själv, grundat på mångårigt studium av objektivismen, skulle svara.

Den här idén, skulle jag svara, är falsk, alltså är den också ond: det som är sant är gott och det som är falskt är ont. Jag skulle sedan kunna ge en lång litania över gudstrons konsekvenser, existentiella såväl som psykologiska. Men, skulle jag fortsätta, detta betyder inte att var och en som tror på Gud nödvändigtvis är ond. Det fordras en enorm mängd kunskap och intelligens för att inse gudsidéns ondska, mer kunskap och intelligens än man kan fordra av människor i gemen. Man kan inte ens fordra det av de stora genierna. Det tydligaste exemplet på detta är Thomas av Aquino, som av Ayn Rand själv betraktades som den näst störste av alla filosofer, efter Aristoteles. Att han trodde på Gud gör honom knappast ond (allt det betyder är att vi måste studera honom med urskillning).

Men är detta Ayn Rands svar? Till allmän förvåning (inklusive min egen) är det inte alls så. Hennes svar är att idén att det finns en Gud inte alls är ond, bara falsk. Punkt, slut. Hon säger att idén är en fantasiprodukt och att den är farlig, psykoepistemologiskt, men hon förnekar uttryckligen att den skulle vara ond.

Själv störs jag inte sådär enormt mycket av att Ayn Rands svar inte är exakt vad jag själv skulle svara. Men håller man fast vid Leonard Peikoffs tes att uttalanden av det här slaget utgör ett fundamentalt brott mot objektivismens fundamenta, då är den enda slutsats man kan dra att Ayn Rand med detta svar har förövat ett mörkt svek mot objektivismen och förtjänar att fördömas tillsammans med David Kelley.

Nu hyser jag den ortodoxa uppfattningen att objektivismen fortfarande och för all framtid är namnet på Ayn Rands filosofi, inte på någon annans tolkningar eller tillämpningar eller vidareutvecklingar (eller missuppfattningar), det må vara Leonard Peikoffs eller David Kelleys eller mina egna. Och skillnaden mellan mitt svar ovan och Ayn Rands eget svar är faktiskt inte större än att den kan avskrivas som en semantisk petitess. Är det då mer en semantisk petitess som skiljer Peikoff och Kelley åt? (Annat än att Peikoff också är skyldig till onda handlingar som Kelley, åtminstone mig veterligt, är oskyldig till.)

"Kelleykonflikten" är en storm i ett vattenglas - och jag har inte för avsikt att stanna kvar i detta vattenglas längre än vad som är absolut nödvändigt. Det finns en värld utanför vattenglaset där betydligt värre stormar rasar och där vår intolerans skulle göra betydligt större nytta. Hur vore det om vi fortsättningsvis bekymrade oss lite om den? Det är väl den världen vi lever i?


Post scriptum 2008: År 2000 gav jag en länk till en webbsida som hette "Introduction to Objectivist Schismology", där man kunde läsa några av de mest välresonerade inläggen från båda sidor i konflikten, men den webbsidan existerar inte längre. Jag länkade också till min egen uppsats Untangling "Objectivist Schismology", och den ligger förstås fortfarande kvar.

Min uppsats "contra Kelley" har jag sedermera lagt ut på nätet med några få redigeringar och några tillägg under rubriken Delsumma mot David Kelley.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.