Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

26 november 2001

Ayn Rand och Friedrich Nietzsche

Med ojämna mellanrum, interfolierade av tystnad, händer det att någon intellektuell – någon uppburen professor från något citadell av lärdom – öser ut sitt förakt över Ayn Rand på någon kultursida eller i någon annan finkulturell publikation. Det senaste, men säkert inte det sista, exemplet är en understreckare i SvD 31 oktober 2000, signerad Merete Mazarella. Dessa utgjutelser är sig alla förunderligt lika. Man garderar sig på förhand mot kritik genom att stämpla och "fula ut" Ayn Rands beundrare med något pejorativt epitet (i Mazarellas fall "tänkande icke-intellektuella"); undantagslöst undviker man att diskutera Ayn Rands egna idéer och identifierar henne i stället med Friedrich Nietzsche – antagligen för att få henne att framstå som en eländig epigon, inte som den nydanande och banbrytande tänkare hon faktiskt är. Inte för att jag tror att det tjänar någonting till, men jag vill gärna utreda exakt hur det förhåller sig med hennes förhållande till Nietzsche; huvudsakligen tänker jag göra det med direkta citat som talar för sig själva.

För att börja med det biografiska:

I Barbara Brandens biografiska essä om Ayn Rand, som grundar sig på ingående intervjuer och som ingår i Nathaniel Brandens Who is Ayn Rand? (1962), läser man följande:

Under sina filosofistudier upptäckte hon Nietzsches Så talade Zarathustra. Eftersom Nietzsche vördade det heroiska hos människan, eftersom han försvarade individualismen och föraktade altruismen, trodde hon att hon hade funnit en andlig bundsförvant. Men hon blev illa berörd av implikationen att en stor människa skulle söka makt, inte över naturen utan över andra människor; att härska, ansåg hon, var en ovärdig sysselsättning för en hjälte; en hjälte skulle inte förnedra sig genom att tillbringa sin tid med att förslava andra.

Allteftersom hon läste vidare i Nietzsches skrifter förbyttes hennes hopp gradvis i besvikelse. Och när hon i Tragedins födelse upptäckte en öppen förkastelsedom över förnuftet, visste hon att varje värde hon kunde tänkas finna i hans verk endast kunde vara partiellt och selektivt; hon såg att i sina grundpremisser var hon och Nietzsche filosofiska motsatser.

Alan Gotthelf (en tänkande icke-intellektuell som förtjänar sitt levebröd på att forska i Aristoteles filosofi, därtill ursprungligen inspirerad av Ayn Rands beundran för Aristoteles) säger i stort sett detsamma i sin bok On Ayn Rand (Wadsworth Philosophers Series, 2000).

I förordet till Journals of Ayn Rand (postumt utgiven 1997) skriver Leonard Peikoff:

Ayn Rands första anteckningar avslöjar ett inflytande från Nietzsche i form av små droppar av subjektivism och av idén att hjältarna bland människor har medfödd storhet till skillnad från de medfött korrupta massorna som endast förtjänar bitterhet och dominans från sina herrar. Inget av detta sägs klart ut, men sådana idéer dyker upp här och var mellan raderna.

Det är instruktivt att de hur dessa små droppar – varenda en av dem – dunstar bort utan att något blir kvar allteftersom Ayn Rands egna principer träder fram i solskenet och blir uttryckligt formulerade; detta är ett perfekt exempel på hur vetenskapen (förnuftet) fungerar självkorrigerande. Sedan hon kommit fram till en definition på "förnuft" försvinner subjektivismen; efter hennes analys av individens rättigheter är "dominansen" borta; sedan hon fattat viljans natur säger hon inget mer om "medfödd" andlig resning.

I början av 30-årsåldern hade Ayn Rand tänkt sig ur varje element av nietzscheanism. Med Urkällan är det enda spår som finns kvar i Dominiques och Wynands karaktärer; deras bitterhet mot världen bevisas av Roark vara ett kardinalfel. Efter Urkällan är Nietzsche inte ens ett misstag som behöver vederläggas; allt som finns kvar är ren Ayn Rand.

Leonard Peikoff – ifall namnet skulle vara obekant för våra lärda professorer – är en tänkande icke-intellektuell som trots sin bristande intellektualitet lyckats bli FD på en avhandling om motsägelselagens ontologiska status (och om detta låter motsägelsefullt är det väl någon premiss som behöver omprövas, någonstans, i någons hjärna). Han betraktas också, med viss rätt, som ledande expert på Ayn Rands filosofi.

Låt oss nu försöka se vad det var som fick Ayn Rand att initialt känna sig dragen till Nietzsche för att sedan ta avstånd från honom.

I förordet till 25-årsupplagan av The Fountainhead (Urkällan) kan man läsa följande:

Det kanske bästa sättet att förmedla Urkällans livskänsla är med det citat som stått överst i mitt manuskript men som jag tog bort i den avslutade publicerade boken. Med denna möjlighet att förklara mig vill jag gärna föra in det igen.

Jag tog bort det därför att jag är djupt oenig med författarens, Friedrich Nietzsches, filosofi. Filosofiskt är Nietzsche mystiker och irrationalist. Hans metafysik består av ett något "byronskt" och mystiskt "illvilligt" universum; hans kunskapsteori underordnar förnuftet under "viljan", eller känslan eller instinkten eller blodet eller medfödda karaktärsdygder. Men som diktare projicerar han stundtals (om än inte konsekvent) en magnifik känsla för människans storhet, uttryckt i emotionella, inte intellektuella, termer.

Detta är speciellt sant om det citat jag valt. Jag kunde inte skriva under på dess bokstavliga innebörd: det förkunnar en oförsvarbar lära – psykologisk determinism. Men om man tar det som en poetisk projicering av ett känslotillstånd (och om man intellektuellt byter ut begreppet medfödd "grundläggande visshet" mot begreppet förvärvad "grundläggande premiss") – då förmedlar detta citat det inre tillståndet av upphöjd självaktning – och sammanfattar de emotionella konsekvenser för vilka Urkällan ger den rationella filosofiska grunden:

"Det är inte verken, det är tron, som här är avgörande och som här bestämmer rangordningen, för att återigen använda en gammal religiös formel i en ny och djupare innebörd: någon grundläggande visshet som en förnäm själ hyser om sig själv, något som inte låter sig sökas, inte låter sig finnas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv." (Friedrich Nietzsche, Bortom gott och ont.)

Den skillnad mellan Rand och Nietzsche som alla bör känna till – även de som har den ytligaste kännedom om Ayn Rands idéer – är att Nietzsche visserligen avvisade altruismen men hamnade på avigan av samma falska mynt genom att plädera för en "egoism" som går ut på att förtrycka och/eller förslava andra. Jag citerar ur inledningen till Själviskhetens dygd:

["N]ietzscheanska egoister" [är i själva verket] en produkt av den altruistiska moralen och utgör den andra sidan av det altruistiska myntet: de som tror att varje handling, oavsett dess natur, är god om avsikten är att gagna en själv. Precis som tillfredsställandet av andras irrationella önskningar inte är något kriterium på moraliskt värde, är inte heller tillfredsställandet av ens egna irrationella önskningar något sådant kriterium. Moralen är inte någon tävlan mellan nycker.

Och ur titelessän till För den nye intellektuelle:

Nietzsches revolt mot altruismen bestod i att ersätta ens egen uppoffring för andra med andras uppoffring för en själv. Han förkunnade att idealmänniskan inte drivs av förnuftet, utan av sitt "blod", av sina medfödda instinkter, känslor och maktvilja – att hon av födseln är förutbestämd att härska över andra och offra dem för sig själv, medan de av födseln är förutbestämda att vara hennes offer och slavar – att förnuft, logik och principer är fåfängliga och försvagande, att moralen är onyttig, att "övermänniskan" står "bortom gott och ont", att hon är ett "rovdjur" vars yttersta måttstock inte är något annat än hennes egna nycker. Alltså bestod Nietzsches förkastande av Häxdoktorn i att upphöja Attila till ett moraliskt ideal – vilket betydde: att i dubbel måtto avträda moralen till Häxdoktorn.

Och slutligen, vad gäller Nietzsches syn på förnuftets roll:

I Tragedins födelse hävdar Nietzsche att han iakttagit två motsatta beståndsdelar i de grekiska tragedierna, vilka han såg som två metafysiska principer inneboende i verklighetens natur; han gav dem namn efter två grekiska gudar: Apollon, ljusets gud, och Dionysos, vinets gud. Apollon är i Nietzsches metafysik symbolen för skönhet, ordning, visdom, effektivitet (även om Nietzsche svävar på målet i fråga om det sistnämnda) – m.a.o. förnuftets symbol. Dionysos är rusets symbol eller, rättare sagt, Nietzsche anger ruset som sin identifikation av vad Dionysos står för: vilda, ursprungliga känslor, orgiastisk glädje, människans mörka, vilda, obegripliga beståndsdel – m.a.o. känslans symbol.

Apollon är enligt Nietzsche en nödvändig beståndsdel, men en opålitlig och därför underlägsen vägvisare i tillvaron, som ger människan en ytlig verklighetsuppfattning, en illusion av ett ordnat universum. Dionysos är den fria, obundna anden som – genom en mystisk intuition framkallad av vin och droger – erbjuder människan en djupare vision av en annan sorts verklighet, och är därför den överlägsne. Och – vilket visar att Nietzsche klart och tydligt visste vad han talade om, fastän han för säkerhets skull valde att uttrycka det på ett drucket dionysiskt sätt – Apollon representerar individualitetens princip, medan Dionysos leder människan till "fullkomlig självförglömmelse" och till sammansmältning med naturens "enhet". (De som vid en ytlig läsning tar Nietzsche som en förespråkare av individualism torde lägga märke till detta.) ("Apollon och Dionysos" i The New Left: The Anti-Industrial Revolution, sv. övers. i Objektivistisk skriftserie nr 31.)

Detta borde vara nog.

Om nu våra intellektuella vore hederliga skulle de, efter att ha fått denna information, erkänna att de begått ett misstag; de skulle ta tillbaka vad de sagt om Ayn Rands "måttlösa Nietzschebeundran", och de skulle lova att åtminstone försöka sätta sig in i hennes egna idéer innan de nästa gång fäller ett expertutlåtande (och lyfter honorar för det). Men gör de det? Kommer de att göra det den här gången? Jag tvivlar. De saker jag nämnt här har påpekats förr, både av mig och av andra Randkännare, och det har aldrig haft någon effekt. Och jag tror det finns en förklaring.

Dessa intellektuella må tala hur föraktfullt de vill om Nietzsches "övermänniskoideal", men det finns en aspekt av hans filosofi som de själva allesammans accepterar, och det är just den "dionysiska" aspekten, Nietzsches misstro mot vetandet och förnuftet. Detta är ett genomgående ledmotiv i Nietzsches skrifter, och man kan nästan slå upp dem på måfå för att finna belägg. Att ett omdöme är falskt, skriver han t.ex. i Bortom gott och ont, är ingen invändning mot omdömet; ett omdöme kan mycket väl vara falskt och ändå vara "livsbefrämjande, livsuppehållande, artuppehållande, kanske till och med artförädlande". Allt detta "förnuftsprat" är enligt Nietzsche egentligen bara en förtäckt maktkamp; världen behärskas som bekant, enligt Nietzsche, av "viljan till makt". Och samma maktvilja behärskar då självfallet också våra intellektuella: den tar sig det uttrycket att de till varje pris måste försvara sina uppnådda positioner – vid sina universitet, på sina kultursidor, eller var det vara må. Den som kommer med "nya tavlor" (för att låna Nietzsches uttryck) ses som ett hot. Men Nietzsche kan åtminstone invagga dem i en bedräglig trygghet: om allt går ut på makt är väl vår maktlystnad inte värre än alla andras? Ayn Rand är ett mycket större hot – eftersom just detta är den aspekt av Nietzsche som hon bestämt avvisar: Ayn Rand lämnar inte minsta kryphål för maktlystnaden. Därför är också våra intellektuellas hat emot henne så mycket starkare och så mycket illvilligare än det ljumma avståndstagandet från Nietzsche. Och det faller av sig självt att om dessa intellektuella delar Nietzsches syn att "sanningskärlek" eller "sanningslidelse" är en chimär, då spelar det inte heller någon större roll för dem om de far med sanning eller med lögn, när det handlar om att försvara sina positioner.

Fast jag kanske har fel? Kanske dessa intellektuella bara är oinformerade och kommer att be om ursäkt nu när de är bättre informerade? Bevisa det för mig! Det skulle göra mycket för att bota min ingrodda misstro mot den akademiska världen.

19 november 2000
POS

Tillsänt SvD:s kultursida 21.11.00.
Alla översättningar mina; Nietzschecitatet översatt från det tyska originalet.


I det första utkastet till denna artikel hade jag med ett "Bihang om skitsnackets sociologi". Jag strök det, därför att det inte var helt civiliserat. Eventuellt kommer jag att publicera det separat vid ett senare tillfälle.


Henrik Jordahls inlägg som jag publicerade här för två veckor sedan kom in (med en smärre strykning) på SvD:s insändarsida 21.11. Jag följde upp med följande egna insändare:

Henrik Jordahl ska ha ett varmt tack för sin insändare om Rand och Nietzsche i SvD 21.11. Och det gläder mig att SvD äntligen tar in genmälen på all desinformation som sprids om Ayn Rand. Det är på tiden!

En annan uppgift som upprepas till leda är att Ayn Rand skulle ha varit "libertarian", fastän hon åtskilliga gånger tog kraftigt avstånd från den "libertarianska" rörelsen (p.g.a. att det i grund och botten inte är kapitalism den förespråkar, utan anarkism).

Ett annat stycke desinformation som jag sett i SvD:s spalter är att hon skulle använt sig av en Hegelinspirerad "dialektisk" metod i sitt tänkande, detta fastän Hegel var en de filosofer hon allra skarpast tog avstånd ifrån.

Folk som skriver om Ayn Rand i våra tidningar bryr sig uppenbarligen inte om att kontrollera de mest elementära fakta innan de fattar pennan. Vi har ett tyskt lånord som beskriver attityden: besserwisser.

De estetiska "omdömena" om Ayn Rands romaner är inte bättre de. Jag ska inte käbbla om dessa "omdömen", för de fyller mig med avsmak. (Jag har inget emot Homeros; men Ayn Rand är bättre.) Ayn Rand är förmodligen den av 1900-talets författare som vunnit störst uppskattning hos den breda allmänheten, åtminstone i USA . Hur rimmar det med den evinnerliga beskyllningen för "elitism"? Och vilka är det som kommer med beskyllningen? Folket? Eller "eliten"?

21 november 2000

Fotnot: Random House omröstning förra året om århundradets populäraste engelskspråkiga roman (där Ayn Rands fyra romaner belade platserna 1, 2, 7 och 8) ska naturligtvis tas med åtskilliga skopor salt; det kan knappast ha funnits någon spärr som hindrat en och samma person från att lägga sin röst flera gånger. Men något säger allt den omröstningen om hennes popularitet.

Se också: Frihet från att ta Ayn Rand i försvar

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.