tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Är Ayn Rands filosofi i behov av rekonstruktion?

Med anledning av Johan Norbergs understreckare i SvD 15.2.01.

Om det vore sant, som Johan Norberg hävdar i sin understreckare 15.2, att den akademiska världen håller på att omvärdera Ayn Rand, vore det förstås ett hälsotecken som visar att den akademiska världen håller på att tillfriskna. (Mig personligen kvittar det lika: jag vet hur jag värderar Ayn Rand, och jag ger den akademiska världen en god dag.) Tyvärr övertygar Norberg inte mig om att något väsentligt och positivt har hänt. Den "Ayn Rand" som nu plötsligt blivit så populär bland akademiker som förr ignorerat och/eller avhånat henne har ingen större likhet (nätt och jämt en "wittgensteinsk familjelikhet") med den Ayn Rand jag själv studerat intensivt i drygt ett kvartssekel.

Det är några frågor man borde ställa men som Norberg uppenbarligen inte förmår ställa sig själv:

1. Varför är Ayn Rands filosofi i behov av "rekonstruktion"? Är den inte god nog som den är?

2. Om den nu måste "rekonstrueras", varför då göra om den till just en dialektisk filosofi? Ayn Rand hade bestämda uppfattningar om andra filosofiska skolbildningar; Hegel och all filosofi som grundar sig på Hegel hörde till hennes hatobjekt. Är det meningen att vi ska anta att hon i själva verket var hegelian fast hon var för dum för att själv begripa det? Ska vi anta att andra begriper hennes filosofi bättre än hon själv gjorde? Jag kan inte se något annat i detta än ett försök att hävda sig ha äganderätt till innehållet i en annan människas hjärna - något som jag betraktar som en moralisk förbrytelse.

3. Om nu någon har en revolutionerande ny "dialektisk" filosofi att presentera för mänskligheten, varför gör han inte helt enkelt det och sätter sig eget namn under? Varför står han inte själv för vad han säger? Vad är meningen med att proppa in denna nya revolutionerande filosofi i andra människors hjärnor - Rands eller Hayeks eller min eller Johan Norbergs eller vem det vara må? Jag kan inte se något i detta annat än en form av intellektuell parasitism.

Nu menar jag inte att var och en som propagerar för Ayn Rand eller diskuterar hennes idéer har någon plikt att hålla med henne på precis varenda punkt. En människas tänkande kan aldrig vara en exakt kopia av någon annans tänkande. Men det är ju lätt att säga: "Här är vad jag håller med om - här vill jag anmäla avvikande mening." Om jag t.ex. såg något positivt i "dialektik" (vilket jag inte gör) skulle jag säga det; men jag skulle inte ge mig till att säga att Ayn Rand "egentligen" tyckte likadant fast hon sade precis tvärtom.

4. Om nu det som akademiker idag diskuterar så intensivt inte är Ayn Rands egen filosofi utan en "rekonstruktion", vad är vunnet? Det är lite genant att behöva påpeka det, speciellt för en bildad man som Johan Norberg, men saker som bara har namnet gemensamt har faktiskt bara namnet gemensamt.

Norberg ondgör sig över att det officiella "Ayn Rand-institutet" inte ens nämner andra "tolkningar" av hennes filosofi än hennes egen. Jag har en hel del otalt med detta institut, men på den här punkten finner jag kritiken helt obefogad. Institutet är trots allt tillkommet för att sprida kännedom om hennes filosofi, inte om allehanda "rekonstruktioner" (och allra minst då "rekonstruktioner" som är rappakalja). Det är - helt i förbigående - en annan sak att ARI konsekvent förtiger George Reismans existens: Reismans avhandling är varken "rekonstruktion" eller rappakalja, utan en nationalekonomisk milstolpe.

Och även om jag också har mycket otalt med Leonard Peikoff är det bara en enkel gärd av rättvisa att säga att hans bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, inte är någon "rekonstruktion" utan en samvetsgrann och korrekt sammanfattning av hennes filosofi. Vore det den boken som väcker så stort uppseende i den akademiska världen, skulle jag vara betydligt mer optimistisk. Vore det inte skäl att puffa för den boken i stället?

Det finns ett par andra böcker som riktar sig till en "akademisk" läsekrets som också vore värda att nämna: On Ayn Rand av Alan Gotthelf och Viable Values av Tara Smith. Och jag kan faktiskt inte se det som annat än en flagrant orättvisa att sådana böcker förtigs och ignoreras; för att nu inte tala om att det är en flagrant dubbel måttstock att samtidigt beklaga sig över att det finns beundrare av Ayn Rand som inte accepterar vad för smörja som helst.

Jag har en del andra smärre invändningar, men jag vill inte belamra utrymmet med dem just nu. [Eventuellt återkommer jag till dem senare.] Bara en allmän kommentar:

Det finns många beundrare av Ayn Rand, vilkas uppriktighet jag inte nödvändigtvis vill ifrågasätta, som är alltför angelägna om att göra henne "rumsren" i de finkulturella kretsarna. (Jag hör inte till den kategorin.) Jag skulle vilja råda dessa människor att se Buñuelfilmen Frihetens fantom och särskilt uppmärksamma en scen där folk förrättar sitt tarv offentligt, sittande runt ett bord, men drar sig undan till hemlighuset när de blir hungriga och behöver äta. Det är en ovanligt bisarr scen t.o.m. för att vara Buñuel, men varje gång jag ser hur "finkulturen" bemöter Ayn Rand, är det den scenen jag kommer att tänka på. Vem vill vara "rumsren" i ett sådant sällskap?

Min egen attityd har alltid varit att det är världen (inklusive den akademiska världen) som behöver Ayn Rands filosofi, inte tvärtom. Och det är faktiskt ingen större poäng med att vinna världen (än mindre då den akademiska delen av vår värld) om priset är att man förlorar sin själ.

Fast ett sådant resonemang förutsätter förstås att man har en själ att förlora...

Strängnäs 16 februari 2001

Jag har skickat detta till SvD:s kulturredaktion. Om det sedan blir publicerat är en annan sak.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift