Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

22 februari 2001

Nedvärdering av Johan Norbergs omvärdering av Ayn Rand

Jag skrev förra gången att jag eventuellt skulle återkomma med övriga invändningar mot Johan Norbergs understreckare. Under arbetets gång fann jag att artikeln var betydligt värre än mitt första intryck gav vid handen; och att den blir värre ju noggrannare man läser den och ju mer man tänker efter vad den faktiskt säger. Jag ska helt enkelt gå igenom den, steg för steg, så får ni själva se.

Mysteriet i Ayn Rands roman Atlas Shrugged handlar om en gäckande gestalt vid namn John Galt. Han håller sig i skymundan i ett sönderfallande samhälle med en förtryckande stat. Men bakom kulisserna förändrar han världen genom att få uppfinnare, företagare och konstnärer att sluta stödja samhällssystemet. Om man vill vara dramatisk skulle man kunna säga att den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand (1905–1982) idag har ett inflytande som påminner om hennes romankaraktär.

Utmärkt inledning. Skada att resten av artikeln inte lever upp till inledningen.

Norberg ger sedan en hel del utrymme åt en volym som heter Feminist Interpretations of Ayn Rand. Nu anser jag inte att Ayn Rands filosofi är i behov av "tolkningar"; den gör sig bäst i original. Dessutom hade hon en ytterst negativ syn på modern feminism, som man naturligtvis kan tycka vad man vill om men inte gärna kan tolka om till feminism (lika lite som man kan tolka om henne till dialektiker). Låt oss ändå se vad det är Norberg refererar.

Radikalfeministen Susan Brownmiller ser dock Rand som en förrädare mot sitt kön. Rands personliga syn på kärleken och sexualiteten, där hon såg det som naturligt med en undergiven roll för kvinnan, är allt annat än okomplicerad.

Om det här är vad Susan Brownmiller fått ut av att studera Kira Argounova, Dominique Francon eller Dagny Taggart (alla synnerligen "undergivna" kvinnor, inte sant?), då är det väl det hon har fått ut. Vad som är ägnat att förvåna är att Norberg inte går ut på toaletten och spyr över detta utan i stället försöker pracka på oss en bok med ett sådant innehåll.

Kritiker kan också tolka Rands kvinnoporträtt som att kvinnan ska tvingas spela på en "manlig" planhalva, med vetenskap och produktion som enda dygder.

Så Dagny Taggart basade för Taggart Transcontinental, inte därför att hon själv ville göra det utan för att någon tvingade henne till det? Nej, sådana "tolkningar" av Ayn Rand bör allt hamna i papperskorgen.

Trots detta kan även en särartsfeminist som Camille Paglia uppfatta det som att hon och Rand ger samma grundläggande budskap till läsarna: "Tänk själv! Var inte så inställsam! Sluta följa gruppen!"

Alltid något.

Därefter följer ett par stycken där Norberg försöker presentera Ayn Rands filosofi. I stort sett är presentationen korrekt, men det finns några besynnerliga formuleringar som jag vill uppmärksamma.

Den filosofi hon spred i rader av facklitterära verk och tidskrifter hämtade element från Aristoteles, upplysningen och liberalismen.

Dålig formulering av en i och för sig korrekt punkt. Självständiga och originella tänkare ägnar sig inte åt att "hämta element" – det är eklektikers prerogativ att syssla med sådant. Men jag skulle inte göra något väsen av det här om det inte vore för att somliga vill frånkänna Ayn Rand så mycket som möjligt av hennes originalitet och försöker "förklara" hennes filosofi med vad hon fått lära sig i skolan.

Utgångspunkten var kunskapsteorin, där hon förde fram en kritisk realism.

Kritisk realism? Går Ayn Rands kunskapsteori ut på att vi ska vara realistiska på ett kritiskt sätt? Ordsammanställningen är totalt intetsägande. Men jag slog upp termen i Filosofilexikonet (bara för att försöka förstå vad Norberg menar) och fick veta att den står för en perceptionsfilosofisk teori som i korthet går ut på att när vi betraktar ett föremål – låt oss säga ett glas – är det inte ett glas vi ser utan ett tecken på att det finns ett glas därute i yttervärlden. Längre från Ayn Rands egen perceptionsfilosofi kan man knappast komma.

Med hjälp av våra sinnen, rationell begreppsbildning och tänkande kan vi få kunskap om verkligheten. Varken religion, känsla eller kollektivt förnuft betraktade hon som kunskapsverktyg. Man måste tänka själv, av epistemologisk nödvändighet.

De raderna har jag inget att invända mot. (Vill man vara petnoga så finns det inget sådant som "kollektivt förnuft". Och vill man vara riktigt petnoga är den där nödvändigheten metafysisk snarare än epistemologisk.)

Till detta kommer en moralfilosofisk individualism i den naturalistiska traditionen.

Vilken naturalistisk tradition? Just moralfilosofin är faktiskt ett område där Ayn Rand bryter med all tradition och kommer med något radikalt nytt.

Rand avvisade både värdeobjektivism och subjektivism.

Ayn Rand kallade sin filosofi "objektivism" (en upplysning som man får leta i månen efter i Norbergs artikel) och betraktade värden som objektiva (försåvitt de är rationella, givetvis). En rimlig term för idén att värden är objektiva är faktiskt "värdeobjektivism". Och här får vi höra att detta var en idé hon avvisade!

Jag har visserligen själv sagt någon gång att man inte ska träta om ord när man kan träta om sak, men det här är faktiskt mer än en ordträta. Vad akademiska filosofer kallar "värdeobjektivism" borde i stället kallas "intrinsikalism". Det går i korthet ut på att värden är "inneboende" i vissa ting eller handlingar oavsett deras relation till eller konsekvenser för ett värderande subjekt. Den här punkten är säkert för abstrakt och teoretisk för att tas upp i en tidningsartikel, så det är inte det jag klandrar Norberg för. Men det är bara alltför tydligt att Norberg inte betraktar Ayn Rands egen terminologi som god nog eller fin nog för de akademiska kretsar han vill nå. Den måste till varje pris göras om. Jag förmodar att detta är Norbergs idé om hur man undviker att vara "andrahandare".

Värden finns inte som separata metafysiska entiteter, men det innebär inte att de inte finns alls. Gott och dåligt finns i relation till det mänskliga livet, det individuella. Vi bör därför ta reda på vad som gynnar vår överlevnad och vällevnad – "eudaimonin", som de som passar in henne i den aristoteliska traditionen kallar det.

Inget att invända bortsett från att Norberg inte vill kalla detta för "objektivism". Det förtjänar också att nämnas att den förste som passade in Ayn Rand i den aristoteliska traditionen var Ayn Rand själv. Och ska man nödvändigt pressa in henne i en tradition, så varför inte den tradition där hon placerade sig själv?

Uppoffringar och kompromisser såg hon som sätt att begå våld på sig själv.

En implikation av detta som Norberg uppenbarligen missat är att man inte ska kompromissa med sina filosofiska fiender, och att det är sig själv man skadar om gör det. Och om Norberg ser "akademikerna" som sina filosofiska vänner – samma akademiker som fört fram den intellektuella motsvarigheten till Hannibal Lecter (nämligen Torbjörn Tännsjö) till en professur i praktisk filosofi – varför då kompromissa med Ayn Rand?

Jag ska inte närmare kommentera Norbergs höjande av Sciabarra till skyarna, för jag har flera gånger tålmodigt försökt förklara vad som är fel med hans "rekonstruktion" och jag har inte fått annat än ovett för det. (Jag har för all del kommit med en del ovett själv, men jag har i varje fall gjort mig mödan att förklara varför.) Och om Norbergs mål är detsamma som Sciabarras,

att släpa akademiker och Randanhängare till dialog, "kicking and screaming if necessary",

då måste jag allt säga att de som sparkar och skriker värst när jag för Sciabarra på tal är Sciabarras egna anhängare.

Norberg har sedan en lång sociologisk betraktelse över de möjliga orsakerna till att Ayn Rand betrakta(t)s som persona non grata. Min invändning är att denna förklaring ingenting förklarar. Den bästa förklaringen är faktiskt den som en gång gavs av hennes egen förläggare, Bennett Cerf: hon utmanar och ifrågasätter 2500 år av västerländskt tänkande. Proportionerna blir förryckta om man betraktar det här i termer av de allra senaste decenniernas politiska modeväxlingar. (Det är inte fullt så bisarrt som att försöka förklara hennes idéer med hennes skolgång, men det inte någon bra förklaring.)

Så här långt kan mina invändningar förefalla petimeteraktiga. Men det blir värre. Efter att ha delat ut beröm till Nathaniel Branden, David Kelley och George Reisman skriver Norberg:

Men Rands värsta fiender har på sätt och vis varit hennes egna anhängare. Trots att Rand menade att den viktigaste dygden var att tänka själv, har randianerna ofta varit djupt fundamentalistiska och skrivit under på vartenda ord hon sade. Rand hade tyvärr allt som krävdes för att inspirera till sekteristiskt tänkande: en dominerande personlighet, anspråk på totalförklaringar, kanoniska skönlitterära texter och en fördömande attityd mot avvikande uppfattningar. Detta lever vidare i den "officiella" randianska tankesmedjan i USA, The Ayn Rand Institute. Den leds av lärjungen Leonard Peikoff, som ärvde rättigheterna till Rands verk och hennes efterlämnade papper. Institutet vägrar till och med att låtsas om att det finna andra tolkningar av Rands filosofi än de egna. Sekundärlitteratur som inte stämmer med den egna varianten nämns helt sonika inte i de egna litteraturförteckningarna, och arkiven hålls stängda för den andra sidan. Det påminner snarast om bokstavsvänsterns splittringar och väcker löje i det vetenskapliga samfundet.

Det här är ett lågvattenmärke.

Jag vill be er först notera en besynnerlig obalans: om Nathaniel Branden ska berömmas för sina insatser inom psykologin, David Kelley för att han skrivit en bra lärobok i logik (han har f.ö. skrivet en ännu bättre bok om perceptionsfilosofi) och George Reisman för att han skrivit ett epokgörande verk i nationalekonomi – varför ska det då förtigas att Leonard Peikoff skrivit den bästa sammanfattningen av Ayn Rands filosofi? Och Peikoff har gjort fler berömvärda insatser: han har frilagt den filosofiska bakgrunden till nazismens framväxt i Tyskland (The Ominous Parallells) och han har gjort en enastående insats för att göra filosofins historia begriplig i sina föreläsningsserier i ämnet, bara för att ta vad jag betraktar som höjdpunkter i hans livsgärning.

Andra personer inom den grupp Norberg attackerar har också gjort insatser som förtjänar att lyftas fram. Harry Binswanger har bl.a. skrivit en utmärkt bok som tillämpar Ayn Rands filosofiska insikter på biologin och en klargörande essä om hennes teori om den fria viljans natur. Peter Schwartz har skrivit en lysande exposé över modern "libertarianism". Glenn Marcus och Ron Pisaturo har skrivit intressanta och möjligen på sikt epokgörande saker om matematikens grundvalar. En strid ström bandade föreläsningar om ämnen från idéhistoria till ekonomi till naturvetenskap till litteratur väller ut från Second Renaissance Books; jag kan ju nämna David Harrimans föreläsningar om fysikens utveckling från Newton fram till kvantfysiken, eller Darryll Wrights utomordentligt pedagogiska genomgång av Platons Staten, eller Andrew Bernsteins sällsynt medryckande föreläsningar om litteratur, bara för att ta några exempel ur högen. Och var och en som har ett hum om vad jag talar om vet också att inget av det här bara är slaviska efterapningar av Ayn Rand av den typ man skulle vänta sig av bokstavstroende fundamentalister.

Lägg därtill allt arbete ARI uträttar för att göra Ayn Rands kvarlåtenskap tillgänglig för den intresserade allmänheten: hennes korrespondens, hennes journaler, de redigerade utgåvorna av hennes föreläsningar om hur man skriver effektivt. Vi som har ett genuint intresse för Ayn Rand har faktiskt större utbyte av detta än av några akademiska "tolkningar" och "rekonstruktioner".

Nu begär jag naturligtvis inte att allt detta ska nämnas i en artikel på begränsat utrymme. Vad som är signifikativt är att inget av det nämns eller ens antyds. Att det är just Branden, Kelley och Reisman som lyfts fram beror nog på att de är personer som (med rätt eller orätt) hamnat "i onåd". Och Norbergs motiv för att nämna George Reisman är sannerligen inte detsamma som mitt!

Hela den här raddan av pejorativa omdömen ("fundamentalistisk", "skriver under på vartenda ord", "sekteristiskt tänkande", "dominerande personlighet", "kanoniska texter", "fördömande attityd") är ju faktiskt inte seriöst menade argument alls utan bara ett försök att stämpla och fula ut var och en som inte till 100% skriver under på Norbergs egen verklighetsbeskrivning. (Och skulle någon ta detta som en insinuation att Norberg hycklar och begagnar sig av dubbla måttstockar, är det förstås precis vad jag säger!)

Jag anser naturligtvis att alla dessa schismer och splittringar mellan Ayn Rands anhängare är djupt beklagliga. Men varför generalisera och lägga hela skulden för dem på en enda part och sedan stämpla just den parten med en räcka förklenande omdömen utan minsta underbyggnad? (Jag säger inte sådana saker om t.ex. Branden eller Kelley – eller Leonard Peikoff för den delen – även om jag långt ifrån är ense med dem.)

Att sedan anföra som ett "argument" att det här "väcker löje i det vetenskapliga samfundet" är bara fegt. Folk som inte kan stå för sina egna idéer (eller förolämpningar) brukar gömma sig bakom "kollektiva opinioner" på det här sättet.

Norberg citerar Nietzsche: "Man måste förlåta varje stort geni hans första lärjungar." Jag håller inte med Nietzsche här. Ett stort geni har inget behov av förlåtelse alls! Ett stort geni kan ha behov av ett erkännande som inte är helt hycklat – vilket är vad jag önskar att Ayn Rand kunde få lite oftare än hon får. Att sedan somliga av geniets lärjungar är bättre, andra sämre, är en naturlig aspekt av att vi människor alla är olika varandra. Men något så enkelt och oskyldigt är det förstås inte Norberg menar. Vad han menar är att ju seriösare och ju mer kompetent en Randanhängare är, desto viktigare blir det att tränga undan honom eller henne ur offentligheten; ju mindre man begriper, desto mer utrymme ska man få. Medelmåtta ska vara mer värd än expertis. Odågan ska förlåtas; endast den tåliga förtjänsten ska vara oförlåtlig.

Det problemet kan emellertid växa bort när andra Randinfluerade tankesmedjor och kretsar tar fasta på hennes budskap om rationalitet och beredskap att ständigt anpassa sig efter fakta, och därför väljer en öppen attityd till meningsutbyte och forskning.

Uttrycket "beredskap att ständigt anpassa sig efter fakta" inrymmer i detta sammanhang en försåtlig ekvivokation. Man måste anpassa sig efter fakta man inte kan ändra. Att det skrivits ett par böcker – och nu också en understreckare i SvD – som inte gör Ayn Rand rättvisa är ett faktum vi inte kan ändra. Men att stillatigande acceptera innehållet i dessa är en helt annan form av anpasslighet. Och att "välja en öppen attityd till meningsutbyte och forskning" måste väl i all rimlighets namn betyda att man har rätt att kritisera även den "forskning" (om man nu ska kalla det så) som bedrivs av Sciabarra och vänta sig att meningsmotståndare antingen tar till sig kritiken eller också presterar någon sorts begriplig motkritik? Men Norberg har efter min förra artikel deklarerat att han aldrig mer vill höra av mig. Så mycket bevänt var det med det "öppna meningsutbytet".

Personen har hittills stått i vägen för idéerna. Rands utanförskap och hennes fanatiska anhängare [sådana som P.O. Samuelsson] har hållit forskarna borta från området.

Ingen, vare sig "fanatiker" eller andra, har gjort mer för att presentera och popularisera Ayn Rands idéer än Ayn Rand själv – och inga av de personangrepp Norberg så öppet och urskillningslöst skriver under på kan ändra detta faktum. Om "forskarna" verkligen är intresserade, kan de börja med att läsa hennes egna texter! Och de har varit tillgängliga länge. Det har inte funnits någon ursäkt för att ignorera dem.

När jag först öppnade en bok av Ayn Rand – år 1972, vid en tid då jag fortfarande var en förvirrad mystiker och trodde att världen var ett utflöde av någons medvetande – imponerades jag av att allt hon skrev, oavsett hur komplicerat ämnet var, var så fullkomligt kristallklart. Idag, snart trettio år senare, är det fortfarande det som imponerar på mig. Och här kommer Johan Norberg (f. 1973) och säger att enda sättet att göra Ayn Rand begriplig är att koka soppa på hennes idéer! Och att det är hennes eget fel (hennes verkliga eller inbillade personlighet) att detta soppkok ska vara nödvändigt.

Vad som såg ut att vara en länge efterlängtad murbräcka för Ayn Rand, och som började så lovande i de första raderna, visade sig i slutändan vara ett lågsint angrepp, både mot henne själv och mot alla oss som tar henne på allvar.

Summa summarum: jag är besviken.

28 februari 2001
POS


En kamrat skrev till mig och menade att det värsta med Norbergs artikel är att han ger John-Henri Holmberg ett erkännande för att han gett ut Ayn Rands skönlitterära verk i svensk översättning, men inte med ett ord omnämner mina egna (och Henrik Unnés) insatser för att göra hennes essäer tillgängliga på svenska. Jag håller inte med om att detta skulle vara "det värsta" – det värsta är den integrerade helheten – men det är tvivelsutan en del av hans strategi att nedvärdera "oss fundamentalister". Och skulle det här vara ett förbiseende, så är det ett systematiskt förbiseende: de webbsidor Norberg redigerar tillsammans med några andra "randianska liberaler" (eller möjligen "sciabarrianska randianer") nämner inte heller dessa insatser med ett ord. (Webbsidorna heter Heureka, Liberalismen och Marknadskraften. Jag har inget emot att ge dessa länkar, för en del av vad som står där är bra, och jag måste lita på er egen förmåga att sålla agnarna från vetet.)


Någon kanske undrar: "Du har själv tagit avstånd från Peikoff och ARI, så varför blir du så upprörd över vad Norberg skriver om dem?" Observera då att vad jag än sagt om dem, så inte är det att de är "fundamentalistiska" och "skriver under på vartenda ord". Tvärtom! Jag har fördömt Peikoff för att han deklarerat att Reisman och Packer är omoraliska utan att anföra skymten av belägg – ett förfarande som går stick i stäv mot vad Ayn Rand skrivit. Så är det någon som ska anklagas för att vara "bokstavstroende" här, är det faktiskt jag.


Vad beträffar Norberg personligen: jag anser inte att man ska döma människor enbart efter det sämsta de gjort. Norberg gör en hel del nytta i samhällsdebatten, även om han inte gjorde det den här gången (och uppenbarligen inte "trängt till botten" av Ayn Rands filosofi och inte ens ansträngt sig att göra det). Jag brukar stödja honom när han förtjänar stöd. Jag gör det inte när han inte gör det. Vad beträffar hans sciabarrianska villfarelser har jag haft stort tålamod med dem – jag har, som jag nämnt, försökt resonera och inte enbart fördöma. Med det som ingress kan jag citera vad han själv skrivit till mig:

I framtiden undanber jag mig dina e-postutskick. Jag kan "tolerera" att vi har olika åsikter i vissa frågor – hör och häpna. Men att du antyder att jag skulle vara ute efter att vanställa Rand på grundval av att jag gillar en bok som du aldrig har läst och att döma av vad du skriver har missförstått; att mina lyckade försök att ge Rand mer uppmärksamhet bara möts av okvädesord från din sida; att förbiseenden alltid ska tolkas utifrån föreställningen om de ondaste avsikter; att du antyder att jag är en feg människa; att du ifrågasätter om jag har "en själ att förlora...", o.s.v. - allt detta betraktar jag som personliga förolämpningar. Därför gör jag framöver med dina texter som du när det gäller Sciabarra - jag väljer att inte läsa.

Det här brevet innehåller så många missupfattningar att jag måste besvara det, även om Norberg vägrar läsa mitt svar.

Jag har för det första aldrig "antytt" att Norberg (eller Sciabarra) skulle vara "ute efter" att vanställa Ayn Rands filosofi; jag påstår att det är det de gör. Vad de egentligen är "ute efter" har jag ingen aning om och anser inte att det är värt att grubbla över. De kan mycket väl vara så godtrogna att de agerar i god tro – vad vet jag?

Jag skulle för det andra bra gärna vilja veta när jag har "tolkat förbiseenden utifrån föreställningen om de ondaste avsikter". Jag kan ha gjort det någon enstaka gång, men långt ifrån alltid. Och i det föreliggande fallet är raka motsatsen sann: jag har alltför länge försökt tyda Norberg till det bästa och hans misstag som blotta förbiseenden, vilket de inte är. Han "förbiser" så mycket att det måste ses som systematisk evasion.

Jag fördömer Sciabarra utan att ha läst honom? Men jag har ju faktiskt läst honom, även om jag inte pinat mig igenom hela hans bok (vilket jag tänker göra [och dessutom har gjort, efter det att detta skrevs], inte därför att jag väntar mig något utbyte av den, utan bara för att slippa den här sortens anklagelser). Det här är i själva verket ett enkelt fall av induktion och deduktion. Läser man ett uttalande av en person som är urbota dumt, och sedan ett annat lika dumt, och sedan ett tredje, och kanske ett fjärde och ett femte – och inte heller hittar något enda motexempel – då måste man dra den induktiva slutsatsen att personen är dum, och sedan deducera att allt annat är lika dumt det. Det är inte konstigare än att solen kommer att gå upp imorgon, vilket alla accepterar som inte råkat ta en filosofikurs som lär ut att all mänsklig visdom börjar och slutar med David Hume. Och f.ö. måste väl Norberg ha använt samma metod för att komma fram till att objektivister är bokstavstroende fundamentalister. Eller?

Jag har diskuterat feghet i olika sammanhang, vilket kanske inte är så roligt för dem som är fega. Jag tror inte att jag tidigare placerat in Norberg i den kategorin. (Jag gör det nu.)

"…själ att förlora…" Den här raden var inte personligt menad. Men jag medger att den var illasinnad. Den som tar den personligt måste ju ha sina skäl.

I den första versionen av denna artikel skrev jag att Sciabarraanhängarna borde betala mig för att alls läsa Sciabarras bok. Detta var ett utslag av onödig och obefogad hämndlystnad från min sida, och jag har strukit det stycket.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.