tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Inlägg om "anarkokapitalismen"

I nätdebatten på SvD:s webbforum har "anarkokapitalismen" kommit på tal, och jag har skrivit flera inlägg om saken. (Jag har också av detta skäl lagt in ett par gamla uppsatser i ämnet under Artiklar "on line".) Jag återger mina inlägg här nedan. Jag har gjort några (ytterst små) redigeringar och lagt till lite text för att sätta in inläggen i sitt sammanhang.

Rothbard

I en ledare i SvD 8.4.01 citeras Murray Rothbard som följer: "Socialismen är ett reaktionärt återtåg, ett motsägelsefullt försök att uppnå klassiskt liberala mål: frihet, framsteg, statens bortvittrande eller avskaffande, genom att använda gammaldags etatistiska och konservativa medel: kollektivism och statlig kontroll." (Min kursivering.) Filip Björner protesterade och skrev bl.a.: "Varför är SvD ledarsida idag så okritisk gentemot Rothbard? Varför dessa silkesvantar gentemot en person som ansåg att Sovjetunionen var en realtivt fredlig statsmakt, och som dessutom ansåg att USA var en synnerligen aggressiv sådan?" SvD:s Per Ericson genmälde (på sitt karaktäristiska intetsägande sätt): "Att SvD citerar Murray Rothbard betyder inte att vi har en okritisk hållning till hela hans (synnerligen omfattande) tankebygge. Hans karaktäristik av socialismen som en motsägelsefull ideologi som säger sig vilja uppnå klassiskt liberala mål med hjälp av konservativa eller t.o.m. reaktionära medel är dock träffande." (Kursiveringen återigen min.)

Lägg gärna märke till hur Murray Rothbard formulerar sig i det stycke som citeras i SvD:s ledare. Han påstår att "statens söndervittrande eller avskaffande" är ett "klassiskt liberalt mål", och hans invändning mot socialismen är bara att den använder fel medel för att nå detta mål.

Men den klassiska liberalismens mål har aldrig varit att staten ska avskaffas eller vittra sönder, utan att den ska bantas ner till sina "nattväktarfunktioner". När det gäller statens legitima funktion – att skydda individens rättigheter – ska staten vara stark. En svag stat – en stat som befinner sig i söndervittring – kan inte upprätthålla lag och ordning, kan inte garantera rättssäkerhet, kan inte skydda våra rättigheter.

Rothbards mål är inte alls liberalt; det är i själva verket det mål som förenar socialism med anarkism (inbegripet den form av anarkism som kallas "anarkokapitalism" och som Rothbard själv är upphovsman till). Jag har alltid hävdat att detta mål i realiteten skulle innebära ett tillstånd av permanent inbördeskrig, vilket inte alls är något eftersträvansvärt. (Det sista var en avsiktlig underdrift.) Och vad som faktiskt sker när en stat vittrar sönder – t.o.m. en så usel stat som en öststatsdiktatur – har vi ju exempel på i f.d. Sovjet och f.d. Jugoslavien.

Rothbard smyger in sitt likställande av klassisk liberalism med anarkism tämligen försåtligt – vilket visas av att inte ens Filip Björner, att döma av hans inlägg, tycks ha uppmärksammat det. Filip är annars inte den som missar en sådan implikation. [Filip missade förstås inte heller implikationen, så snart jag hade påpekat den.]

Filip skriver också att "Rothbard har skrivit många bra saker, och han har skrivit många dåliga saker". Låt mig komplettera.

Jag har funnit Rothbard alldeles utmärkt så länge han håller sig till ekonomi. (Han hade förresten den bäste lärare som tänkas kan i det ämnet, nämligen Ludwig von Mises.) Jag kan speciellt rekommendera inledningen till America's Great Depression och essän "The Essential von Mises", som, om jag inte misstar mig, ingår som förord i senare upplagor av Mises egen Planning for Freedom. (Rothbards magnum opus, Man, Economy and State, har jag tyvärr inte läst. Men det ska väl också bli av, någon gång.)

Men så fort han ger sig in på politik och politisk filosofi är han en fullständig katastrof.

(Mer om Rothbard - speciellt om hans inställning till kommunismen och till Sovjetunionen - i pamfletten "'Debatt' i Contra". Se Pamfletter av POS.)

Kort vederläggning av anarkokapitalismen

Eftersom saken ändå kommer på tal (och eftersom jag i vanlig ordning blivit anklagad för att "inte se längre än Rands näsa räcker"), kan jag ju berätta vad som är fel med idén om "konkurrerande stater".

Om det finns två eller flera stater inom samma geografiska område måste dessa stater konkurrera med varandra. Och staters enda konkurrensmedel är bruket av fysiskt tvång. "Konkurrens" här kan bara betyda att de olika staterna slåss med varandra. I en sådan situation finns det tre möjliga scenarion:

  1. Staterna inser att det inte är någon god idé att slåss med varandra, så de bestämmer sig för att gå ihop med varandra. Då är vi tillbaka till en monopolistisk stat.
  2. Staterna slåss med varandra, och den stat som är bäst på fysiskt våld går segrande ut striden och underkuvar sina konkurrenter. Och då är vi återigen tillbaka till en monopolistisk stat.
  3. De olika staterna fortsätter att slåss med varandra i all oändlighet, och vi har ett permanent inbördeskrig.

Det är det tredje av dessa scenarion som anarkokapitalismen förespråkar. Om de förespråkade det första eller det andra måste man ju fråga sig vad vitsen var?

Ett ord också om idén om "utbrytarstater", som t.ex. att Stockholm skulle bryta sig loss från övriga Sverige. I så fall skulle Östermalm också kunna bryta sig loss från övriga Stockholm, och sedan Narvavägen från övriga Östermalm. Jag överlåter åt de fantasifulla att föreställa sig vart detta skulle leda. Som en liten antydan kan jag ju nämna att en sådan pyttestat skulle få problem att finansiera sina gränskontroller. Eller allt bråk som skulle bli om vilken stat Karlaplan tillhör (speciellt om Karlavägen skulle följa Narvavägens exempel). Men så långt tänker inte de som skryter med att de tänker längre än andras näsor.

Jag säger detsamma om anarkisterna som Böhm-Bawerk sade om Marx: de har ingen vidare kontakt med verkligheten.

(Se också "Några kommentarer om anarkokapitalismen" i NV 3:6, där jag bl.a. bemöter en variant av "anarkokapitalismens" huvudargument.)

Den ömsesidiga betingningen

Bakgrunden till detta inlägg var en fråga en debattör ställde: "Innebär graden av kapitalism i främsta hand graden av produktivitet i samhället eller graden av styrkan i ett våldsmonopol som upprätthåller individuella rättigheter (enligt klassiskt liberal härledning och motivering)?" Mitt första svar var: "På rak arm skulle jag svara att dessa båda faktorer ömsesisdigt betingar varandra", ett svar som jag vidareutvecklar nedan:

En fungerande statsmakt (med ett fungerande polisväsende) behövs för produktionen. Utan en fungerande statsmakt har vi anarki, och under anarki blir inte mycket producerat. (Ta som illustration situationen i "De sju samurajerna": när bönderna skördat sin säd, kommer ett rövarband och snor den, och bönderna tvingas leja en "beskyddarorganisation".)

Omvänt: om staten är förvuxen och själv agerar som ett rövarband blir heller inte mycket producerat. (Ta som illustration Nordkorea, där så gott som ingenting produceras utöver militärparader och hyllningar till "den käre ledaren".)

Andra sidan av myntet: ju mer som produceras, desto lättare blir det att bekosta statsmakten. En begränsad stats funktioner är självfallet begränsade, och att avlöna så många poliser, militärer och domstolspersonal som behövs för att utföra dessa funktioner måste bli lättare och lättare allteftersom produktionen ökar. Deras löner skulle också kunna bli avsevärt högre än idag (i reala termer, givetvis, inte i inflationsdrabbad penningvaluta). Vi skulle kunna betala för att bli skyddade till liv och lem, utan att bli utfattiga på kuppen. (Jämför gärna med dagens situation, där dessa funktioner är svältfödda och rättstryggheten därmed satt i fara, bara för att staten gör så mycket annat – inbegripet att försöka klavbinda produktionen.)

Hobbes

Vår motdebattör, "Lilla My", bemötte min vederläggning av anarkokapitalismen med det klatschiga argumentet "släng din hobbesianism i soptunnan!", som om det vore jag som var hobbesian, inte anarkokapitalisterna. Filip bemötte detta, och jag hakade på:

(i)

Det finns ju faktiskt ett klart samband mellan Hobbes och anarkokapitalismen. Hobbes var (mig veterligen, är väl bäst att tillägga) den förste som hävdade att valet står mellan anarki och en totalitär stat. Hobbes valde den totalitära staten, medan anarkokapitalisterna väljer anarkin. Men de är ense om att en begränsad statsmakt (en "nattväktarstat") är en omöjlighet. Själva utgångspunkten är ju (som Henrik Bejke en gång så vältaligt förklarat, vägledd av de bästa anarkokapitalistiska auktoriteter) att en sådan stat är en logisk omöjlighet. [Se återigen pamfletten "'Debatt i Contra".]

Hobbes må väl vara "ursäktad" av att han inte hade möjlighet att studera John Locke, än mindre då Ayn Rand. Anarkokapitalisterna har ingen sådan ursäkt.

(ii)

Det finns ytterligare en koppling till Hobbes som kan vara värd att nämna.

Filip nämnde någonstans en person som omöjligt kunde frigöra sig från en monstruös implikation fastän han själv kunde se att den var monstruös. Ett exempel jag hört talas om är en libertarian som menade att äganderätten är "absolut" och drog slutsatsen att om han äger en skrivmaskin så får han göra precis vad han vill med den, inklusive släppa den i huvudet på någon. Men det här gäller naturligtvis inte bara skrivmaskiner utan skulle gälla precis lika mycket om han ägde en revolver: det är hans ensak vem han skjuter med den (och om det sker i självförvar eller ej), så han kan mörda fritt och behöver bara åberopa sin äganderätt till revolvern i domstolen för att bli friad.

Nu menar jag naturligtvis inte att det här exemplet skulle vara tillämpligt på varenda libertarian, men det är faktiskt av intresse att libertarianer kan få sådana idéer i huvudet och inte kunna se vad som är fel med dem. (Är inte principer absoluta? Och är inte äganderätten en princip? Och betyder inte äganderätt fri förfoganderätt över vad man äger? Ska man då inte få skjuta vem som helst med sin egen ägandes revolver, som är betald och allt?)

Det är Hobbes rättighetsteori som spökar här.

Den enda "naturliga rättighet" Hobbes erkände var rätten till självbevarelse. Så här formulerar han denna rättighet i Leviathan (något förkortat): "Eftersom människans naturliga tillstånd är ett allas krig emot alla följer härav att i ett sådant tillstånd varje människa har rätt till varje objekt, även till en annans kropp." Och som bekant drog Hobbes slutsatsen att vi måste ge upp denna rätt och underkasta oss en absolut stat, bara för att kunna hålla fred sinsemellan.

Naturligtvis finns det omständigheter där två människor kan ge varandra rätt till varandras kroppar; "fysisk kärlek" brukar det kallas och är något väldigt fint. Men det är förstås inte det Hobbes har i åtanke utan sådant som mord eller förslavning.

Vad Hobbes gör är att han definierar sin "rättighet" på att sådant sätt att den blir självupphävande. När någon kan göra vad han vill med min kropp, utan mitt medgivande, har jag ju mist min egen rätt till min kropp.

Men det är exakt detsamma somliga anarkistiska libertarianer gör, när de hävdar att rättigheter för att vara "absoluta" måste inbegripa "rätten" att kränka andras rättigheter.

Som My skrev tidigare (fast i fel sammanhang): släng hobbesianismen i soptunnan!

Anarkokapitalisternas motivation

Eftersom jag hävdar att ett "anarkokapitalistiskt" samhälle i praktiken skulle innebära ett permanent inbördeskrig, kan man ju fråga sig om "anarkokapitalisterna" faktiskt medvetet eftersträvar ett sådant tillstånd.

Jag tror inte att någon anarkokapitalist medvetet eftersträvar ett "rwandaliknande" tillstånd. Allt jag (vi) säger är att deras idéer logiskt leder till ett sådant tillstånd. Fast när man försöker påpeka det för dem, slår de ifrån sig och säger att de inte alls menar så (anklagar oss för att attackera fågelskrämmor). Att de håller på som de gör beror på att de inte bryr sig om att konkretisera eller koppla sina idéer till verkligheten. Det är en sorts akademisk lek de sysslar med, ingenting annat. De är nog mer ute efter att "vinna en debatt" än efter att faktiskt omvandla samhället i frihetlig riktning.

Att David Friedman framhåller sagatidens Island som ett exempel på att ett statslöst samhälle skulle fungera bra är ett typexempel. Var och en som öppnat "Njáls saga" (eller vilken som helst av de isländska sagorna) vet att detta samhälle präglades av oavlåtliga släktfejder. Och dess "utrikespolitik" bestod huvudsakligen av sjöröveri. Sådana saker bekommer inte anarkokapitalisterna. De grabbar tag i vad som helst som kan verka plausibelt (även om det inte är det).

Liknande bisarra exempel förekommer hos Murray Rothbard, men jag har för mig att jag har analyserat dem förr. [I For A New Liberty hävdar Rothbard att Ibofolket i Nigeria haft ett "samhälle utan stat". Om det är statslöshet, och inte en stark nattväktarstat, som fordras för kapitalism, måste man ju fråga sig varför kapitalismen då uppstått i det jämförelsevis etatistiska Europa och USA, och inte i det anarkistiska Nigeria? Någon sådan fråga ställer sig inte Rothbard.]

Per Nilsson skrev ett svar på detta inlägg, ur vilket jag citerar: "Visserligen tror jag inte att de flesta anarkokapitalister eftersträvar det Rwandaliknande tillståndet, men jag tror absolut att det finns de som gör det ... I det senaste numret av tidningen Nyliberalen har man bl.a. publicerat en artikel kallad "Somalia - kaos eller föredöme" där man verkar vilja försvara Somalias samhällssystem p.g.a. att staten har havererat i vissa områden. För ett tag sedan läste jag även en artikel av ... Peter Maass där det bl.a. hävdades att "Mogadishu has the closest thing to an Ayn Rand-style economy that the world has ever seen - no bureaucracy or regulation at all" ...

Tack för upplysningen, Per. Och den visar förstås precis vad den här sortens "nyliberaler" går för.

"Anarkokapitalisterna" tror uppenbarligen på fullt allvar att det är bra att en stat havererar. (Ett annat exempel på det är Murray Rothbards reaktion på Sydvietnams sammanbrott vid slutet av Vietnamkriget, som Peter Schwartz rapporterar om i sin pamflett.) Men om det är bra eller illa att en stat havererar beror givetvis på vad som kommer i stället. Kommuniststatens söndervittring i länder som Sovjet och Jugoslavien har lett till inbördeskrig och maffiaekonomi (medan andra gamla öststater som Polen och Tjeckien i varje fall tycks vara på väg i rätt riktning).

De tror uppenbarligen också att "avreglerad ekonomi" är detsamma som laglöshet. De är fullständigt ur stånd att se att statens rättmätiga funktioner är en förutsättning för att marknaden ska fungera. De skiljer helt enkelt inte statens rättmätiga funktioner från de orättmätiga.

Citatet från Maass visar också hur villiga dessa människor är att vränga till Ayn Rands idéer för att få dem att verka anarkistiska. Det typiska är att de plockar ut en del "statsfientliga" uttalanden hon fällt och sedan ignorerar allt det övriga. Jag har för mig att det finns ett ord för detta. Vad var det nu? Jovisst: "context-dropping".

Nattväktarstaten och anarkisterna

Om vi är överens om att nattväktarstaten är ett eftersträvansvärt ideal, då är nästa fråga naturligtvis: hur når vi dit? Vi måste fråga oss vilka hindren är och hur vi ska övervinna dem.

Det första och alldeles uppenbara hindret är att så få andra är överens med oss. Om folk inte vill ha någon nattväktarstat (och föredrar att digna under skatter och ta emot statliga allmosor och det ena med det andra), då kommer vi heller aldrig att få någon. Så vad som först av allt fordras är upplysningsverksamhet. Och det är på den här punkten som väldigt många frihetsvänner (inklusive – dessvärre – många av dem som influerats av Ayn Rand) helt enkelt inte förstår hur mycket upplysningsarbete som faktiskt behövs.

Ett exempel: att kapitalismen inte erkänns som ett ideal beror på att människor som inte ens kallar sig marxister "köper" Karl Marx beskrivning av sin tids kapitalism (som ett system som suger ut arbetarna). Det faktum att det var kapitalismen och den industriella revolution som lyfte människorna från misär till fattigdom (för att låna ett uttryck som Jan Myrdal brukar använda) är helt enkelt okänt. Det finns ekonomer som förklarar sammanhangen här, men de ekonomerna läses inte och de ingår inte i universitetens läroplaner. (Med partiellt undantag för Hayek, som en del människor faktiskt läser.) Den bästa boken i det här ämnet är Reismans Capitalism (och därför anser jag att folk som förtiger den bokens existens helt enkelt sviker saken).

Men detta är bara en del av den bråte vi har att röja undan. Inget samhälle kan vara bättre än den filosofi det grundar sig på, eller bättre än de idéer som är allmänt förhärskande. Ta bara en sådan sak som att de flesta fortfarande anser att det är fel att agera i sitt eget intresse, och att det fortfarande betraktas som tillräckligt att kalla ett handlande för "egoistiskt" för att stämpla det som ont.

Eller ta ett par av de idéer som har dykt upp i den här debatten: att "rättigheter" inte är något annat än en sorts gåva från "samhället", eller att "alla värderingar är subjektiva" bara därför att de är värderingar. (Detta implicerar, måste jag väl påpeka, att värderingen av ett fritt samhälle som något gott är "rent subjektiv" – eller t.o.m. värderingen att mänskligt liv är något gott.) Eller att metafysiska axiom i själva verket inte är axiom alls, utan "insmugglade premisser". Så länge sådana idéer yttras som om de vore självklarheter, omöjliga att ens ifrågasätta, är det inte troligt att nattväktarstaten kan vinna mycket gehör. Idén är helt enkelt alldeles för bra för att människor som accepterar dagens förhärskande filosofi ska kunna acceptera den.

Men även om all denna filosofiska bråte vore undanröjd, betyder det inte att vi automatiskt skulle få en nattväktarstat. Även om alla skulle acceptera att nattväktarstaten är det bästa, återstår att implementera den. Lagar och institutioner behöver reformeras. Och även om vi känner till nattväktarstatens grundprincip – skydd för individens rättigheter, varken mer eller mindre – betyder inte detta att vi självklart vet hur ett samhälle ska vara inrättat för att erbjuda detta skydd. Mycket arbete återstår att göra på den punkten. Jag påstår inte att detta är en omöjlig uppgift; jag påstår bara att den kommer att ta tid och ta mer än en briljant hjärna i anspråk.

Vad är nu anarkisternas (eller "anarkokapitalisterna") bidrag till denna diskussion? De har ett "argument" mot nattväktarstaten, och det går ut på att själva idén är logiskt självupphävande. Nattväktarstaten kan inte upprätthålla sig själv, för vem som helst som får i sin skalle att han skulle kunna åstadkomma en bättre nattväktarstat är fri att öppna sitt eget kontor, med sina egna lagar, sitt eget domstolsväsende och polisväsende, och förklara ett slags låtsaskrig mot den existerande nattväktarstaten – som i sin tur inte har den ringaste rätt att sätta sig till motvärn. Vad som tagit kanhända århundraden för mina och Filips gelikar att mödosamt bygga upp, det kan någon förvuxen gymnasist riva ned med ett enda penndrag.

Naturligtvis kommer ingenting sådant att ske i realiteten. Den som försöker sig på något sådant skulle helt enkelt bli utskrattad. Så jag nämner saken bara av ett skäl: det visar att "anarkokapitalisterna" inte alls är intresserade av ett fritt samhälle. Allt de är intresserade av är att hitta ett sätt att snabbt demontera nattväktarstaten när den väl, efter många om och men, är etablerad.

Det finns en annan aspekt. Den verkliga stridsfrågan när det gäller staten är: vad för slags stat ska vi ha? En stat som inskränker sig till skyddet av individens rättigheter mot inre och yttre våld – eller en stat som gör mycket, mycket mer? Och det verkliga problemet i dagens läge är faktiskt att staten gör så mycket mer på områden där den inte hör hemma att den åsidosätter sina legitima, rättighetsskyddande funktioner. Men "anarkokapitalisterna" ersätter denna frågeställning med en helt annan: hur många stater ska vi ha? En enda? Eller ingen alls? Eller ett otal stater?

Det är också i det här perspektivet man ska se frågan om det är bra med en enda, allomfattande världsstat. Visst: man kan vara optimistisk och tänka sig en situation (kanske tusen år framåt i tiden) där alla nationella stater, eller de allra flesta, redan är nattväktarstater. Möjligen skulle det vara en god idé för dem att i det läget slå sig ihop till en världsstat. Frågan är väl i så fall om det skulle vara nödvändigt. (Ett försök att idag skapa en världsstat skulle vara en katastrof.)

Nu lever jag runt 2000 och inte runt 3000 och är därför måttligt intresserad av vad som kan hända då. Jag har då betydligt svårare att komma till rätta med följande argument (som jag ofta hör): vi kommer ändå inte att få uppleva laissez-faire-kapitalism och nattväktarstat i vår livstid, så varför bry sig? Varför inte i stället försöka göra det bästa av dagens förtvivlade läge? (För den som är intresserad tar jag upp det här i en kort uppsats betitlad "Det påstådda problemet med övergång till laissez-faire-kapitalism" i Nattväktaren årg. 2 nr 10.) Men jag böjer mig alltid för det argumentet, går ut och dricker en öl eller två, och studerar hundlivet i centrala Strängnäs.

Ekvivokation

En vanlig ekvivokation - som både marxister och anarkister begagnar sig av - är att använda termen "anarki" såfort staten håller tassarna borta i sådana fall där en legitim stat ska hålla tassarna borta. Att kalla Internet för en "anarki" är ett ofta förekommande exempel.

Vad My missar den här gången är att talet om Internet som "anarki" grundar sig på en ekvivokation (en betydelseglidning eller betydelseförskjutning). Ordet "anarki", som betyder att det inte finns någon stat, förskjuts till att betyda att staten inte ingriper.

Staten ska hålla tassarna borta så länge det inte begås något brott mot individens rättigheter. Merparten av det som förekommer på nätet är faktiskt fullt lagligt, eller åtminstone sådant som borde vara det i ett fritt samhälle. Så staten har ingen anledning ingripa. (Etatister skulle naturligtvis väldigt gärna vilja göra det, och att de inte lyckats är naturligtvis ett gott tecken.)

Det är bara när nätet utnyttjas i brottsliga syften som staten har anledning ingripa. Ett typexempel på det är nazistiska hemsidor som pläderar för "raskrig" och för likvidering av meningsmotståndare, och som ibland t.o.m. lägger ut "dödslistor" över folk de vill se likviderade. Sådant måste rubriceras som "stämpling till mord" och bör förstås rendera kännbara fängelsestraff. Och om staten inte ingriper mot sådant – ja, då är det anarki som är på gång. (Det finns väl andra exempel, men det här är det mest uppenbara.)

Talet om att marknaden (inklusive nätet) är en "anarki" är f.ö. ett av marxismens standardargument och ligger bakom det mesta av den regleringsiver som politiker lägger i dagen. Idén har vederlagts hundra gånger om (framför allt av Ludwig von Mises), vilket inte hindrar den från att fortfarande dominera människors tänkande i dessa frågor. Att anarkisterna köper denna marxistiska vanföreställning, för att sedan välja andra sidan av samma falska mynt, visar bara hur villiga de är att acceptera etatismens grundpremisser.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift