tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Ett par intressanta iakttagelser

(i)

Ditt tal röjer dig

Antag att jag skulle häva ur mig följande: "Jag kan inte acceptera objektivismen, för det skulle strida mot mitt rationella egenintresse." Det skulle betyda att jag avvisade objektivismen utifrån en synnerligen objektivistisk premiss, och de som hörde mig skulle dra slutsatsen att jag inte alls avvisar objektivismen, jag försöker bara (av vad skäl det vara må) dölja att jag är objektivist, och detta utan att lyckas särskilt väl med det heller.

Men antag att jag i stället säger: "Jag kan i dagens läge och under rådande omständigheter inte acceptera pragmatismen, men läget och omständigheterna kan ju alltid ändras." Det finns knappast något säkrare sätt att avslöja att min verkliga filosofi är just pragmatism.

Eller: "Jag tänker självständigt, för det har Ayn Rand sagt att man ska göra." Ett osjälvständigare sätt att bekänna sig till självständighetens dygd låter sig väl knappast tänkas? (Ett skämt jag hörde en gång löd så här: "Är du socialmetafysiker?" "Självfallet inte. Vad skulle mina vänner tänka om mig?")

Sensmoralen i allt detta är att det är väldigt svårt, om inte rentav omöjligt, att dölja sina egna verkliga premisser, även om man skulle vilja det. Jag hittade ett bra exempel på detta i en bok jag nyligen kom över, Mr Ponds paradoxer av G.K. Chesterton. Så här säger en enkel, fredlig bokhandlare till bokens huvudperson:

Jag själv tillhör bourgeoisien; jag har hittills hållit mig borta från politiken. Jag har inte tagit del i någon klasskamp som pågår under nuvarande förhållanden. Jag har ingen anledning att identifiera mig varken med proletariatets protest eller med kapitalismens nuvarande fas.

Ingen annan än en kommunist skulle förneka kommunismen med ord som dessa. Och det visar sig snart att den enkle, fredlige bokhandlaren är en förklädd terrorist.

Berättelsen innehåller ytterligare ett par exempel (för långa att återberätta och inte full lika övertydliga) och sedan följande skarpsynta sammanfattning:

Människor kan resonera för principer som inte helt är deras egna, av olika skäl: som ett skämt i en lustig och absurd debatt, eller under skydd av professionell etikett som en advokat inför rätta eller blott för att överdriva någonting förbisett som man tycker behöver framhållas. Man kan resonera för principer som inte är ens egna. Men en man kan inte resonera utifrån principer som inte är hans egna, de fundamentala principer han antar, till och med för sofism och advokatyr, är sannolikt hans egna fundamentala principer. Själva språket han använder röjer honom. Den bolsjevistiske bokhandlaren sade sig vara en bourgeois, men han talade som en bolsjevik om en bourgeois.

Säger jag nu att Chestertons skarpsinne kommer sig av att han studerat Thomas av Aquino, har jag avslöjat mig som en "kulturell determinist". Nej, hans skarpsinne var nog hans egen förtjänst. Aj, nu försade jag mig igen: ordet "nog" röjer osäkerhet och skepticism. Jag tar det igen: hans skarpsinne är hans egen förtjänst!

(ii)

Max Stirner och anarkismen

I "pappersnattväktaren" 3:89 hade jag några ord om Max Stirner som gick ut på att visa att Stirners version av egoismen är absurd. Men det finns mer att säga, eftersom Stirner haft ett starkt inflytande på anarkismen.

Det finns i grova drag två sorters anarkister: de som kastar bomber och de som inte kastar bomber. Den senare sorten kan vara hur fredlig som helst och sysslar mest med att fantisera om vilken fredlig värld vi skulle leva i, bara staten vittrade bort och försvann. Urtypen för den här sortens anarkist är Pjotr Krapotkin. Stirner, däremot, är de bomkastande anarkisternas speciella helgon.

Jag blev medveten om detta genom att läsa Ivar Lo-Johanssons Författaren, där det finns en beskrivning av ett anarkistmöte, ur vilken jag ska citera några rader. (Anarkisten som för ordet hette Charlie Almlöf; jag har aldrig förr hört talas om honom, även om han tydligen var ett känt namn på 30-talet.)

Han förklarade anarkismens metoder. Anarkismen var i och för sig samhällsupplösande. Dess ledande tanke var upphävandet av all enskild äganderätt, statens ickeberättigande, förkastandet av allt tvång för frihetens skull, avlägsnandet av alla skyldigheter, den individuella egoismens överhöghet och idealens förverkligande uteslutande genom revolution, brand, mord, blodbad. []

"Jag tror bara på den hänsynslösa anarkismen, inte längre så som en Krapotkin utan som en Max Stirner har tolkat den. Kniven, mina damer och herrar, kniven och bomben är de enda, som kan tala mänsklighetens rätta språk, om vi ska uppleva en ny vår."

Det var inte heller längre furst Krapotkins lena sammetsskägg som svalkade hans tal. Det var istället den stela Stirner, det andra slagets anarkism, han predikade. Det var den klassiska franska anarkismen. Det var dynamitardernas anarkism.

Historien har ett putslustigt slut. Någon sätter av misstag eld på en tändsticksask och slänger reflexmässigt ifrån sig den i riktning mot talaren, som blir kritvit i ansiktet:

"Hjälp, vem kastar bomber?" skrek han gällt. "Det finns kontrarevolutionärer härinne. Anhåll den som kastar bomber på mej. Fånga in kontrarevolutionärerna."

Anarkister får kasta bomber, men ingen får kasta bomber på anarkisterna!

I Göteborg för ett par veckor sedan ägnade sig Stirners och Almlöfs avkomma åt att krossa fönster (det kallades för att "krossa kapitalismen" och att "bekämpa EU:s nyliberala politik"). Och visst ska de få göra det! Och inte ska kontrarevolutionärerna få sätta sig till motvärn! Nu råkade de ut för värre saker än en tändsticksask slängd i misshugg. Annars är väl parallellerna slående?

Post scriptum 22 september 2002: Två experter på Max Stirner har var för sig protesterat mot min beskrivning av Stirners filosofi ovan (som jag okritiskt tog över från Ivar Lo, och han i sin tur lika okritiskt från Charlie Almlöf) ) och försäkrat mig att det inte finns något våldsbenäget eller "bombkastande" hos honom. - I min notis om Stirner i "pappersnattväktaren" förlitade jag mig på Filosofilexikonets notis om honom; men enligt vad jag hört är det Filosofilexikonet, inte Stirner själv, som identifierar "egoism" med "allas kamp emot alla"; Stirner menade (och det har han ju fullständigt rätt i) att egoism är en förutsättning för sådant som sann vänskap.

Stirners Den ende och hans egendom ska komma i svensk överättning nu i höst, så får jag bara tid att läsa den får jag säkert anledning att återkomma.


Till Immanuel Kant hoppas jag få tillfälle återkomma.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift