tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Mer om guld och papper

Bankernas roll

Efter min förra uppsats om guld vs. papper fick jag en fråga/invändning från en läsare som jag ska försöka besvara. Invändningen lyder:

Du påstår att inflation uppstår när centralbankerna trycker upp mer pengar. Du nämner dock inte att privata banker skapar pengar genom att låna ut hundratals gånger mer än vad de har i kapital. De skapar alltså även de pengar. Jag förstår inte varför denna verksamhet inte är inflationsdrivande, eller varför den inte är mer inflationsdrivande än vad den är. Är det för att bankerna kräver säkerhet för sina lån? Eller räknas deras utlån som tillgångar? Jag hoppas att du kan skingra dimmorna, jag kan tyvärr nästan ingenting om nationalekonomi.

Det är sant att banker gör så, men anledningen till att de gör det är att vi lever i en inflationsekonomi, och det är fortfarande staten och centralbankerna som bär ansvaret.

Det finns en typ av "pengar" som på engelska kallas "fiduciary money" (termen är myntad av Ludwig von Mises). Jag känner inte till någon svensk term, men min engelsk-svenska ordbok ger en förklarande översättning: "sedelvaluta (vars värde vilar på förtroende och) för vilken guldtäckning inte krävs". Så låt mig kalla det "förtroendevaluta", eftersom dess värde inte vilar på annat än kundernas förtroende för sina banker. (Ordet "fiduciary" kommer dessutom av det latinska "fides" som betyder just "förtroende".)

På 1800-talet och början av 1900-talet förekom ett system som kallas "fraktionell guldmyntfot" (återigen känner jag inte till någon vedertagen svensk term, så jag gör en direktöversättning från engelskan). Det innebar att bankerna kunde ge ut fler sedlar än det fanns täckning för i form av guld. Jag skulle t.ex. kunna deponera mitt guld i en bank och få sedlar i stället (eftersom sedlar är bekvämare att handskas med). Men banken kunde använda mitt guld som täckning för att låna ut lika många sedlar till någon tredje person. På så sätt kunde en mängd guld som har värdet 1 zillion kronor (eller dollar eller pund, o.s.v.) täcka en mängd sedlar som uppgår till många fler zillioner kronor.

Det uppenbara problemet med ett sådant system är att det bara fungerar så länge inte alltför många kommer och vill lösa in sina sedlar mot guld. Systemet vilar som sagt enbart på förtroende. I det ögonblick förtroendet för banken sviktar och kunderna vill ha tillbaka sitt guld, går banken omkull.

Idag, när vi i stället har pappersmyntfot, skapas "förtroendevaluta" huvudsakligen genom checkkonton. Säg att jag sätter in mina pengar på banken och i stället betalar med mitt checkhäfte eller mitt bankomatkort. Nu kan banken använda de pengar jag deponerat och låna ut samma summa till någon tredje person. Situationen är densamma. Det kan finnas en zillion i "standardpengar" i ekonomin med betydligt fler zillioner i "förtroendevaluta" i omlopp.

För att ersätta den där zillionen med konkreta siffror: det fanns 1993 $799 miljarder i form av checkkonton i USA, varav endast $60 miljarder i "standardpengar" och de återstående $733 miljarderna i "förtroendevaluta". (Siffrorna är ur Reismans bok; jag känner inte till några siffror för Sverige, men eftersom systemet är detsamma, föreställer jag mig att proportionerna är ungefär desamma.)

Saken är alltså den att bankerna lånar ut betydligt mycket mer pengar än vad som egentligen finns. Så frågan är hur det här systemet överhuvudtaget kan upprätthållas? Det borde ramla ihop som ett korthus eller en räcka dominobrickor, så snart några av bankernas kunder tappar förtroendet och begär sina pengar tillbaka.

Frågeställaren har rätt i att banker begär säkerhet för sina lån och kan kräva in säkerheten ifall någon låntagare skulle fallera (t.ex. min bostadsrätt, ifall jag inte längre kan betala mitt bolån, eller en fabriksanläggning om det är det lånet har gått till). De som försvarar systemet menar att det som inte täcks av guld eller av "standardpengar" i stället täcks av säkerheterna. Och i normala fall kan det räcka för att få korthuset att stå. Men om en eller ett par verkligt stora låntagare skulle bli tvungna att inställa betalningarna, och den säkerhet de lämnat visar sig mindre värd än vad man räknat med, räcker det för att blåsa omkull korthuset och utlösa en deflation och en depression.

Observera nämligen att såfort förtroendet för en bank börjar svikta, kommer bankens kunder att stå i kö för att ta ut sina pengar och eftersom det finns betydligt mindre riktiga pengar i banken än vad det finns checkkonton (eller sedlar utan täckning) i omlopp, kan banken inte betala ut sin skuld utan tvingas gå omkull.

Det är just därför att centralbanken (Federal Reserve eller hos oss Riksbanken) finns till hands för att skapa nya papperspengar ur tomma intet som bankerna kan fortsätta med denna policy. Centralbanken fungerar som vad på engelska kallas "lender of last resort" ("sista tillflyktens utlånare") för de andra bankerna. När en bank hotar att gå omkull griper centralbanken in och lånar ut pengar till den. Och varifrån kommer de pengarna? Från tryckpressarna. Eller också ändrar man helt enkelt siffrorna i en liggare. Om centralbankerna avstod från att bedriva inflationspolitik, skulle andra banker inte heller kunna göra det på egen hand. De som försökte sig på det skulle gå omkull. Banker som var solida och hade täckning för sina utlån skulle klara sig.

I en fullständig laissez-faire-ekonomi skulle bankväsendet vara fritt och konkurrensutsatt, och det skulle inte finnas några centralbanker. Om någon bank skulle vilja låna ut mer pengar än den har täckning för, skulle den få göra det på egen risk och den som sätter in pengar på en sådan bank skulle också göra det helt på egen risk. Bara detta faktum är en tillräcklig garanti för att något sådant inte skulle ske.

Eftersom det faktiskt är en typ av bedrägeri att låna ut pengar som man inte har, finns det anhängare av guldmyntfot som menar att oskicket borde förbjudas i lag. Reisman menar i sin bok att det är okej, så länge bankerna är öppna och talar om vad det är de gör, ifall de lånar ut mer än de har täckning för om det finns kunder som vill ta den risken med sina pengar, är det deras sak. Förmodligen är detta tillräckligt för att avstyra oskicket om inte, så åtminstone hålla det inom mycket snäva gränser.

Reismans redogörelse för detta finns på s. 511ff i Capitalism: A Treatise on Economics. Mises redogörelse finns på s. 432ff i Human Action (och på flera andra ställen i samma bok). Vill man verkligen studera ämnet i detalj bör man läsa Mises The Theory of Money and Credit (Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel för dem som hellre läser tyska). Men den sistnämnda är ännu mindre någon nybörjarbok än de båda förstnämnda. Min egen framställning är förstås något schematisk. Men jag tror jag har fått fram det väsentliga.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift