Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

30 september 2001

Om det pågående kriget

(Ett inlägg med huvudet ovanför sanden)

USA bör förklara krig mot terroristnationerna i Mellanöstern och sedan genomföra kriget till dess slut – till dess dessa nationer är fullständigt besegrade och deras regeringar ersatta med USA:s egna marionettregeringar. Om detta genomförs, kommer det att betyda slutet på terrorismen, precis som Andra världskriget betydde slutet för nazismen. Om inte, kommer vi att fortsätta att hemsökas av terroristangrepp, det ena värre och blodigare än det andra.

Den vanligaste invändningen mot detta – uttalad av strutsar som lyfter huvudet ur sanden länge nog för att uttala någon välmenande floskel och sedan sticker ned det i sanden igen – är att ett sådant krig innebär att oskyldiga civila offras och att vi inte får "sänka oss till terroristernas egen nivå", en nivå som strutsarna själva ännu inte ens nått upp till, eftersom terroristerna trots allt har huvudet ovanför sanden (hur skulle de annars kunna planera sina illdåd?).

Att krig drabbar även oskyldiga är naturligtvis ett alldeles förträffligt argument mot krig – och därför också ett alldeles förträffligt argument för det enda samhällssystem som skulle undanröja kriget, nämligen fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism över hela världen. Men för att inse detta fordras att man ständigt (med avbrott endast för välbehövlig sömn) håller huvudet ovanför sanden. Ingen av de strutsar jag nämnde i stycket ovan har ett gott ord till övers för kapitalismen – vad de pläderar för är varje form av samhällssystem som garanterar att krig kommer att fortsätta hemsöka vår jord. Om kriget drabbar oskyldiga civila i länder som har en smula kapitalism, bryr de sig inte ett dugg om den saken. Det är först när det riskerar att drabba oskyldiga civila i länder med rakt motsatt samhällssystem som strutshalsen höjer sig över sanden och börjar yla ikapp med schakalerna.

Om någon kan komma på ett sätt att föra krig som inte drabbar en enda civil, kan han ju ha vänligheten presentera det för mänskligheten. Om inte, kommer hans fromma önskan inte att åstadkomma någonting – inget annat än att ännu fler oskyldiga civila offras. När ett krig väl är ett faktum är det ett faktum, och fromma önskningar kan inte ändra fakta.

Ett krig drabbar färre ju kortare det är – och det innebär: ju snabbare fienden besegras. Att USA har den militära kapaciteten att bringa kriget mot terrorismen till ett snabbt slut råder det knappast något tvivel om. Men om ett land som USA ger sig ut i krig utan att ha total seger i sikte, kan kriget komma att förlängas i det oändliga, med fler och fler offer på båda sidor som resultat. Det verkliga skräckexemplet på detta är Vietnamkriget. (Ni har säkert sett filmen Rambo: First Blood Part 2. Jag tyckte det var en rätt dålig film, men den innehöll en enda bra replik. När Rambo ska skickas iväg på sitt uppdrag att hitta krigsfångar i Vietnam, säger han: "Are we allowed to win this time?") Hade USA velat vinna, hade Vietnamkriget snabbt varit över. Nu drog det ut i åratal, 58 000 amerikanska soldater dog (och hur många vietnameser vet jag inte) – och USA förlorade kriget. (USA borde aldrig ha gett sig in i det kriget från första början. Om målet var att stoppa kommunismen, varför stoppa den just i Vietnam och ingen annanstans? Det hade varit bättre att kriga mot Kuba, som ligger tillräckligt nära USA för att utgöra ett reellt hot, och som 1962 planerade att rikta kärnvapen mot alla städer i USA. Men när väl detta krig var ett faktum, borde USA ha inriktat sig på snabb seger, inte på långsamt nederlag.) Sådant blir resultatet, när självuppoffringsmoralen får råda: onödiga krig utkämpas och förloras, med tiotusentals förspillda människoliv; krig som verkligen behövs utkämpas inte, återigen med tiotusentals förspillda människoliv som resultat.

Den nakna sanningen är att USA redan befinner sig i krig med terroristnationerna. Att inte utfärda en officiell krigsförklaring är att låtsas som om det råder fred när det i verkligheten råder krig. Det är ett utslag av mystikers och altruisters sedvanliga mentalitet: att tro att saker inte är vad de är, så länge man låtsas att de är något annat.

Terrorattacken den 11 september var en krigshandling. Men sanningen är att USA befunnit sig i krig med dessa nationer i decennier och ändå låtsats som om det rådde fred.

Den första krigshandlingen i detta krig genomfördes redan 1979, med gisslandramat i Teheran. Den rätta tidpunkten att förklara krig var . Det kriget hade bara behövt genomföras mot Iran; det hade räckt för att effektivt stoppa den fortsatta utvecklingen och rädda World Trade Center och Pentagon från förstörelse. Det enda som gjordes var en insats med helikoptrar som skändligen misslyckades. Så fort Jimmy Carter (beskriven av Peter Schwartz som "en kindvändande kristen") lämnade över presidentämbetet till Ronald Reagan (vars retorik åtminstone var en annan än Carters) släpptes gisslan. Men Reagan gjorde heller ingenting.

Fler krigshandlingar har utförts sedan dess, och jag behöver inte räkna upp dem. En av de värsta – inte i dödsoffer räknat, men väl i implikationer – var ayatolla Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Observera att en av de saker som upplysningen och sekulariseringen här i väst skänkt oss är det fria ordet. Det fria ordet existerade inte hos oss heller under feodalismen och den absoluta monarkin. Det existerar inte heller i teokratiska länder som ayatollans Iran. Fatwan mot Rushdie gick ut på att han skulle avrättas varhelst i världen han befinner sig. M.a.o.: det fria ordet ska förbjudas inte bara i Iran utan över hela världen. Fatwan var ett anspråk på världsherravälde. Detta var återigen en krigsförklaring – inte bara mot USA utan mot hela vår frihetliga tradition. USA:s dåvarande president, Bush sr., sade några väl valda ord, men rörde inte ett finger.

När terrorister från Libyen sprängde ett passagerarplan över Lockerbie 1988, såg USA till att två libyska terrorister ställdes inför rätta för attentatet – och det tog nära ett decennium att få dem utlämnade. Ingen krigsförklaring utfärdades mot Libyen, trots att det varit väl känt sedan länge att terroristläger existerar i landet med Khadaffis goda minne.

När ambassaderna i Kenya och Tanzania sprängdes 1998, och det var känt att bin Laden låg bakom, attackerade USA två mål, ett i Afghanistan och ett i Sudan, och det var allt. (Målet i Sudan var en läkemedelsfabrik som, visade det sig senare, inte ens hade med bin Laden att göra.)

Saddam Hussein sysslar av allt att döma med att framställa massförstörelsevapen – och att leka kurragömma med de vapeninspektörer som försöker hindra honom från det. Inget görs mot det, annat än fullständigt tandlösa ekonomiska sanktioner som drabbar Iraks folk men inte gör ett dugg för att rubba Saddam ur sadeln.

Alla dessa nationer – Afghanistan, Iran, Irak, Libyen, Sudan – är terroristhärdar och utgör ett mycket verkligt hot mot USA och mot oskyldiga amerikanska liv – för att nu inte tala om att de håller världen i skräck, hela världen utom de som väljer att tänka och agera som strutsar. Krigsförklaringen mot USA – och mot resterna av vårt kapitalistiska system – är sedan länge ett faktum. Ändå väntar USA på någon sorts klartecken från "världsopinionen" för att börja föra ett krig som det redan de facto befinner sig i.

Samtidigt förs samma krig mot kapitalismen på andra fronter. Miljörörelsen bedriver t.ex. ett "lågintensivt krig" mot vårt industrisamhälle – och har USA:s och alla andra länders regeringar på sin sida. USA:s regering bedriver ett liknande "lågintensivt krig" mot en av den moderna kapitalismens främsta företrädare, Bill Gates, vars skapelse Microsoft man försöker krossa genom att stycka upp det. USA ställer helhjärtat upp på Fidel Castros sida mot Elián Gonzales. Och fler exempel går säkert att hitta. Men när det skrias om att "USA har sig självt att skylla", är det minsann inte för dessa saker man ställer USA till svars.

Det verkligt skrämmande i dagens situation är att USA inte kommer att föra det här kriget till seger heller. Det blir nog en upprensningsaktion i Afghanistan (om man inte lyckas gå vilse bland de afghanska bergen, vilket inte heller är uteslutet). Kanhända man lyckas hitta bin Laden och ställa honom inför rätta. Han har säkert råd med samma advokater som O.J. Simpson. Och vi kommer kanske att vara befriade från terror – i ett par år. Sedan kommer något nytt attentat från något annat håll – och strutsarna får tillfälle att lyfta huvudet ur sanden länge nog för att "mana till besinning". Och så kommer skådespelet att upprepas.

Bakgrunden till denna pessimistiska spådom är filosofisk. Vilken är den dominerande filosofin i USA idag? Pragmatismen. Vad går pragmatismen ut på? Att sanningen är "föränderlig", att "det som var sant igår inte behöver vara sant idag", att "verkligheten är förhandlingsbar". Det är en sådan filosofi som förmår USA:s ledning att blunda för att alla dessa nationer är dess fiender och att t.ex. betrakta Iran som en bundsförvant i kampen mot Irak, och ett par år senare vice versa. Det är en sådan filosofi som förmår USA att inom sina gränser hysa en organisation som Förenta Nationerna, en organisation där förbrytarstater som forna Sovjet eller vilken som helst av dagens kvarvarande diktaturer ska "förhandla om verkligheten" med de halvfria nationerna – och som utesluter Taiwan till förmån för humanitärerna från Himmelska Fridens Torg. Det är en sådan filosofi som hindrar USA från att säga ett klart och definitivt nej till en sådan "lågintensiv terroraktion" som Kyotoavtalet. (Behöver jag fortsätta?) Det är en sådan filosofi som USA slutgiltigt måste göra upp med och bryta med. Men man byter inte filosofi i en handvändning. Och en "ynka liten händelse" – som att USA:s stoltaste skyskrapa rasat samman, och tusentals liv och all vår framtidstro med den – ändrar inte filosofiska övertygelser, allra minst då övertygelsen att man inte ska ha några övertygelser. Så pragmatismen kommer att prägla USA:s politik ett bra tag framöver.

De av er som läst Och världen skälvde minns säkert eken på Taggartgodset i första kapitlet. Den rasar ihop för ett blixtnedslag, därför att den är murken inuti. Om allt USA står för – frihet, välstånd, kapitalism – får lov att murkna inifrån, då kan också USA rasa samman för ett blixtnedslag, sådant som vi såg den 11 september.

Så ursäkta min dysterhet. Kunde jag sprida hopp, skulle jag göra det. Men just nu ser jag inget.

För att ni ändå inte ska deppa ihop fullständigt låter jag Ayn Rand få sista ordet. Det följande är slutklämmen i uppsatsen "Avundens tid", skriven för precis trettio år sedan:

Det finns ingen jätte bakom världens ödeläggelse – bara en hopskrumpen varelse med samma förtorkade ansikte som ett barn som tänker spränga köket i luften därför att han inte både kan stjäla och ha sina kakor. "Titta på [honom] nu, när ni står inför ert sista val – och om ni väljer att gå under, gör så med full vetskap om hur billigt en hur liten fiende har krävt era liv." (Och världen skälvde.)

Vilket är det vapen man behöver för att bekämpa en sådan fiende? För en gångs skull är det jag som säger att svaret är kärlek – kärlek i ordets rätta bemärkelse, som är motsatsen till den innebörd de ger det – kärlek som ett gensvar på värden, kärlek till det goda för att det är det goda. Om du håller fast vid visionen av varje värde du håller kärt – ditt intellekt, ditt arbete, din make eller maka eller ditt barn – och håller i minnet att det är det som fienden är efter, kommer din upproriska rysning att ge dig den moraliska eld, det mod och den orubblighet som behövs i denna kamp. Vilket bränsle kan underblåsa ens eld? Kärlek till människan när hon är som bäst.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.