tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Sekteristiska tråkmånsar välkomna i "Frihets"fronten?

I kölvattnet efter marschen för kapitalism 2 december fördes en debatt om objektivisters relation till "Frihets"fronten på SvD:s nätdebattforum. Frontens nuvarande ordförande, Henrik Alexandersson, skrev bl.a.:

Inom Frihetsfronten finns frihetsvänner av många slag. Här finns människor som tröttnat på förmynderi och politikervälde [vem har inte gjort det?], här finns folk som sysslar med traditionell politik men som samtidigt vill träffa människor som tar idéer på allvar [sådana som mig?], här finns anarko-kapitalister och här finns objektivister. Alla är de välkomna.

M.a.o.: "vi objektivister" är precis lika välkomna i "Frihets"fronten som någonsin anarko-"kapitalisterna". Stora famnen! Ingen diskriminering här inte!

Efter 2 december-manifestationen hade Expressen (6 dec. 2001) ett långt reportage om den svenska nyliberala rörelsen, i vilken man bl.a. kunde läsa följande:

Objektivisterna är rörelsens sekterister och beskrivs även internt som tråkmånsar som förläst sig på ledstjärnan Ayn Rand.

Detta är alltså vad som sägs internt, till skillnad från vad som sägs externt, i en nätdebatt.

Att den här attityden existerar har varit uppenbart i decennier. Ett exempel är en ledare i tidskriften Nyliberalen (1987:3), där objektivister avfärdas som en "sekt i sekten", vars bidrag till den seriösa debatten är att "hänfört upprepa ett och samma mantra" (etcetera, etcetera). I ett debattinlägg i tidskriften Contra (1993:3) från en ledande företrädare för fronten får vi höra att vi är precis som kommunister och EAPare och att i vår verklighetsuppfattning "finns det inget utrymme för avvikande uppfattningar eller debatt mellan åsiktsriktningar. Nej, det som gäller är att de som avviker från Sanningen eller vägrar att se Ljuset är avfällingar som trätt i Ondskan tjänst." Med mera i samma stil. (Se OS-bilagan "'Debatt' i Contra" för ett utförligt svar på denna kritik.) Och i en understreckare i SvD, skriven av en av den svenska nyliberalismens hjältar, kan man läsa: "Men Rands värsta fiender har på sätt och vis varit hennes egna anhängare. Trots att Rand menade att den viktigaste dygden var att tänka själv, har randianerna ofta varit djupt fundamentalistiska och skrivit under på vartenda ord hon sade." Detta bara för att ge några exempel på måfå.

Så vad är det egentligen vi hälsas välkomna till? Att få höra mer av samma sort? Att tillbringa resten av våra liv med att bli utsatta för idiotiska förolämpningar?

Och omvänt: vad vill "Frihets"fronten med oss? På vad sätt kan den vara betjänt av en samling tråkmånsar som hur som helst inte har annat att komma med än mantrarabblande och inte kan annat än slaviskt och okiritiskt upprepa allt Ayn Rand skrivit eller sagt? För det är väl precis sådana vi är?


P.O. Samuelsson är öppen för allt utom tom retorik

(Detta är ett svar på resten av Alexanderssons inlägg.)

[Alexanderssons inlägg] innehåller en mängd svepande generaliseringar om objektivister i största allmänhet. Men eftersom jag inte gärna kan tala för alla objektivister i världen (eller ens i detta debattforum) ska jag nöja mig med att svara för mig själv.

Objektivisterna … är mycket bokstavstrogna vad gäller den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rands tankar om frihet.

Jag brukar räkna mig själv till de "bokstavstrogna". Men det beror på att jag lusläst så gott som allt Ayn Rand skrivit, så jag har ett visst hum om vilka bokstäver det är jag ska vara trogen mot. (Jag brukar hålla mig till bokstaven vad jag än läser, eftersom det ändå är bokstäverna som förmedlar innebörden, inte det som slarviga läsare behagar lägga in mellan raderna.)

Vissa objektivister går från att vara extrema till att vara fanatiska.

Något enda litet konkret exempel på det, om jag får be.

Dessa avfärdar alla andra frihetsvänner, för att de inte är bokstavstroende vad gäller Ayn Rands tankar.

Hmm. Jag kan inte minnas att jag någonsin direkt avfärdat Aristoteles eller John Locke eller Adam Smith eller Frédéric Bastiat eller Thomas Jefferson eller Ludwig von Mises (jag väljer de personerna, eftersom de förekommer som galjonsfigurer på WfC:s hemsida). Jag är inte alltid hundraprocentigt överens med dem, men det betyder ju inte att jag avfärdar dem. Och jag har faktiskt inte helt avfärdat Johan Norberg heller, även om jag tycker att understreckaren han skrev för några månader sedan var rena skräpet.

En liten nypa öppet sinne och rimlig tolkning skulle nog gagna deras sak.

Öppet sinne för vad? Rimlig tolkning av vad? Konkretisering, om det inte är för mycket begärt.

Ty de sluter sig ofta inåt och anser att det inte är så stor idé att föra frihetskampen bland vanligt folk. Istället borde de göra som Ayn Rand, låta sig publiceras, delta i det offentliga samtalet och vinna fler vänner till frihetens idéer.

Jag får väl då påpeka att jag har hållit på sedan slutet av 70-talet med att författa det ena debattinlägget efter det andra (somliga väldigt objektivistiska och somliga mera allmänt frimarknadsvänliga) som jag skickat till diverse publikationer. Att mycket av det aldrig blivit publicerat är väl inte mitt fel - och det är sannerligen inte så enkelt här i världen som att bara "låta sig publiceras". Men tyder det verkligen på att jag "sluter mig inåt" och inte vill "delta i det offentliga samtalet"?

Och sedan har jag faktiskt lagt ner ett stort jobb på att översätta Ayn Rand till svenska och sprida översättningarna till intresserade (ett projekt som jag och Henrik Unné höll på med i nästan 10 år). På vad sätt visar det att jag - eller Henrik - "sluter oss inåt"? Och jag tycker gott att någon av alla de frihetsvänner som har bättre tillgång till de offentliga rum där det offentliga samtalet förs än vad jag och Henrik har någon enstaka gång kunde ha nämnt det här projektets existens. Som det nu var kämpade vi i motvind hela tiden och lyckades aldrig ens komma upp i 100 prenumeranter.

Sedan kan jag gott medge att jag har väl lätt att tappa tålamodet med folk - speciellt om de täpper till öronen och vägrar lyssna på vad jag säger. Men vems slutenhet är det - min eller deras?

(Något svar från Alexandersson fick jag aldrig.)


Tillägg: Öppet sinne och rimlig tolkning?

Det kan vara läge för ett Randcitat här:

Lägg bort det farliga lilla slagord som råder dig att ha ett "öppet sinne". [...] Denna term är ett antibegrepp: den antas vanligen innebära en objektiv, fördomsfri inställning till idéer, men den används som en uppmaning till ständig skepticism, till att inte ha några fasta övertygelser och gå med på att vad som helst kan vara plausibelt. Ett "slutet sinne" antas vanligen beteckna attityden hos en person som är oemottaglig för idéer, argument, fakta och logik, som hårdnackat klänger sig fast vid någon blandning av oberättigade antaganden, moderiktiga slagord, stambundna fördomar - och känslor. Men detta är inte ett "slutet" sinne, det är ett passivt sinne. [...] Vad objektiviteten och studiet av filosofin fordrar är inte ett "öppet sinne" utan ett aktivt sinne. ["Filosofiskt detektivarbete", på svenska i OS11.)

Något Randcitat om "rimlig tolkning" känner jag inte till; men jag har alltför ofta sett termen "tolkning" användas som eufemism för förvrängning. Och själv ägnar jag mig inte åt "tolkningar" av Ayn Rands filosofi, vare sig "rimliga" eller "orimliga"; jag ägnar mig åt att läsa innantill. Den konsten tycks vara svår, och jag har aldrig riktigt begripit varför...


Alla behöver inte vara anarkister för att anarkism ska främjas

Detta inlägg skrevs av Per Nilsson. Jag återger det här, därför att det väldigt klart förklarar vad saken egentligen handlar om.

Henrik, jag hävdar inte att alla inom Frihetsfronten är anarkister. Vad jag däremot hävdar är att Frihetsfronten är alltför tolerant mot anarkismen, som håller på att äta upp organisationen inifrån. Jag tror att det finns en hel del personer inom Frihetsfronten som i många avseenden har sunda åsikter, men som brister på en punkt: Man inser inte hur förrädisk anarkokapitalismen är.

Låt oss leka med tanken att Frihetsfronten skulle få oerhört stora framgångar inom 10 år. Låt oss säga att samtidigt har anarkisterna funnits i minoritet, men ändå varit en betydande del av nätverket. Hela tiden har ni sagt att anarkismen står så nära liberalismen att ni gott och väl välkomnar de flesta från den sidan. Det kommer att sprida en allmän uppfattning om att anarkismen är en slags "mer konsekvent" variant av liberalismen. Som vi oftast kan se är det de som är mest konsekventa som i längden vinner trovärdighet (och därmed inflytande). Det som görs (utan att du kanske vill?) är att man erbjuder folk ett falskt alternativ; en politisk skala som sträcker sig mellan kommunistisk diktatur och anarkistiskt kaos. Det är en falsk dikotomi som presenteras för de som är liberaler i hjärtat. I mina riktigt unga år som politiskt intresserad (runt 16) höll det nästan på att lura mig. Det som egentligen tilltalade mig var tanken om individens rättigheter, fast samtidigt var det väldigt förvirrande för mig att anarkism ansågs stå så "nära" de här idéerna.

Sedan så ägnar ju sig inte objektivister sig åt att bara tycka illa om Frihetsfronten. Om jag inte missminner mig har svenska objektivister bland annat översatt flera av Rands böcker till svenska, bombarderat insändarsidorna med debattinlägg (som man vägrar publicera) och finansierat utgivningen av Och världen skälvde. Dock är det bra att du visar för allmänheten vad Ung Vänster går för - det ska du ha heder för! Jag själv blev rasande när jag såg hur de betedde sig. [Syftar på de mötesstörningar som ägde rum, framför allt i Lund, den 2 december.]


Mannagrynsgröt mellan öronen?

Anarko-"kapitalister" har en hel arsenal av billiga sofismer för att ge sken av att Ayn Rand minsann egentligen också var anarkist fast hon var för dum för att begripa det själv. En av dem som ni säkert kommer att få höra är att "Galt's Gulch" inte har någon statsmakt och därför är ett idealt exempel på anarki. Det är genant att behöva bemöta en sådan idé, men några observationer kanske kan vara till hjälp för dem som till äventyrs inte kan genomskåda den på egen hand.

Nej, "Galt's Gulch" har inte någon statsmakt eller regering. Men om allt som inte styrs av en regering är ett exempel på anarki, då är också mitt förhållande till min damvän ett exempel på anarki, för det förhållandet har inte heller någon regering.

"Galt's Gulch" fungerar utan att staten behöver ingripa och t.ex. ställa brottslingar till svars? Visst. "Galt's Gulch" består av några hundra medlemmar, som dessutom är speciellt utvalda för sin rationalitet. Kriminella element släpps inte in (om nu inte någon vill ha den outsägliga fräckheten att hävda att Ragnar Dannesköld var kriminell, eller att verksamheten som sådan var kriminell). Att en sådan sammanslutning kan fungera utan statlig inblandning betyder inte att en kontinent med ett par hundra miljoner invånare skulle göra det. Och var i Atlas finns det en enda rad om att USA som helhet skulle bli statslöst den dag de strejkande tar över?

F.ö. har också "Galt's Gulch" ett embryo till en statsmakt, i form av en domare man kan vända sig till, ifall tvister trots allt skulle uppstå. Det finns inget prat om "konkurrerande domstolar" i "Galt's Gulch". Och efter vilken lag tror ni domare Naragansett dömer ifall det skulle bli nödvändigt?

"Galt's Gulch" har också ett eget myntverk. Men om ni minns vad som står på mynten, så står det "United States of America", och när Dagny frågar på vems auktoritet dessa mynt präglas, får hon till svar att det står på mynten.

Så mycket för den "anarkin".

Jag har förresten haft e-postkontakt med en anarko-"kapitalist" alldeles nyligen. (Eftersom korrespondensen var privat tänker jag inte hänga ut honom med namn.) Han bad mig om ett råd: hur skulle han bäst presentera objektivismens inflytande på anarko-"kapitalismen" i en intervju för någon vänsteranarkistisk blaska? Jag rådde honom att först av allt säga att Ayn Rand tog avstånd från varje form av anarkism. Om han sedan höll med henne eller ej är en separat fråga, men denna enkla sanning borde han i varje fall inte förtiga. Hans svar? "Frågan är från anarko-kapitalistiskt perspektiv, så Rands åsikt är mer eller mindre irrelevant." (Min kursivering.) Så stor är hans respekt för sanning (och det förvånar mig sannerligen inte). Med andra delen av samma kluvna tunga öser han beröm över Ayn Rands storhet som tänkare (vilket också är som det brukar vara).

Man kan rådbråka sin hjärna med frågan om det är helt medvetet de förvränger enkla saker på det här sättet, eller om de gör det därför att de har mannagrynsgröt mellan öronen i stället för hjärnsubstans. Men varför bry sig? Resultatet blir hursomhelst detsamma.

Att behöva bemöta den här sortens sofismer, år ut och år in, decennium ut och decennium ut, tråkar uppriktigt sagt ut mig. Visst är det tröttsamt att ha med sekteristiska tråkmånsar att göra?


De verkliga stridsfrågorna

Under de sofismer anarko-"kapitalisterna" älskar att ägna sig åt och begär att vi ska ägna all vår tid åt att begrunda ligger ett par verkliga stridsfrågor, som sofismerna är avsedda att dölja. Jag har förmodligen i en eller annan form sagt allt det här förr, men det förtjänar att upprepas.

Vad vi bör sträva efter att uppnå är en legitim "nattväktarstat", d.v.s. en stat som skyddar individens rättigheter, varken mer eller mindre. Att nå dit är en svår uppgift som kommer att ta lång tid. Att intellektuellt övertyga sig själv om att en sådan stat är idealet är inte alltför svårt, men att sedan också förverkliga det idealet är en gigantisk uppgift som framför allt kräver ett gigantiskt upplysningsprojekt som kommer att ta generationer att ro i hamn. Men det här projektet är anarko-"kapitalisterna" inte ett dugg intresserade av. Allt de tänker på är hur en sådan nattväktarstat, när den väl kommit till stånd, snabbast möjligt ska kunna avvecklas, så att vi snabbt nog är tillbaka vid totalt kaos och total rättslöshet.

Det är sant att ju mer förtryckande och ju mer interventionistisk en stat är, desto sämre blir det för oss. Men det är precis lika sant att i det ögonblick en stat ramlar ihop utbryter inbördeskrig, och att detta inbördeskrig inte tar slut förrän en ny stat (den må vara god eller dålig eller mittemellan) etablerats. Vad som hände när den kommunistiska förtryckarstaten i det forna Jugoslavien bröt samman bör väl vara bevis nog, utan att jag ska behöva dra fler exempel på samma sak. Ändå är det detta - att staten bryter samman och rövarbanden släpps loss att slåss mot varandra - som anarko-"kapitalisterna" framhåller som ett ideal och som historiens verkliga slutmål, inte ett ordnat samhälle där var och en av oss är fri att göra vad vi förmår med våra liv, utan att hindras av några rövarband, statliga eller privata.

Eftersom detta är anarko-"kapitalisternas" slutmål är de sofismer de använder för att snärja oss egentligen irrelevanta. Om de framför dem i god tro - därför att deras hjärnceller bytts ut mot mannagrynsgröt - eller med någon sorts samvetslös uträkning är också egentligen irrelevant.

Nu kan säkert somliga anarko-"kapitalister" sitta vid sitt vinglas (eller sin opiepipa) och fantisera om att just deras form av anarkism inte ska vara som de historiska exemplen utan vara fullständigt fredlig, och att inga konflikter och inga gängkrig eller inbördeskrig ska uppstå. Men det bevisar bara att de besitter den allmänmänskliga förmågan att dagdrömma. Och i det avseendet är de precis likadana som de socialister som sitter och dagdrömmer om att just deras form av socialism ska vara frihetlig, fast all erfarenhet visar oss att socialism är förtryckande. Men att tvinga på människor ett samhälle grundat på en orelalistisk dagdröm är precis vad som alltid drivit mänskligheten i fördärvet. Och lika lite som socialismen kan genomdrivas utan tvång kan anarkismen göra det. Anarko-"kapitalisterna" har kanske inte uppmärksammat det, men det enda sätt på vilket de skulle kunna genomdriva sin plan för nattväktarstatens avveckling är att ta till vapen mot den. Att bara sätta ut en skylt med texten "alternativ nattväktarstat" eller "alternativ polis" eller "alternativ domstol" skulle inte räcka till. De skulle bara bli utskrattade.

En metodologisk observation till sist: hur kommer man fram till principen "nattväktarstat - varken mer eller mindre" - d.v.s. hur kommer man fram till att om staten gör för mycket blir det förtryck och om den gör för lite blir det kaos och inbördeskrig? Genom sofistikerad begreppsanalys? Genom att göra mer eller mindre hårklyvande distinktioner mellan begrepp som "liberalism", "libertarianism", "anarkism" och andra relaterade begrepp? Visst inte. Men gör det genom observation och enkel, elementär induktion. Har man den ringaste observationsförmåga, så märker man att det är precis så här det förhåller sig. Sedan kan man ju alltid evadera sina observationer, ifall man nödvändigt vill klänga sig fast vid sin dagdröm.

Per-Olof Samuelsson

PS. Just som jag avslutat denna nätnattväktare fick jag en fråga från en person om hur man egentligen besvarar anklagelser för "sekterism". Det rätta svaret är att anklagelsen överhuvudtaget inte ska tas på allvar. För observera: det här är inte alls något argument; det är i själva verket bara ett försök till "psykning". Det vädjar inte till förnuftet; det vädjar endast och allenast till våra förmodade osäkerhetskänslor och mindervärdeskomplex. Så länge vi inte har några mindervärdeskomplex har "argumentet" ingen effekt. Man kan bli tillfälligt förbannad över att människor kan vara så in i h-e korkade, men det är också allt. Så ta det med en klackspark!

Ayn Rand skrev en uppsats om det här som heter "Skrämselargumentet" ("The Argument from Intimidation") som finns med i Själviskhetens dygd. Hennes poäng är att om man känner den minsta osäkerhet i fråga om sina övertygelser kan man vara sårbar för den här typen av "argument"; det enda effektiva vapnet mot det är moralisk visshet. Den dag man vet, inte bara att man har rätt utan också varför man har rätt, är man fullständigt osårbar. Och för att tala personligt: eftersom jag bara blir styvare i korken för varje år som går, bryr jag mig också mindre och mindre om sådana här löjliga anklagelser. De är irriterande på samma sätt som myggbett kan vara irriterande. Men värre än så är det inte. De som kommer med anklagelserna kanske tror att de är kobror eller mambor eller i varje fall getingar. Det är de inte. De är mygg.

Nu har jag skrivit en spaltmeter om det här och dessutom kommit med ett präktigt "skrämselargument": endast myggviktare kan påstå att objektivister är sekteristiska tråkmånsar ;-). Men jag svarar också med det mynt andra satt i omlopp.

POS

Se också Falska locktoner. Se också den tidigare nätnattväktaren Inlägg om "anarkokapitalismen".

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift