tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Subjektivism och subjektivister

Det följande är några debattinlägg på SvD:s nätdebattforum. Jag bör nämna att en av de subjektivister jag bemöter är apotekare till professionen, och en annan är nämndeman.

Subjektivism d.v.s. uppfattningen eller åsikten att alla uppfattningar/åsikter är subjektiva d.v.s. idén att inga idéer kan vara grundade på verklighetens fakta utan måsta vara grundade på personens egna känslor, önskningar, hugskott eller nycker eller m.a.o. att ingen uppfattning någonsin låter sig bevisas innehåller ett så elementärt logiskt misstag att man måste förvånas över att subjektivisterna själva inte lyckas se det.

Om alla uppfattningar är subjektiva (och därmed obevisbara) måste även denna uppfattning själv vara subjektiv och obevisbar. Om å andra sidan just denna uppfattning är objektiv och bevisbar, motsäger tesen sig själv.

Någon "smart alec" till subjektivist kommer säkert att invända att just denna tes är ett undantag: alla uppfattningar är subjektiva utom just uppfattningen att alla andra uppfattningar är subjektiva. (En sådan invändning skulle tillfredsställa deras subjektiva önskan att kasta grus i tänkande människors tankemaskineri, eller m.a.o. deras subjektiva önskan att djävlas för djävlandets egen skull.) Men varför skulle just denna tes vara objektiv, när så många andra teser som att gräs är grönt, att 2+2=4, att antalet primtal är oändligt, att livet är den yttersta värdemätaren, eller att militant islam utgör ett dödligt hot mot den västerländska civilisationen ska avfärdas som rent subjektiva och en fråga om "tycke och smak"? Absurditeten i detta är uppenbar vid minsta eftertanke för alla utom för subjektivister.

Det enkla skälet till att subjektivister inte ser denna logiska kullerbytta är att de inte vill se den. Den skulle kullkasta deras subjektivism med en endaste gång, och något sådant kan de helt enkelt inte stå ut med. Objektivitet innebär att rätta sig efter verkligheten, och mot verkligheten hyser subjektivisterna en djup och innerlig aversion.

Om subjektivisternas subjektivism endast och allenast vore ett logiskt misstag, skulle det snart inte finnas några subjektivister kvar, för det skulle räcka med att någon vänlig människa påpekar misstaget för dem (så som jag gjort ovan); misstaget är för elementärt för att en normalbegåvad, icke hjärnskadad och icke alltför drogpåverkad människa ska kunna missa det. Men deras subjektivism är inte ett enkelt logiskt misstag; den är en djupt rotad mental attityd som inte så lätt låter sig rotas ut, eftersom subjektivisten hyser denna djupt rotade önskan att allt ska få vara subjektivt. Deras problem är psykologiskt (och moraliskt), inte filosofiskt.

Detta gör det så gott som omöjligt att resonera med subjektivister eller ha det minsta tankeutbyte med dem. Ens bästa och mest välformulerade argument biter inte på dem. Sak samma vad man säger, och hur mycket man än anstränger sig för att vara klar och tydlig, är deras spontana, automatiserade reaktion alltid: "Det där är en åsikt bland alla andra åsikter. Somliga tycker si och andra så." Att jämföra två uppfattningar med varandra och försöka avgöra vilken av dem som stämmer bäst med verkligheten är helt främmande för dem. "Vaddå verklighet? Finns inget sådant, bara olika verklighetsuppfattningar, och de är hursomhelst subjektiva." Och inser man inte att det är så här subjektivister fungerar, kan man grubbla sig fördärvad över vilka pedagogiska misstag man själv kan ha gjort, när subjektivisten inte fattar.

Det bästa man kan göra med subjektivister är därför att lämna dem åt sitt "öde" eller mera exakt åt sin egen självvalda verklighetsflykt. Så länge det finns rationella människor i världen sådana som åtminstone försöker vara objektiva och komma underfund med var sanningen ligger och var lögnen kan man begränsa sitt umgänge till sådana människor.

Tyvärr är det inte fullt så enkelt att undvika subjektivisterna. De är för många och man kan inte undgå att då och då råka ut för dem i verkliga livet, där deras subjektivism milt talat kan ställa till trassel för en.

Ta som ett exempel en apotekare som är subjektivist. Apoteksvetenskapen grundar sig på sådant som att vissa medikamenter är effektiva mot vissa åkommor men inte mot andra (en sak som låter sig objektivt utrönas), och att det därför är av avgörande betydelse vilken medicin som skrivs ut till vilken patient. Rätt medicin kan bota eller lindra, medan fel medicin kan skada eller rentav döda. Men om man råkar ut för en apotekare i vars medvetande allt är en "subjektiv uppfattning" och som kanske också uttrycker rent hån mot uppfattningen att uppfattningar faktiskt skulle kunna vara objektiva ja, då bör man allt ta sig i akt! Om apotekaren sedan också menar att det är en "subjektiv uppfattning" om livet är att föredra framför döden eller vice versa ja, ni kan själva föreställa er.

Och påstå nu för allt i världen inte att sådana apotekare inte finns!

Det enda som skyddar oss här är att apotekaren förmodligen också hyser en subjektiv rädsla för att mista sitt jobb eller rentav hamna i fängelse, ifall han ger sin subjektivitet alltför fria tyglar. (Att det är bra att behålla sitt jobb och att leva ett liv utanför fängelsemurarna är visserligen för subjektivisterna en "rent subjektiv uppfattning", men som vi redan sett är självmotsägelser inte något som bekymrar dem överhövan.)

Men kommer de skadliga följderna av subjektivistiskt pillertrillande till domstol är det också så att åtskilliga domare och nämndemän också är subjektivister, och ger röst åt idén att allt bara är "subjektivt tyckande" och jag skulle faktiskt tro att det är betydligt vanligare bland jurister än bland apotekare. Och speciellt vanligt är det att dessa människor är subjektivister just när det gäller grunderna för sin egen yrkesutövning: frågor om värderingar, frågor om "rätt eller fel". Det är från sådana människor man kan få höra att allt tal om objektiva värden eller en objektiv värdegrund är "trams" ofta uttalat med en översittaraktig grötmyndighet som gör att det skär i själen när man hör eller läser det.

Finns det något ställe där strikt objektivitet är av nöden, är det väl i en domstol. I en domstol kan människors framtid avgöras: om en person ska tillbringa åratal av sitt liv bakom lås och bom eller vandra ut som en fri och rentvådd man/kvinna. Skuld eller oskuld i ett brottmål ska väl om något avgöras med hänvisning till verklighetens fakta, till vad som faktiskt hänt eller inte hänt. Men om "alla uppfattningar är subjektiva" (och speciellt då alla uppfattningar som utgör eller implicerar värdeomdömen av något som helst slag), betyder det att domare och nämndemän kan döma precis hur som helst, efter stundens ingivelse.

Och det är inte bara enstaka domare och nämndemän som är subjektivister; subjektivism i den form som går under namnet "värdenihilism" är den doktrin i vilken våra jurister, alltsedan Hägerströms och Lundstedts dagar, uppfostras och indoktrineras i. Ett sådant rättsväsende kan man inte lita för fem öre på! (Fast att "fem öre" är ett värde, det är förstås bara min egen privata lilla subjektiva uppfattning. Eller???)

Somliga försvarar sin subjektivitet med argumentet att endast en allvetande gud skulle kunna vara objektiv och "stackars mig som inte är allvetande". Men detta försvar är lika löjligt som alla andra försvar för subjektivismen, om inte rentav löjligare. Den exakta definitionen på "objektivitet" kan man kanske käbbla om, men själv håller jag mig till den enklaste av alla definitioner: att vara objektiv är att hålla sig till saken. Och måste man verkligen besitta gudomliga förmågor för att kunna hålla sig till saken???

Naturligtvis skulle jag kunna fortsätta exemplifiera i all oändlighet. Men för de läsare som bemödar sig om objektivitet tror jag det här bör räcka för att visa att subjektivism inte bara är en korkad tankelek för akademiker som inte har något bättre för sig, utan också det första ledet i en vittgående moralisk förruttnelseprocess.

För dem som är intresserade av att läsa vidare kan jag rekommendera följande uppsatser i pappersversionen av tidskriften Nattväktaren:

Gastronomi och moral (årg. 2 nr 3)
Högerns skuld (årg. 1 nr 3)
Ginnungagap i rättsdebatten (årg. 1 nr 4)
Vanliga missuppfattningar om "objektivitet" (årg. 1 nr 7)
Läs också gärna nätnattväktaren om Självuteslutning.

De som å andra sidan inte är ett dugg intresserade (eller bara intresserade av att förlänga sin egen subjektivistiska slummer) kan i stället dra till ett ställe där varenda djävel garanterat är subjektivist.

$ $ $ $ $

Det är omöjligt att diskutera subjektivism (i varje fall moralisk subjektivism) utan att någon kommer dragande med David Hume och idén att ett "böra" aldrig kan härledas ur ett "vara"; så också denna gång. Mitt svar följer här (med utelämnande av några personliga förolämpningar som jag var tvungen att komma med, eftersom jag brukar besvara folk med det mynt de själva satt i omlopp):

Idén att ett "böra" inte kan härledas ur ett "vara" är så full av hål att jag måste betrakta var och en som uttalar den antingen som en komplett idiot eller också som komplett intellektuellt ohederlig.

Om ett "böra" inte ska härledas ur ett "vara", ur vad ska det då härledas? Det enda alternativet är att härleda det ur ett "icke-vara", d.v.s. ur någonting som inte finns. Om värdeomdömen inte ska härledas ur fakta (för att uttrycka samma sak med andra ord), vad ska de härledas ur? Alternativet är att härleda dem ur sådant som inte är fakta, d.v.s. sådant som strider mot fakta. Och eftersom du uppenbarligen har svårigheter att konkretisera de abstraktioner du svänger dig med, ska jag hjälpa dig på traven med en enkel konkretisering: antag att en läkare ställer ut ett recept som du ska expediera. Vilket recept bör läkaren ställa ut? Uppenbarligen ett recept som grundar sig på hans faktakunskaper om patienten, om hans sjukdomstillstånd och om vilka läkemedel som har effekt på detta sjukdomstillstånd. Detta är ett elementärt exempel på hur man härleder ett "böra" ur ett "vara". Och här kommer nu lärda filosofer, somliga av dem på professorsstolar med garanterad anställningstrygghet, och hävdar att läkaren bör göra precis tvärtom: att han bör skriva ut ett recept som inte har ett dugg med fakta eller sjukdomsbild att göra.

Än mer: jag kan på rak arm föreställa mig tre alternativ till fakta, nämligen 1) vanliga, oskyldiga missuppfattningar, 2) fria fantasier, eller 3) uppsåtliga lögner. Ur vilken av dessa kategorier är det meningen att "böra-satser" och värderingar ska härledas? (I exemplet ovan spelar det kanske inte så stor roll. Patienten kommer i vilket fall som helst att bli sjukare eller dö. Men sådant bekymrar inte subjektivister.)

Somliga menar förstås att "böra" varken ska härledas ur "vara" eller ur "icke-vara", utan att böra-satser inte alls ska härledas: de ska spottas ut på måfå, efter stundens ingivelser eller känslor. Vad skulle det betyda i receptexemplet ovan? Att läkaren ska slå upp FASS på måfå? Eller vad? Subjektivisterna skulle ju kunna ta sig en funderare över detta, innan de fäller sina magistrala uttalanden.

De flesta subjektivister menar just att "böra-satser" ska härledas ur känslor, och att detta är det enda de kan härledas ur. Men om ett "böra" varken kan eller ska härledas ur ett "vara", går det ju inte ens att härleda dem ur känslor som man faktiskt har; man måste härleda dem ur känslor som inte ens finns.

Summa summarum: skärskådar man denna berömda moralfilosofiska tes, finner man rätt snart att den upplöser sig i intet. Nu har subjektivister en enorm förkärlek just för "intet" det är avigan av deras aversion mot verkligheten så det är väl att hoppas för mycket att de ska bry sig.

Sedan drar sig ju subjektivisterna heller aldrig för att själva uttala värdeomdömen och böra-satser, av typen "värdeobjektivismen är värdelös" och "man bör inte uttala böra-satser". De bekymrar sig inte om sina egna självmotsägelser heller.

För oss som lever verkliga, produktiva liv vi som är bibliotekarier, metallarbetare, spärrvakter eller fastighetsförmedlare och tjänar vårt levebröd på annat än att spotta ut billiga sofismer vi som flera gånger varje dag har anledning fråga oss vad vi bör göra härnäst och som fattar våra beslut med iakttagande av fakta, för oss är det ett slag i ansiktet att få höra att det ska vi minsann inte alls göra: vi borde kasta allt detta överbord och i stället knäfalla för [min meningsmotståndares] akademiska visdom.

Och idag, när vi står inför en allvarlig kris och ett dödligt hot mot vår civilisation när inget vara angelägnare än att vi frågar oss vad vi bör göra åt det hotet: möta det och kämpa ner det eller låta oss paralyseras och stillatigande invänta nästa terrorattack, och nästa, och nästa då kommer en osnuten barnunge och säger oss med all den grötmyndighet osnutna barnungar mäktar att det ska vi inte alls göra; och detta enbart för det lumpna lilla nöjet att "hamna ovanpå" i en diskussion på ett filosofiseminarium eller webbforum.

Vad du bör göra grundat på ovan redovisade fakta är att stänga in dig i en mörk cell och ta en allvarlig funderare över om ett liv som ditt ens är värt att leva. Men med din syn på värden kommer du aldrig att komma fram till något svar på den frågan.

Min meningsmotståndare kom med den besynnerliga invändningen att jag missat ett alternativ till att härleda "böra" ur "vara", nämligen att härleda dem ur känslor. Som var och en kan se tar jag upp den saken också ovan. Men jag passade på att avlossa en kort men kraftig salva mot idén:

Idén att "böra" bör härledas ur känslor är en av de farligaste och ondskefullaste som tänkas kan.

När jag rådfrågar mina känslor vad jag bör göra med militanta subjektivister (d.v.s. subjektivister som försöker pracka på andra sin subjektivism i stället för att behålla den för sig själva), säger mig mina känslor inget annat än att jag bör ge dem ett ordentligt kok stryk och ju mer jag känner efter, desto mer stryk vill jag ge dem.

Naturligtvis agerar jag inte efter denna känsla. En stunds eftertanke säger mig att sådana människor inte är värda risken att hamna i fängelse för misshandel och att stryket inte kommer att göra det minsta för att rubba dem ur deras subjektivism.

Men de ska allt tacka sin lyckliga stjärna att det finns de som inte följer deras råd!

Och det finns ett definitivt samband mellan subjektivismens herravälde över människorna själar och allt det blod som spillts århundradena igenom. Bör man handla efter sina känslor, ja då bör man också alltsomoftast slå ihjäl varandra!

Så strängt taget är subjektivismen en mördaretik à la Torbjörn Tännsjö.

Om ni vill läsa hela debatten - som även innehåller inlägg av Filip Björner m.fl. - gå till Är nyliberalismen värdeobjektivistisk?

Jag har dessutom initierat en egen debatt under rubriken Fakta och värderingar. (Mina debatinlägg kommer så småningom också att publiceras här.)

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift