tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Fakta och värderingar

Sammanställning av mina inlägg i en debatt under denna rubrik som jag initierade på SvD:s nätdebattforum.

Både Linus Myrbäck och Carl Svanberg har stångat pannan blodig i sina försök att förklara för FB [en militant subjektivist] varför värdeomdömen både kan och bör vara objektiva. Eftersom jag inte ser något värde i mina kompisars blodiga pannor, ska jag försöka reda ut vad det egentligen är de stångas med.

Vad de stångar sig blodiga mot är en djupt rotad vanföreställning att det finns ett vattentätt skott mellan fakta och värderingar, att en värdering eller ett värdeomdöme är något fullständigt väsensskilt från ett konstaterande av faktum. Fakta existerar i yttervärlden – så går resonemanget – och ett faktapåstående kan därför vara objektivt och i överensstämmelse med verkligheten; men ett värde eller en värdering existerar – så fortsätter man – endast i det värderande subjektets medvetande och kan därför inte ha något samband med fakta utan är alltigenom subjektivt.

Jag kallar vanföreställningen "djupt rotad", för den lärs ut i snart sagt vartenda klassrum där det undervisas i filosofi, och unga människor som just börjat intressera sig för filosofi och för etik får överhuvudtaget inte höra något annat. Hur djupt rotad den är historiskt törs jag inte uttala mig om, men att den blivit så prominent är huvudsakligen David Humes – hmm? ska jag säga "förtjänst"; det är ju ett värdeomdöme.

[Jag kallar vanföreställningen "djupt rotad" också därför att den den fungerar som en fix idé hos dem som hyser den. De sätter alltför högt värde på den för att ens kunna tänka sig att överge den.]

FB exemplifierar idén alldeles förträffligt (förträffligt som illustration – jag håller inte alls med om hans resonemang) i ett inlägg på annan plats:

Subjekt och objekt handlar om vem som värderar vad. När du gör en värdering av ett knippe diamanter är du subjekt eftersom det är du som värderar. När jag blandar in subjekt och objekt i frågan menar jag helt enkelt att subjektiva värderingar är egenskaper hos subjektet i ovanstående exempel, och inte hör till objektet. Värdet du sätter på diamanterna är alltså en egenskap hos dig, och inte en egenskap hos diamanterna. En annan person skulle kunna värdera samma diamanter helt annorlunda […]. Det finns inget objektivt svar [på] vad diamanterna är värda, utan alla sådana svar är subjektiva – varje svar beror på den som gör värderingen. […] Ett faktapåstående gör anspråk på att vara objektivt av den enkla anledningen att det försöker beskriva objektet. Om du hävdar att diamanterna är vita är det ett objektivt påstående eftersom det är ett påstående om diamanterna i sig.

Eller lite kortare: om jag säger att en diamant är slipad är det ett faktapåstående och kan därmed vara objektivt; men säger jag att den är välslipad är det ett värdeomdöme och beror bara på mig som subjekt och har inget med diamanten i sig att göra. Om jag säger att en diamant betingar ett högt pris, är detta ett konstaterande av fakta och därmed objektivt; men säger jag att det höga priset gör dem värdefulla, beror det bara på att jag helt subjektivt sätter ett högt värde på pengar och på allt ifrån fläskkotletter till inkunabler som jag skulle kunna köpa för pengarna. (Om någon känner på sig att det är något fel här, känner han alldeles rätt.)

Boskillnaden mellan fakta och värderingar är helt godtycklig, och låt mig visa varför.

Ett värde är någonting som man antingen eftersträvar eller (om man redan är i besittning av värdet) försöker behålla. (Man eftersträvar t.ex. att vinna sin älskades hjärta, och har man redan vunnit det gör man vad man kan för att inte förlora det igen. Eller man eftersträvar ett intressant jobb med lön att leva på, och har man redan ett sådant jobb gör man vad man kan för att behålla det, åtminstone tills något ännu bättre yppar sig. Fler exempel får ni hitta på själva, ifall det skulle behövas.)

Så vad är det som gör vissa saker eftersträvansvärda? Det faktum att de på något sätt, i stort eller smått, befrämjar ens liv. Men vad som befrämjar (eller skadar) en människas liv är inte en fråga om "subjektivt tyckande" eller om något som bara "sitter i ens medvetande". Att säga att en trogen hustru, en givande anställning eller ett knippe diamanter (eller vad det nu må vara) främjar ens liv (och att en satmara till hustru, ett skitjobb utan anställningstrygghet eller ett knippe falska diamanter som utger sig för att vara äkta skadar ens liv) är lika mycket ett kallt konstaterande av fakta som att säga "gräset är grönt" eller "denna diamant har ännu inte slipats".

Skillnaden mellan "deskriptiva" utsagor och "normativa" utsagor är endast den att de normativa utsagorna är något mer komplicerade: man måste relatera ett givet faktum till ett annat faktum, nämligen det faktum att vi är levande väsen, och att levande väsen kan gagnas eller skadas.

För att använda samma exempel som Linus använt med så föga framgång: varför är mat, kläder och husrum av värde för en människa? För att de är nödvändiga för att hon ska överleva alls! Och detta är ett faktum som definitivt inte bara existerar i det värderande subjektets medvetande. (Den som inte tror mig kan ju ändra sitt medvetande på den här punkten och se vad som händer.)

Varför är en fårskinnspäls av värde under vintern men motsatsen till ett värde ifall man skulle envisas med att bära den mitt under högsommaren? Det har att göra med meteorologiska fakta (som det vore genant att behöva redogöra för) som är fullständigt oberoende av vad som rör sig eller inte rör sig i pälsägarens medvetande. Det enda pälsägaren behöver göra med sitt medvetande för att ställa in pälsen i garderoben är att konstatera att vintern är över.

Varför är en viss kvinna mer värd för mig än alla andra kvinnor på jorden? För ett antal goda egenskapers skull, givetvis. Vill någon påstå att dessa goda egenskaper bara existerar i mitt medvetande, inte hos henne själv? (Påstår jag något sådant, är risken stor att hon skulle bli förolämpad.)

Varför är ett samhällssystem (låt oss säga kapitalismen) mer värt än ett annat (låt oss säga socialismen)? Därför att det förra gagnar våra liv och det andra skadar det. Och detta är fakta som existerar i yttervärlden, inte bara i våra medvetanden. Den som kallar en sådan värdering "subjektiv" måste mena att socialismens arbetsläger och matköer, liksom kapitalismens glittrande neonskyltar och övriga överflöd, bara existerar "i betraktarens öga".

Varför är Ayn Rands filosofi mer värd än David Humes? Därför att den förra lär oss något om hur vi ska leva våra liv och bli lyckliga, medan den senare inte ger oss någon vägledning alls – annat än att vi aldrig bör fundera över vad vi bör göra i våra liv. Och dessa båda filosofier existerar inte bara i mitt eller FB:s medvetande; de finns på pränt i de båda filosofernas publicerade verk.

Att sätta värde på något är att konstatera att det gagnar ens liv. Vem som helst kan fortsätta min inventering av värden och lägga till några av sina egna och konstatera att de är av värde för livets skull. FB kan också göra det, om han bara gitter.

Enda sättet för en subjektivist (en "värdesubjektivist") att slingra sig undan dessa fakta är att hävda att det ändå är subjektivt om man vill värdesätta livet eller i stället väljer att föredra döden. (Man skulle önska att de som föredrar döden också skulle dra konsekvenserna av detta och försvinna ur jordelivet. Men så tillmötesgående är de sällan. Och de gånger de är det, drar de gärna också andra med sig i döden. Har vi inte sett exempel på det?) Men det är just därför att vi är levande väsen (vilket är ett faktum, inte bara en inbillning i vårt medvetande) som vi måste eftersträva värden. Vi måste eftersträva dem (när det gäller basala värden som mat, kläder, husrum) för att kunna förbli vid liv; när det gäller "högre" värden (som en älskad hustru eller en vettig filosofi) för att göra livet till något mer än ett utdraget lidande. Vore vi döda skulle vi å andra sidan inte behöva eftersträva det minsta lilla värde; när man väl är död behöver man inte eftersträva något för att förbli död.

Det enda sammanhang där döden skulle kunna vara eftersträvansvärd och ett värde är om man är väldigt sjuk och utlevad och ändå inte har något att se fram emot. Men att döden skulle vara ett värde när vi står mitt uppe i livet och njuter av det i fulla drag… nej, en sådan tanke kan aldrig uppstå annat än i ett medvetande som det är något allvarligt fel på.

Det här borde vara klart nog för att alla ska begripa det och förstå att det stämmer. Men man vet aldrig. Somliga tycker väl det är viktigare att hålla sig väl med den akademiska huvudfåran inom filosofin än att leva livet. Och somliga kommer säkert att med en druckens – förlåt, en värdesubjektivists – envishet att fortsätta hävda att resonemanget är "cirkulärt", fastän jag nu med all önskvärd tydlighet visat att det inte är det.

Diamantexemplet

För att också besvara diamantexemplet: om jag oförhappandes fick en säck diamanter i min hand (inte alldeles realistiskt, men för exemplets skull), skulle jag sätta ett högt värde på den av mycket enkla och alldagliga skäl. Diamanter har ett värde på marknaden (och marknaden existerar utanför mitt medvetande); jag kan byta dem i reda pengar (pengar som existerar utanför mitt medvetande); jag kan använda pengarna till att amortera av mitt bostadsrättslån (som, vilket jag påminns om en gång i kvartalet, existerar någon annanstans än i mitt medvetande); jag kan täta fönsterlister och byta ut slitna persienner i min lägenhet (som inte heller existerar inuti mig utan runtomkring mig); jag kan gå ner i arbetstid (en arbetstid som jag tillbringar några hundra meter utanför mitt medvetande) och därmed få mer tid till bokläsning, till nätdebatt, till min egen hemsida (som alla existerar ni-vet-var-vid-det-här-laget), jag och min kropps älskade kan förflytta våra kroppar till soliga ställen många hundra mil utanför våra medvetanden – o.s.v., o.s.v., allt beroende på hur många och hur värdefulla diamanter det finns i den där säcken.

Och uppriktigt sagt: var det här så svårt att förstå?

"Värde" och "nytta"

En debattör menade att jag gör "värde" till en synonym för "nytta". (Det som är värdefullt är det som är nyttigt för ens liv.) Begreppen är i och för sig närbesläktade, men det finns en nyansskillnad.

Det finns faktiskt en liten skillnad mellan "värde" och "nytta".

Vissa handlingar utför vi därför att de är nyttiga (d.v.s. handlingen är inte ett självändamål utan ett medel för något annat ändamål); andra utför vi för deras egen skull. T.ex.: kastar i oss en snabb frukost gör vi för att det nyttigt; men går vi ut på krogen och beställer in en Biff Rydberg, gör vi det huvudsakligen för själva upplevelsens skull. (Krogmaten är säkert lika nyttig som ostmackan på morgonen, men det är inte för nyttans skull vi går på krogen.)

Ett tydligare exempel är estetiska upplevelser. Vi läser normalt inte skönlitteratur eller lyssnar på symfonier för att det är nyttigt att göra det. (Det finns undantag här också, som t.ex. en litteraturvetare som plöjer litteratur för att klara en tenta eller skriva en avhandling.) Vi läser romaner eller dikter för läsupplevelsens skull, och vi lyssnar till musik för musikupplevelsens skull.

Nu menar jag att sådana upplevelser också är av nytta för oss: de kan "stärka oss i anden" och göra livet lättare att leva. (Som illustration, läs gärna Tomas Tranströmers underbara dikt, den som börjar med "Jag spelar Haydn efter en svart dag".) Men om vi fokuserar på avsikten med att utföra en handling, då kan man göra distinktionen "det som görs för nyttans skull" och "det som görs för sin egen skull".

Ett väldigt tydligt exempel är förstås sex. Även om sex kan ha nyttiga konsekvenser (nyttiga för den som gärna vill ha barn), är det nog väldigt sällsynt att ett normalt funtat par utövar sex annat än för upplevelsens egen skull. (De som knullar av samma skäl som de borstar tänderna eller tar sin ricinolja är väl bara att beklaga?)

Men allt detta säger, "rent begreppsanalytiskt", är att "nytta" är ett snävare begrepp än "värde" (och hur som helst är gränsen mellan begreppen inte alldeles knivskarp, vilket bör ha framgått). Mitt inledande resonemang påverkas inte alls av det.

Apriori eller aposteriori?

Samme debattör menade att "objektiva värden är lika sällsynta som apriorisk kunskap".

Först en ordförklaring: "apriori" betyder "före erfarenheten" eller "oberoende av erfarenheten"; "aposteriori" betyder "efter erfarenheten" eller "beroende av erfarenheten". (De som kan sin filosofihistoria får ursäkta; men jag tror termerna kan vara obekanta för somliga läsare.)

Påståendet att "objektiva värden är lika sällsynta som apriorisk kunskap" är väldigt besynnerligt i beaktande av vad som faktiskt stod i mitt inledningsinlägg. Jag skrev att levande organismer måste agera på ett visst sätt för att alls kunna överleva. Så t.ex. måste en växt vända bladen mot solljuset, och en människa måste vända sitt medvetande mot verkligheten – bara för att ta två exempel ur en väldig hög. Jag förklarade att det är detta som gör värden faktabaserade – i själva verket till en typ av fakta. Och detta är så "aposteriori" något någonsin kan vara. Det kommer från iakttagelser av verkligheten – vilket betyder "från erfarenheten", om jag nu måste skriva en sådan sak på näsan. Det är definitivt inget som existerar i våra medvetanden "före erfarenheten".

Sådana här invändningar gör mig modfälld. Det spelar ingen roll hur jag anstränger mig att vara så klar som möjligt. Folk läser ändå det jag skriver med glasögon lånade från Hume och Kant.

Om David Hume

David Hume kom som vanligt på tapeten, eftersom allt det här struntpratet om att värdeomdömen inte har med fakta att göra ursprungligen kommer från honom.

Det finns ett återkommande mönster i de flesta av Humes resonemang: han attackerar och ogiltigförklarar abstraktioner genom att hävda att han inte ser dem, hur mycket han än tittar; allt han ser är sina sinnesdata.

Så t.ex. kan han se att saker följer efter varandra (som att en biljardkö träffar en boll som sedan rullar iväg), men han kan inte se nödvändigheten i detta, och därmed kan han inte se något kausalsamband; alltså är kausalitet en myt.

Eller också försöker han hitta sitt eget jag, men allt han upptäcker är knippen av perceptioner (hur han ens lyckas upptäcka något så abstrakt som knippen förblir dock oförklarat) och drar slutsatsen att han inte finns (annat än i form av en samling lösblad).

I moralfilosofin säger han att han kan iaktta hur människor beter sig mot varandra, men han kan inte se det berömliga eller klandervärda i beteendet. I en av sina uppsatser skriver han att hur han än tittat har han aldrig sett den moraliska förbrytelse som kallas "otacksamhet". Han kan se A göra B en tjänst utan att B i sin tur gör A en gentjänst; men "otacksamheten" i detta kan han inte se.

De här idéerna har jag strimlat förr, och det skulle ta för lång tid att upprepa strimlingarna. Men jag tycker faktiskt att absurditeten ligger i öppen dag, och det är därför jag blir så upprörd när jag får dem slängda i ansiktet som om de utgjorde den västerländska filosofins höjdpunkt, för vilken mitt eget sunda förnuft måste vika sig och knäfalla. Jag känner ingen tacksamhet mot karln!

Alltnog. Hume kom inte på det själv, men samma sorts resonemang kan förstås också användas till att attackera och ogiltigförklara begreppet "nytta".

Ta ett alldagligt exempel: "Det är nyttigt att borsta tänderna." Vore jag Hume, skulle jag svara: "Jag kan se någon borsta tänderna, och jag kan se att samma tänder håller sig friska och relativt fria från kariesangrepp och tandlossning. Det är ju det som menas med att tandborstning är nyttigt. Men var ser jag den där nyttan alla talar om? Ingenstans. Alltså är ’nytta’ ett lika tomt ord som ’kausalitet’ och alla andra abstraktioner jag varit så duktig på att tillintetgöra."

Karikatyr? Visst. Men så är också Humes hela filosofi en enda karikatyr.

Mer om Humes argument mot "böra"

De som angriper idén att värderingar kan härledas ur fakta eller, som man ofta säger, att ett "böra" kan härledas ur ett "vara", har vanligtvis bara två argument att komma med. Det ena är att "det är allmänt känt" – vilket inte betyder mer än att de själva aldrig fått höra något annat – och det andra är att "redan David Hume visade" att det är så. (Implikationen av detta är förstås att vi bör rätta oss efter vad andra tutat i oss eller efter vad Hume sagt. Annars skulle de ju inte kunna fälla sådana uttalanden som klander.) Så långt som till att granska Humes resonemang når de inte; känner de ens till det, så köper de det lite väl okritiskt.

Humes eget resonemang gick ut på att varje specifik böra-sats grundar sig på någon annan böra-sats, som i sin tur grundar sig på någon tredje, etcetera ad infinitum. T.ex.: "Du bör äta ditt äpple." "Varför?" "För äter du det inte får du skörbjugg, och det bör du undvika." "Varför bör jag undvika det?" "För undviker du inte skörbjugg kan du dö, och det bör du väl undvika." "Så varför bör jag undvika att dö?" (Om någon på allvar resonerar så här, finns det inget annat att säga än: "Vill du så djävla gärna dö i skörbjugg, så för all del! Låt bli äpplet! Vad angår det mig om du lever eller dör, om det inte ens angår dig själv?!")

Att den sista böra-satsen i detta exempel grundar sig på det faktum att levande organismer behöver vissa saker för att förbli vid liv (att de t.ex. behöver C-vitamin för att inte dö i skörbjugg) har jag redan visat, och det borde vara nog för att avföra Hume ur debatten. Det är visserligen sant att de som absolut inte vill leva inte heller har någon glädje av äpplen eller av något annat värde, men varför sätter sig i så fall sådana människor på filosofiska lärostolar och predikar Hume, hellre än att helt enkelt gå i total hungerstrejk?

Men ni kommer säkert att höra någon variant av Hume, som t.ex. denna: "Du påstår att livet är den yttersta värdemätaren. Men enligt vilken värdemätare är då livet ett värde? Med livet som värdemätare? Ser du inte att ditt resonemang är cirkulärt?"

Om nu det här är cirkulärt, har jag ett annat exempel i Humes anda på ett cirkulärt resonemang:

Längd brukar mätas i meter (mäter man i yard eller alnar blir resonemanget detsamma). En meter är en meter lång. M.a.o.: man mäter längd med en mätare som själv har en viss längd. Cirkulärt så det förslår! (Och lika cirkulärt är det förstås att mäta tyngd i kilo, och fler exempel kan ni hitta på själva.)

Det här må nu låta som ett skämt, men det är precis så Hume resonerar. Man kan aldrig härleda ett böra annat ur ett annat böra, menar Hume; alltså är "bör" ett tomt ord. Men man kan inte heller härleda begrepp som "längd" eller "tyngd" annat än genom att observera långa och korta, tunga och lätta, saker; man kan inte härleda "längd" ur något som varken är långt eller kort, eller "tyngd" ur något som varken är tungt eller lätt.

Nu vet vi rätt väl att vi kan kalla saker långa eller korta, tunga eller lätta, m.m., m.m. utan att behöva fråga David Hume till råds om vi har lov att använda sådana ord. Varför då fråga honom till råds om det finns sådant som är värdefullt och mindre värdefullt eller rentav värdelöst?

Vi vet nog bättre än David Hume.

Värderingar och känslor

Det finns ett populärt alternativ till idén att värderingar grundar sig på fakta (att de i själva verket är en typ av fakta, vilket jag visade i mitt inledningsinlägg), nämligen att de grundar sig på känslor. Idén brukar kallas "emotiv värdeteori" och har också sitt ursprung i David Humes filosofi. Den går ut på att när någon fäller ett värdeomdöme ("den här diamanten är inte bara slipad utan också välslipad"), är det bara ett sätt att ge uttryck för en känsla, och att värdeomdömen bara är komplicerade sätt att säga "Hurra" eller "Usch".

För att konkretisera: om jag säger att "emotiva värdeteorier är dåliga" (ett värdeomdöme), menar den emotiva värdeteorin att jag i själva verket bara uttrycker min egen avsky och att uttalandet saknar kognitivt innehåll. Säger jag att "David Hume var en dålig filosof", så är det bara en negativ känsla inför Hume jag ger uttryck åt; det har ingenting att göra med vad Hume skrivit eller vad jag har läst av det (det skulle vara att grunda värdeomdömet på fakta). Vad teorin uppenbarligen misslyckas med att förklara är varför jag i så fall hyser denna avsky för David Hume (som jag inte ens träffat); avskyn är orsakslös; den kommer ingenstans ifrån; den bara helt oförklarligt finns där.

Felet med den här teorin är att den spänner hästen framför vagnen och förväxlar verkan med orsak. Värderingar kommer inte från känslor. Känslor kommer från värderingar. Och värderingar i sin tur kommer från det tänkande man utfört, eller från det tänkande man låtit bli att utföra. Man studerar t.ex. David Hume, man funderar över vad han skrivit, man finner det absurt, man konstaterar att sådana absurditeter är ett frontalangrepp på mänskligt tänkande överhuvudtaget, man kopplar det till insikten att tänkande är en nödvändighet för mänsklig överlevnad och drar slutsatsen att Humes idéer inte bara är absurda utan också livsfientliga; nu är man redo att fälla värdeomdömet "dålig"; och först nu kan man känna verklig avsky för honom.

Om nu en annan människa i stället för avsky känner oförställd förtjusning inför Hume, så är inte heller den känslan orsakslös. Den kommer från ett motsatt värdeomdöme ("Humes filosofi är det bästa som hänt mänskligheten" eller något sådant), och det värdeomdömet i sin tur kommer från en annan tankeprocess: med all sannolikhet att man läst Hume utan eftertanke och bara låtit sig svepas med av hans formuleringar. Eller också har man låtit bli att tänka alls över Hume och bara upprepar vad man hört filosofiläraren på gymnasiet säga.

Känslor är automatiska reaktioner, och vad man känner eller inte känner inför något har man ingen direkt kontroll över. Man går inte från "förtjusning" till "avsky" (eller vice versa) bara genom att bestämma sig för det. Vad man har kontroll över är sina värderingar och det tänkande som leder fram till värderingarna. Ens förtjusning i Hume kan förbytas i avsky endast genom att man reviderar sitt tänkande. Och den processen kan ta tid.

Vad som ger den emotiva värdeteorin en viss plausibilitet och får folk att falla för den är att det faktiskt råder ett intimt samband mellan värderingar och känslor. (Det råder också ett intimt samband mellan häst och vagn. Men det får sällan folk att spänna vagnen framför hästen. Däremot får det emotivister att spänna känslorna framför värderingarna.) En känsla och en värdering kan upplevas som samtidiga. Bara ett exempel (jag skulle kunna ge flera, men jag tror ett räcker):

"Sorg" är vad man känner när man förlorar något av värde (oftast förstås någon av värde, en vän, en anförvant, sin hund eller katt). Om någon man inte sätter det minsta värde på skulle avlida, känner man inte sorg. Vanligtvis ögnar man igenom tidningarnas dödsannonser med jämnmod; eftersom man ändå vet att människor är dödliga, blir man inte lessen av att varje dag se att människor man aldrig träffat har dött. Men skulle vi upptäcka en dödsannons över en nära vän (eller en person vi beundrat – många kände sorg när Astrid Lindgren dog), då kan vi börja gråta eller känna en rejäl klump i halsen. För att fullfölja exemplet: antag att det var falskt alarm – att vi upptäcker att dödsannonsen gällde någon som av en slump hade samma namn och befann sig i samma ålder – då skulle sorgen omedelbart förbytas i lättnad och glädje.

Men vad den emotiva värdeteorin säger här är att värderingen ("han/hon var min vän") är en funktion av den sorg vi känner, inte tvärtom.

Det här borde vara nog för att vederlägga varje emotiv värdeteori, antingen den formulerats av David Hume eller Axel Hägerström eller FB.

Skulle man ändå välja att acceptera en emotiv värdeteori, står man inför åtminstone ett oöverstigligt problem: vems känslor är det som ska gälla? Är t.ex. FB:s förtjusning inför David Hume mer eller mindre värd än min avsky? Varje debatt om saken måste med nödvändighet leda till en oändlig regress: "Min känsla är mer värd än din. Varför? Därför att jag känner att den är mer värd än din. Och varför är den känslan mer värd? Därför att jag känner det." etcetera ad infinitum.

(Denna enkla vederläggning av emotivismen återfinns också i min uppsats "Gastronomi och moral". Men eftersom ingen ids läsa den uppsatsen är jag tvungen att ödsla dyrbar tid på att upprepa mig. Att min tid är dyrbar är f.ö. ett värdeomdöme. Bottnar det i en känsla eller i en ekonomisk kalkyl?)

Ayn Rands värdeteori

Eftersom det är Ayn Rands värdeteori jag försöker presentera här (fast med egna ord, egna exempel och egna utläggningar), är det bästa jag kan göra just nu att citera henne själv:

Den objektiva teorin hävdar att det goda varken är ett attribut hos "tingen i sig själva" eller hos människans känslotillstånd, utan är en värdering av verklighetens fakta, som görs av människans medvetande i enlighet med en rationell måttstock. (Rationell betyder i detta sammanhang: härledd ur verkliga fakta och bekräftad genom en förnuftsprocess.) Den objektiva teorin hävdar att det goda är en aspekt av verkligheten i förhållande till människan – och att det måste upptäckas, inte uppfinnas, av människan. ("Vad är kapitalism?", första kapitlet i Kapitalismen: det okända idealet.)

Jag håller med om att det råder semantisk förvirring här. "Objektivism" eller "objektiv värdeteori" används av andra än oss just i bemärkelsen "gott i sig, oberoende av det värderande subjektet". För den idén myntade Ayn Rand en egen term, "intrinsikalism" ("intrinsikal" betyder "inneboende"). Så småningom kommer säkert Ayn Rands terminologi att slå igenom, men till dess får vi brottas med detta semantiska problem och varenda gång förklara vad vi menar och vad vi inte menar.

Den moraliska rävsaxen…

Viktigare än den semantiska frågan (vilket ord vi ska välja för en viss värdeteori och om det stämmer med vad som står i ordböcker, o.dyl.) är det falska alternativ de traditionella teorierna ställer oss inför.

Den intrinsikala teorin (den som traditionen har förmätenheten kalla "objektiv") går ut på att det goda finns i vissa ting eller företeelser helt oberoende av det värderande subjektet. Arketypen här är Platon, som menade att "det goda" existerar just som en arketyp i en övernaturlig dimension, och att vi människor bara har att närma oss denna eviga urbild. Men den intrinsikala teorins vanligaste form är att man identifierar "det goda" med "Gud" och ser etiken som en fråga om att följa ett antal godtyckliga dekret från Gud. Den intrinsikala teorin gör etiken till en fråga om "plikt" eller "lydnad mot Guds bud". (Kants "kategoriska imperativ" hör förstås hemma i denna kategori.)

På detta debattforum har vi alltsomoftast fått höra att enda sättet att vara objektiv är att vara Gud (och att det därför är förmätet av oss som inte är Gud att hävda att vi kan vara objektiva). Det är från den intrinsikala teorin denna typ av invändning stammar.

FB (som jag annars inte har mycket till övers för) har i alla fall en poäng: han skriver på annan plats att Guds värderingar är precis lika subjektiva som våra. Att ett dekret sägs vara utfärdat av Gud gör det inte ett dugg mer objektivt än ett dekret utfärdat av en mänsklig varelse. Och i själva verket är intrinsikalismen inget annat än subjektivism som blåsts upp till övernaturliga dimensioner. Intrinsikalisten är en subjektivist som skapat sig en Gud till sin egen avbild.

Subjektivism är annars uppfattningen att "det goda" inte alls finns ute i yttervärlden utan bara i våra egna medvetanden. Det goda är gott för att vi känner att det är gott. Varför vi känner just så (och varför olika människor kan känna så alldeles olika) förblir oförklarat. Jag har kritiserat den uppfattningen så grundligt att jag inte borde behöva upprepa mina argument.

Båda dessa alternativ är falska. Men så länge människor tror (och får höra från varje håll och kant) att detta är det enda alternativ som står till buds, är de moraliskt hjälplösa. Om valet står mellan vems känslor man ska följa – sina egna, sina medmänniskors eller Guds – ja, då kan man faktiskt lika gärna singla slant.

Och om nu någon visar en väg ut ur denna rävsax – så som Ayn Rand gjort och så som jag gjort i denna debatt – är inte det något riktigt gott?

…och dess konsekvenser

Eftersom denna debatt rör sig i abstraktionernas tunna luft (om vi bortser från att jag tagit upp något så konkret som Biff Rydberg och att Linus diskuterat solnedgångar och en del annat konkret), vill jag ge åtminstone ett väldigt konkret exempel på vart subjektivism och intrinsikalism leder.

Om all moral är en fråga om känslor och en tvistefråga inte kan avgöras med hänvisning till fakta, då finns det inget annat sätt att avgöra en tvistefråga än genom att slåss om den. Idag utspelas en blodig uppgörelse mellan hinduer och muslimer i en av Indiens delstater. Det är väl uppenbart att båda parter i denna konflikt drivs av känslor – av vrede och hat. Att man ska följa sina känslor är precis vad subjektivismen går ut på. Så om subjektivismen får råda är varken denna eller någon annan blodig uppgörelse mycket att undra över.

Men om det goda nu är en fråga om att lyda Gud? Då måste vi säga att hinduerna i denna konflikt lyder sitt eget pantheon av gudar och att muslimerna lyder Allah. Shiva (förstörelsens gud i hinduismen) befaller sina trogna att rasera en moské, och Vishnu (uppbyggnadens gud) befaller dem att bygga upp ett tempel på dess plats, och Allah uppmanar i sin tur sina trogna att hämnas på hinduerna.

Så vilken gud har rätt här, Shiva och Vishnu eller Allah? Allt vi kan säga är att subjektivismen flyttats upp på ett övernaturligt plan.

Exemplet får räcka. För ingen har väl någon svårighet att överföra det på alla andra religionskrig världen hemsökts av?

Men det bör visa att den här frågan inte bara är en akademisk fråga för akademiska bjäbbare. De falska värdeteorierna leder till krig.

Några ord om Moore

Ett inlägg lite vid sidan av. En debattör undrade om det finns något samband mellan objektivismen och "lingvistiska" filosofer som Russell och Moore.

G.E. Moore är en filosof som (det lilla jag vet om honom) i varje fall verkar ha "hjärtat på rätt ställe". Hans mest välkända uppsatser, "Ett försvar för sunda förnuftet" och "Begreppet inre värde" finns båda med i fjärde delen av Filosofin genom tiderna, så det är lätt att ta reda på vad han anser.

Den första av dessa båda uppsatser går ut på att det är orimligt att betvivla eller bestrida sådana saker som är fullständigt uppenbara (som: "Det existerar för närvarande en levande mänsklig kropp, som är min kropp" – och Moore fortsätter att rada upp sådana exempel på vanligt sunt förnuft). Till detta kan man bara säga ja och amen – och med tanke på hur många filosofer som ägnar hela sin livsgärning åt att ifrågasätta sunda förnuftet och att sätta absurditeter i självklarheternas ställe, får man säga om Moore som Fan sade om Åmål: "Alltid något."

I den andra uppsatsen försöker han visa att "godhet" är en egenskap som är inneboende ("intrinsic") i vissa saker. Det här är ett misstag, men det finns ändå en viss logik i det. Schematiskt: om A är gott för B:s skull, och B i sin tur är gott för C:s skull (o.s.v.), då måste det finns en slutpunkt, något som är gott i sig självt – för annars hamnar vi i en oändlig regress. Men det lämnar oförklarat vad detta yttersta goda faktiskt är. Allt Moore kommer fram till är att detta yttersta goda måste vara något som vore gott även om det existerade helt för sig självt, utan någon relation till något eller någon annan. (Det här är strängt taget Platons uppfattning i modern tappning.)

Moore nuddar faktiskt i sin uppsats vid den verkliga förklaringen – att det goda är det som främjar ens liv, och att vad som främjar ens liv är något objektivt – men han avfärdar idén, och såvitt jag kan se endast just därför att den strider mot hans egen idé: att det goda måste vara "intrinsikalt", d.v.s. gott oberoende av varje relation till ett värderande subjekt.

Ett annat argument han har är att det som är livsbefrämjande för en viss organism under vissa betingelser inte behöver vara det för en annan organism, eller för samma sorts organism under andra betingelser. Detta är sant, men det är också irrelevant för själva grundfrågan. (För att se varför, tänk på mitt "vinterpälsexempel". Att en päls är ett värde betyder ju inte att den är lika värdefull under alla betingelser! Den är mindre värd när betingelsen är "högsommar"!)

Detta är vad jag på rak arm kan säga om Moore. Men vill någon ha mer kött på benen, kan jag rekommendera Tara Smiths Viable Values, speciellt kap. 3, "Instrinsic Value: A False Foundation", och kap. 4, "Morality’s Roots in Life".

Guds värden och våra

Som vanligt, och vad man än säger, finns det alltid någon som påstår att det bara är Gud som kan vara objektiv. (Om någon känner igen delar av mitt svar från ett exempel i Ayn Rands "Objektivismens etik", är det förstås ingen tillfällighet.)

För ordningens skull, och eftersom det är jag som varit oförsiktig nog att dra igång den här debatten, får jag väl ta itu med idén att Guds värdeomdömen skulle vara de objektiva.

För det första: även om det fanns en Gud (vilket det inte gör), skulle det inte göra hans värdeomdömen objektiva. Om Gud säger att "det här är gott och rätt därför att jag säger att det är det", är hans uttalande precis lika subjektivt som någonsin FB:s.

Men det är värre än så. Gud kan inte ens ha några värden. Värden uppstår för levande organismer därför att de står inför ett grundläggande alternativ: liv eller död. Det som hjälper oss att leva och leva väl är ett värde; det som för oss närmare döden är till skada för oss. Ett enda exempel bör räcka: vi värderar hälsa högre än sjukdom. Om vi inte stod inför möjligheten att dö, skulle ett sådant värdeomdöme vara helt meningslöst.

Men Gud är odödlig. Han riskerar inte att dö överhuvudtaget. Därför finns det inget som kan föra honom närmare döden och heller inget som kan föra honom längre bort från döden – och därför finns det inget som kan få honom att värdera något högre eller lägre än något annat.

Inte heller kan en odödlig varelse hysa några känslor. Känslor är gensvar på värden. Har man inga värden kan man inte heller ha några känslor. För Gud måste därför allt vara fullkomligt likgiltigt och ur stånd att väcka vare sig glädje eller besvikelse eller någon annan känsla hos honom.

Allra minst skulle Gud kunna erfara den känsla som så ofta förknippas med honom: kärlek. Om en människa älskar en annan betyder det att hon betraktar föremålet för sin kärlek som något oerhört betydelsefullt för hennes eget liv – och skulle den älskade dö, skulle det betyda ett allvarligt avbräck i hennes egen livsvilja. En odödlig varelse skulle omöjligt kunna känna något sådant, eftersom ingenting gör vare sig till eller ifrån för den odödliges eget liv.

Detta har ju aldrig hindrat Guds PR-män från att påstå att han är själva källan till all kärlek eller att hans "kärlek" är så mycket finare och ädlare än all mänsklig kärlek.

Inte heller hindrar det dem att tillskriva honom alla möjliga känslor, många av dem föga kärleksfulla. Han kan bli så besviken på människorna att han bestämmer sig för att dränka dem allesammans (syndafloden), han kan bli så förtretad över att de roar sig för mycket att han förstör deras nöjesmetropoler (Sodom och Gomorra), han kan bli så urförbannad över att de bygger för höga hus att han gör som bin Laden och helt sonika raserar de hus som är för höga (Babels torn) – och han har aldrig tvekat att hota dem han ogillar med "det brinnande Gehenna" och andra utstuderade former av eviga straff.

Det kan ju tyckas motsägelsefullt att en varelse som bara kan känna komplett likgiltighet och måste vara fullständigt känslokall ändå agerar med sådana fasansfulla känsloutbrott som dem hans egna PR-män rapporterar. Men det beror förstås på att människor i själva verket skapar sig sina gudar till sin egen avbild.

Att somliga sedan menar att en sådan varelses värdeomdömen skulle vara de enda objektiva beror endast och allenast på bekvämlighet. Att verkligen ta reda på vad som är av värde och vad som är till skada fordrar tankearbete och mental ansträngning. Att bara rätta sig efter obegripliga budord fordrar inget tankearbete alls, bara lite träning i konsten att lyda order.

En person som läst mina debattinlägg initierade en egen debatt under rubriken "Finns det absoluta sanningar?"

Det finns det absolut!

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå en frågeställning som "Finns det absoluta sanningar?" Om något är sant, är det sant; om inte, är det osant. Jag tycker inte man lägger till något med att säga att det också är absolut sant. Är det sant, så är det också absolut sant.

Vad menas med att en sanning är "relativ"? De som använder uttrycket brukar mena att sanningen är föränderlig, att det som är sant idag inte behöver vara sant i morgon. Nu finns det i och för sig sanningar som är föränderliga. Även det sannaste svar på frågan "Vad är klockan?" blir osant så fort det uttalats, eftersom klockan har hunnit bli några sekunder mer medan man ger svaret. (Vilket inte hindrar att svaret var absolut sant i det ögonblick det gavs. Stort filosofiskt problem? Mja. Herakleitos gjorde ett jätteproblem av det i försokratisk tid.)

Men ett påstående som "alla sanningar är föränderliga" låter sig prövas med mycket enkel logik. Är denna sanning själv föränderlig? Är den det, kommer den förr eller senare att upphöra att vara sann; är den det inte, motsäger påståendet sig självt. [Detta är ytterligare ett exempel på självuteslutning.]

Så till din andra fråga: "Finns det något utanför våra sinnen?" Den frågan låter sig besvaras med ett mycket enkelt experiment. Blunda i (förslagsvis) tio sekunder och öppna sedan ögonen igen. Du kommer att finna att rummet du befinner dig i fortfarande finns kvar och alltså existerar utanför ditt synsinne. Man kan göra motsvarande experiment genom att täppa till öronen. Eller också kan man lägga sig att sova om kvällen och konstatera att ens sovrum finns kvar när man vaknar om morgonen.

Detta hindrar inte att man kan få höra de mest besynnerliga förklaringar på detta enkla faktum. En biskop som hette Berkeley och som levde i början av 1700-talet har blivit världsberömd genom att hävda att det beror på att Gud tittar medan du blundar, och att Gud håller sig vaken medan du sover. Men så var han också biskop. Själv är jag bibliotekarie och tror inte att Berkeleys skrifter håller sig kvar i bibliotekets hyllor medan jag pysslar med annat bara därför att Gud hela tiden tjuvläser dem.

Många ord för att förklara det enkla och självklara, kan det tyckas. Men eftersom filosofer excellerar i absurditeter måste man då och då förklara de enklaste saker.

Ett ord om excellerandet i absurditeter

Det finns en sak som är mycket besynnerlig (eller kan förefalla det) med alla sådana här filosofiska diskussioner. Personer som dagligtdags aldrig skulle drömma om att gå omkring och tro att de själva inte existerar och i själva verket är något som Gud drömmer (eller att de i själva verket är gestalter i någon roman som Gud eller någon liknande potentat roar sig med att skriva), tvekar inte ett ögonblick att föra fram sådana idéer och vänta sig att bli tagna på allvar. (I verkliga livet sitter de som har sådana vanföreställningar vanligtvis på mentalsjukhus.) Orsaken till detta är att de inte tror att filosofi har med verkliga livet att göra. En filosofisk diskussion är för dem ett sällskapsspel i stil med Monopol. I detta sällskapsspels regler ingår att vanvettet upphöjs till högsta kriterium. Om sunda förnuftet strider mot vanvettet, är det sunda förnuftet som ska ge vika.

De som spelar detta spel får väl ursäkta om jag inte spelar efter de reglerna, och inte heller håller god min i detta elaka spel.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift