Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

29 mars 2002

Var Kant individualist?

Detta är en uppföljare till den tidigare publicerade uppsatsen "Var Kant liberal?". Det mesta av den skrevs förra sommaren, men med allt annat som hänt sedan dess har jag inte hunnit lägga sista handen vid den förrän nu.

Missuppfattningen att Kant skulle ha varit liberal hoppas jag ha skingrat med min förra uppsats. En liknande missuppfattning är att Kant skulle ha varit individualist.

För att se hur det förhåller sig med den saken kan vi först fråga oss med vad rätt objektivismen kallas en individualistisk filosofi. Svaret här är enkelt: vi hävdar att varje enskild människa är ett självändamål, inte något medel för något påstått "högre" ändamål. Varje människa lever (eller bör åtminstone leva) för sin egen skull och med sin egen framgång och lycka för ögonen. Och om en människa lyckas göra något som också gynnar "mänskligheten i stort" (som t.ex. att uppfinna hjulet eller glödlampan eller den rationella egoismen), är det gott och väl, men det är ändå en biprodukt av den själviska strävan att leva sitt eget liv och gör inte en människa till en kugge i det stora samhällsmaskineriet. Ändamålet med en enskild människas liv ligger helt och hållet inom detta liv, inte utanför det.

Ett skäl till att man tror att Kant var individualist är helt visst att också Kant talar om människan som ett självändamål; en av hans formuleringar av det "kategoriska imperativet" går ut på att vi ska behandla våra medmänniskor "icke blott såsom medel utan tillika såsom självändamål". Varför Kant överhuvudtaget säger detta är emellertid svårt att förstå; jag räknar med att så småningom kunna återkomma till exakt hur han resonerar. Just nu vill jag fästa uppmärksamheten vid hur han formulerar sig: "icke blott såsom medel…" Objektivismen säger rent ut: människan – varje enskild människa – är ett självändamål, inte ett medel för andras ändamål. Kant säger att hon inte "bara" är ett medel. Betyder detta att hon åtminstone huvudsakligen är ett medel?

Följande exempel kan tjäna som illustration. Fysisk kärlek är något som spelar stor roll i varje lyckligt äktenskap eller förhållande. Och varje rationell make eller maka är fullt tillfreds med att vara ett medel för sin partners själviska njutning, och med att se partnern som ett medel för sin egen. Står det här i strid med principen att partnern är ett självändamål? Att min partners liv är hennes eget att leva och njuta av, likaväl som mitt eget liv är det? Så länge vi talar om lyckliga kärleksförhållanden är det förstås fullständigt absurt att se något motsatsförhållande här.

Det behöver m.a.o. inte råda någon konflikt mellan att betrakta en medmänniska som medel och samtidigt erkänna att hon är ett självändamål. Fysisk kärlek är ett drastiskt exempel, men det gäller också för något så enkelt och vardagligt som att handla i affären. Det jag köper köper jag för min egen skull; den som säljer är i det ögonblicket ett medel för min själviska tillfredsställelse, och det gäller också hela producent- och distributionsledet bakom köpet. På samma sätt är jag ett medel för affärsinnehavarens och alla andras själviska tillfredsställelse, bara jag betalar för mig.

När det gäller fysisk kärlek kan en konflikt mellan medel och ändamål endast uppstå i olyckliga äktenskap, om t.ex. den ena partnern tvingar sig på den andra och den andra "blundar och tänker på fosterlandet". En liknande konflikt skulle uppstå i affären, ifall jag struntade i att betala för mig.

Skulle Kant gå med på det här resonemanget? Knappast. För allt jag hänvisat till i äktenskapsexemplet ovan är "böjelser och begär"; jag har inte sagt ett ord om någon plikt att ha sex (eller avstå från sex). Enligt Kant drar plikten i en riktning och våra böjelser och begär i den rakt motsatta. Och vad följer av det? Har jag en böjelse att göra min partner lycklig och tillfredsställd (eller hon mig), så kanske vi upprätthåller vårt förhållande "i enlighet med plikten" men inte "av plikt"; det är först när vi håller ihop äktenskapet mot alla våra egna böjelser och begär som Kant kan gå med på att vi handlar moraliskt, av plikt. (Och det här är verkligen ingen karikatyr av Kants moral; läs Grundläggning av sedernas metafysik!)

Det här var egentligen en utvikning. Saken är den att i andra delar av sin filosofi gör Kant helt klart att han inte betraktar den enskilda människan som ett självändamål.

Att det inte är den enskilda människan som Kant betraktar som ett självändamål framgår av hans egen formulering av det kategoriska imperativet: "Handla så att du behandlar mänskligheten såväl i din egen som i varje annan person aldrig blott såsom medel utan tillika såsom självändamål." [Min kursivering.] Och att det inte är mig själv jag ska betrakta som självändamål, utan bara den "mänsklighet" jag finner hos mig, framgår klart av att Kant omedelbart därefter, på samma sida i Grundläggning av sedernas metafysik, förbjuder mig att begå självmord oavsett hur olidligt mitt liv än må ha blivit – för då behandlar jag den där "mänskligheten" inom mig som blott och bart ett medel, i detta fall ett medel för att undslippa ytterligare lidande! Det är väl bäst jag citerar, så jag slipper bli anklagad för att vantolka Kant:

Enligt begreppet om den nödvändiga plikten mot oss själva kommer den, som umgås med självmordstankar, att fråga sig själv, om hans handling kan bestå såsom ändamål i sig själv? Om han för att undgå ett sorgfullt liv förstör sig själv, så betjänar han sig av en person blott såsom medel för att uppehålla ett drägligt tillstånd till livets slut. Men människan är icke någon sak, således icke något, som kan brukas blott såsom medel, utan hon måste i alla sina handlingar alltid betraktas såsom ändamål i sig. Således kan jag icke disponera över människan i min person för att stympa, fördärva eller döda den. (S. 74 i Daidalosutgåvan av Grundläggning.)

Inte för att jag vill att ni ska börja tänka på självmord, men var och en som på allvar umgåtts med självmordstankar vet säkert att det inte är resonemang av det här slaget som kan avhålla en från självmord, utan förhoppningen om ljusning och den rationella insikten om att ett depressionstillstånd inte kan vara för evigt. Men låt oss anta att det inte finns någon ljusning i sikte. Låt oss ta ett så vanligt förekommande exempel som att en person drabbas av plågsam och obotlig cancer. Det är just i sådana situationer som Kant förbjuder en människa att förkorta sitt liv. Plikten bjuder oss att bevara livet just i sådana situationer där varje rationellt skäl att bevara det – varje skäl som har med ens eget liv och lycka att göra – definitivt och slutgiltigt har fallit bort. "Ondare än så kan ingen lära vara."

Nu äntligen till vad Kant verkligen ansåg om den enskilde som självändamål.

Jag ska citera ur samma skrift som jag citerade sist, nämligen Avhandlingar om fred och rätt, ur uppsatsen "Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte", skriven 1784. Kants utgångspunkt här är att naturen inlagt ett ändamål med våra liv, att naturen har en stor plan med oss människor, och att denna plan inte gäller den enskilde utan just mänskligheten i betydelsen människosläktet. Släktet, inte individen.

Hos människan (såsom den enda förnuftiga varelsen på jorden) skulle de naturanlag, som äro beräknade för hennes förnufts bruk, först komma till fullständig utveckling hos släktet, däremot icke hos individen. En varelses förnuft är en förmåga att vidga reglerna och syftemålen för alla sina krafter långt utöver naturinstinkten och vet inte av några gränser för sina planer. Det arbetar emellertid själv icke instinktivt utan har behov av försök, övning och undervisning för att fortskrida från en klarhetsgrad till en annan. Av detta skäl skulle varje människa vara nödsakad att genomgå ett ofantligt långt liv för att lära sig, hur hon fullständigt skall tillgodogöra sig sina naturliga anlag; eller – i den händelse naturen endast tillmätt henne en kort frist att leva (såsom fallet verkligen är) – måste hon förfoga över en kanske oöverskådlig rad av generationer, av vilka den ena lämnar sin kultur i arv till den följande för att en gång driva sina anlag i vårt släkte till den grad av utveckling, som fullständigt motsvarar hennes avsikter. Och denna tidpunkt måste åtminstone för människans tanke stå som målet för hennes strävanden, alldenstund annars naturanlagen till största delen måste betraktas som förspillda och ändamålslösa – något som skulle upphäva alla praktiska principer och därigenom giva naturen, vars vishet annars måste tjäna som grundsats vid bedömandet av alla andra anstalter, sken av att endast med människan ha bedrivit en barnslig lek. (S. 9–10.)

Lägg gärna märke till de ovedersägliga kornen av sanning i Kants resonemang här. En enskild människa lever inte hur länge som helst; det låter sig inte förnekas. Och civilisationen – "mänskligheten som helhet" – kan gå framåt, just därför att den ena generationen lämnar något i arv åt nästkommande; det totala kunskapsförrådet växer från generation till generation; det samhälle av neonskyltar, bilar, TV-apparater, datorer (o.s.v., o.s.v.) vi lever i idag har vi till största delen våra förfäder att tacka för. Men Kants slutsats av dessa saker är alldeles uppenbart kollektivistisk: det är för släktets, för mänsklighetens skull vi lever och strävar, inte för vår egen. Vad Kant skriver här skulle lika gärna kunna vara skrivet av Marx, och det finns skäl anta att Marx inspirerats av just detta kantianska resonemang, i sin teori om människan som i grund och botten en "släktvarelse".

Nu menar Kant att även om naturen har en plan med människan som syftar till människosläktets (släktets, inte den enskildes) fullkomning, så måste människan själv hjälpa till: det är hennes plikt.

Naturen har velat, att människan skulle helt och hållet ur egen fatabur frambringa allt, som går utöver hennes djuriska tillvaro och att ingen annan lycksalighet eller fullkomlighet skulle komma henne till del än den hon i frigjordhet från instinktlivet själv förskaffat sig genom sitt eget förnuft. Naturen gör nämligen ingenting överflödigt och slösar icke med medlen för sina ändamål. Då hon förlänade människan förnuft och därav följande viljefrihet, så var detta redan en tydlig fingervisning om hennes avsikt med människans utrustning. Hon skulle nämligen nu icke ledas av instinkt eller instrueras och läras genom medfödd kunskap; tvärtom skulle hon förskaffa sig allt ur egna medel. Uppfinnandet av hennes näringsmedel, hennes beklädnad och medlen för hennes yttre trygghet och försvar (för vilket syfte naturen varken gav henne tjurens horn eller lejonets klor eller hundens tänder utan blott händerna), alla levnadsbehag, ja, t.o.m. hennes viljegodhet skulle helt och hållet vara hennes eget verk. Det ser ut, som om hon här funnit behag i att slå ett sparsamhetsrekord samt som om hon tillmätt hennes djuriska utrustning så knapphändigt, så nätt och jämnt efter de minsta fordringarna för en begynnande existens, som om det varit hennes vilja, att när människan en gång arbetat sig upp ur den djupaste okultur till största skicklighet, inre fullkomlighet i tänkesätt och därigenom till lycksalighet (så långt detta är möjligt på jorden), hon själv skulle äga hela förtjänsten härav och blott ha sig själv att tacka – alldeles som om hon mera beräknat det hela på en förnuftig självuppskattning av henne själv än på välbefinnande. Ty i detta förlopp av de mänskliga angelägenheterna väntar människorna en hel här av mödor. Det förefaller emellertid icke alls ha varit av vikt för naturen, att människan hade det bra, utan att hon arbetade sig fram tillräckligt för att genom sitt uppförande göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. Det överraskande i saken är, att de tidigare generationerna förefalla fullgöra sitt betungande värv blott för de efterföljandes skull för att giva dessa en plattform, varifrån de kunna bygga vidare på den byggnad, som naturen har planlagt; och att likväl blott de sistkommande skola njuta lyckan att bo i byggnaden, varpå en lång rad av deras förfäder (helt visst oavsiktligt) hava arbetat utan att dock själva kunna taga del i den lycka, som de förberedde. Men hur gåtfullt detta än är, så nödvändigt är det dock tillika, om man nämligen en gång antager, att ett djursläkte skall besitta förnuft och såsom en klass av förnuftsväsen, som samt och synnerligen dö, fastän deras släkte är odödligt, icke desto mindre ernå en fullkomlig utveckling av sina anlag. (S. 11–12.)

Lägg också här märke till det lilla kornet av sanning. När Kant skriver att "naturen varken gav henne tjurens horn eller lejonets klor eller hundens tänder utan blott händerna", bör det få en objektivistisk klocka att ringa: att människan inte är försedd med huggtänder eller klor har också Ayn Rand påpekat, t.ex. här:

Människan kan inte överleva i det slags naturtillstånd ekologerna föreställer sig […] I denna bemärkelse är människan det svagaste av djuren: hon är född naken och obeväpnad, utan huggtänder, klor, horn eller "instinktiv" kunskap. Fysiskt skulle hon bli ett lätt byte, inte bara för de högre djuren, utan också för de lägsta bakterier: hon är den mest komplicerade organismen, och i en tävlan där den råa styrkan fäller utslaget är hon ytterligt bräcklig och sårbar. Hennes enda vapen – hennes grundläggande medel att överleva – är hennes intellekt. ("Den anti-industriella revolutionen", på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 8.)

Men observera än en gång att slutmålet för all denna strävan inte ligger i den enskildes eget liv; slutmålet förläggs generationer och åter generationer fram i tiden. Och den klocka det bör få att ringa är långt ifrån objektivistisk. Vilken ideologi är det som säger att det är för framtida generationers lycka vi själva ska sträva och släpa och slava? Samma ideologi som (och jag tror som sagt att Kant var en inspirationskälla här) betraktar människan, inte som en individ utan som en "släktvarelse".

Kort sagt: det här är inte individualism. Det är kollektivism.

Jag hoppas få tid att ta upp fler aspekter av Kant innan jag dör. Inte för att det gör mig såvärst mycket lyckligare. Men jag måste ju tänka på kommande generationer ;-).

Nästa avsnitt i denna "Summa contra Immanuel Kant" kommer inom kort och handlar om "analytiska satser a posteriori".

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.