Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

6 april 2002

Vara och böra än en gång

Jag fick en fråga från en läsare som visar att det finns ytterligare ett par saker jag bör reda ut för fullständighetens skull. Frågan var helt enkelt: "Varför måste vi härleda böra ur vara? Varför inte härleda böra ur andra böra? Och är det inte det vi normalt gör?"

Svaret har två aspekter, och jag ska ta upp dem i tur och ordning.

Den första aspekten är att om man härleder ett visst böra ur ett annat böra och sedan detta ur ett tredje, o.s.v., måste det finnas något grundläggande böra i botten på den här kedjan (annars skulle det bli en oändlig regress av böran som försvinner bortom horisonten). Vad Hume och andra hävdar är att detta första böra inte kan härledas ur något vara, och att det därför är meningslöst att försöka sig på det; man får i stället gå efter sina känslor. (Men om man går efter känslor måste man, som jag påpekat förut, gå efter känslor som faktiskt finns, vilket betyder så mycket som att man fortfarande härleder böra ur en typ av vara; och detta betyder förstås att om man tänker tanken till slut är satsen "jag bör" precis lika meningslös som "jag plör" eller "jag grör" eller "jag trör".)

Men naturligtvis kan man lätt komma fram till ett grundläggande böra. Om man är objektivist (eller i största allmänhet vid sina sinnens fulla bruk) kan detta grundläggande böra formuleras: "Jag bör handla så att jag bevarar och främjar mitt liv" – från vilket man sedan kan härleda en uppsjö böra-satser: "Jag bör ta på mig varmt i denna hemska kyla." "Jag bör gå till tandläkaren med min onda tand." "Jag bör stödja kampen mot terrorismen." – etc., etc. (T.o.m.: "Jag bör njuta i fulla drag av hundlivet i centrala Strängnäs, så länge det finns ett sådant hundliv att njuta av.")

Nu är ju problemet att det råder konkurrens mellan påstådda grundläggande böra-satser. Någon kan ha som grund: "Jag bör handla så att jag tjänar min Skapare – allt jag gör ska tjäna till att förhöja Guds ära." Och någon annan: "Jag bör handla så att mitt handlande för oss närmare det socialistiska tusenårsriket." (Det finns säkert fler varianter, men det här är de vanligaste.) Som objektivister (eller i största allmänhet vid våra sinnens fulla bruk) har vi ingen svårighet att avfärda dessa alternativa böra-grundsatser. Vad som är viktigt för oss att veta är att dessa båda alternativ förfäktas av många människor – och att de faktiskt dominerar det etiska tänkandet och att vi rationella egoister, hur rätt vi än har, befinner oss i minoritet.

Accepterar man en etisk grundprincip som "lyda Gud" eller "gagna revolutionen", då blir allt böra en fråga om plikt, inte om lycka eller självbevarelse eller självförverkligande. Och med en sådan grundprincip kan moralen bara bli ens fiende. Moralen blir till en "bister vind i ansiktet" i stället för "en bris i ryggen", för att låna en formulering jag gillar ur Tara Smiths Viable Values.

Av det skälet måste vi visa att det är vår grundläggande böra-sats som är samstämmig med verkligheten (härflyter ur vara) och att alternativen står i strid med verklighetens fakta. I det dagliga livet behöver vi inte ägna det här så stor eftertanke – vi bara handlar så rationellt egoistiskt vi någonsin kan – men vill vi utföra storverket att omvända mänskligheten till rationell egoism och få ett slut på mysticismens, altruismens och "pliktens" herravälde, då får vi gripa tag i det här problemet.

Den andra aspekten av det här (och min lösning på det påstådda dilemmat att härleda böra ur vara) har att göra med begreppsbildning.

All begreppsbildning är en fråga om ekonomi och kondensation. Hade vi inga begrepp alls (inte ens ett begrepp som "bord", för att ta standardexemplet) skulle vi inte kunna tänka alls, än mindre förmedla våra tankar till varandra – och varje nytt bord vi stöter på skulle vara en splitter ny företeelse. Begreppet "bord" gör det möjligt för oss att tänka på och tala om vartenda bord som finns, som någonsin har funnits och som någonsin kommer att finnas. (Rätt mycket för ett så enkelt litet begrepp som "bord", tycker ni inte?)

Samma sak gäller begrepp på högre abstraktionsnivå. Ayn Rand tar t.ex. upp begrepp som "och" och "men" i Introduction to Objectivist Epistemology. Hade vi inte ett begrepp som "och", skulle vi vara tvungna att tänka och tala i enorma upprepningar. Pronomen som "jag" och "du", "vi", "ni" och "de" etc. ekonomiserar vårt tänkande. (Föreställ er t.ex. hur många namn vi skulle behöva räkna upp, ifall vi inte hade tillgång till ordsammanställningar som "vi objektivister", "ni subjektivister" eller "de där djävla terroristkramarna".)

Det finns gott om exempel inom matematiken. Ta multiplikation. Det besparas enorm möda att vi kan räkna med t.ex. "100x100" i stället för "100+100+100…" hundra gånger om. Mitt favoritexempel inom matematiken är begreppet "fakultet", symboliserat med ett utropstecken. I stället för "3x2x1" skriver vi "3!". I stället för "100x99x98…x3x2x1" skriver vi "100!". (Begreppet har stor användbarhet; t.ex. skulle det inte gå att formulera binomialteoremet utan det.)

Kort sagt: begrepp kondenserar och ekonomiserar och gör det lättare att tänka.

Vid det här laget bör ni själva kunna se vad min lösning är:

Att säga "jag bör göra X" är precis detsamma som att säga "det bevarar och/eller främjar mitt liv att göra X". Skillnaden är bara att det förra uttrycket är kortare, m.a.o. mer ekonomiskt. En sak som följer ur detta är att "problemet" att härleda böra ur vara är ett rent skenproblem: en böra-sats är inget annat än ett mer ekonomiskt sätt att uttrycka en vara-sats! Det är inte ett dugg konstigare än att härleda multiplikation ur addition (multiplikation är upprepad addition) eller att härleda fakultet ur multiplikation (fakultet är en typ av upprepad multiplikation).

Naturligtvis har jag sagt precis samma sak här som jag sade i "Fakta och värderingar": att säga att värdeomdömen är en typ av faktaomdömen och att böra-satser är en typ av vara-satser är att säga detsamma med andra ord.

Men i vår kultur – som ju inte direkt domineras av rationell filosofi eller rationell etik – kan det ju inte skada att gång på gång belysa samma sanning ur olika aspekter.

PS. Jag bör nämna att jag står i viss tacksamhetsskuld till Harry Binswanger när det gäller poängen att begrepp är kondensationer, speciellt till en observation han gör i sin bok The Biological Basis of Teleological Concepts, s. 181ff. (Binswangers specifika exempel gäller något helt annat, men det hjälpte mig en gång i tiden att förstå den här poängen bättre än jag förstod den förut.)

PPS. Skulle man ha en annan yttersta värdemätare än "det som gagnar livet", blir förstås "jag bör göra X" en kondensation av "det är till Guds ära att göra X" eller "det gagnar revolutionen att göra X" (eller vad den alternativa värdemätaren nu må vara). Men jag tror inte jag behöver spilla fler ord på den saken. (Jag måste också ekonomisera!)

Att härleda böra ur känslor

De flesta subjektivister, som anser att böra inte kan härledas ur vara (eller ur andra varan än känslor), menar också att de bör härledas ur känslor. (Den förste som menade det var David Hume, som för detta ändamål hittade på en alldeles ny känsla, som han kallade "känslan av moraliskt gillande/ogillande".)

Det första man bör observera här är att människor ofta handlar efter sina känslor, utan att fråga efter varifrån känslorna kommer eller om de är berättigade eller ej – och vad en sådan policy än gör för människorna, så inte gör det dem lyckliga eller framgångsrika.

Det finns två misstag man kan göra med avseende på sina egna känslor. Det ena är att ignorera dem eller förtränga dem. Det andra är att handla efter dem utan ytterligare eftertanke.

Men om du känner dig deppad eller irriterad eller ängslig utan att riktigt veta varför, är den första fråga du måste ställa dig just: varför? Först när man vet varför man känner sig just så kan man göra någonting åt saken.

Men om man handlar efter sina känslor utan att fråga sig varför man känner sig just så, är man på helt fel spår och konsekvenserna kan lätt bli katastrofala. Jag gav ett exempel tidigare: man kan bli så förbannad på någon att man helst skulle vilja slå ihjäl honom på fläcken (eller utsätta honom för någon utstuderad tortyr först). En sådan känsla är oftast övergående – och minsta eftertanke bör säga en att det inte är helt lyckat att handla efter den känslan. Men det finns fler exempel.

Man kan bli så störtförälskad att man genast vill famna föremålet för förälskelsen. Ska man handla efter den känslan? Helt bortsett från att ett sådant handlande skulle kunna vara olagligt (ifall föremålet för förälskelsen skulle vara ovilligt att låta sig famnas), är det några frågor man bör ställa sig innan man famnar: Är förälskelsen tillfällig? Eller bottnar den i en djup själslig gemenskap? (Och hur kan jag veta det utan att före famnandet bekanta mig lite grann med föremålet för förälskelsen?) Och man bör ställa sig den viktigaste frågan av alla och utröna svaret på den: Är den här förälskelsen det allra minsta besvarad? Vet man svaret på alla dessa frågor, då först kan man sätta igång att famna (eller avstå från att famna). Förälskelser går ofta över på en dag eller en vecka; det är bara ett fåtal förälskelser per livstid – och ofta bara en enda – som varar så länge att man vill ägna sitt liv åt att famna varandra.

Men vad säger subjektivister och emotionalister här? "Famna på du bara! Det är ju det du känner för."

Man kan känna sig så nere en dag i november när ingenting lyckas och chefen klankat på allt man gjort på jobbet att man helst skulle vilja göra slut på alltihop med en gång. Också en sådan känsla är övergående; november har ett slut och depparperioder har ett slut. Men ska man följa sin känsla varje gång man känner sig riktigt besviken och nere, då lär ens liv bli bra kort.

Men vad säger subjektivister och emotionalister här? "Ta livet av dig du bara! Det är ju det du känner för."

Det här kan ju låta som en karikatyr – och åtskilliga subjektivister skulle säkert dra öronen åt sig om de fick veta vad deras idé faktiskt innebär och säga att det inte alls var så de menade. (Men vad menade de då?) Att människor kommer med sådana här idéer beror oftast på att de aldrig tänkt sin tanke till slut och aldrig frågat sig vad deras idéer skulle innebära, ifall de praktiserades i verkliga livet; de tänker inte längre än att de kan svara på frågorna på filosofitentan och inhämta filosofimagisterns gillande. Men filosofimagistern själv då? Ja, han gjorde väl detsamma i sin ungdom, och hans egen filosofimagister före honom...

Den förste filosofiläraren då, d.v.s. i det här fallet David Hume? Som jag skrev menade Hume att det finns en alldeles speciell känsla som ligger till grund för värderingar eller "böra-satser", en känsla som han kallade "moraliskt gillande (eller ogillande)". Hume menade att denna känsla är universell, d.v.s. samma saker ger upphov till denna känsla hos alla människor; om människor skulle känna olika inför samma företeelse, beror det på att de är olika informerade (vilket ju faktiskt betyder att deras faktakunskaper skiljer sig åt). Ett exempel från vår egen tid skulle kunna vara detta: om någon känner moraliskt gillande inför palestinska självmordsattacker och moraliskt ogillande inför israeliska vedergällningsaktioner, och någon annan känner det rakt motsatta, beror det uteslutande på hur mycket de känner till om Mellanösternkonflikten; om alla hade samma information, skulle alla känna likadant inför den. (Humes resonemang återfinns i en kort uppsats från 1751 som heter Inquiry into the Principles of Morals; vad jag vet finns den inte i svensk översättning.)

För att reda ut det här vill jag först påpeka att en känsla alltid har ett föremål. En känsla av vrede (eller indignation, som är en mildare form av vrede) har som föremål en (verklig eller inbillad) orättvisa. En känsla av fruktan (eller ängslan) har som föremål ett (verkligt eller inbillat) hot; en känsla av sorg en (verklig eller inbillad) förlust. Och positiva känslor, som glädje eller lättnad eller upprymdhet har positiva föremål – ett värde som uppnåtts (det må nu vara att föremålet för ens förälskelse svarat ja på frieriet, eller ett ens favoritlag vunnit Champions League) – en fara som undanröjts, ett oväntat tillfrisknande, etc. Så vad man känner är förstås i allra högsta grad beroende av fakta.

Men det är också beroende av ens idéer (som naturligtvis är idéer om fakta eller bedömningar av fakta). Vad en människa ser som orättvist kan en annan se som rättvist. Med ett egalitärt rättvisebegrepp måste man se det som en orättvisa att Bill Gates tjänar så oerhört mycket mer pengar än mannen på gatan, och Bill Gates blir då ett föremål för vrede (och för rent hämndbegär, vilket den utdragna processen mot Microsoft bär vittne om). Med ett bättre rättvisebegrepp upplever man det som synnerligen rättvist och känner ingen vrede alls mot dem som tjänar mer än en själv (möjligen besvikelse över att de inte stödprenumererar på Nattväktaren); ens vrede vänds i stället mot amerikanska injustitiedepartementet. Ens sorg över Yasser Arafats förestående frånfälle betingas av hur högt man värdesättet Yasser Arafat (jag kommer definitivt att känna lättnad när han dör). Etc.

Lägg nu märke till att jag i det ovanstående bara talat om känslor som vi allesammans känner till (vrede, indignation, fruktan, ängslan, sorg, glädje, lättnad, upprymdhet); jag skulle ha kunnat nämna några till, men jag har inte behövt uppfinna någon ny, specifikt "moralisk" känsla eller utrusta människan med något specifikt "moraliskt" känselspröt, skilt från alla andra känselspröt vi har. Och jag har sagt att våra känslor är reaktioner inför fakta, och att de betingas av värderingar som (vilket redan är tillräckligt utrett) själva (i den mån de är rationella) grundar sig på fakta.

Jag måste sluta denna uppsats någonstans, så jag slutar med frågan: "Vad är problemet???"

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.