tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Kants eviga fred

Kants traktat Om den eviga freden har jag ju tagit upp förut (i Var Kant liberal?), men jag skulle vilja tillägga en sak.

Kant har en korrekt poäng, nämligen att stater i sitt förhållande till varandra befinner sig i ett "hobbeseanskt" naturtillstånd: är de inte i krig med varandra, så är de i varje fall beredda att när som helst gå i krig. Inom nationerna råder inget sådant naturtillstånd (åtminstone inte inom nationer som nått en viss grad av civilisation): det finns en lagbunden ordning och ett rättssystem inom vilket tvister kan biläggas; människor kan leva i fred med varandra; men så är det inte mellan nationerna. Och att detta är ett sakernas tillstånd som på något sätt borde avhjälpas måste jag ju hålla med om.

Men vad Kant rekommenderar är förstås också kantianskt: han menar att staterna borde se det som sin plikt att utträda ur detta naturtillstånd och åstadkomma en internationell rättsordning, och bortse från sina egna intressen (intressen som Kant förstås identifierar som i bästa fall kortsiktiga, i värsta fall rent bedrägliga - detta är hans syn på "egenintresset"). Ett speciellt ont öga har han till stående arméer: han menar att sådana borde avskaffas eller åtminstone (som ett första steg) kraftigt reduceras. Så Kant kan nog betraktas som den förste nedrustningsaposteln - och den förste arkitekten bakom den moderna monstrositet som går under namnet "Förenta Nationerna".

Visst finns det en farbar väg mot permanent världsfred; men den går inte genom "plikten" utan tvärtom just genom egenintresset. Den går genom en liberalisering av nationerna (att liberalism och kapitalism grundar sig på egenintresset behöver jag väl inte upprepa). Krigiska nationer är förtryckarnationer; liberala nationer är fredliga. Det är en ofta gjord iakttagelse att fria nationer inte går i krig mot varandra; i ett krig är alltid åtminstone ena parten (och ibland båda) en diktatur.

Men med den syn Kant har på förhållandet mellan stat och individ (som jag redogjorde för i "Var Kant liberal?) finns det inget som kan göra de olika nationerna mer fredligt sinnade, och att reducera stående arméer och liknande saker kan varken göra till eller ifrån.

Nu hittade jag nyss ett perfekt svar till Kant, i Ludwig von Mises The Theory of Money and Credit, så jag ska citera honom:

Kants förslag att förbjuda att man tar upp lån för krigssyften är extremt naivt [...] Endast en sak kan övervinna kriget - den liberala sinnesförfattning som inte kan se något annat i krig än förstörelse och förintelse och som aldrig kan önska att framkalla ett krig, därför att den betraktar krig som skadligt t.o.m. för segrarna. När liberalismen härskar, kommer det aldrig att bli krig. Men när det råder andra åsikter beträffande krigets lönsamhet och skadlighet kan inga regler och bestämmelser, hur listigt uttänkta de än är, göra krig omöjligt. (S. 433f; övers. POS)

Kan det sägas bättre?

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift