Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

1 maj 2002

Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje

Lagen om det uteslutna tredje, som är ett av identitetslagens korollarier, säger att ingenting kan vara och icke vara på samma gång och i samma avseende. Men kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det kan inte blåsa samtidigt som det råder vindstilla. Och om en äkta man köper ett fång rosor till sin hustru må han vara god i det avseendet; men gör han det därför att han ångrar att han misshandlat henne kvällen innan är han (det är väl det minsta man kan säga?) inte god i alla avseenden.

Denna lag är speciellt tillämplig på mänskligt handlande, eftersom mänskligt handlande så ofta handlar om val mellan varandra uteslutande alternativ. Man kan t.ex. sitta på krogen och fundera över om man ska ta in en starköl till eller låta bli. Vad man än väljer måste man göra antingen det ena eller andra; man kan inte både beställa den extra ölen och låta bli. Eller låt oss säga att någon friar till dig. Det finns bara två möjliga svar på ett frieri: ja eller nej. (Man kan förstås säga: "Det kom så överraskande; ge mig tid att tänka efter." Men det skjuter ju bara beslutet på framtiden; ingen kan leva sitt liv med ett obesvarat frieri som grundpremiss. Och f.ö. är även detta ett exempel på det uteslutna tredje: den som väljer att besvara frieriet senare avstår från att besvara det med en gång, och vice versa.)

Vad har nu detta med det världspolitiska läget att göra? En sak är klar för var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden: att världen står inför ett terroristhot, och att det terroristhotet långt ifrån är obetydligt.

Och här står vi inför ett antingen–eller: antingen bekämpar vi terrorismen, eller så gör vi det inte. Låter vi bli att bekämpa den står vi inför ett annat antingen–eller: antingen gör vi ingenting alls utan sitter bara ner och väntar på nästa terrorattack, utan att bekymra oss alltför mycket över om det blir en liten pluttattack som den 11 september eller om det blir en atombomb nästa gång, eller en attack med kemiska eller biologiska stridsmedel. ("Än sen? Dö ska vi ju ändå förr eller senare.") Eller också faller vi till föga för alla krav terroristerna ställer – låter dem diktera fredsvillkoren – monterar ner vår industriella, genomkommersialiserade och framför allt sekulariserade civilisation, och knäfaller med huvudet mot Mecka.

Eller också bestämmer vi oss för att det måste vara möjligt att besegra terrorismen – och nöjer oss inte bara med att säga det, på det vanliga och till intet förpliktigande politikermaneret, utan gör det också. Och vi nöjer oss inte bara med att jaga in bin Laden i en grotta (som om terrorismen bara berodde på en enskild persons elakhet) – vi förklarar krig mot alla de länder i Mellanöstern som utgör terroristhärdar, och ser till att vi vinner det kriget, snabbt och med så små förluster som möjligt. Vi ber inte heller terroristernas många sympatisörer inom världsopinionen och dess centrum – Förenta Nationerna – om lov innan vi gör det; vi låter inte terroristsympatisörerna diktera villkoren för hur kriget ska föras. Målet för kriget ska vara att fienden besegras, så att vi kan diktera fredsvillkoren; målet får inte vara att endast driva honom till ett förhandlingsbord där våra värden (frihet, sekularism, kapitalism) ska schackras bort i utbyte mot ett eller annat av fiendens värden (teokrati, religiös underkastelse, ekonomisk stagnation).

Vilka är våra bundsförvanter i detta krig? Ja, inte är det Pakistan eller Saudi-Arabien eller Kommunist-Kina (länder som USA underhandlar med för att få lov att bekämpa al-Qaida). Om USA utsätts för terroristattacker är dess mest naturliga bundsförvant ett land som i många år varit hemsökt av liknande attacker från samma håll, nämligen den muslimska världen. Och vilket land är det? Gissa en gång.

USA:s kamp mot al-Qaida och Israels kamp mot PLO är så uppenbart delar av samma kamp att man kan förvånas över att någon alls kan missa det. Men USA:s regering är uppenbart fullt kapabel att missa det. Serien av självmordsattentat mot Israel kulminerade i påskas, och Israels regering tycktes inse att tiden för förhandlings"lösningar" med Arafat och PLO var ute. Och ett kort ögonblick tycktes också president Bush och USA:s regering ha drabbats av samma insikt, för deras första uttalanden talade om stöd för Israel. Men så kom den ylande världsopinionen till Arafats undsättning, och genast började Bush yla med. Med samma självrättfärdiga tonfall han tidigare använt mot Afghanistans talibaner och mot världens terrorister i allmänhet, fordrade han nu ett tillbakadragande – inte att PLO skulle dra sig tillbaka, utan att Israel skulle dra sig tillbaka och återuppta alla dessa ändlösa "förhandlingar" med Arafat som aldrig tidigare lett till något annat än fler självmordsattacker. Som emissarie för att få till stånd dessa förhandlingar väljer han sedan Colin Powell – samme person som för tio år sedan övertalade pappa Bush att inte fullfölja kriget mot Saddam Hussein utan dra sig tillbaka; med det förutsägbara resultatet att Saddam – utöver att förfölja minoriteter i sitt eget land – kunnat fortsätta bygga upp fabriker för att framställa massförstörelsevapen avsedda att användas mot Israel och USA.

Det sägs – ofta nog för att bygga upp ett permanent illamående – att USA bara tänker på sina egna intressen. Det enkla faktum är ju att USA här handlar stick i stäv mot sina intressen (som ligger i att terrorismen besegras, antingen den riktar sig mot USA direkt eller ej). Dessutom är det ett slag i ansiktet på terrorismens offer – som förväntas vända andra kinden till i det oändliga.

Observera nu ett kort ögonblick (och lägg det gärna på minnet, så att ögonblicket blir långt) vad jag inte har sagt ovan. Jag har inte sagt att Israels agerande varit perfekt. Och jag menar nu inte allt tjafs om att Israel skulle agera med överdriven brutalitet: det är omöjligt att föra ett krig, det må vara hur rättfärdigt som helst, utan brutalitet – och den brutaliteten bör läggas framför Arafats dörr, precis som Hiroshima och Dresden bör läggas framför axelmakternas dörr. Men den situation Israel idag befinner sig i har Israel självt dragit på sig.

Man får inte glömma eller blunda för att den rådande situationen i Israel och på Västbanken är ett direkt resultat av Osloavtalet 1993 – där Israel gav upp den relativa säkerhet man lyckats uppnå efter sexdagarskriget 1967 och fredsavtalen med Jordanien och Egypten och gav sin ärkefiende, Yasser Arafat, chansen att bygga upp sitt terrornätverk, inte i Libanon eller Tunis utan alldeles vid Israels egna gränser. Det var för den kapitulationen världsopinionen tilldelade två israeliska politiker – Rabin och Peres – ett delat nobelpris. Och med vem fick de dela det? Jag bara frågar. Det är för den kapitulationen Israel idag betalar priset – och de palestinier Arafat begagnar som kanonföda också, för den delen. (Läs gärna Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, "The Gaza Syndrome".)

Israel anklagas för att "gå för hårt fram" idag. Men vad Israel borde kritiseras för är att inte gå tillräckligt hårt fram. T.ex. tänker Israel dra tillbaka sina trupper från Västbanken inom kort. Allt det kommer att leda till är att terrororganisationerna (Hamas, Islamiska Jihad, Arafats egna "Fatah-hökar") får sin chans att samla sig till förnyade attacker. Vi får en ny våg av självmordsattentat, och så är vi tillbaka till ruta noll igen och får se samma gamla apspel upprepas än en gång.

Inte heller har Israel för avsikt att kröka ett hår på Yasser Arafats eget huvud. Men Arafat, om någon, måste oskadliggöras. Det bästa vore att ta honom i fängsligt förvar och sedan ge honom samma behandling Adolf Eichmann fick på sin tid: en rättegång där varenda en av hans illgärningar, från 1965 och framåt, läggs fram till beskådande. Sedan avrättning.

(Jag får ibland höra att Arafat, lika lite som Usama bin Laden, är den ende terroristen i världen, och att det därför inte skulle nytta mycket till att oskadliggöra just honom. Det är för all del sant att de inte är de enda; men de är centralfigurer, och deras undanröjande skulle betyda ett stort avbräck för terrorismen.)

Inte för att Ariel Sharon eller någon annan israelisk politiker lyssnar på mig, men detta är vad jag skulle föreslå dem:

  1. Israel borde omedelbart utträda ur Förenta Nationerna. FN har aldrig gjort annat än antagit resolutioner som fördömt Israel varje gång Israel försvarat sig; Israel borde betrakta FN som Arafats bundsförvant och sin egen fiende.
  2. Israel borde omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med USA. Bushs agerande i den senaste konflikten är skamlöst nog för att rättfärdiga ett sådant steg. Och om USA överger sin enda naturliga bundsförvant i Mellanöstern, borde USA också få dra konsekvenserna. Nästa gång självmordsbombare slår till i USA i stället för i Israel, har Israel all rätt att säga: "Rätt åt er!" (Ett sådant steg skulle också möjligtvis kunna väcka USA:s regering ur dess pragmatiska slummer. Skulle det ske, går det bra att återuppta de diplomatiska förbindelserna igen.)
  3. De ockuperade områdena (Västbanken och Gaza) ska inte alls förbli ockuperade. De ska införlivas med Israel. Israel tog dessa områden i sexdagarskriget och har alltsedan dess varit berett att lämna tillbaka dem i utbyte mot varaktig fred. Det här var för 35 år sedan, och Israel har fortfarande ingen varaktig fred. Det är hög tid att ta tillbaka erbjudandet. Områdena ska i varje fall inte upplåtas åt en organisation vars uttalade syfte är att utplåna Israel. (Palestinier som inte delar PLO:s mål bör erbjudas bli israeliska medborgare med rösträtt till Knesset, precis som araber bosatta inom själva Israel idag har. Det finns ingen möjlighet att kalkylera hur många sådana palestinier det idag finns – de som inte sympatiserar med PLO håller tyst med det; talar de ut riskerar de att bli mördade.)

I samband med detta senaste: det hävdas ofta att det är fel av Israel att tillåta och uppmuntra bosättningar på ockuperat område. Jag kan hålla med om att detta är en grav motsägelse. Om avsikten är att någon gång lämna tillbaka de ockuperade områdena till fienden, då borde bosättningar inte tillåtas. Och om bosättningspolitiken betyder att Israel inte har en tanke på att lämna tillbaka de ockuperade områdena, då borde Israel klart och tydligt säga detta. Min lösning är att Israel säger det klart och tydligt. Och fredliga palestinier har ingenting att frukta av bosättare; Arafat och hans mördargäng har det. Men inte heller Israels politiker förefaller bekanta med lagen om det uteslutna tredje eller dess implikationer för mänskligt handlande.

Nu finns det naturligtvis ett alternativ till denna lösning. Men alternativet är inte fortsatta förhandlingar och fortsatta kompromisser. Alternativet är att öppet ta PLO:s sida och fordra att Israel "drivs ut i havet". Anhängarna av detta alternativ kan förvisso anföra argument för det. Sättet staten Israel först bildades är knappast det ideala. Israel kom till genom en FN-resolution som landets araber uppenbarligen inte var helt nöjda med (de gick i krig mot den nya staten med en enda gång). Israel är en stat grundad på religiös gemenskap, och en stat ska inte vara det; en statsmakt ska vara religiöst neutral. Det finns religiös fanatism inom Israel, likaväl som det finns inom arabvärlden. Varför ska en religiös stat stödjas, en annan motarbetas? Israel har också haft sina terrorister (Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, är det mest kända exemplet). Det var inte nödvändigt för judar att efter Andra världskriget emigrera just till Israel; de kunde ha emigrerat till USA (där så många av deras trosfränder redan finns) i stället. Sionism är en form av nationalism och fullt jämförbar med andra former av nationalism. Pro-semitism är avigan av antisemitismens falska mynt. Israels rätt till landet är inte mer gudomlig än någon annans rätt. Det går säkert att lägga fram hur många argument som helst, somliga av dem rentav en smula plausibla.

Men nu är det här en fråga om det uteslutna tredje. Försvarar man inte Israels rätt mot PLO och arabvärlden och den där förbannade "världsopinionen", då får man allt dra konsekvenserna och fordra att Israel utplånas från jordens yta. Antingen har Israel rätt att existera, eller också har Israel inte rätt att existera. Något tredje gives icke.

Och sedan får man i konsekvensens namn också fordra att USA töms på alla sina invandrarättlingar och att landet lämnas tillbaka till indianerna.


PS. Jag kallar världsopinionen för en flock ylande ulvar. Är det överdrivet? Betänk: så länge allt som sker är att självmordsbombare dödar oskyldiga människor som inte gör annat än shoppar i centrala Jerusalem eller tar en fika på ett kafé i Tel Aviv eller firar den judiska påsken, är det ingen som höjer sin röst i protest; på sin höjd får vi höra ett milt beklagande över att palestinier ska behöva gå så långt som till självmordsattentat. Vi ser inga skaror av demonstranter utanför PLO:s kontor som skanderar "Slut på dödandet"; ingen uppmanar till köpbojkott mot palestinska varor; inte ett ljud får vi höra från landets biskopar; och vad vi definitivt inte ser är någon protestnot signerad Anna Lindh. Och FN skickar inga observatörer med uppdrag att ta reda på vem eller vad som ligger bakom dessa attentat. Världsopinionen låtsas som om det regnar – vilket det ju också gör, fast vad som regnar är sprängämnen och likdelar. Det är inte förrän Israel försvarar sig som ylandet sätter igång.

Och såg vi inte detsamma efter den 11 september: ett milt beklagande över att de antikapitalistiska krafterna skulle behöva ta till sådana extrema medel (borde inte all fredlig stenkastning som man redan försökt med ha räckt?). Först när USA skickade trupper till Afghanistan kom ramaskriet igång.

Man ska helst inte andas om att skulden skulle kunna ligga hos Arafat och PLO eller den muslimska världen i stort. Ett exempel: Svenska Dagbladets nätdebattforum är relativt liberalt (i bemärkelsen släpphänt); det är t.ex. fritt fram att publicera vilda spekulationer om att det var Bush själv och CIA som låg bakom terrorattacken 11 september. Däremot riskerar man att ens inlägg plockas bort efter ett par timmar, om de är alltför Arafatkritiska. En debattör som kallar sig "anti-idioter" (även känd som "trött på allt och alla" och en del andra "nicks") skickade för ett par tre veckor sedan samma inlägg tre gånger, och varje gång blev det borttaget efter någon timme; vad som var förgripligt med det fick vi aldrig någon förklaring på. För att ni själva ska kunna se vad det handlar om, återger jag inlägget här (jag kopierade det sista gången det blev infört). Debattören ifråga är inte den mest välpolerade och ofta urartar han till råskäll och personliga förolämpningar mot debattmotståndare; men i själva sakfrågan anser jag att han har rätt. (Jag tar mig friheten rätta något smärre språkfel.)

Muslimerna bär ensamma HELA SKULDEN till den pågående konflikten. När Israel bildades 1948, kunde även en muslimsk stat ha utropats enligt delningsplanen. Muslimerna valde att avstå, för att istället försöka erövra hela området. Judarna skulle mördas eller fördrivas från området för gott. För att lyckas med sitt mål, ett judefritt Palestina, såg man först till att driva undan de palestinska muslimerna och sätta dem i flyktingläger. De skulle erbjudas att återvända, så snart judarna i området var utrotade.

Detta erkänns av Syrien:

Khaled Al-Azm, who was Syria's Prime Minister after the 1948 war, deplored the Arab tactics and the subsequent exploitation of the refugees, in his 1972 memoirs:

Since 1948 it is we who demanded the return of the refugees ... while it is we who made them leave.... We brought disaster upon ... Arab refugees, by inviting them and bringing pressure to bear upon them to leave.... We have rendered them dispossessed.... We have accustomed them to begging.... We have participated in lowering their moral and social level.... Then we exploited them in executing crimes of murder, arson, and throwing bombs upon ... men, women and children – all this in the service of political purposes....

Judeutrotningen i Palestina misslyckades och än idag utgör Israel den enda demokratin i hela regionen och är därför en nagel i ögat på de muslimska terroriststater som har som mål att fortsätta tyrannisera den egna befolkningen för sin egen vinnings skull.

Detta mål kvarstår än idag, även om Arabförbundet för första gången på 54 år åtminstone utåt påstår att man kan tänka sig att acceptera Israels existens. Det återstår att se vad det är värt. Den påstådde fredsälskaren Arafats kumpaner lämnade emellertid mötet. För honom är Israels existens inget annat än att svära i kyrkan. Därför såg han till att skicka en självmordsbombare till Netanya för att visa vad han står för. Arafat är och förblir en mördare och hans existens förgör både hans "eget folk" och israelernas liv.

Muslimstaterna krigar idag inte själva mot Israel, eftersom de har insett att de aldrig kommer ha någon framgång med detta. De misslyckades varje gång de försökte och 1967 blev de också av med land på grund av misslyckad krigföring.

Arafat är dock den som för muslimernas räkning fortsätter att försöka utrota judarna i Israel, om än i lägre takt än vad de muslimska staterna gjorde på sin tid. En del av muslimstaterna stödjer hans insatser finansiellt och med vapen, liksom EU-länderna, som därmed tycks blunda inför det faktum att nya pogromer mot judar är ett faktum.

Arafat och Saddam Hussein betalar pengar för att de palestinska muslimerna skall låta sina ungar utbildas till mördare, som kan spränga sig själva och oskyldiga israeler i luften.

Muslimerna är så hjärntvättade till galenskap att det utan vidare kan jämföras med Hitlerjugends drillande av tyska snorvalpar. Eller vad ska man kalla de föräldrar som inför TV-kamerorna snyftar för att deras barn dör för israeliska kulor, samtidigt som de jublar när deras barn dör som martyrer - d.v.s. genom att spränga sig själva och oskyldiga människor i luften?

Ett exempel på det är de "palestinska" skolböckernas ständiga hets mot judarna: http://www.edume.org/reports/index.htm.

När muslimerna i området vill ha en VERKLIG fred, så är Israel alltid med. Det bevisas av fredsavtalen med såväl Egypten som med Jordanien. Israel går t.o.m. med på att ge upp legitimt erövrad mark, i utbyte mot fred.

Arafat vill inte ha mark eller någonting annat i utbyte mot fred. Han vill inget annat än att mörda judar. Han fick ett utmärkt erbjudande av Barak, som uppfyllde hans krav till 99 %, och som svar på detta tryckte han på krigsknappen IGEN.

Det återstår bara en sak för israelerna nu: att rensa bort terroristerna i området för gott, såsom USA gjorde i Afghanistan. När det är klart, kan Israel hjälpa till med att installera en fredlig och konstruktiv regim.

Kanhända detta är "hets mot muslimer" (hur jag än rådbråkar min hjärna kan jag inte finna någon bättre förklaring till att det är opublicerbart i SvD:s debattforum). Och är det så får jag väl krypa i fängelse en månad för att ha citerat det här. Men varför är i så fall den hets mot israeler som hela världsopinionen ägnar sig åt så mycket mer tillåtlig?


Uppdatering november 2012: Jag hänvisar hit i en bloggpost jag just skrivit. - Här gav jag också 2002 några intressanta länkar, men dessa länkar har sedan dess upphört att fungera. Jag rekommenderade också Benjamin Netanyahus bok Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, "The Gaza Syndrome".

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.