Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

5 juli 2002

Fortsatt ekonomiskt charlataneri

(Som jag nämnde fick Henrik Unné sitt inlägg om Keynes publicerat också på insändarplats, och ett kort replikskifte följde. Jag har skickat nedanstående till SvD:s insändarsida, fastän det om inte annat är alldeles för långt för att kunna publiceras.)

Henrik Unné, metallarbetare i Skarpnäck och en av vårt lands skickligaste insändarskribenter, fick en utomordenlig liten satir införd i SvD 19 juni 02, under rubriken "Keynes i stadsparken". (Hans inlägg, med efterföljande debatt, finns också på SvD:s nätdebattforum.) Ett par dagar senare fick han mothugg av en Uno Kenmalm från Nässjö. Det är svårt att avgöra om Kenmalms replik är allvarligt menad eller avsedd som en fortsättning av Henriks satir, men skulle den vara allvarligt menad visar den hur skickligt John Maynard Keynes lyckats dupera den s.k. bildade allmänheten. Läs själva:

"Den liberale [!] engelske ekonomen John Maynard Keynes tankar om ekonomisk tillväxt förvrängs ofta och gärna av utbudsekonomins välfärdsfientliga profeter. [En ekonom som själv menade att hans teorier var väl anpassade för ett samhälle som Nazityskland – något som Keynes själv uttryckligen hävdat – kan knappast kallas "liberal".] Henrik Unné från Skarpnäck för fram tanken att småföretagare som lånar ut sina pengar till sina egna kunder för att kunderna ska köpa de varor han/hon producerar är dumma. Jag tycker precis tvärtom. Det är en lysande idé av framstegsvänliga småföretagare, alldenstund kunderna – enligt Unné – faktiskt kommer att bli intresserade av att konsumera ytterligare produkter med egna, icke lånade pengar."

Låt oss stanna upp ett ögonblick och anta att det här är allvarligt menat. Vad Kenmalm säger är att "kunder" i utgångsläget inte är intresserade av att konsumera! Man måste dem att börja intressera sig för det! Och eftersom Henriks exempel handlade om A-lagare, skulle det betyda att A-lagarnas problem är att de saknar intresse av att konsumera! Men var och en som har den minsta erfarenhet av A-lagare vet väl att de också konsumerar, utan att man behöver uppmana dem till det. Deras problem är ju faktiskt att de konsumerar lite väl mycket av vissa typer av varor och därför inte har mycket över till att konsumera andra och förmodligen nyttigare varor. Det krävs väl heller inte särskilt mycket för att räkna ut att deras verkliga problem är att de inte producerar. A-lagare är faktiskt arbetslösa! Deras konsumtion kommer inte ur deras egen produktion utan ur de bidrag som finansieras av andras – skattebetalarnas – produktion. (Fast om Kenmalms inlägg faktiskt var satiriskt menat, ber jag förstås om ursäkt för att jag ödat trycksvärta på denna självklarhet.)

"Det Unné totalt missar är förekomsten av kreditväsende. Den genialiske småföretagaren som upptäcker att hans kunder önskar köpa mer av de produkter han framställer tar självfallet ett lån för att utveckla och öka sin verksamhet om han ser att den högre efterfrågan verkar vara stadigvarande."

Det här är en fantastisk invändning. Om efterfrågan stimuleras på det sätt Henrik kallar dumt och Kenmalm (och Keynes) "genialiskt", kommer det inte att hjälpa att ta lån för att bygga ut verksamheten; lånet kommer inte att kunna betalas tillbaka, och företagaren kommer att gå i konkurs lika säkert som i Henriks exempel; med den enda skillnaden att konkursen kommer att bli värre och konkursboets skulder större. För saken är ju den att "kunder" som ingenting producerar själva (A-lagare i Henriks exempel) måste ha mer och mer och mer bidrag för att kunna fortsätta sin konsumtion. Om lånet ska användas till utbyggnad, måste ju faktiskt i detta fall också en större och större del av lånet gå till att "stimulera konsumtionen" med mer och mer bidrag till fler och fler A-lagare.

Och det här är mer än ett skämt. På den tiden Keynes idéer svaldes med mer hull och hår än idag, pytsades enorma lån ut till u-länder. Lånen var kanske avsedda att få igång produktionen, men en stor del av dem gick till u-ländernas egna "A-lagare", nämligen till de diktatorer och diktatorslakejer som är så förekommande i dessa länder, och gick till deras privata lyxkonsumtion. Idag kan dessa lån inte betalas tillbaka.

Och det var ju sannerligen inte John Maynard Keynes som lärde oss kreditväsendets hemligheter. Allt Keynes åstadkom var rationaliseringar för en praxis som redan tidigare varit utbredd: artificiell kreditexpansion med hjälp av inflation. Effekterna av detta har förklarats av bättre ekonomer, framför allt av Ludwig von Mises i The Theory of Money and Credit från 1912.

Henrik Unné kom igen med en replik den 26 juni:

"Uno Kenmalm missar hela poängen i min insändare om keynesianismen – nämligen att det är den ena människans produktion som utgör efterfrågan på den andres dito. [Det är denna fullständigt riktiga idé som går under benämningen "Says lag".] Blotta viljan att erhålla och konsumera upp en företagares produktion utgör inte en äkta efterfrågan på den. Bara sådana kunder som producerar något och därför kan betala företagaren något i utbyte är värda något för företagaren. Sådana ‘kunder’ som inte producerar något utan bara konsumerar, till exempel med hjälp av de pengar som de har erhållit från en keynesiansk stat, som i sin tur har skaffat sig pengarna genom att trycka upp dem på Riksbankens sedelpressar, är bara parasiter."

Detta är i mitt tycke en fullständigt glasklar replik, men tydligen lite för glasklar för Kenmalm, som i dagens tidning (1 juli 02) replikerar:

"För att rättfärdiga sin kritik av den engelske nationalekonomen Keynes måste Henrik Unné ägna sig åt tvivelaktig innovativ semantik. Han skriver ’äkta efterfrågan’. Begreppet förutsätter sin motsats, falsk efterfrågan, vilket även det är en absurditet. Antingen är det efterfrågan eller är det något annat."

Låt oss vara petiga med den "innovativa semantiken" här. Den korrekta termen (den som ekonomer själva använder) är i och för sig inte "äkta efterfrågan" utan "effektiv efterfrågan". Och de använder den endast och allenast för att förebygga en möjlig missuppfattning av termen "efterfrågan". Vad Henrik kallar "blotta viljan att erhålla och konsumera upp en företagares produktion" (han skulle ha kunnat skriva "blotta önskan" också) skulle, om man tänjer begreppet en smula, också kunna kallas "efterfrågan", men det är inte det som ekonomerna avser när de diskuterar utbud, efterfrågan och pris. Om jag t.ex. sitter och drömmer om en jorden-runt-resa som jag absolut inte har pengar till, är detta inte "efterfrågan" i ekonomisk mening. Det är först när jag slitit och producerat och sedan gnidit och sparat för att få ihop till resan som min efterfrågan blivit "effektiv". Henrik skriver "äkta" i stället för "effektiv", men det vore verkligen petimeteraktigt av mig om jag ifrågasatte Henriks ekonomiska visdom på så lösa grunder. Kenmalm har inga sådana skrupler.

"Resonemanget fortsätter med att hänvisa till ’kunder som producerar’. Kunder som producerar är något som aldrig har förekommit och heller aldrig kommer att förekomma [min kursivering], om man inte ska göra den välvilliga [läs: svinaktiga] tolkningen att Unné önskar sig ren byteshandel och vill fjärma sig från dynamiken och möjligheterna att med pengaekonomins hjälp skapa konsumtion och produktion."

Här måste man väl ändå fråga sig om Kenmalm överhuvudtaget förstår vad han själv skriver. Det är klart att en kund inte kan producera i det ögonblick han är kund och köper något i affären! Producerat måste han ha gjort innan! Men inte heller konsumerar han i det ögonblick han köper något i affären. Konsumera måste han göra efteråt. Säg att det är matvaror eller spritdrycker han köper. De pengar han köper för måste han (om han inte är A-lagare och lever på bidrag) ha tjänat ihop före köpet; och innan han konsumerar vad han köpt, går han i varje fall hem och lagar till maten eller korkar upp spritbuteljen. "Producenten", "kunden" och "konsumenten" är naturligtvis en och samma person i tre olika, nära sammanhängande kapaciteter. Att behandla dem som tre olika personer, som Kenmalm gör, är väl om något en "semantisk innovation"? För att inte säga "ett billigt tjyvtrick".

[Jag fann som sagt tolkningen "svinaktig". Observera gärna vilket falskt alternativ Kenmalm försöker ställa oss inför: antingen accepterar vi keynesiansk inflationism, eller också tar vi avstånd från allt vad penningekonomi heter! Vad innebär det? Att pengar, qua pengar, är inflationsdrivande, helt oavsett om det är guld och silver eller värdelösa papperslappar? Eftersom Kenmalm inte behagar lägga den teoretiska grunden för sin svinaktighet, är min gissning så god som er.]

Och det var inte – något som måste sägas klart och tydligt, med tanke på alla myter som är i svang om att Keynes skulle ha "revolutionerat nationalekonomin" – Keynes som uppfann penningekonomin. Den har funnits i flera tusen år. Hur den från början uppkom har bäst av alla förklarats av Carl Menger i Grundsätze der Volkswirthschaftslehre (finns också i engelsk översättning). Allt Keynes bidragit med är rationaliseringar för att urholka penningväsendet genom inflation.

Karln var och är en humbug!

Strängnäs 1 juli 2002
Per-Olof Samuelsson


Jag skrev också följande insändare till SvD. (Jag vet faktiskt inte om den blivit publicerad.)

Keynes och sommarvädret

John Maynard Keynes (vars teorier f.ö. på ett förtjänstfullt sätt presenterats i dessa spalter av Henrik Unné 19 juni 02) revolutionerade den ekonomiska vetenskapen genom att påvisa att det är konsumtionsbenägenheten som skapar tillväxt och sätter de ekonomiska hjulen i rullning. Han grundade detta på sådana elementära observationer som att folk handlar mycket mer i affärerna när det är goda tider än när det är dåliga. Eftersom varje verkan har en orsak (något som Aristoteles lärde oss för många hundra år sedan), är slutsatsen given: ju mer vi handlar i affärerna, desto bättre tider blir det.

Nu menar jag att meteorologin skulle kunna revolutioneras på samma sätt. Alla kan vi observera att ett stort antal människor sommartid går omkring i kortbyxor, kortärmade skjortor och sandaler – detta i bjärt kontrast till vintern, då vi knappast ser någon som går klädd på detta sätt. Lagen om orsak och verkan gäller förstås också här. Det är kortbyxebenägenheten som styr vädret. Om bara människorna i den regn- och rusksommar vi haft de senaste veckorna hade vett att klä sig lättare och lämna paraplyer och regnställ hemma, då skulle högtrycken och solen komma tillbaka.

Nu finns det förstås reaktionärer som hårdnackat skulle sätta sig emot en sådan revolutionerande teori. Precis som de reaktionära ekonomerna ("utbudsekonomer" och liknande) försökt hävda att vi snart skulle svälta ihjäl ifall vi konsumerade allt vi ägde och lät bli att spara (har någon hört något så dumt?), skulle de försöka hävda att den som klär sig kortärmat och i annat än kängor under vintern skulle frysa ihjäl långt innan det finns någon sommar att njuta av. Dessa reaktionärers motivation är uppenbar: de önskar hålla mänskligheten kvar i fattigdom och vinterkyla.

Ska vi verkligen tillåta sådana reaktionärer att stå i utvecklingens väg?

Strängnäs 7 juli 2002
POS

Post scriptum: Efter det att jag skrev detta tog regnet och rusket slut, och sommaren 2002 blev den varmaste i mannaminne. Så visst var min analys korrekt? Alla som läste detta tog på sig kortbyxor, och så kom sommaren tillbaka!

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.