Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

27 augusti 2002

Mises och determinismen

(Tillägg till avsnittet "Mises om den fria viljan" i förra numret.)

Mises plädering för determinism i The Ultimate Foundation står egentligen i motsättning till huvudtemat i boken och underminerar därmed hans egen sak. (För dem som inte läst boken kan jag nämna att den finns i sin helhet "on line" på Misesinstitutets hemsida. Vad jag förstår finns den inte längre att uppbringa i bokform, men texten är som sagt ändå tillgänglig.)

Till att börja med, och för att upprepa något som tydligen måste upprepas, har termen "determinism" två vitt skilda betydelser. Den ena är att allt i universum är underkastat lagen om orsak och verkan. Det finns inget utrymme för det orsakslösa, för "slump" eller "tillfällighet" eller "epikureiska svajningar". Den andra, och vitt skilda, bemärkelsen är att förneka att vi är fria att välja mellan alternativ. En uppenbar implikation av detta är att allt människor företar sig eller tänker i själva verket är oundvikligt; ingen skulle någonsin ha kunnat tänka eller handla annorlunda än de faktiskt tänkte och handlade. (Det här var den "preliminära lingvistiska observationen" från förra numret en gång till, och skulle någon tycka att det är genant att behöva upprepa den, så tycker jag det också.)

Mises hävdar – direkt efter det stycke jag citerade förra gången – att allt som sker är oundvikligt; så jag måste ta honom på orden och säga att han är determinist i den senare bemärkelsen. (Vad som är fel med detta – att det ignorerar att ett val är ett val – förklarade jag redan förra gången; så vid mitt liv och min kärlek till det, och vid Aristoteles skägg och Thomas av Aquinos tonsur, tänker jag inte dra det en gång till.)

Över till huvudämnet.

The Ultimate Foundation är till stor del en polemik mot positivismen (inte enbart förstås, men Mises presenterar sin egen syn genom att kontrastera den mot positivismen; hans framställning är inte negativistisk, ifall jag får lov att leka med orden). Positivisterna (Auguste Comte och hans efterföljare) hade ett program som gick ut på att "humanvetenskaperna" ska göras vetenskapliga genom att man helt och hållet tar över naturvetenskapernas metodik för att förklara mänskligt handlande. Enligt det positivistiska programmet producerar hjärnan tankar på i stort sett (och i princip) samma sätt som njurarna producerar urin. Vi vet kanske idag inte exakt hur det går till när tankarna produceras, men om vi tillämpar naturvetenskapernas metoder kommer vi en dag att få reda på det.

Ett sådant program är naturligtvis moget för slaktbänken så snart det presenteras. Tankar och idéer har inte den ringaste likhet med urin eller andra kroppsavsöndringar. (Den som inte tror mig kan först tänka på att gå och kissa och sedan verkligen gå och kissa; det borde vara nog.) Mises invändning mot det positivistiska programmet är i korthet följande: naturvetenskaperna har inget behov av en sådan kategori som "finalitet" eller "ändamålsorsaker"; döda ting eftersträvar inga mål; de kategorier naturvetenskaperna behöver är "kausalitet" och "regelmässighet" (att samma orsaker under samma betingelser alltid har samma verkningar). Mänskligt handlande däremot är fullständigt omöjligt att förstå utan en sådan kategori som "finalitet", utan sådana begrepp som "mål" och "medel". När människor handlar, gör de det för att utbyta ett mindre tillfredsställande sakernas tillstånd mot ett mer tillfredsställande sakernas tillstånd. Enkelt uttryckt strävar människor efter att få det bättre, att förbättra sina levnadsvillkor. Vill man förklara sådana saker som att människor bedriver handel med varandra och bygger upp institutioner som underlättar handelsutbyte – kort sagt, skapar en marknadsekonomi – kan man inte ignorera ett så grundläggande faktum. (Man kan väl invända att människor ibland tycks sträva efter att få det sämre – att byta ut marknadsekonomi mot socialistisk planhushållning, för att ta ett näraliggande exempel – men det betyder bara att människor kan ta miste: en välvillig tolkning av socialisternas strävan är att de ändå tror att socialismen skulle ge ett bättre liv.) Hur som helst är det uppenbart att människor kan göra något som döda ting inte kan (och inte heller enskilda organ som njuren när den producerar urin och gör oss kissnödiga): sätta upp mål och sedan vidta de åtgärder som fordras för att nå målet.

Men att sätta upp mål och sedan försöka förverkliga dem är inte någon automatisk funktion hos människan; det är en viljeakt. Det är på den punkten människan skiljer sig från lägre organismer. Djur eftersträvar också mål (att stilla sin hunger, t.ex., eller att sörja för artens fortplantning), men detta är hos dem ingen fråga om medvetet val. Djur må ha mål som de eftersträvar utan att behöva reflektera över saken; det bara människan som måste sätta upp mål och sedan medvetet välja de medel som leder till målet.

Vill man fjärma sig från det "positivistiska programmet" kan man inte gärna ignorera en sådan kategori som "medvetet val". Eftersom Mises pläderar för determinism och hävdar "oundviklighet", måste jag dra slutsatsen att han är inkonsekvent och i det här fallet helt enkelt sväljer positivisternas bete. Han, precis lika väl som de positivister han polemiserar emot, tillämpar på mänskligt handlande en kategori som inte är tillämplig på människan.

Nu finns det ett stycke av Mises polemik som jag vill citera utförligt bara därför att Mises har så fullständigt rätt:

It is only [say the positivists] a deficiency of the present state of knowledge that prevents us from imputing all manifestations of the human mind to the material – physical, chemical, biological and physiological – events that have brought them about. A more perfect knowledge, they say, will show how the material factors have necessarily produced in the man Mohammed the Moslem religion, in the man Descartes co-ordinate geometry, and in the man Racine Phaedra.

It is useless to argue with the supporters of a doctrine that merely establishes a program without indicating how it could be put into effect. What can be done and must be done is to disclose how its harbingers contradict themselves and what consequences must result from its consistent application.

If the emergence of every idea is to be dealt with as one deals with the emergence of all other natural events, it is no longer permissible to distinguish between true and false propositions. Then the theorems of Descartes are neither better nor worse than the bungling of Peter, a dull candidate for a degree, in his examination paper. The material factors cannot err. They have produced in the man Descartes co-ordinate geometry and in the man Peter something that his teacher, not enlightened by the gospel of materialism, considers as nonsense. But what entitles this teacher to sit in judgment upon nature? Who are the materialist philosophers to condemn what the material factors have produced in the bodies of the "idealistic" philosophers?

It would be useless for the materialists to point to pragmatism’s distinction between what works and what does not work. For this distinction introduces into the chain of reasoning a factor that is foreign to the natural sciences, viz., finality. A doctrine or proposition works if conduct directed by it brings about the end aimed at. But the choice of ends is determined by ideas, is in itself a mental fact. So is also the judgment whether or not the end chosen has been attained. For consistent materialism it is not possible to distinguish between purposive action and merely vegetative, plant-like living.

Materialists think that their doctrine merely eliminates the distinction between what is morally good and morally bad. They fail to see that it no less wipes out any difference between what is true and what is untrue and thus deprives all mental acts of any meaning. If there stands between the "real things" of the external world and the mental acts nothing that could be looked upon as essentially different from the operation of the forces described by the traditional natural sciences, then we must put up with these mental phenomena in the same way as we respond to natural events. For a doctrine asserting that thoughts are in the same relation to the brain in which gall is to the liver, it is not more permissible to distinguish between true and untrue ideas than between true and untrue gall. (Kap. 1, avsnitt 7 i The Ultimate Foundation; jag har citerat så gott som hela avsnittet, men om någon vill läsa korrektur, finns texten här.)

Det här är en perfekt vederläggning av determinismen. Och om någon haft tid att plugga in den "fempoängskurs" jag föreslog i förra numret, så har han säkert uppmärksammat att det (inte ord för ord förstås, men i princip) är samma vederläggning som Nathaniel Branden presenterar i sin uppsats "The Contradiction of Determinism" (The Objectivist Newsletter, maj 1963). Bara för att ge en uppfattning (det är annars inte förbjudet att läsa hela uppsatsen):

If the advocates of determinism insist that their choice to think and their acceptance of reason is conditional, dependent on factors outside their control – which means: that they are not free to test their beliefs against the facts of reality – then they cannot claim to know that their theory is true; they can only report that they feel helpless to believe otherwise. Nor can they claim that their theory is highly probable; they can only acknowledge the inner compulsion that forbids them to doubt that it is highly probable.

Some advocates of determinism, evidently sensing this epistemological dilemma, have sought to escape it by asserting that, although they are determined to believe what they believe, the factor determining them is logic. But by what means do they know this? Their beliefs are no more subject to their control than a lunatic’s. They and the lunatic [just like Descartes and "Peter the bungler" in Mises’ example] are equally the pawn of deterministic forces. Both are incapable of judging their judgments.

Men om nu Mises vederlägger determinismen precis lika bra som Nathaniel Branden (och med samma argument), hur kan han då samtidigt plädera för determinism? Därför att han inte tror att det är determinismen han vederlägger; han tror att det blott och bart är den materialistiska varianten av determinism. (Avsnittet jag citerade så utförligt börjar med meningen: "Determinism must be clearly distinguished from materialism" – min kursivering.) Så vad är det för form av determinism han vill försvara? Eftersom han kontrasterar "materiella faktorer" mot "idéer" och "mentala akter", måste man förmoda att han menar att idéer determineras (och görs oundvikliga) av andra idéer, att mentala akter determineras och görs oundvikliga av andra mentala akter. (Om jag misstolkar Mises här, är han ju tyvärr död och har ingen möjlighet att rätta mig; men vad annat skulle vara alternativet?)

På vad sätt orsakar då en idé en annan idé? Uppenbarligen inte på samma sätt som en biljardboll stöter till en annan biljardboll; inte heller som njurarna producerar urin eller levern producerar galla (eller som kräftskal i gynnsamma fall producerar kräftsmör). Idé A kan orsaka eller ge upphov till idé B på så sätt att någon ser att A implicerar B, att B utgör en tillämpning av A på något specifikt fall; ny erfarenhet kan få en person att revidera en gammal idé (eller rentav förkasta den helt); och så vidare (jag kan inte uttömma alla möjligheter i en uppsats av begränsat omfång, och det skulle vara svårt att göra det ens i en uppsats av obegränsat omfång). Att tänka alls är en mental akt, liksom att välja och fatta beslut, och det är ett val eller beslut som fattas av, d.v.s. orsakas av, personen själv. Och – vid Aristoteles skägg och Thomas av Aquinos tonsur – jag drar inte argumenten för detta påstående en gång till. Mises är hur som helst död, och om hans efterföljare väljer att ignorera vad jag skrivit, så får de väl ignorera det bäst de gitter.

Som en lättare övning och ett sätt att få fart på hjärncellerna kan man ju ändå försöka tillämpa den här "idédeterminismen" på ett konkret fall, och varför då inte kontroversen mellan Mises och positivismen? Om idéer determinerar andra idéer, då är positivisternas idéer determinerade av andra idéer de hyser, och Mises idéer är determinerade av andra idéer han hyser. Båda hyser idéer de måste hysa. Av vad skäl det vara må måste Mises tänka sig mänskligt handlande i termer av "mål och medel" eller "finalitet"; positivisterna kan inte göra det. Den ene är determinerad si och den andre så; och aldrig mötas de två.

Varje form av determinism utesluter meningsutbyte och polemik. Och det enda empiriska belägg jag någonsin funnit för determinismen är att det finns folk som aldrig fattar vad jag säger, hur jag än anstränger mig och hur klar och tydlig jag än försöker vara. Är det för att de inte kan lyssna, eller är det för att de inte vill lyssna? Kan de inte, då är de väl determinerade, får jag anta, och då lönar det sig inte att käbbla med dem. Vill de inte, kan de dra åt det deterministiska paradis där de hör hemma, där alla insikter kommer automatiskt bara man sätter sig ned och låter betingningen verka, och låta mig stanna i det helvete där man måste göra något så jobbigt hela tiden som att bruka sin viljefrihet.

Genetisk betingning

Det här är ett övningsexempel som vem som helst kan klara av som läst vad jag skrivit, inklusive då det jag citerat från Mises.

En populär variant av determinismen är att allt vi är, allt vi tänker, allt vi gör, är determinerat av våra gener. Men de som tror på genetisk betingning kan inte gärna undgå att märka att inte alla håller med dem: det finns de som inte tror på genetisk betingning. Det är naturligtvis inte lönt att argumentera om den saken; om genetisk betingning är sann och det ändå finns de som inte vill acceptera den, kan det förstås bara bero på att de har en genetisk defekt.

För det kan väl aldrig falla "betingningsteoretikerna" in att ens överväga att de själva skulle kunna lida av en genetisk defekt?

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.