tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Fångarnas dilemma

Denna korta uppsats har tidigare publicerats i pappersversionen av Nattväktaren, årg. 3, nr 10–11 (september 2000). Eftersom detta är ett argument (eller snarare en sofism) som då och då brukar anföras mot själva möjligheten av rationell egoism, är det inte ur vägen att jag gör mitt svar tillgängligt för en bredare allmänhet. (Naturligtvis gör jag detta av ren välvilja mot mänskligheten i stort; någon personlig vinning, i form av ett erkännande från akademiska filosofer, förväntar jag mig inte. Folkets kärlek får väl bli min belöning!)

Fångarnas dilemma" går ut på följande: polisen haffar två brottslingar som begått ett brott tillsammans, placerar dem i var sin isoleringscell och erbjuder dem följande "deal": om den ene fången bekänner och den andre nekar, kommer den som bekänner (och alltså tjallar på den andre) att släppas fri med en gång, medan den som nekar får 20 års fängelse; om båda bekänner (och alltså tjallar på varandra) kommer båda att få 15 års fängelse; om båda nekar (är "solidariska" mot varandra) slipper de undan med några månaders häkte. (Man får väl förmoda att bevismaterialet är för svagt för att fälla dem mot deras nekande.)

Vad är det nu meningen att detta bisarra exempel ska visa? Att det ligger i vars och ens av fångarnas "egenintresse" att tjalla på den andre, så länge den andre bara inte tjallar tillbaka; men om båda fångarna agerar "solidariskt" eller "altruistiskt" mot varandra, blir det samlade utfallet betydligt bättre för dem båda. Och detta brukar presenteras som "vederläggning" av idén att det blir bättre för alla om var och handlar i sitt egenintresse (att det inte finns några intressekonflikter mellan människor så länge de är rationella, att våra rationella egenintressen befinner sig i harmoni med varandra.)

Exemplet är naturligtvis urlöjligt. Som "vederläggning" av egoismen begår det dessutom felslutet att förutsätta det som skulle bevisas, på följande sätt: det utgår från att egoismen till sin natur är brottslig! För det enda exempel på egoism man kan dra fram och skärskåda är uppenbarligen ett exempel som handlar om brottslingar som ska förmås att tjalla på varandra! Och den brottshandling man ska förmå dem att bekänna ses uppenbarligen också som liggande i brottslingarnas egenintresse! Vore det inte så, skulle det självfallet vara möjligt att hitta på mängder av helt andra exempel som involverar fullt hederliga människors umgänge med varandra, men det gör man inte. (Dessutom utgår exemplet från det outtalade antagandet – tydligen betraktat som ett axiom – att egoism består i att aldrig samarbeta eller visa solidaritet mot vänner och medarbetare, vilket också uppenbarligen förutsätter precis det man försöker bevisa.)

Dessutom är exemplet en psykologisk självbekännelse. Den som framför ett sådant exempel och tar det på allvar måste ju se sitt eget egenintresse i exakt samma ljus: att det består i att beröva andra deras egendom och sedan svika och bedra sina vänner när det kärvar till sig och det blir dags att ta ansvar för sina gärningar.

Det finns fler besynnerligheter som kan vara värda att peka ut.

I exemplet ingår att om båda fångarna nekar ska de slippa undan med några månaders häkte. Men om det ska vara realistiskt alls förutsätter ju det att polisens övriga bevisning är så svag att den omöjligt kan räcka till en fällande dom. Så den här "dealen" erbjuds tydligen som ett desperat försök från polisens sida att locka fram ett erkännande. Men det öppnar en ny fråga: om bevisningen är så svag, varför arresteras de här personerna alls? Varför inte i stället fortsätta utredningen tills man har bättre på fötterna? Och man kan förvisso också ifrågasätta moralen i polisens agerande. Finns det ett "polisiärt egenintresse" här? Tror man det, så har man ju också återigen accepterat grundpremissen att vårt "egenintresse" fordrar svekfullt och omoraliskt beteende av oss.

Det öppnar naturligtvis också frågan om polisen i själva verket haffat fel personer. De människor som åberopar "Fångarnas dilemma" brukar aldrig, såvitt jag vet, nämna om fångarna faktiskt begått det där brottet de ska lockas att bekänna eller ej; jag förmodar att de menar att exemplet skulle vara precis detsamma ifall de båda fångarna faktiskt vore oskyldiga. Men om de faktiskt vore oskyldiga och falskt anklagade, då skulle det också vara omöjligt för dem att tjalla på varandra; det finns ju ingenting att tjalla om! Menar argumentets förespråkare att den "egoistiske" fången ska ljuga ihop ett brottsscenario, i hopp om att den andre ska neka, för att bli frisläppt med en gång? OK, om den andre "egoistiske" fången resonerar likadant och ljuger ihop ett brottsscenario han också, då kommer ju dessa scenarion att skilja sig från varandra, och det kommer genast att stå klart att något inte stämmer här.

Om en människa blir oskyldigt anklagad för ett brott måste det bästa försvaret för henne vara att helt enkelt säga sanningen och ingenting annat än sanningen. Sanningen står ju faktiskt på den oskyldiges sida, och det är i de godas och oskyldigas intresse att sanningen kommer fram. Att ljuga och slingra sig och skylla ifrån sig, så som brottslingar i verkliga livet faktiskt gör i rättssalen, skulle vara det mest kontraproduktiva man kunde göra, ifall man visste med sig att man var oskyldig. Men det är just sådana saker som aldrig går upp för förespråkarna av "Fångarnas dilemma". De tror att lögn är "egoism" och att tala sanning är "altruism". De måste väl ha fått det från introspektion?

PS 2002: Det går att kondensera den här vederläggningen ytterligare:

1. Man vill bevisa att egoismen är ond. För att göra det hittar man på ett exempel där två brottslingar tjallar på varandra. Det är den enda typ av exempel på "egoism" man alls kan tänka sig. (Man kan t.ex. inte tänka sig ett sådant exempel som att någon ställer upp för en vän i en situation där vännen blivit orättvist behandlad – sådant ser man som någon sorts självuppoffring.) Detta är förstås inget annat än "question-begging", att förutsätta det man tänker bevisa, i det här fallet att egoismen är ond.

2. Om man nu vet på förhand ("a priori") att egoismen är ond, varifrån har man den kunskapen? Det enda ego man har direktkontakt med är ens eget. Man måste genom introspektion ha kommit underfund med att ens eget ego är ont och sedan projicerat denna insikt på alla andra egon också.

3. En annan, något mindre illvillig, förklaring är att man svalt århundradens eller årtusendens anti-egoistiska propaganda. Objektivismen utmanar eller ifrågasätter 2500 år av västerländskt tänkande! (Vad gäller dem som initierat denna propaganda – man kan ju ta Immanuel Kant som exempel, även om han långt ifrån är den ende och definitivt inte den förste – gäller punkt 2 ovan fullt ut.)


Den direkta anledningen till att jag lägger ut denna uppsats just nu är att en person skickade ett inlägg till SvD:s nätdebattforum under rubriken: "Fångarnas dilemma: en nöt för objektivister". Jag skickade då ovanstående uppsats till SvD:s redaktion och till en antal debattörer som jag står i kontakt med – och sade att det var fritt fram att citera mig. Resultatet av detta blev att redaktionen tog bort inlägget och debattråden. (En debattör – Wall Enborg – dristade sig att fråga varför; den tråden togs också bort fortare än kvickt.) Blotta risken att någon ska citera mig på Svenskans debattforum ger tydligen redaktionen byxångest. Ja: det är feghetens bottenlöshet som pejlas här!

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift