Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

13 oktober 2002
(uppdaterad 20 november 2007)

Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?

Jag har skrivit tillräckligt mycket om anarkism och "anarkokapitalism" för att tycka att jag inte borde behöva ta upp saken en gång till. Men det finns ett standardargument mot "nattväktarstaten" som man stöter på om och om igen och som somliga tycks ha väldigt vårt att genomskåda: det går ut på att en nattväktarstat inte skulle ha rätt att försvara sig mot påstådda konkurrenter, därför att nattväktarstaten i så fall måste bruka våld mot konkurrenten. Den senaste versionen nådde mig per e-post häromveckan:

Vad är staten? Jo, en monopolisering över ett visst territorium (och jorden/marken är inte skapad av människan) som garanteras via våldsmakt eller hot om våldsmakt. Tror du verkligen att det skulle vara nattväktarstatens goda rykte som höll ihop den, eller är det kanske så att det är vapnen – våldsmonopolet – som garanterar nattväktarstatens fortlevnad? Och sedan när blev våld, vapen och hot om bruket av dessa rätt? Och det intressanta är att detta våld är precis vad staten behöver för att hindra att "dess" territorium upplöses i anarkiskt "styre" (dvs. staten kan inte erkänna andra full "exit" utan att omförvandla sig till ett "beskyddarbolag" bland alla andra).

Men varför kallar jag mig för anarko-kapitalist när jag inte är övertygad om att det anarkiska samhället kan fungera i den verkliga världen? Jo, eftersom idealbilden av det anarkiskt kapitalistiska samhället är den som stämmer överens med min moraluppfattning: våld är fel, produktivitet är fint, individen är sitt eget självändamål, och inga högre självändamål (eller ändamål) existerar. Det finns helt enkelt ingen annan samhällsbild som stämmer med denna – inklusive de stater som förespråkas av objektivister. Ty dessa stater utraderar den första punkten – att "våld är fel" – då de lever av den.

Det första jag vill säga om det här argumentet är att det sannerligen inte har nyhetens behag. Jag har sett det i olika varianter flera gånger förr. Jag läste det i en dansk libertariansk tidskrift, Libertas, i slutet av 80-talet. Det lades fram som det "slutgiltiga beviset" på omöjligheten av en legitim stat av Henrik Bejke i tidskriften Contra 1993, nr 3. Det härstammar, så långt jag kunnat följa historien bakåt, från Roy Childes "An Open Letter to Ayn Rand", som skrevs i början av 70-talet. (Den uppsatsen finns utlagd någonstans på nätet, men var har jag inte lagt på minnet, så ni får söka själva.) Jag tror att argumentet ursprungligen formulerades av Murray Rothbard; och är det så, då skulle det inte förvåna mig om det diskuterades ingående i Ayn Rands lägenhet i mitten av 50-talet (Rothbard var på den tiden välkommen där); men några telepatiska uppgifter om hur diskussionen gick har jag förstås inte.(1) Uppriktigt sagt tycker jag inte att det grundläggande felslutet är svårt att se, så egentligen kunde jag göra det till en övningsuppgift i "filosofiskt detektivarbete". Men låt mig ändå ta det steg för steg och hoppas att det äntligen når fram.

För det första: vad är en legitim stat eller "nattväktarstat"? Det är en stat som konstitutionellt reducerats till sina rättmätiga funktioner: att skydda individens rättigheter mot inre och yttre aggression – och som har tre huvudfunktioner: polis, militär och domstolar.

För det andra: varifrån får en sådan stat sin legitimitet? Från "the consent of the governed". Varje individ har rätt till självförsvar. I ett statslöst tillstånd måste var och en själv utöva denna rätt till självförsvar och vedergällning med egna vapen. Det är denna rätt som medborgarna delegerar till staten i en nattväktarstat. En stat har inte någon annan rätt än den som medborgarna delegerat till den.

För det tredje: att medborgarna delegerar sin rätt till självförsvar betyder inte att de ger upp den. För att ta ett enkelt, konkret exempel: om en våldsverkare bryter sig in hos dig och hotar att döda din familj om du inte lämnar över matsilvret (eller vad han nu kan vara ute efter), behöver du inte först telefonera polisen och vänta på att den ska komma; har du ett gevär att skjuta våldsverkaren med, har du all rätt att göra det. Det enda en nattväktarstat kan fordra av dig är en sannfärdig redogörelse för vad som hänt.

För det fjärde: antag att en viss individ inte vill delegera sin rätt till självförsvar till nattväktarstaten. För all del: det behöver han inte göra. Men han ska i så fall inte heller göra anspråk på nattväktarstatens beskydd. Vill han leva som laglös, får han också leva under laglöshetens villkor. Blir han t.ex. nerslagen under ett kroggräl, ska han inte ta kroggrälet till domstol. Anser han detta förenligt med rationalitet och egenintresse, då må det vara hans ensak.

Antag nu att vi verkligen hade en sådan stat. Eftersom människor aldrig kan bli fullständigt ofelbara, är det möjligt att även en sådan stat kan begå misstag, att dess polismakt kan göra ett felaktigt ingripande och dess domstolar avkunna en tvivelaktig dom – men möjligheterna att rätta till sådana misstag skulle också vara avsevärt mycket större än de är idag. Och eftersom människor inte är ofelbara, finns alltid möjligheten att även denna stat skulle kunna urarta och utöka sina maktbefogenheter utöver sin legitima funktioner; vaksamhet mot sådant kommer alltid att vara av nöden. Men om människor en dag blir rationella nog att etablera en sådan stat, då kommer de med största sannolikhet också att vara rationella nog att bibehålla en sådan stat.

Nu menar alltså anarkisterna att en sådan stat inte har den ringaste rätt att försvara sig mot konkurrerande stater. Vad detta betyder är att alla vi som delegerat vår rätt till självförsvar till en nattväktarstat inte har den ringaste rätt att försvara oss mot den statens konkurrenter. M.a.o.: såfort en konkurrent till den stat vi etablerat uppträder, har vi inga rättigheter längre; konkurrenten kan göra vad den vill mot oss.

Man bör observera att en legitim "nattväktarstat" inte bara skulle ha en konstitution på ett papper; den skulle också ha en existerande polismakt, en existerande krigsmakt och ett existerande domstolsväsende. (Om den vore världsomfattande, skulle en krigsmakt i och för sig inte behöva finnas; men om dess territorium utsträckte sig till Mälardalen med omnejd och omgavs av socialistiska eller islamistiska terroriststater, skulle den behöva en stor krigsmakt.)(2)

Om nu någon får för sig att etablera en "konkurrerande" nattväktarstat vid sidan av den befintliga, öppna ett litet kontor och sätta upp en skylt som säger "alternativstat", skulle det kunna betraktas som ett studentikost skämt, och ingen skulle ta det på allvar. Om barnungar kan leka skola, så kan de också leka stat, och ett överseende leende är allt de förtjänar.

Men antag att de gör vad en stat alltid måste göra, nämligen beväpnar sig och skapar sina egna garden och tar sig rätten att bruka våld? I så fall är detta en kränkning av allas vår rätt till självförsvar. Kom ihåg att det var denna rätt vi hade delegerat till nattväktarstaten. Den nya "konkurrerande" staten utgör ett reellt hot mot vad vi själva med stor möda åstadkommit. Den redan befintliga nattväktarstaten har all rätt i världen att med våld kväsa sådana upprorsförsök. Varifrån kommer den rätten? Från oss.

Låt mig gå tillbaka till det ursprungliga argumentet. Det gick ut på att en nattväktarstat inte har rätt att upprätthålla sitt våldsmonopol därför att detta monopol är grundat på våld, och "våld är alltid fel". Men försvarsvåld och våld som vedergällning (till skillnad från angreppsvåld eller initierande av våld) är visst inte fel – och jag har visat att nattväktarstatens våldsmonopol är ett monopol på försvarsvåld.

Om nu det här resonemanget (som jag skulle tro att andra utvecklat före mig) inte "biter" på Rothbard och Childes och deras eftersägare, så beror det på att de helt enkelt ignorerar den avgörande distinktionen mellan angreppsvåld och försvarsvåld: allt de är emot är att någon ska få ha monopol på någon form av våld.

Vore det inte så, skulle de nog ha betänkt en sak: de konkurrerande beskyddarorganisationer de föreslår som ett alternativ till nattväktarstaten måste också utöva våld. (Om de utgick från premissen "våld är alltid fel", oavsett om det rör sig om att initiera våld eller att slå tillbaka, skulle de inte kunna göra någonting alls och absolut inte kunna skydda sina kunder eller klienter från brottslingar eller våldsverkare.) Men detta måste betyda att det inte är våldet de är emot, utan monopolet.

Därmed är vi inne på en aspekt som diskuterats många gånger förr men som tydligen behöver gås igenom en gång till. Anarkokapitalisterna föreställer sig att eftersom fri konkurrens är så välgörande på marknaden måste fri konkurrens vara lika välgörande när det gäller staten – så de menar att om folk fick välja mellan olika beskyddarorganisationer på samma sätt som de idag kan välja mellan olika försäkringsbolag, så skulle det också ge mycket bättre resultat. Att välja beskyddarorganisation skulle då i princip vara detsamma som att välja mellan Garm och Securitas. Likaväl som det finns mer än ett vaktbolag att vända sig till borde det finnas mer än en poliskår att vända sig till, mer än en domstol att ta sin sak till, mer än en försvarsmakt att gå till för skydd mot al-Qaida.

Vad detta bortser från är att den enda tjänst en stat kan erbjuda är just fysiskt våld eller tvång (eller hot om det), och att den enda frågan är om detta våld ska användas till att kränka individens rättigheter eller till att skydda och försvara dem. Om två stater "konkurrerar" med varandra, så gör de det med vapenmakt. Sådant kallas "krig", och om de båda staterna befinner sig på samma territorium kallas det "inbördeskrig".

Om två vaktbolag (som Garm och Securitas) konkurrerar med varandra är det inget problem, för de utför båda samma slags tjänster, och frågan är bara vilken som utför dem bäst och/eller billigast. De ägnar sig inte åt att fysiskt bekämpa varandra. Men antag för ett ögonblick att två olika polismakter ägnade sig åt att patrullera samma område (och låt oss, för att göra det realistiskt, anta att det är ett förortsområde typ Fittja), och att somliga av de boende är kunder hos den ena polisen, andra hos den andra. Vilken av de här båda polisstyrkorna är berättigad att ingripa och arrestera folk när det utbryter bråk eller knivslagsmål? En sådan situation kan endast leda till krig mellan de båda polismakterna – och det kriget kan bara ta slut när någon av dem vinner en slutgiltig seger över den andra och upprättar ett monopol på polisvåldet i området. Detta skulle återställa freden.

Anarkokapitalisternas idé att domstolar skulle kunna konkurrera med varandra har jag tagit upp förr (i "pappersnattväktaren", årg. 3, nr 6, februari 2000), men det är väl så gott att jag upprepar mig. Om två personer som befinner sig i en rättstvist med varandra är kunder hos olika domstolar, vilken domstol ska ta upp målet? I ett sådant fall måste en högre instans ingripa och avgöra den saken, men om de båda domstolarna också har varsin högre instans (och dessa i sin tur varsin ännu högre, etc. ad infinitum), skulle saken aldrig kunna avgöras. Om det å andra sidan finns en högsta instans som alla är beredda att rätta sig efter, då skulle det inte längre finnas någon konkurrens och vi skulle vara tillbaka vid en monopolistisk stat. Och ändå var det just en monopolistisk stat vi inte skulle ha.

Och med vad skulle de konkurrerande domstolarna konkurrera? Ett sätt skulle vara olika straffsatser: vissa domstolar skulle utdöma strängare straff, andra mildare. Antag t.ex. att en av de konkurrerande domstolarna utdömer dödsstraff för mord, en annan livstid på vatten och bröd, en tredje livstid med tillgång till radio, TV och dator (så att mördaren kan gå ut på nätet och försvara sitt mord), en fjärde några års fängelse med täta oövervakade permissioner, och en femte slutligen en reprimand och en uppmaning av typen "gå, och mörda icke hädanefter". Vilken av dessa domstolar ska döma i en mordsak? Mordoffrets anhöriga skulle säkert insistera på någon av de tre strängare av dessa domstolar, medan mördaren och hans kompisar skulle föredra någon av de båda mildare. Så vem bestämmer i ett sådant fall?

Vad flera "konkurrerande försvarsmakter" skulle innebära i praktiken får ni använda er egen fantasi till att klura ut. (Uppriktigt sagt har jag svårt att alls konkretisera idén. Men vi vet ju hur svårt det är att få till stånd en koalition mellan stater för att bekämpa t.ex. al-Qaida eller Saddam Hussein. Det skulle knappast bli lättare, om det dessutom fanns flera olika krigsherrar inom varje nation.)


Låt mig sammanfatta. Det anarkokapitalistiska argumentet mot nattväktarstaten utgår stillatigande, som om det vore en självklarhet, från att nattväktarstatens våldsmonopol är ett monopol på angreppsvåld (alternativt från att en sådan distinktion som "angreppsvåld vs. försvarsvåld" inte låter sig göras). Men jag har visat att det är ett monopol på försvarsvåld, och att dess rätt att ta till försvarsvåld är en rätt som vi delegerat till den.

(Parentetiskt kan man kanske käbbla om ifall detta verkligen ska kallas "monopol". Som jag påpekat betyder vår delegering inte att vi avhänder oss rätten att själva försvara oss i nödvärn. Nattväktarstaten kan i ett sådant fall bara fordra att vi bevisar att vi handlade i självförsvar.)

Men det finns mer att säga. Observera att det här argumentet inte handlar om rätten att göra uppror mot en förtryckarregim, att störta den och ersätta den med en bättre regim (så som amerikanerna gjorde med engelsmännen i slutet av 1700-talet). Argumentet riktar sig specifikt mot en stat som i varje rationell bemärkelse är perfekt, eller så nära perfektion en stat gärna kan komma. Det är mot en sådan stat anarkokapitalisterna hävdar sin "rätt att göra uppror".

Här vill jag vara tjatig och upprepa något jag sagt förr: vi är idag ytterst långt ifrån en perfekt nattväktarstat. Att ta sig dit är en gigantisk uppgift som kommer att ta generationer i anspråk. Det första som fordras är en långsiktig upplysningskampanj som vi fortfarande – 45 år efter det att Atlas Shrugged publicerades, 53 år efter det att Human Action publicerades, och 312 år efter det att Second Treatise of Government publicerades – befinner oss i allra första början av. Var och en som försökt debattera "nattväktarfilosofins" elementa vet hur svårt det är att få människor att fatta ens det mest rudimentära och vilken våt filt av marxistiskt och/eller kantianskt inspirerade idéer man har att tränga igenom. Det är fortfarande så att man tar ett litet glädjeskutt varje gång man upptäcker att någon ung människa tagit till sig något av Rand, Mises eller Reisman; det är inte direkt någon massrörelse. Men även om det vore en massrörelse – om det vore objektivister som satt på filosofiprofessurerna och "austro-klassiker" på ekonomiprofessurerna, om ett verkligt "extremliberalt" parti skulle ta sig över 4%-spärren, och om det dödliga hotet från ett medeltida prästvälde försett med moderna förstörelsevapen vore undanröjt – är det ändå inte gjort i en handvändning att montera ned vår förvuxna välfärdsstat med alla dess institutioner och att genomföra alla de reformer som måste genomföras. Ayn Rand har sagt att befrielseprocessen kommer att gå snabbare än förslavningsprocessen; men det betyder inte att den kommer att ske över en natt.

Men vad har "anarkokapitalisterna" att tillföra här? Endast en sak: när nattväktarstaten väl är införd, efter långa och ihärdiga mödor, då ska vi göra allt vi kan för att avveckla den igen såfort som möjligt!


Medan jag ändå är inne på ämnet finns det ytterligare ett par aspekter att ta upp. Och återigen är det en upprepning av vad jag sagt förr, men det finns ju nytillkomna läsare.

Premissen "nattväktarstat" och premissen "statslöshet" är förstås oförenliga premisser. Om objektivister har premissen "nattväktarstat", var hittar då vi objektivister våra naturliga vänner och bundsförvanter? Bland dem som åtminstone i stort delar denna premiss, d.v.s. bland sådana tänkare som lite löst kan betecknas som "klassiska liberaler". Men om ens premiss är "statslöshet", då måste man finna sina naturliga vänner och bundsförvanter bland andra anarkister. Men bör därför förvänta sig att "anarkokapitalister" finner mer gemensamt med andra anarkister än med oss. Det gemensamma för "högeranarkism" och "vänsteranarkism" är ju faktiskt anarkism.

Men det är värre än så. Vilken premiss man ansluter sig till är bestämmande för hur man bedömer existerande stater. Som objektivister är vi minsann inga vänner av nutidens förvuxna "välfärds"stat. Men vi kan åtminstone se att det är en väsentlig skillnad mellan en blandekonomisk "välfärds"stat och en totalitär diktatur. Anarkister är ur stånd till detta. Om staten som sådan ("qua stat") är ond, då blir skillnaden mellan "välfärds"stat och diktatur till en ytterst obetydlig gradskillnad. "Stat som stat!"

Men det är än värre än så. Om ens uttalade mål är att staten på sikt ska helt försvinna, då finner man sin naturliga vän och bundsförvant hos en ideologi som har samma mål. Och vilken ideologi är det? Rätt gissat: marxismen. Den totalitära diktatur marxister alltid upprättar när de får makten är (i varje fall i teorin) inte deras slutmål: målet är att staten ska vittra sönder.

Och det här är sannerligen inte något "rationalistiskt spånande" från min sida. Anarkokapitalismens främste teoretiker, Murray Rothbard, säger detta helt öppet – och leds av detta till en så horribel uppfattning som att det forna Sovjetunionen var en fredsälskande makt som enbart rustade sig till tänderna i självförsvar, och att den krigiska makten under kalla krigets tid var USA. (Jag tar upp detta i detalj och med beläggande citat i den gamla OS-bilagan "’Debatt’ i Contra", så det vore en överloppsgärning att upprepa beläggen här.)(3)

Och vart detta leder ser vi också idag, i inställningen till terroristhotet. Om ni läser vad objektivister skriver (inte bara jag, och ni kan kolla på ARI Media Link och Capitalism Magazine), så ser ni att vår kritik mot USA i denna sak alltid handlar om att USA gör för litet för att slå ner terrorismen; USA "schackrar med världsopinionen" innan man företar sig någonting alls, och USA sviker sin verkliga bundsförvant, Israel, i varje avgörande läge. Men "anarkokapitalister" och "anarkokapitalistiskt" influerade libertarianer anklagar i stället USA för att göra för mycket; de förespråkar pacifism (d.v.s. total undfallenhet). I det avseendet är de inte ett dugg bättre än våra egna "talibankramare", Göran Greider, Jan Guillou och allt vad de heter.

Ett exempel: Llewellyn Rockwell är (i likhet med Murray Rothbard, som säkert också är hans läromästare) som ekonom en "sund österrikare" (jag läste nyligen en förträfflig uppsats av hans hand om guldmyntfoten), men hans egen hemsida ägnar sig helt åt att ge USA skulden för terrorismen och åt idén att USA ska falla undan och inte röra ett finger för att få stopp på den. En annan skribent, Joseph R. Stromberg, skriver i en uppsats att USA:s politik gentemot terroriststaterna (som ju faktiskt karaktäriseras av att man i evighet ber FN och världsopinionen om tillstånd, innan man rör ett finger) är ett utslag av – imperialism. (Den här uppsatsen stod att läsa på www.mises.org, som man ju inte skulle vilja misstänka för att vara en kommunistisk propagandacentral. Och vad världen idag behöver är faktiskt mer "USA-imperialism", inte mindre.)

Och allt detta för att USA är en stat (vilket al-Qaida kanske inte är, bara ett "privat skyddsbolag" för ett stort antal muslimers privata irrationalism).


Observera ett annat stycke "ren logik". Sann liberalism eller laissez-faire betyder "frihet från statsingripanden i näringslivet" (jag lärde mig förresten detta i realskolan, från en historielärare som var aktiv kommunist – det var kanske tur för mig att jag inte hade en folkpartistisk historielärare som kanske skulle ha undertryckt detta "brutala" budskap). Med Ayn Rands ord ska staten vara skild från ekonomin på samma sätt och av samma skäl som staten ska vara skild från kyrkan. Den här principen kan förstås utvidgas: staten ska inte lägga sig i opinionsbildningen; stat och skola ska vara skilda åt; för att inte tala om att staten ska vara skild från kärlekslivet och inte lägga sig i vem som älskar med vem (eller hur de älskar med varandra), och endast ingripa mot våldtäkter och andra uppenbara rättighetskränkningar. (Det går säkert att utvidga listan med fler exempel; principen är hur som helst densamma: det finns en klar gräns mellan vad staten ska göra och vad den inte ska göra.)

Men den anarkistiska principen är att staten ska vara skild från staten. Staten ska inte ha med sina egna rättmätiga funktioner att göra – den ska inte tillhandahålla de tjänster den är till för: polis, försvar, domstolar. Men detta är tjänster som vi människor faktiskt har behov av, och om staten upphör att tillhandahålla dem, kommer någon annan att göra det i stället – vilket för all del är precis vad "anarkokapitalisterna" applåderar.

När jag för några år sedan skrev en kort och koncis principförklaring för Nattväktaren var jag noga med att stoppa in orden "varken mer eller mindre" efter "staten ska sköta sin rättmätiga funktion – att skydda individens rättigheter". Om en stat gör mer än så, är det ett steg mot totalitarism; om den gör mindre än så, är det ett steg mot anarki. Och den avgörande invändningen mot den sorts stat vi har idag (i Sverige och i Västerlandet i stort) är att den gör både mer och mindre. Den håvar in våra pengar för att använda dem till diverse "välfärds"projekt (inbegripet då sådana saker som att skänka dem till PLO), samtidigt som den eftersätter elementära rättsskyddsfunktioner. Polisen är underbemannad och saknar ofta tid och möjlighet att utreda inbrott, för att ta ett exempel. Eller ta ett värre exempel: misshandlade kvinnor som lever under ständigt hot att bli misshandlade igen (ofta till döds) tvingas leva på flykt under "skyddad identitet", bara för att vårt "milda och toleranta" rättsväsende inte kan hålla deras plågoandar inspärrade. (Mildhet och tolerans mot bödlar innebär raka motsatsen för deras offer, men en sådan enkel sanning förefaller oändligt svår att få att gå hem.)

Och det här är alltså inte längre bara "ren logik": det är den verklighet vi lever i. Vi lever i en osalig blandning av totalitarism och anarki.

Jag ska ge ett litet konkret exempel, därför att det fastnat i mitt minne. Jag såg för några år sedan ett TV-reportage om kriminella MC-gäng. Som ni vet är rån ett gissel i vårt samhälle för postkontor, bensinstationer, snabbköp, för var och en som innehar en butik. I det här reportaget berättades att snabbköpet i Hasslarp (där Hell’s Angels har sitt högkvarter) aldrig blir utsatt för rån. Det är naturligtvis väldigt skönt för personalen i just det snabbköpet, men betänk implikationen: rånare är räddare för Hell’s Angels än vad de är för polisen! Får den här utvecklingen fortsätta, är vi på väg mot ett samhälle där tryggheten till liv och lem ska upprätthållas av konkurrerande MC-gäng! (Jag har tagit upp det här förr: se artikeln "Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv" i Nattväktaren årg. 1 nr 7.)


Den här uppsatsen är redan längre än jag från början avsett, men jag tyckte det vore bra att ha huvudargumenten samlade på ett ställe. Jag skulle vilja avsluta med ett citat som jag gillar. En verklig nattväktarstat skulle vara en stat som vi alls inte märker mycket av, utom i de fall då vi verkligen behöver dess tjänster. Så här är citatet, och det kommer från den inte helt obekante tyske skalden Friedrich von Schiller, i översättning av Johannes Edfelt:

"Hur igenkänns den bästa staten?" Precis som den bästa
kvinnan, min vän: om de två talar man inte alls.

Ett bra och koncist svar på det anarkokapitalistiska huvudargumentet ges också av Harry Binswanger i en uppsats som numera finns tillgänglig på nätet under titeln Anarchism Vs. Objectivism. (Jag översatte en gång denna uppsats för Objektivistisk skriftserie under titeln "Statens tvångsmonopol", men den är slut på mitt lager - möjligen kan den beställas från Henrik Unné.)

En annan uppsats jag kan rekommendera har skrivits av en ung svensk objektivist vid namn Andreas Agorander; den finns på hans hemsida.

Pamfletten "’Debatt' i Contra" kan också beställas från mig för 10 kr så länge lagret räcker (jag har bara 2 ex. kvar). Men mina egna viktigaste bidrag till den pamfletten har jag sedermera lagt ut på nätet: Är "Frihets"fronten anarkististisk? och "Debatt" i Contra. (Den skriftliga verionen innehåller också bidrag av Filip Björner och Henrik Unné.)


Fotnoter:

1) Att ämnet diskuterades vet jag med säkerhet. George Reisman berättar i förordet till Capitalism att när Rothbard efter en konflikt inte längre besökte Ayn Rand var det han själv som tog över Rothbards roll och försökte försvara idén om "konkurrerande stater". Skillnaden är bara att Reisman rätt snart övergav den positionen.

2) Ett mera realistiskt exempel - som Andreas Agorander använder i sin uppsats - är detta: Israel av idag är förvisso långt ifrån någon nattväktarstat, men antag att det vore det och att situationen i övrigt var densamma med en hel fientlig arabvärld inpå knutarna, ivrigt påhejade av Förenta Nationerna och med USA som en synnerligen halvhjärtad bundsförvant: försvarsbudgeten skulle fortfarande sluka en stor del av Israels bruttonationalprodukt.

3) Jag älskar Murray Rothbard som ekonom och hatar honom som politisk tänkare. Och om detta låter schizofrent, så ligger schizofrenin allt hos Rothbard, inte hos mig.


Post scriptum november 2007: Jag skrev tidigare: "Men om människor en dag blir rationella nog att etablera en sådan stat [d.v.s. en nattväktarstat], då kommer de med största sannolikhet också att vara rationella nog att bibehålla en sådan stat." På det har jag fått en invändning som i all korthet lyder så här: "Vidare kan man ju ställa sig frågan, vad garanterar egentligen att staten är så bra på det den ska göra, och inte får för sig att expandera på nytt?"

Nu garderade jag mig visserligen med orden "med största sannolikhet"; men invändningen förtjänar ändå att tas på allvar. Nej, det kommer aldrig, ens i den bästa av möjliga världar, att finnas någon automatisk garanti för att staten inte expanderar på nytt. Så om vi någon gång i en avlägsen framtid skulle lyckas reducera staten till dess "nattväktarfunktioner", betyder det inte att vi bara kan slå oss till ro.

Benjamin Franklin sade eller skrev någon gång att vad som fordrades för att bevara den amerikanska konstitutionen var "evig vaksamhet" ("eternal vigilance"). Och att den vaksamheten under den tid som förflutit sedan Franklins dagar inte varit den allra bästa - ja, det vet vi ju!

Ett vanligt anarkokapitalistiskt argument är ju också att staten är så korrupt att den inte låter sig reformeras överhuvudtaget - den som har makten kommer alltid att klänga sig fast vid den, och det går inte att ändra på. Och därför skulle det vara fåfänga drömmar att tro att en nattväktarstat alls går att införa. Och det här är faktiskt det enda anarkokapitalistiska argument jag sett som det finns ringaste anledning att ta på allvar. Det är bara det att om det vore sant, så kan vi lika gärna ge upp med en gång!

Anarkokapitalisternas egen "lösning" löser inte alls det här problemet. För deras "beskyddarorganisationer" är ingenting än konkurrerade små stater. Och om en stor stat inte låter sig reformeras, hur ska då en hel uppsjö små stater låta sig reformeras?

Så det är bara att bita samman och göra vad vi kan! Det kommer att bli jobbigt, och det kommer att ta lång tid. Men anarkokapitalisterna är alltså inga bundsförvanter i kampen. Vad vi andra än gör för att försöka få till stånd en nattväktarstat, så är anarkokapitalisterna ändå bara intresserade av en sak: att rasera allt vårt arbete!

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.