tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

"Liberalkonservatism": moderat samling eller extrem splittring?

Det följande är två artiklar jag skrev 1986 och senare skickade ut som bilaga till Objektivistisk skriftserie 1987. (Jag har gjort några smärre redigeringar, men inget som ändrar huvudinnehållet.) Att jag grävt fram dem nu beror på den debatt som följt i spåren av Moderata Samlingspartiets katastrofval. I ett par Brännpunktsartiklar i SvD (27-28.10.02) menar Christian Gergils (initiativtagaren till "Fria Listan") att moderaterna borde splittras och dess "sanna liberaler" bilda ett utbrytarparti; och i en replik 31.10.02 menar Tove Lifvendahl bl.a. att "tesen att liberalism och konservatism inte låter sig förenas i ett och samma parti har sina teoretiska poänger, men politik är inte ett statsvetenskapligt seminarium". Hon menar också att man kan vara "för både kapitalism och socialt ansvar" [utövat med skattebetalarnas pengar?], "både individuellt självförverkligande och starka familjer" [som om någon någonsin sagt att individualism leder till svaga familjer eller att endast kollektivistiska familjer är starka], "både EU och kungahus" [och varför i fridens namn inte varken eller?], "både vetenskap och religion" [varje kommentar från min sida skulle vara otryckbar]. Om det jag skriver nedan inte demonstrerar något annat, bör det i varje fall demonstrera att denna debatt inte är ny.

Det första inlägget tillställdes SvD:s Brännpunkt:

I slutet av år 1985 deltog jag som observatör vid Fria Moderata Studentförbundets årsmöte. En incident från detta möte har etsat sig fast i mitt minne.

Delegaterna från konservativa Heimdal i Uppsala anklagade sin egen representant i förbundets presidium för att vara en vindflöjel och för att ha svikit sitt mandat genom att i ett antal frågor ha tagit en alltför nyliberal ställning. Representanten ifråga visade sig sangviniskt oberörd av denna kritik och fällde repliken: "Men inser ni inte att det inte är jag som ändrat uppfattning utan socialkonservatismen som fått ett mänskligare ansikte?"

Min spontana första reaktion var att karln måste vara knäpp som kunde påstå något sådant. Så småningom gick det upp för mig att karln inte var knäppare än någon annan, och att repliken i själva verket var ett slags internt skämt och avsett att uppfattas som sådant.

Det är ändå ett rätt underligt skämt. Poängen i det är att det är fullkomligt poänglöst. Man skrattar åt det för att slippa gråta över de avgrunder det blottar.

Samma skämt och samma avgrund återuppstår nu i Mats Johanssons replik på Brännpunkt 23 juli 1986. Att diskutera "nyliberalism" kontra "socialkonservatism" är att uppehålla sig vid "etiketter". Och det var för att "skoja" med denna "begreppsförvirring" som Johansson i ett tidigare inlägg kallade sig "kulturinriktad socialkonservativ nyliberal". Han begär inte att ironin ska gå fram till alla.

Den gick förvisso inte fram till mig. Den framstod som en galenskap första gången jag läste den, och den framstår som ännu galnare nu när jag vet att det var "skoj".

Samma tanke, eller brist på tanke, presenteras i det andra inlägget på Brännpunkt samma dag, signerat Carl Elfgren, men utan anspråk på att vara ironisk eller lustig. Socialkonservatism och nyliberalism är "betydelselösa etiketter", och användandet av dem är ett exempel på "begreppens makt över tanken".

Betänk nu att begrepp är det mänskliga tänkandets grundverktyg, och att tänkande utan begrepp inte förtjänar namnet tänkande alls utan snarare utgör en psykotisk manifestation.

Men vad som splittrar Moderata Samlingspartiet är tydligen varje försök att föra en debatt i termer av tydliga, klart åtskilda begrepp. "Moderat samling" innebär att suspendera klara gränsdragningar och ersätta dem med luddiga paroller, som alla luddigt tänkande kan samlas under. Att tänka klart och att definiera sina termer är "extremt" och "splittrande".

Och tacka valfri potentat för det! Hela det stora skämt som rullar fram på den politiska arenan under namnet "Moderata Samlingspartiet" bygger på en inneboende motsägelse som förr eller senare kommer att resultera i extrem splittring, hur mycket skilda debattörer än anstränger sig att försöka släta över motsättningen.

Liberalism och konservatism har i grunden ingenting gemensamt.

Vad som gör "nyliberalismen" till en dårskap och en styggelse är att nyliberalismen är en naturrättslig ideologi. Den ser människans rättigheter som grundade i människans natur, inte i "tradition" eller "hävd".

Ingen konservativ kan acceptera denna syn på människans rättigheter, och därför är äktenskapet mellan "socialkonservatism" och "nyliberalism" dömt att leda till skilsmässa och uppslitande vårdnadstvister.

Den naturrättsliga synen lanserades i stor skala på 1700-talet av ideologer som Thomas Paine m.fl. De angrep hävdvunna institutioner som monarki, aristokrati, prästvälde m.m., därför att de såg dessa institutioner som artificiella och i sista hand grundade på brutalt våld och förtryck (bäst sammanfattat i Paines envisa upprepande av truismen att Vilhelm Erövraren var en erövrare).

Det svar som gavs av konservatismens obestridde lärofader, Edmund Burke, var att det var tvärtom. Visst har människan rättigheter, menade Burke, nämligen de rättigheter som hävden och samhällsställningen gett henne. Dessa rättigheter var naturliga, men de rättigheter hon hade blott och bart genom att vara människa var artificiella. (Se Tankar om franska revolutionen.)

Samma fientlighet mot naturrättsligt tänkande möter oss hos en av den svenska konservatismens fäder, Hans Järta. Hans "Svar på Allmänna Journalens anmärkningar" i Odalmannen 1824 är ett enda långt förlöjligande av naturrätten. Kärnpunkten i hans kritik är att den ende konsekvente naturrättslige tänkaren var Thomas Hobbes, och att alla senare varianter är urvattnade och "humaniserade" i ett försök att släta ut den fundamentala omänskligheten i budskapet.

Denna tradition är ännu levande i svensk konservatism, även om ingen idag besitter Hans Järtas stilistiska förmåga och tankeskärpa. Försök t.ex. övertyga en moderat riksdagsman om att äganderätten har naturrättslig grund! (Jag har försökt, och det var en frustrerande upplevelse.) Visst inte, äganderätten grundar sig på rofferi, och statens uppgift är att ge rofferiet legaliserade former.

Det finns, kort sagt, ingen väsentlig skillnad mellan konservativ syn på naturrätten och kommunistisk.

Summa summarum: hela idén om en "harmonisk syntes" mellan konservatism och liberalism är i grunden förfelad och kan fortleva endast genom konsekvent tillämpande av intellektuell ohederlighet.

Eftersom Moderata Samlingspartiet av historiska skäl inte gärna kan acceptera nyliberalismen med hull och hår, finns det bara ett realistiskt alternativ: att avvisa den med hull och hår och återgå till en hederlig form av konservatism, obefläckad av alla radikala frihetsbudskap. Vad har partiet att förlora? Några väljare kanske, men de väljare som räknas (sådana som jag) har ändå redan övergett partiet. Det har något mycket mera värdefullt att vinna: sin heder.

23 juli 1986
Per-Olof Samuelsson

Som man kunde vänta, hade Brännpunkt ingen möjlighet att bereda plats för detta inlägg.

Ett längre inlägg på samma tema tillställdes något senare Svensk Linje:

Sedan valet 1985, och i synnerhet nu i sommar på SvD:s "Brännpunkt", har det förts en rätt tröttsam debatt om Moderata Samlingspartiets ideologiska fundament. Tröttsam, därför att ingen debattör har kommit ens i närheten av dispytens kärna.

En av de debatterande falangerna, representerad av Nils Karlsson m.fl., driver en alldeles bestämd tes: att moderaterna under Ulf Adelsohn fått en alldeles för radikalt "nyliberal" framtoning, och att detta skrämt bort väljarna. Från radikalt nyliberalt håll har mycket litet sagts för att bemöta denna kritik. De som gått i svaromål har (med något enstaka undantag) gjort allt de kunnat för att släta över motsättningen mellan "socialkonservatism" och "nyliberalism". Det mest typiska (och intellektuellt sämsta) gensvaret har varit att avfärda hela konflikten som en dispyt om "meningslösa etiketter" utan betydelse för den praktiska politiken. (Se debattinlägg av Carl Elfgren och Mats Johansson, båda i SvD 23.7.86.)

Hela denna debatt är skärande falsk. Till att börja med är inte "socialkonservatism" och "nyliberalism" en fråga om "framtoning"; det rör sig om en djup ideologisk skiljelinje. Och de debattörer som försöker skyla över klyftan dem emellan tror uppenbarligen att grundläggande ideologier har samma funktion som partiledarnas sminkning inför ett framträdande i TV-rutan.

För det andra är det ett sorgligt faktum som måste få värka ut att nyliberalismen numera är helt död inom Moderata Samlingspartiet. Och den dog inte i valet 1985. Olof Palmes och Sten Anderssons "glänsande seger" över "den råa och brutala nyliberalismen" utkämpades och vanns inom Moderata Samlingspartiet. Inför valet 1985 var den förvandlad till ett tomt skal.

Man kan naturligtvis fråga sig varför partiet behåller det nyliberala skalet, om det ändå inte har någon mening utan bara rasslar i vinden. Men partistrategerna är inte helt omedvetna om dess propagandistiska värde. Det har inte undgått dem att den milda nyliberala fläkt som livade partiet under Bohmanåren ledde till exempellösa framgångar i väljarsiffrorna över en lång tidsperiod. De vet naturligtvis också att samma fläkt, om den får växa till bris, skulle sopa undan partiets konservativa fundament. I denna prekära situation har partiet valt att acceptera en smula av den nyliberala glöden och samtidigt svepa in den i konservatismens våta filt. Men väljarna är inte dummare än att de varseblir att frihetsglöden håller på att falna, och så går det som det går.

Väljarsiffror är nu inte allt här i världen. Praktisk politik är ändå inget annat än slutpunkten på en lång filosofisk utveckling. Men det är ändå obehagligt att se ideologiska frågor behandlade på ett så ytligt och framför allt så osannfärdigt sätt som ofta sker och som skett i denna debatt.

Samma utveckling kan ses inom Studentförbundet och i Svensk Linje. För några år sedan förekom det en medveten kamp i dessa spalter för en relativt radikal nyliberalism. Kampen gick någon enstaka gång till vissa "anarko-kapitalistiska" överdrifter, men inte ofta och inte mer än vad som kunde tas som utslag av ungdomligt oförstånd och korrigeras med lämpliga lämpor.

SvL var på den tiden medveten om klyftan mellan liberalism och konservatism och valde att bekämpa konservatismen. Se t.ex. ledaren "Front mot knökhögern" i SvL 4/1980.

[För de fåkunniga vill jag inflicka att "knök" är ett gängse slanguttryck för "konservativ". Uttryckets ursprung är okänt; förmodligen är det onomatopoetiskt.]

Men nyliberalismen skulle gå samma öde till mötes i SvL som i moderpartiet - en kärvänlig omfamning från knökar utrustade med en våt filt.

[Jag utelämnar här ett avsnitt med rent personliga klagomål.] (1)

Svensk Linjes nuvarande linje är att det existerar en "liberalkonservativ" tradition, och att denna ska väckas till liv igen. Det första tecknet på detta var en artikel av Emil Uddhammar i SvL 1-2/84, som gick ut på att F.A. Hayek minsann var lika mycket konservativ som liberal och en värdig arvtagare till Edmund Burke, och följaktligen inte borde användas som ett liberalt slagträ. (Hur sant detta är lämnar jag därhän; min poäng är en annan och kommer snart att uppenbara sig.)

Sedan kommer en programartikel i SvL 1/86 om denna tradition, med uppräknande av en del namn ur den, inkluderande bl.a. Erik Gustaf Geijer, den mognade Heidenstam och John Landqvist. (Jag måste säga att jag studsade inför det sista namnet, eftersom Landqvist under 30-talet utvecklades i synnerligen anti-liberal riktning och ett tag flirtade öppet med nazismen. Lite större kräsenhet i valet av hjältar borde man kunna fordra!)

Min poäng är att eld och vatten inte trivs tillsammans, och lika litet kan konservatism och liberalism göra det.

Jag hoppas mina läsare är medvetna om att jag är starkt kritisk till mycket av det som kallas "nyliberalism". Jag har inte mycket till övers för den mentalitet som betraktar Leif Hagens porrbutik som en stor och fundamental frihetsfråga.

Men den stridsyxan kan få vila ett tag. Vad som gör nyliberalismen till en "dårskap och styggelse" i dagens värld är nämligen något helt annat. Nyliberalismen är en naturrättslig ideologi. Därmed menas att människan har vissa oförytterliga rättigheter blott och bart därför att hon är människa, i kraft av sin natur.

Den naturrättsliga synen är naturligtvis mycket gammal. Den formulerades först av det antika Greklands stoiker. Men det var under upplysningstiden som den blev en kraft att räkna med i samhället. Ideologer från John Locke fram till Thomas Paine angrep hävdvunna institutioner som monarki, aristokrati, prästvälde, m.m., därför att de såg dessa institutioner som artificiella - som stridande mot naturen - och i sista hand grundade på brutalt våld och förtryck. Det mest talande uttrycket för deras syn är kanske Paines envisa upprepande av truismen att Vilhelm Erövraren var en erövrare. (Med poängen att den engelska monarkins stolta traditioner går tillbaka till ett brutalt men lyckat överfall.)

Men denna syn på människans rättigheter är omöjlig för en konservativ att acceptera. Och varför? Därför att den gör det omöjligt att acceptera traditionen blott och bart för att den är en tradition. Den gör det nödvändigt att bedöma varje enskild tradition på dess egna meriter och att applicera en måttstock som inte är hämtad från traditionen själv.

Den "liberalkonservativa" traditionen är en tradition av intellektuell kamp mellan liberalism och konservatism. Ett allmänt bekant råkurr inom denna kamptradition utspelade sig i början av 1790-talet mellan Thomas Paine (Människans rättigheter) och Edmund Burke (Tankar om franska revolutionen). Och det är intressant att notera hur Burke bemöter nymodigheten att människan har oförytterliga rättigheter.

Burke vill visst inte förneka människans verkliga rättigheter. Långt därifrån! Hans invändning är att dessa rättigheter, så snart de hotar den bestående ordningen, är alltför abstrakta. I verkliga livet, nedanför abstraktionernas himmel, är inget så enkelt. Den abstrakta rätten bryts som i ett prisma och blir mångfaldig, mister sin perfektion, förvandlas till en kompromiss mellan stridiga rättigheter och måste avgöras enligt konventionen, d.v.s. av traditionen, av hävden.

Noteras bör också att Burke betraktar samhället som en delikat och ömtålig mekanism, som resultatet av alla tidigare generationers samlade erfarenhet, och motsätter sig den "abstrakta" naturrättsliga principen därför att den tjänar till att riva upp denna vävnad som så många har vävt på så länge. Detta bildspråk har en avgörande brist. Varför är väven så lätt att riva sönder, om den har vävts så länge? Alla Burkes tirader mot franska revolutionen har sina goda dagspolitiska poänger, men de blir meningslösa om man ställer den enkla frågan: om allt var så bra i l'ancien régime som Burke utmålar det, hur kunde revolutionen överhuvudtaget bryta ut? Och mer apropos i det här sammanhanget: hur kan ett samhälle, uppbyggt av så många generationers samlade visdom och erfarenhet, hota att störta samman bara därför att någon uttalar en princip? (Detta sista var kontentan av Paines svar i Människans rättigheter.)

Om ett studium av Burke och Paine inte räcker till för att visa att naturrättsligt tänkande är anatema för konservatismen, vill jag rekommendera ett detaljstudium av svensk idéhistoria, nämligen av Hans Järtas tidskrift Odalmannen, utgiven 1823-24. Hela tidskriften är värd att studeras, liksom det svar som skrevs av P.A. Wallmark och publicerade i Allmänna Journalen hösten 1823. Men intressantast i det här sammanhanget är Järtas svar på Wallmarks kritik i sista numret av Odalmannen. Det upptas till stor del av en förödande polemik mot den naturrättsliga synen och speciellt idén att staten uppkommit genom ett fördrag till ömsesidigt beskydd.

Kärnpunkten i Järtas kritik är att den ende verkligt konsekvente naturrättslige teoretikern var Thomas Hobbes. Alla senare varianter, från John Locke och framåt, har varit urvattnade och "humaniserade" i ett försök att skyla över den fundamentala omänskligheten i budskapet.

Det här är knappast platsen att reda ut skillnaden mellan Hobbes och Locke, men jag tror kärnpunkten är denna: Hobbes såg människans tillvaro i samhället som ett "allas krig mot alla" och tillerkände människan i "naturtillståndet" (d.v.s. före statens uppkomst) en rätt att göra precis vad som helst mot sina medmänniskor, så länge det gagnar ens "självbevarelse". Vad som händer i och med statens uppkomst är att denna vidsträckta rätt hel och hållen överlämnas till suveränen (och att vi människor bör göra detta, därför att det är vår enda chans till fred).

Lockes "urvattning" av Hobbes skulle bestå i att han inte har en fullt lika negativ syn på människan. Krigstillståndet mellan människor är en möjlighet, men det är inte uttömmande och inte nödvändigtvis vårt "naturliga" tillstånd. Staten uppkommer även enligt Locke för att garantera oss fred, men den kan omöjligen fordra samma absoluta underkastelse som Hobbes fordrar. Dessutom hade Locke en betydligt mer nyanserad och strukturerad syn på människans rättigheter i naturtillståndet än vad Hobbes hade. För Hobbes existerade en enda princip, "självbevarelse"; Locke var mig veterligt den förste som präglade uttrycket "liv, frihet och egendom". (Om detta är "urvattning", gör det mesta av det!) (2)

John Lockes främsta bidrag till idéutvecklingen är enligt min mening hans grundläggning av rätten till privategendom. Men för denna har Järta inget annat än förakt till övers. Allt som luktar "vinningslystnad" eller "krämarmentalitet" är för Järta ett svek mot de högre värdena. Också i det avseendet är han typisk för konservativ tradition.

Järta polemiserade inte utifrån okunnighet. Hobbes och Locke är långtifrån de enda teoretiker han tar upp till behandling. Tvärtom ger han en gedigen repetitionskurs i tidens idéer. Dessutom skriver han briljant och underhållande och ger argument som tvingar även en motståndare till eftertanke.

Någon positiv teori är däremot svår att upptäcka hos honom. Det bästa han kommer med i den vägen är några antydningar om att att staten har gudomligt ursprung.

Men poängen är naturligtvis återigen att den "liberalkonservativa" tradition som SvL vill väcka till liv helt enkelt inte existerar. Konservatism och liberalism har alltid varit som hund och katt. Försöket att åstadkomma en fusion dem emellan är dömt att misslyckas. De bygger på oförenliga premisser.

Bakom politiska meningsskiljaktigheter ligger självfallet värdeteoretiska skiljaktigheter. Och försöket att förena konservatism och liberalism är lika futilt här som inom politiken.

Liberalismen har sina rötter i Upplysningen, i dess sekulariserade, inomvärldsliga filosofi, medan konservatismen har starka religiösa rötter som inte låter sig dras upp. Men för att inte starta ett gräl om Guds existens (som faller utom ramen för denna artikel) ska jag ta upp en vanlig konservativ anklagelse mot liberalismen: anklagelsen för värderelativism.

Det är ett sorgligt faktum att vårt samhälle idag är berövat alla sina värden. Man möter dagligen utslag av idén att värden och värderingar bara är subjektiva hugskott, skilda från kalla fakta, saker som man inte ska tvista om eller försöka argumentera eller tänka rationellt över, utan bara blint "engagera" sig för.

Eftersom jag är objektivist anser jag självfallet att värdeomdömen är strikt objektiva [i den mån de är rationella förstås, men ska det behöva sägas?] och gör ingen kunskapsteoretisk skillnad mellan utsagorna "Det finns avgörande skillnader mellan konservatism och liberalism" och "det är omoraliskt att evadera dessa skillnader och låtsas som om de inte finns". Så "värderelativistisk" är jag!

Men vad är den konservativa lösningen på vårt samhälles värderelativism och värdenihilism? Något de kallar "djupare andliga behov" (djupare än att tjäna pengar och gå på fredagshippoteket, kan man förmoda). Något de kallar "värdekonservatism". Vad denna konkret innebär har jag aldrig lyckats komma underfund med, men själva termen tycks antyda att de fasta värdena står att finna i traditionen, att vi ska konservera de värden vi faktiskt råkar omfatta, oavsett varför vi omfattar dem.

Men tänk efter en smula, alla ni som snackar så stort om de stora värdena! Vad är en sådan konservatism, annat än den krassaste relativism? Värdena har bevarats i traditionen, så låt oss bevara dem vidare. Varför? Traditionen vet bäst. (Det är en relativism av precis samma art som vi nyss mötte hos Edmund Burke, i hans syn på naturrätten. Det som filtrerats genom traditionen är ett värde, därför att det filtrerats genom traditionen. Vi har mött samma relativism hos Järta. Samhället är som det är, därför att Gud skapade det så.)

Tar man värden på allvar, nöjer man sig inte med detta.

"Liberalkonservatismen" är ett monster med två huvuden som kommer att äta upp varandra, och frågan är bara vem som har de starkaste tänderna.

Vad gör vi då? Jag tvekar att svara på frågan, för vad jag än säger kommer folk att bli lessna. Knökarna är lessna redan, för jag har visat att deras försök att muta in liberalismen är bedrägligt. Men de liberala inom Studentförbundet har anledning att vara lessna, de också, för om jag har rätt har de ingen chans att erövra vare sig moderpartiet eller Studentförbundet. Konservatism är och förblir moderaternas grundpremiss, och liberalismen kan aldrig bli annat än garnityr för att fånga upp den frihetslängtan som ändå existerar bland vanligt folk. Men dessa liberaler har ingen annanstans att ta vägen. Folkpartiet är uppenbart uteslutet, och försöker de bilda ett eget parti, tas det snart över av Murray Rothbard, Walter Block eller deras svenska motsvarigheter (helt bortsett från de uppenbara praktiska problemen med att etablera ett nytt parti).

I dagens läge har jag faktiskt bara ett råd att ge: för kampen med öppna ögon!

24 september 1986
Per-Olof Samuelsson

På detta inlägg fick jag ett svar från SvL:s chefredaktör, som sade att "den [artikeln] kommer att läsas av såväl redaktion som av ansvarig utgivare, varefter vi beslutar hur vi ska förfara med den". Sedan dess har jag inte hört något vidare om saken. (Chefredaktör vid denna tid var Emil Uddhammar, som själv hörde till dem som ivrigast slog på trumman för "liberalkonservatismen". Så annat var knappast att vänta.)

Henrik Bejke, som fick en kopia av min artikel, uttryckte intresse för att publicera den i tidskriften Nyliberalen, som han var redaktionssekreterare för. Men han ville inte ha med slutstycket om att "bilda eget parti", med motiveringen att han och hans kompisar ändå inte hade några sådana planer. Jag misstänkte allt att vad han inte ville ha var någon polemik (ens i form av en kort gliring) mot "Murray Rothbards och Walter Blocks svenska motsvarigheter" (till vilka han själv hör). Hursomhelst så kom det strax därefter till en brytning mellan mig och "Bejkegänget", så det blev ingenting av.


1) Jag återger det i stället i form av en fotnot:

Under Folke Schötts chefredaktörskap (och tidigare) fick jag alltid mina inlägg publicerade omedelbart och i fullständigt skick. Min enda allvarliga fiende på SvL var Tryckfels-Nisse. Det var så bra att jag till sist nästan tyckte det var genant och misstänkte allvarlig brist på övrigt publicerbart material.

Jag skrev t.ex. utförliga recensioner av grundläggande verk som Mises Omnipotent Government och Leonard Peikoffs The Ominous Parallels, ja, t.o.m. strikt filosofiska arbeten som Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology och George Smiths Atheism: The Case Against God. Vilken nytta recensionerna gjorde är mig förborgat, men det mötte inga hinder att få dem publicerade.

Om jag numera skriver ett inlägg till SvL blir det antingen inte publicerat alls, eller också ligger det ett år innan det kommer i tryck, och när det kommer är det nedkortat och stilistiskt friserat av redaktionen. (T.ex. så avslutade jag min attack på Murray Rothbard i SvL 6/85 med en uppmaning att verka för total brytning med Sovjetunionen, vilken ströks för att lämna plats åt en snygg bild. Jag vet än idag inte om detta bara var redaktionell klåfingrighet eller ett tecken på att alltför rabiat Sovjetfientlighet är anatema i svensk press.)

Det kan inte gärna vara så att jag har blivit en så mycket sämre skribent på de senaste åren, och det kan inte gärna vara så att den nuvarande redaktionen har en så mycket säkrare stilkänsla än den förra, och det kan inte gärna vara så att SvL plötsligt har fått en uppsjö av kvalificerade medarbetare och drabbats av akut platsbrist. Det måste vara så att jag numera behöver en eldgaffel för att bränna hål på den våta filten.

Jag tar mig själv som exempel, därför att jag är den person jag bäst känner till. Andra har måhända liknande klagovisor att uppstämma.

2) När det gäller Hobbes finns det en viktig punkt som jag inte borde ha utelämnat, när jag ändå nämnde honom:

Hobbes erkände, som jag nämnde, bara en "naturlig" rättighet, rätten till självbevarelse: Men han definierar denna rätt på ett sätt som gör den självupphävande. Han hävdar att rätten är bokstavligt talat obegränsad.

Eftersom människans naturliga tillstånd ... är ett allas krig mot alla ... följer härav att i ett sådant tillstånd varje människa har rätt till varje objekt, även till en annans kropp. (Leviathan, kap. 14; min kursivering.)

M.a.o.: jag har total rätt att döda eller förslava dig; och du har total rätt att döda eller förslava mig. Det är inte att undra på att Hobbes sedan förordar det totala uppgivandet av denna "rätt" för syftet att garantera fred mellan människorna.

Denna doktrin är strängt taget ingen rättighetsdoktrin alls (och Hans Järta är ute i synnerligen ogjort väder när han gör Hobbes till den ende konsekvente naturrättsteoretikern).

Själva syftet med rättigheter är att möjliggöra fredlig samlevnad mellan människor i ett ordnat samhälle - att dra upp riktlinjerna för vad vi får och inte får göra i ett samhälle. En "rättighet" som ger alla lov att göra allt (och som sedan måste ges upp, så att ingen egentligen får göra något) är ingen rättighet. En rättighetsdoktrin måste göra gränserna klara och otvetydiga. Lockes "liv, frihet och egendom" (som objektivismen håller med om) uppfyller detta kriterium.

För att ta en analogi: trafiken på våra vägar regleras av en huvudregel (högertrafiken), och det är lätt att se att själva regeln är så formulerad att kollisioner i görligaste mån undviks. En huvudregel som säger att "var och en har lov att köra på vilken sida av vägen han vill" skulle självfallet inte fungera - och alternativet är inte: "ingen har rätt att köra på någon sida av vägen alls". Rättigheters ömsesidighet måste vara en logisk följd av rättigheterna själva, precis som trafiken flyter tack vare att vänster och höger är olika, beroende på vart vi vänder näsan.

Lockes "liv, frihet och egendom" kan med lätthet "förömsesidigas"; Hobbes "självbevarelse" kan det inte.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift