tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Gulfkriget i repris

Det kommande Irakkriget är en direkt följd av att det förra Irakkriget inte avslutades. USA och dess allierade vann en övertygande militär seger – som följdes av en komplett politisk kapitulation. Jag återger två gamla insändare; den första skrevs under uppladdningen inför Gulfkriget, den andra efter kapitulationen; därefter två nyskrivna insändare. Jag gör inte anspråk på att detta ska vara en heltäckande analys av situationen. Någon sådan är jag inte i stånd att ge, och även om jag vore det, skulle världens mäktige inte lyssna på mig.

(i)

Paralleller mellan Vietnam och Kuwait

År 1967 skrev Ayn Rand följande: "Det finns ingen vettig lösning på kriget i Vietnam; det är ett krig vi aldrig borde ha gått ut i. Att fortsätta det är meningslöst – att dra oss ur det skulle vara ytterligare en eftergift att lägga till vårt långa, skamliga register."

Parallellerna mellan Vietnam och Kuwait är uppenbara. Låt oss anta att något krig inte bryter ur; vad har då hundratusentals amerikanska soldater i arabiska öknen att göra? Eller anta att det bryter ut; då kommer tusentals av dessa soldater att dödas eller lemlästas – och för vad? För ett efterblivet schejkdömes skull, som av Allah utrustats med en begärlig råvara och av västerländsk teknologi med medlen att utvinna den.

Kan USA dra tillbaka sina trupper? Det skulle innebära total kapitulation för Saddam Hussein, med allt vad det skulle innebära.

Dubbelmoralen i USA:s agerande har påpekats av andra, men förtjänar att nämnas igen. USA stödde Irak (och strök Irak från sin officiella lista över stater som underblåser terrorism) i kriget mot Iran, synbarligen på den grundvalen att Khomeini var en "större Satan" än Saddam – vilket inte hindrade USA från att samtidigt i smyg leverera vapen till Iran, i den bekanta Iran-Contras-härvan.

Dessa till synes oförklarliga utslag av dubbelmoral har sin förklaring: den filosofi som dominerat vid USA:s universitet under det senaste seklet, pragmatismen, som hävdar att principer inte gäller från den ena dagen till den andra.

Eller ta följande: USA reagerade inte med truppsammandragningar, när Irak utrotade kurdiska byar med giftgas; det är först när ett rikt schejkdöme attackeras som vapenskramlet sätter igång. "Förklaringen" till detta sägs vara: oljan.

I sin bok The Government Against the Economy (1979) visar George Reisman bl.a. att om det rådde en fullkomligt fri oljemarknad i USA, skulle USA vara självförsörjande med olja och kunna strunta blankt i arabstaternas embargopolitik. Det är så sant idag som det var då.

Med ett verkligt laissez-faire-kapitalistiskt systen skulle USA aldrig behöva gå i krig för oljans skull eller för att tillvarata ekonomiska intressen. Men den moderna genomreglerade blandekonomin är situationer sådana som dagens kris i Persiska golfen oundvikliga.

Det är lätt att bli förbryllad och förtvivlad över den politiska situationen – i det korta perspektivet finns inga "vettiga lösningar". Men den är inte obegriplig; den som söker sammanhangen kan också finna dem. Och i det långa perspektivet finns en lösning: en filosofisk revolution.

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 4 december 1990

(ii)

Jag är ingen beundrare av Bill Clinton, än mindre då av hans vicepresident Al Gore (som närmast kan beskrivas som en fundamentalistisk miljöpartist). Ändå är jag glad över att George Bush nu får lämna Vita Huset. Bush har varit en fullständig katastrof som president.

Ta som det mest flagranta exemplet Bushs inställning till Saddam Hussein. De flesta tror förmodligen att Bush är Saddams värsta fiende här i världen. Det är inte sant. Före "Operation Ökenstorm" stödde och hjälpte Bush Saddam så mycket han kunde; efter Gulfkriget har Bush gjort allt han kunnat för att hålla Saddam kvar vid makten.

Under några få korta månader betraktade Bush Saddam som "vår tids Hitler". Tänk en smula på den parallellen! Vad skulle ni tyckt om segrarmakten i andra världskriget hade tillåtit Hitler att sitta kvar vid makten? Vad skulle ni tyckt, om de sagt till honom: "Du får gärna fortsätta att utrota judar, bara du håller utrotningen inom Tysklands gränser"?

Men detta är exakt vad Bush sagt till "vår tids Hitler". Han har sagt (om jag håller mig till andemeningen): "Du får ge dig på kurder och shiamuslimer bäst du vill, så länge du håller dig inom Iraks gränser. Ta gisslan och döma oskyldiga västerlänningar till långa fängelsestraff kan du väl också få göra – bara du lämnar Kuwait ifred."

Ingen säger gärna emot mig om jag påstår att krig är något ont. Det enda som kan rättfärdiga ett krig är nödvändigheten att utrota ett värre ont (som t.ex. en totalitär diktatur). Vad som rättfärdigade andra världskriget var nödvändigheten att en gång för alla sätta stopp för nazismen. Vad som rättfärdigade Gulfkriget var nödvändigheten att en gång för alla sätta stopp för Saddam Hussein. Bush hade chansen att göra detta, och han vägrade ta den. Resultatet är att människoliv spillts – och att de spillts till ingen nytta.

Detta är naturligtvis inte det enda som kan sägas emot Bush. Tänk bara på hans famösa "läs mina läppar", läppar som uttalade en fet lögn: att inga skatter skulle höjas. Nåväl, det amerikanska folket har läst hans läppar och svarat med ett rungande: "Fan ska tro på sådant tal!"

Jag hoppas att alla tar utgången i presidentvalet som ett nederlag för Bush, inte som en seger för Clinton och Gore.

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 11 november 1992

Det följande är två insändare jag nyligen skickat till tidningen Folket. Leif Santala – en skribent som jag berömt tidigare –skrev ett pro-amerikanskt inlägg och fick sedan mothugg av en vänsterpartist.

Leif Santala har rätt

Med all respekt för den utomordentlige debattören Rolf Waltersson (som har besegrat mig i ett stort antal debatter under årens lopp – eller tror att han har gjort det), vill jag påstå att det är Leif Santala som har rätt om det kommande Irakkriget.

Till att börja med har ju Leif inte hävdat att USA:s utrikespolitik är perfekt eller moraliskt oklanderlig. Han talar lite allmänt om USA:s "skavanker och misstag". Låt mig tala för mig själv. Jag betraktar USA:s utrikespolitik som självmordsmässig. Ta bara som ett av oräkneliga exempel det stöd USA under 80-talet gav Saddams mördarregim i kriget mot Khomeinis mördarregim. Och detta är ju inte det enda exemplet på att USA beväpnat sina egna fiender: det finns ett klart samband mellan 11 september 2001 och det faktum att USA beväpnade vad som skulle komma att bli al-Qaida under Afghanistankonflikten. Dessa fakta låter sig inte förnekas. Inte heller låter det sig förnekas att USA "släppte Saddam ur säcken" efter Gulfkriget och tillät honom att sitta kvar och fortsätta sina illdåd mot den egna befolkningen – och är det något USA i just den här situationen ska klandras för, så är det detta. Det kommande Irakkriget är en direkt följd av att det förra inte fullföljdes. – Fler försyndelser än så ska jag inte rada upp, för det berömda spaltutrymmet är begränsat, och det är också min tid.

Men nu ser det ut som om USA ändå bestämt sig för att ställa dessa saker till rätta. Den här gången är det meningen att Saddam ska bort. Med reservation för att man aldrig kan lita på politiker kan jag inte annat än applådera.

Jag sympatiserar med de exilirakier, och de kurder i norra Irak (det var ett TV-reportage om dem häromkvällen), som i dagens läge ser USA som en potentiell befriare. Jag hoppas de inte blir svikna en gång till.

Leifs gliringar mot "fredsrörelsen" kan jag inte annat än instämma i. Var fanns sagda fredsrörelse den 12 september 2001? Jag såg inte en enda demonstration mot al-Qaida den dagen; allt jag såg var variationer på temat "rätt åt USA". Rätt åt USA – för vad? För all dess eländiga eftergiftspolitik? Inte. "Rätt åt USA" för att USA inte gjort eftergifter nog.

Waltersson har nog rätt i att ingen tar Leif Santala på allvar. Leif och jag kan nog ta varandra i handen här.

Strängnäs 4 mars 2003
Per-Olof Samuelsson

Rolf Waltersson har rätt

Med all respekt för den utomordentlige debattören Leif Santala (som jag under årens lopp lärt känna som en man med huvudet på skaft) vill jag ändå påstå att det är Rolf Waltersson som har rätt om det kommande Irakkriget.

Jag är naturligtvis helt för att diktaturer störtas och deras undersåtar befrias. Men är USA rätt nation att gripa sig det verket an – speciellt i den aktuella situationen? Som Waltersson så riktigt påpekar är Saddam ett monster som USA självt har skapat. Jag vill bara påminna om att när det fanns ett annat monster att bekämpa i Mellanöstern – Khomeini – överlät USA den kampen åt monstret Saddam. Det var inte bara Tyskland och Frankrike som hjälpte honom att rusta upp den gången; USA drog också sitt strå till stacken – och vem av USA:s politiker gjorde mest för Saddam den gången? Den som idag är den störste höken av dem alla: Donald Rumsfeld.

Om USA verkligen ville befria Irak från Saddam, varför gjordes inte detta när ett gyllene tillfälle gavs – i slutändan av Gulfkriget? Men inte då. Att avlägsna Saddam den gången hade varit att "äventyra stabiliteten". Att Saddam sedan tog tillfället i akt att ytterligare terrorisera sin egen befolkning (shiamuslimer i söder och kurder i norr), det hörde liksom inte till saken. Omsorg om förtryckta irakier? Jo, pytt.

USA har ju f.ö. varit behjälpligt med att skapa ett annat monster: Usama bin Laden. Usamas "befrielserörelse" (eller vad man nu ska kalla den) växte ursprungligen fram under Afghanistans befrielsekamp mot Sovjetunionen – med amerikanskt stöd.

USA har gång på gång förverkat sin rätt att agera mot världens diktaturer. Jag behöver väl bara påminna om Elián Gonzales – ett fall där USA gick Castroregimens smutsiga ärende, och på ett tämligen brutalt sätt. Och någon minns kanske Jaltakonferensen 1945 – där hela Östeuropa såldes ut till Josef Stalin, en person som lär ha varit diktator.

Ingen kan längre ta USA på allvar som frihetens förkämpe eller garant här i världen – vi befinner oss ljusår från grundlagsfädernas ursprungliga vision.

Tyvärr finns det ju ingen annan nation heller i dagens värld som kan tas på allvar i den kampen.

Strängnäs 6 mars 2003
Per-Olof Samuelsson
(med sorg i hjärtat och vrede i pennan)

PS. Jag är ingen krigshetsare – och det gör sannerligen inte lycklig att säga att krig är den bästa lösningen just nu. Men kompromisser och eftergifter leder inte till fred. München 1938 gav os inte "fred i vår tid". Och det enda system som skulle kunna garantera oss evig fred är global laissez-faire-kapitalism. Unilateral laissez-faire-kapitalism i USA eller västvärlden skulle också vara ett steg på vägen. Men den dagen vi har det känns oändligt avlägsen. Därav min pessimism.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift