tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Induktion och karaktärsbedömning

Man kan sällan, om ens någonsin, bedöma en människas karaktär enbart på grundval av hennes filosofiska övertygelser. Kristendomen är t.ex. en ond lära, men de allra flesta kristna man stöter på i verkliga livet är riktigt hyggliga människor; somliga är rentav hjältemodiga. Och Thomas av Aquino var ju kristen; ändå måste vi väl huvudsakligen ge honom "credit" för hans filosofiska insatser.

Objektivismen, å andra sidan, är ju en rätt hyfsad filosofi; men om man härav drar slutsatsen att alla objektivister är goda människor, lär man snart bli väldigt besviken.

Men i vissa fall ger en persons filosofiska övertygelser indikationer på hans karaktär som inte låter sig ignoreras. Om en person som är någotsånär filosofiskt medveten ansluter sig till David Humes och/eller Karl Poppers filosofi, då säger detta väldigt mycket om hans karaktär, och inget av det är positivt.

Jag utgår från att ni känner till att David Hume är upphovsman till den vitt spridda idén att det inte finns, och inte kan finnas, någon koppling mellan fakta och värderingar, att ett "böra" aldrig låter sig härledas ur ett "vara". Jag utgår också från att ni känner till att Hume var den förste som förnekade att det överhuvudtaget finns något sådant som induktion, d.v.s. generalisering utifrån iakttagna fakta; samt att Karl Popper delade den uppfattningen och att detta är en grundbult i hans vetenskapsfilosofi.

Men att bedöma en annan människas karaktär (eller intelligens) är en induktiv process. Det låter sig inte göras på något annat sätt än genom att observera personens handlingar och uttalanden. En serie goda handlingar och uttalanden leder en till slutsatsen att man har att göra med en god människa; en serie dåliga eller onda handlingar och uttalanden leder en till slutsatsen att man har att göra med en dålig eller ond människa. En liten komplikation här är att man sällan stöter på människor som är alltigenom goda eller alltigenom onda; men frågan om hon är övervägande god eller övervägande ond måste ändå avgöras på induktiv väg. 1)

För att ge lite kött på dessa tämligen abstrakta ben ska jag ge en fallstudie ur min egen erfarenhet.

För en tid sedan lade jag mig i ett meningsutbyte i ett ämne som jag själv faktiskt vet en hel del om, nämligen George Reismans ekonomiska teorier. (Jag återger mina inlägg i den debatten i senaste "pappersnattväktaren", s. 35ff.) En person – av allt att döma väl inläst på den "österrikiska skolan" – kom med en del invändningar som visade att han totalt missuppfattat Reismans teorier. Nå, det ser ju rätt illa ut, men det är knappast tillräckligt för att helt döma ut personen i fråga. Kanhända man kan tala honom tillrätta? Om han påstår (som han gjorde) att Reisman "har en avvisande inställning till tidspreferenser", så borde väl ett stilla påpekande (underbyggt med citat) att tidspreferens är en integrerande del av hans teori vara nog; och man skulle vänta sig ett "OK, jag missade den saken". Bara för att ta ett exempel ur högen.

Några sådana medgivanden fick jag aldrig. I stället har jag fått mig fler och fler besynnerliga missuppfattningar till livs. T.ex. påstod han i ett debattinlägg att "entreprenörsvinster (d.v.s. vinster som uppstår genom att entreprenörer korrigerar felaktiga beslut) existerar inte i Reismans värld" – fastän Reisman ägnar ett helt kapitel i sin bok åt att behandla just den saken. Nu är detta inte en uppsats om Reisman, så jag tänker inte gå djupare in på det här – och mönstret är f.ö. detsamma om man diskuterar andra saker än just Reisman. Poängen är att när en person fortsätter på det här viset, oavsett vad man säger till honom, så kan man inte längre tala om tillfälliga misstag som skulle kunna korrigeras. Man måste dra slutsatsen att personen antingen ägnar sig åt medvetna förvrängningar (och försöka spekulera om vad hans motiv för det kan tänkas vara), eller också att han helt enkelt är funktionell analfabet, en som möjligen kan se orden på en sida men inte har den blekaste aning om vad de betyder eller står för. Och i vilketdera fallet är det naturligtvis fullständigt meningslöst att argumentera vidare.

Men nu visar det sig alltså att den här personen också är en devot anhängare av David Hume och Karl Popper.

Ni känner förmodligen till vad som är fel med Humes idé att ett "böra" inte kan härledas ur ett "vara"; annars har jag en längre utläggning av saken i uppsatsen "Vara och böra än en gång". Den mest uppenbara invändningen mot idén är faktiskt att människor härleder "böra" ur "vara" hela tiden; och ett enkelt, om än inte helt rumsrent, exempel på den saken är att varenda barnunge vet att om han är bajsnödig, så implicerar det att han bör knäppa ner byxorna och sätta sig på en potta eller en toalettstol. Jag använde det här exemplet i en debatt, och personen ifråga invände att ett sådant exempel inte har med etik att göra. Men det har det visst det. Enligt en rationell etik är det etiskt oförsvarbart att bajsa på sig, i varje fall om man har en möjlighet att undvika det. (Det skadar ens liv-och-välbefinnande, både direkt och indirekt: direkt, därför att det är obehagligt att vara nedbajsad, och indirekt, därför att det inte gör särskilt mycket för att förbättra ens relationer med ens medmänniskor.) Och vad beträffar logisk struktur är det ingen skillnad mellan detta exempel och idén att om en människa är ond, så bör man undvika att sanktionera henne – vilket väl knappast någon vill förneka är en etisk utsaga.

Men naturligtvis urartar diskussioner med den här sortens människor bara till gräl, och i det här fallet fick jag veta att jag "framstår som fruktansvärt ohederlig". Att försvara sig mot en sådan anklagelse är förstås löjligt, så jag tar det bara som en ursäkt för att inte behöva behandla den här personen med silkesvantar.

Jag bör [sic] nämna att det här personen också är en av moderatorerna på det debattforum där den här debatten ägde rum. Det här är ett "vara" som implicerar ett visst ansvar: nämligen att hålla efter debattörerna på forumet och att utestänga dem som är uppenbart ohederliga. (Att släppa in ohederliga personer på ett debattforum är likvärdigt med att bjuda in tjuvar i sin lägenhet; konsekvenserna kan bli vådliga om man gör det.) Något försök att slänga ut mig har han inte gjort, fastän jag har rekommenderat honom att göra det. (De övriga moderatorerna på forumet är hyggliga och vettiga personer, så risken är väl att han blir nedröstad om han försöker.)

Men för en anhängare av Humes idé kan förstås detta "vara" inte implicera något "böra" alls; allraminst då att man bör kunna ta ansvar för de moraliska omdömen man fäller. Och detta är den sjabbiga hemligheten bakom Humes attraktion på somliga människor: Humes idé gör det möjligt för dem att vräka ur sig förolämpande moraliska omdömen utan att ta det ringaste ansvar för dem! Frågar man dem: "Vad har du för faktaunderlag för ditt omdöme?", kan de alltid svara: "Vadå faktaunderlag? Jag fällde ett värdeomdöme. Skilj på fakta och värderingar!"

Och det är förstås likadant med induktion. De (Humes och Poppers anhängare) har ju inget behov att nå fram till sina moraliska omdömen via någon sorts induktiv process; de kan studera "kaffesumpen och gässens inälvor" i stället, om ens det: de behöver inget faktaunderlag alls. Och alldeles uppenbart har de ett "särintresse" eller "vested interest" i att avvisa själva möjligheten av induktion: det gör det möjligt för dem att begå vilka handlingar som helst och fälla vilka uttalanden som helst, utan att behöva bli klandrade eller dömda för det; för klandret eller domen grundar sig ju på induktion; och om induktion ändå är en ogiltig metod…

Men i verkliga livet (från vilket Humes och Poppers anhängare, av eget val, är avskurna) är moraliska omdömen en allvarlig sak. Sådana omdömen är inte automatiskt korrekta, ens om man följer en korrekt, induktiv metod; och gör man ett misstag kan det hända att man sviker och överger (eller överges av) sina verkliga vänner för att i stället hamna i lag med sina värsta fiender (t.ex. den sortens smilfinkar som bara väntar på ett tillfälle att sticka kniven i ryggen på en). För att inte tala om att man kan göra sig skyldig till förtal av helt oskyldiga människor, eller omvänt: att man leds till att hålla riktiga skurkar om ryggen.

Sådana misstag är som sagt möjliga. Men det finns heller ingen annan möjlighet att undvika eller att korrigera dessa misstag än genom att fortsätta att bedöma sina medmänniskor med en induktiv metod.

Någon kan säkert invända mot den här artikeln och säga att den motiveras av hat och hämndlystnad mot en specifik person. Det må så vara; för hatisk och hämndlysten är jag för jämnan 2) (jag har kommit fram till detta genom en kombination av introspektion och induktion). Men jag tog honom faktiskt som ett exempel för att illustrera en vidare generalisering.

Och det här är ju långt ifrån det enda exemplet, så låt mig ge en fallstudie till:

I slutet av 80-talet hade jag en längre brevväxling med en akademisk filosof som tog Humes syn på "vara" och "böra" som ett axiom. ("Som bekant kan man aldrig härleda ett 'böra' från ett 'vara'", skrev han till mig - som om jag borde veta och utgå från detta som en självklarhet.) Vår bekantskap tog en ända med förskräckelse, när han sedan vräkte ur sig en radda otidigheter mot mig offentligt. 3) Men det tog inte slut med det. Några år senare gav han sig till att sprida rena lögner om mig på nätet. Han hävdade att jag ville förbjuda kyrkor och religiösa samfund; något som jag aldrig någonsin så mycket som antytt. Och han gjorde det i en diskussionsgrupp där jag inte var med och inte hade någon möjlighet att svara. (Jag hade inte ens någon nätuppkoppling på den här tiden, och jag fick kännedom om saken genom att en bekant ringde upp mig och läste upp en del av vad han skrivit.)

Frågan om man bör eller inte bör ljuga, eller som det är sant eller falskt vittnesbörd man bör bära mot sin nästa, kan ju inte vara särskilt svår att avgöra. Att hitta ett "vara" utanför Tio Guds Bud att grunda detta "böra" på - det tror jag mig kunna överlåta åt er själva att göra. Men om ett "böra" varken kan eller får härledas ur ett "vara", då finns det ju heller ingen som helst möjlighet att avgöra om det är rätt att ljuga eller ej. Och jag tror inte heller att den här sortens amoralister överhuvudtaget brottas med problemet; allt de är ute efter är en rationalisering för att slippa tala sanning!

Och vem kan förvåna sig över den utbredda omoralen i världen, när det är läror av det här slaget som får passera för "etik"?


1) Det finns ett deduktivt element i karaktärsbedömning också. Man måste åtminstone ha något kriterium eller rättesnöre för vad som är gott och vad som är ont (eller dåligt). Men det yttersta kriteriet här är ju rätt enkelt: gagnar det eller skadar det mänskligt liv-och-välbefinnande?

2) Jag överdriver lite här. Men det tror jag ni förstår.

3) Svensk Linje, 1989, nr 2. Tyvärr tog jag så illa vid mig att jag skickade tillbaka numret till redaktionen, så jag kan inte citera otidigheterna; annars skulle de ha sin givna plats bland "Den lärda världens utlåtelser om POS".


De som vill veta mer om vad som är fel med Karl Poppers (och David Humes) syn på induktion kan alltid skaffa min uppsats "Rand versus Popper" (rabatterat pris: 25 kr). Ännu bättre är att inhandla Bo Dragsdahls bandade föreläsningar "Karl Popper’s Assault on Science" från The Ayn Rand Bookstore. En av huvudpoängerna i dessa föreläsningar är att Popper vid en ytlig läsning kan förefalla "semi-plausible", men om man bara fördjupar sig lite i vad han skriver, visar han sig vara en skeptiker av allra värsta sort. Man borde därför vänta sig att studenter drar öronen åt sig alltmer, ju mer av Popper de läser. Och om de inte gör det, är det ju ett mått på hur djupt deras egen skepticism sitter.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift