tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie
Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

Om vikten av att tänka logiskt

Denna uppsats skrevs 1992. Den var avsedd som bilaga till Objektivistisk skriftserie, men av något skäl som jag inte ens kommer ihåg blev det aldrig av att jag skrev ut den och publicerade den. Jag stötte på den, när jag gick igenom gamla papper för någon tid sedan, och tyckte vid genomläsning att den var hyfsat logisk – ja, faktiskt väldigt logisk – så här har ni den.

Några av mina exempel nedan förutsätter att ni känner till Romeo och Julia, men det gör ni väl?

Och man ska förstås dra sig "Hugh Akston-principen" till minnes: "Verklighetens natur och essens är sådan att motsägelser inte kan existera. Om du finner [någon aspekt av verkligheten obegriplig], pröva dina premisser. Du kommer att finna att en av dem är felaktig."

Vad är logik? Vad innebär det att tänka logiskt? Logiken grundar sig på motsägelselagen; att tänka logiskt innebär därför ingenting annat än att tänka motsägelsefritt. Men motsägelselagen är ingenting annat än ett korollarium till identitetslagen. Identitetslagen säger: "Allt som är är vad det är, och inget annat." Motsägelselagen säger: "Ingenting som är är vad det inte är; ingenting är något annat än vad det är." Så att tänka logiskt innebär att erkänna att verkligheten är som den är.

Vad ska man då svara den som säger: "Verkligheten är som den är, och den är ologisk"? Att tänka logiskt är att erkänna att verkligheten är som den är; påståendet att verkligheten är ologisk innebär ingenting annat än att säga att verkligheten inte är som den är (att verkligheten själv är motsägelsefull). Den som kommer med invändningen gör inget annat än avslöjar att han/hon inte fattat innebörden av påståendet "verkligheten är som den är" (och detta helt oavsett hur ofta personen ifråga är i stånd att upprepa detta påstående som en memorerad utantilläxa).

Ibland formuleras invändningen så här: "Vad är det som säger att verkligheten rättar sig efter logiken?" Men det är inte verkligheten som rättar sig efter logiken, utan logiken som rättar sig efter verkligheten. Att tänka logiskt är att rätta sig efter verkligheten; att tänka motsägelsefritt är att erkänna det faktum att verkligheten är motsägelsefri. Så ingen eller inget behöver "säga" att verkligheten "rättar sig efter logiken"; den som gör anspråk på att tänka logiskt gör anspråk på att rätta sig efter verkligheten. Frågan blir begriplig, endast om man antar att logiken är ett rent påfund från någon människa, en serie gissningar utan verklighetsförankring, som sedan måste "testas" mot verkligheten (à la Karl Poppers "falsifikationsteori"). Men vad ett sådant "system av gissningar" än är, så inte är det logik.

En annan typ av fråga som ibland ställs är: "Vems logik? Din eller min, männens eller kvinnornas, löntagarnas eller kapitalägarnas, judarnas eller arabernas, montaguernas eller capuleternas, (etc., etc.)?" Detta är strängt taget en variant av förra frågan och begår samma misstag: att anta att logiken bara är ett "påfund" och att frågan därför är: "Vems påfund gäller? Mitt eller ditt? Montagues eller Capulets?" För att se att logiken inte är något i denna bemärkelse "personligt" behöver man bara betänka att "du" och "jag" (eller de andra motsatsparen ovan) lever i samma verklighet, och att verkligheten inte är mindre motsägelsefri för den ene än för den andre. (Alternativet skulle vara att "du" och "jag", etc., faktiskt lever i olika verkligheter, men hur i all världen skulle vi då komma i kontakt med varandra för att ens disputera om vems "logik" som "gäller"?)

Alla dessa frågor ger sig ut för att vara frågor om logiken, men är i själva verket förkastanden av logiken (och därmed av verkligheten). Den som själv håller sig till verkligheten skulle inte komma på tanken att ställa dem. Så den egentliga frågan är: hur svarar man en person som förkastar verkligheten och logiken?

Det enkla och radikala svaret är att det inte finns något sätt att resonera med dem, och att det är ett misstag att ens försöka. För vad för slags argument skulle man kunna ge dem? Ett logiskt argument? Men det är ju precis vad de inte vill ha. Det enda svar som skulle kunna tillfredsställa dem är ett svar som självt är ologiskt (ju mer späckat med motsägelser, desto bättre). M.a.o.: man måste förstå att vad dessa människor fordrar av en inte är ett "bättre argument" till förmån för logiken och verkligheten, utan att man själv skär av sin kontakt med verkligheten och ger upp sina anspråk på att tänka logiskt.

Människor som förkastar verkligheten och logiken kan vara oerhört påstridiga. Vad är innebörden av deras påstridighet? Har de en logiskt grundad övertygelse som de anser vara av yttersta vikt att förmedla till dig? Logiskt grundad, när det är logiken de förkastar? Man måste anta att vad som driver dem är ren förstörelselusta. Deras önskan är inte att omvända dig till sin egen ståndpunkt med kraften av sina egna överlägsna argument, utan blott och bart att få dig att överge din egen ståndpunkt oavsett hur välgrundad den är. Vilket i praktiken innebär: att knäcka dig, att driva dig till nervsammanbrott.

Somliga av dessa irrationalister är väldigt pigga på att "argumentera" och kan därigenom ge sken av att vara anhängare av logiskt tänkande. Vad de i slutändan avslöjar är att, oavsett vilka ansträngningar du lägger ner på att förstå vad de säger, oavsett hur noga du försöker reda ut och förklara sammanhangen för dem, och oavsett vilka medgivanden du ger dem, så biter det inte på dem. Oavsett vilken ståndpunkt de försöker försvara, håller de fast vid den lika hårdnackat vid diskussionens slut som vid dess början, och allt du upptäcker är att du "pratat in i en säck potatis". Och alltid har de samma yttersta försvarslinje: "Du hävdar att det du säger är logiskt, men ser du (söta lilla vän), verkligheten är inte så logisk som du tror." När du hör detta, är det dags att inse att personen aldrig var intresserad av att diskutera eller argumentera med dig, utan bara ville ta knäcken på dig.

Förkastandet av logiken är inte någon oskyldig eller ofarlig företeelse. Man måste inse att när människor överger förnuft och logik i umgänget med varandra, har de inget annat sätt att handskas med oenigheter och tvister sinsemellan än våld och hot om våld. När de övergett verkligheten (vilket är vad förkastandet av logiken logiskt innebär), har de inte längre någon gemensam referensram. Så länge människor resonerar logiskt med varandra, kan de alltid förr eller senare komma överens med varandra. Men upphör den med detta och förkastar logiken, har de inte längre något att vara överens om. Men eftersom de fortfarande lever i samma verklighet (även om de förkastat den), måste de fortfarande umgås med varandra och lösa tvister sinsemellan. Med vilken metod? Med pikar, tillmälen, skällsord, knytnävsslag, pistoler, kanoner, atombomber; kort sagt: med argumenten ad hominem och ad baculum.1) Att överge logiken kan inte leda till annat än att blod spills – om inte med en gång, så på sikt.

Saken har en emotionell sida också. Människor som resonerar logiskt med varandra behöver kanske inte nödvändigtvis uppleva djup vänskap eller passionerad kärlek till varandra; de kan ha tråkigt i varandras sällskap, de kan bli arga eller lessna på varandra; men jag tror inte de kan känna verkligt hat mot varandra. Men när människor förkastar logiken, blir hat oundvikligt. Detta hat är implicit i frågan: "Vems logik?" Den logiska frågan att ställa är: "Hur rättar vi oss bäst efter verkligheten?" Men den ologiska människan ersätter denna fråga med: "Vem ska vi rätta oss efter? Vem ska bestämma i stan, Montague eller Capulet? Vem ska styra landet, arbetarna eller borgarna, adeln eller bönderna? Vem bestämmer var skåpet ska stå, herrn eller frun? Vilken ras ska få överleva, arierna eller judarna?" Etc. Utan hänvisning till logiken och verkligheten finns det inget som helst sätt att avgöra dessa frågor, så allt blir till en maktkamp, en fråga om att äta eller ätas, utrota eller utrotas. Vilka känslor kan människor hysa för varandra under dessa omständigheter? Om varje människa är varje annan människas fiende, och varje grupp, varje ras, varje kön en naturlig fiende till varje annan grupp, ras eller kön, vilka andra känslor kan vi hysa för varandra annat än fientlighet och hat?

Det är ingen tillfällighet att de människor (och ideologier) som förespråkar initierandet av fysiskt tvång mot andra är samma människor (och ideologier) som förkastar (aristotelisk) logik och förespråkar vad som brukar kallas "polylogism". Socialisterna har sin "proletära" logik som skiljer sig från den "borgerliga"; nazisterna sin "ariska" logik som skiljer sig från den "judiska". Manschauvinister och feminister "förenas" (d.v.s. splittras) av idén att "kvinnlig" logik skiljer sig från "manlig". Marxismen har sin klasskamp, "Vitt ariskt motstånd" sitt "raskrig", Strindberg (liksom "Women’s Lib") sin "könskamp", och Verona sina stridande familjer. Allt denna polylogism åstadkommer är att så hat och skörda våld.

* * * * *

Några konkreta exempel på ologik kan inte skada.

En av de vanligaste formerna av att tänka ologiskt är "ekvivokation" eller "hopbuntning", d.v.s. att röra ihop olika frågor och behandla dem som om de vore en och samma fråga. Antag t.ex. att du argumenterar för tesen att socialismen är ond. Ofta kan du få höra en invändning av den här typen: "Arbetare är minsann hyggliga människor, och ofta bra mycket bättre än borgare och bankdirektörer." Men vad du argumenterade för var inte att arbetare (en sorts människor) är onda, utan att socialismen (en ideologi) är ond. Det är naturligtvis lätt att påpeka misstaget här och säga: "Nu pratar vi om olika saker." Och en människa som accepterar logiken kan lätt ta till sig påpekandet. Men en människa som förkastar logiken gör inte det.

Eller antag att du argumenterar för tesen att kollektivismen är ond. En invändning du ofta får höra är denna: "Människor är beroende av varandra och måste samarbeta med varandra." Så sant som det är sagt. Men det är inte detta som menas med kollektivism. Kollektivism innebär att individen betraktas, och behandlas, som blott och bart ett fragment av det kollektiv han/hon tillhör. Återigen kan du svara: "Vi talar inte om samma sak här. Om du bara lägger märke till vad jag faktiskt menar med ’individualism’ och ’kollektivism’, så förstår du också att individualism inte nödvändigtvis utesluter samarbete, och att vi kan samarbeta med varandra utan att vara kollektivister." Men ett sådant svar hjälper inte, om du har att göra med någon som förkastat logiken.

Du kan få exakt samma sorts argument med omvända förtecken, om du argumenterar för att kapitalism eller individualism är något gott. Hur ofta får man inte höra "argument" av typen: "Ha ha ha! P.G. Gyllenhammar!", åtföljt av ett sarkastiskt kluckande. Men det var inte P.G. Gyllenhammar du diskuterade, utan frågan om vilket som är det idealiska samhällssystemet. (Det finns naturligtvis otaliga varianter av detta argument, som alla går ut på att kapitalismen "bara gynnar de rika". Du vet förstås att det inte förhåller sig så, och du kan förmodligen förklara det också – men för den här mentaliteten hjälper inga förklaringar.)

Eller om du argumenterar för individualism, blir du pådyvlad uppfattningen att människor bör leva som eremiter. Naturligtvis kan du svara på detta, precis som du kan svara på det kollektivistiska argumentet ovan – men inte om den du diskuterar med har förkastat logiken.

* * * * *

Det måste noteras att logiska felslut är lätta att begå, och att t.o.m. de bästa av oss kan begå dem (speciellt i komplicerade frågor). Men en rationell människa besitter också förmågan att rätta sina felslut, när han/hon ser dem. Den som förkastat logiken rättar inte sina felslut; han/hon begår sina felslut s.a.s. av princip; och det är därför han/hon, när han/hon inte kan undgå att se dem, faller tillbaka på den yttersta försvarslinje jag nämnde förut: "Verkligheten är nog inte så logisk som du tror."

Vad är orsaken till detta? Uppenbarligen förkastar ingen människa verkligheten och/eller logiken utan orsak eller skäl. (Det behövs inget skäl för att acceptera verkligheten, för det är alldeles självklart att man ska göra det; men för att förkasta verkligheten måste man ha ett skäl; det kan bara inte vara något logiskt skäl.)

Den uppenbara orsaken är att verkligheten och logiken kolliderar med någon förutfattad mening, som man inte är beredd att ge upp. Man önskar, av hela sitt hjärta, att ens förutfattade mening ska vara sann, och man är beredd att göra vad som helst för att klänga sig fast vid den. Att ens förutfattade mening kolliderar med verkligheten borde förstås vara skäl nog att ge upp den, eller revidera den, men om en förutfattad mening är tillräckligt djupt rotad, kan detta verka alltför svårt.

Ett typexempel på detta är de moderna intellektuellas envisa fastklamrande vid socialismen. Ingen kan gärna undgå att se vilka katastrofala konsekvenser socialismen för med sig, och ingen kan heller gärna undgå att se att dessa konsekvenser är implicita i socialismen som teori. Men detta gör ingen skillnad för socialisterna själva. De önskar så hjärtinnerligt att de ska ha haft rätt, och de gör allt för att klamra sig fast vid vad de kallar den socialistiska "drömmen", som är så mycket bättre än all verklighet. Om de öppnade ögonen och förkastade socialismen, skulle de bli tvungna att förkasta allt de tänkt och predikat i hela sitt liv – och det är inte det lättaste.

Men socialismen själv är strängt taget inte någon positiv teori; dess kärna är att förneka kapitalismen. Folk blir socialister därför att de hatar kapitalismen (eller någon aspekt av den). Det är det som får dem att dra sig tillbaka till sin socialistiska "dröm" (eller utopi) – för att sedan pracka på oss andra den drömmen, oavsett hur mycket blod som behöver spillas.

"Förutfattade meningar" kan inte gärna vara den grundläggande förklaringen till att någon förkastar logiken. Människor kan ha förutfattade meningar utan att klamra sig fast vid dem, och inte alls vara ovilliga att revidera dem, när verkligheten och logiken så fordrar.

Den grundläggande förklaringen måste vara ett hat mot verkligheten (eller någon aspekt av den). Det är verkligheten som en sådan människa först av allt förkastar, och förkastandet av logiken är blott och bart en nödvändig implikation (ett korollarium). En sådan människa önskar helt enkelt att verkligheten vore annorlunda – och sätter sedan denna sin önskan över själva verkligheten.

Hur underligt det än kan låta, så är nog grunden till all ologik i världen, och till all den blodspillan och misär som följer i ologikens spår, en tanke av typen: "Jag önskar att vädret vore bättre – och jag fördömer verkligheten för att den inte rättar sig efter min önskan."

Gravallvarligt tillägg (2006) om humor

Det händer ju faktiskt att människor kommer med ologiska resonemang på rent skämt. Humor bygger ju alltsomoftast på någon sorts diskrepans med verkligheten. (Det finns bara ett sätt att få in fem elefanter i en Volkswagen: två i framsätet och tre i baksätet!)

Så om jag säger: "Det är klart att jag blundar för verkligheten – det finns ju inget annat att blunda för!" – förstår ni säkert att jag skämtar.

Men när folk blundar för verkligheten på fullaste allvar – då är det inte längre fullt så roligt.

1) Att "ad hominem" betyder att man ersätter sakargument med personangrepp vet ni förstås redan. "Ad baculum" (även försvenskat "käppargument") betyder att man hotar med stryk i stället för att argumentera.

Fler nummer av "nätnattväktaren" Version för utskrift