Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

26 november 2006
(senast uppdaterad 28 maj 2008)

Immaterialrätt

"Immaterialrätt" är ett begrepp som innefattar sådant som: en författares (eller konstnärs eller tonsättares) upphovsrätt till sina verk, en uppfinnares eller ett företags patenträtt, samt skydd för varumärken (så att ingen ska kunna koka ihop någon dekokt hemma i köket och sälja den som Coca-Cola eller jäsa vin i källaren och saluföra det som Mouton-Rotschild).

Naturligtvis kan det alltid finnas detaljer i immaterialrätten som kan diskuteras, eller besvärliga gränsdragningsproblem – som om man ska vara tvungen att betala STIM-pengar till Evert Taubes dödsbo, ifall man sjunger någon av hans visor på en privat tillställning. Men själva grundprincipen låter sig inte ifrågasättas. Den är, för citera Ayn Rand, "det rättsliga verkställandet av grunden till all äganderätt: en människas rätt till produkten av sitt tänkande". Ett angrepp på immaterialrätten är därför ett angrepp på äganderätten som sådan.

Den senaste tidens händelser tycks ha fått en del motståndare mot immaterialrätten (d.v.s. anhängare av piratkopiering och liknande) att vilja använda mig som ett slagträ. En av dem skriver i en bloggkommentar:

Vad som är intressant är dock att detta [Peikoffs handlande mot mig] illustrerar en av immaterialrättens egenskaper; den har en tendens att förvandla folk till skitstövlar.

På vilket jag såg mig föranlåten att svara:

Varför skulle det vara just immaterialrätten som förvandlar folk till skitstövlar? Sanningen är att skitstövlar har gjort sig själva till skitstövlar, immaterialrätt eller ingen immaterialrätt. Och försök inte göra mig till något slagträ i kampen mot den rätten!

Och naturligtvis är det inte för att trotsa upphovsrätten som jag tillbringar timme efter timme, år efter år, decennium efter decennium, med att översätta Ayn Rand till svenska. Och det är inte heller för att trotsa upphovsrätten som jag skickar mina översättningar till Leonard Peikoff; det är för att jag inte vill göra någon hemlighet av mitt handlande.

I just det här fallet handlar det faktiskt också om Ayn Rands upphovsrätt; Peikoff agerar efter hennes död som förvaltare av hennes upphovsrätt. Naturligtvis har Peikoff telepatisk kontakt med hennes avlidna ande, så att han vet precis hur hon vill att han ska agera. (Nä, ursäkta: det sista var sarkastiskt menat.) Vad man kan begära av Peikoff i det här sammanhanget är att han gör sitt bästa för att se till att hennes böcker, ifall de översätts, blir kompetent översatta. Det kanske är lite skrytsamt av mig att säga det, men jag tror faktiskt att jag är den person i landet som idag är mest kompetent för den uppgiften.

Och även en översättare har en sorts "sekundär upphovsrätt" till sitt arbete: den är en produkt av hans tänkande (och slående i ordböcker). Men det enda en översättare kan göra anspråk på (utöver den oftast rätt usla lön han får för jobbet) är att hans insats erkänns och att ingen kopierar hans översättning och sätter sitt eget namn under. (Att så inte sker i just mitt fall beror på att Leonard Peikoff är en idiot och en skitstövel – men detta täcks inte av copyrightlagstiftningen, eller av någon lagstiftning alls. Det är tillåtet att vara en skitstövel, så länge det inte tar sig kriminella uttryck, specificerade i lagtexter.)

Men, för att gå till själva principfrågan här, om upphovsrätten som sådan är berättigad eller ej, så har Ayn Rand skrivit en uppsats om saken, "Patent och upphovsrätt", som ingår i Kapitalismen: det okända idealet och ur vilken jag ska citera lite:

Patent och upphovsrätt är det rättsliga verkställandet av grunden till all äganderätt: en människas rätt till produkten av sitt tänkande. […] Vad patent och upphovsrätt handlar om är intellektuell egendom.

En idé som sådan kan inte skyddas förrän den getts materiell form. En uppfinning måste förkroppsligas i en fysisk modell, innan man kan få patent på den; en berättelse måste skrivas eller tryckas. Men vad patentet eller upphovsrätten skyddar är inte det fysiska föremålet som sådant, utan den idé som det förkroppsligar. […] på så vis fastställer lagen ett intellekts äganderätt till vad det har bragt till världen.

Det är i detta sammanhang viktigt att lägga märke till att en upptäckt inte kan patenteras, endast en uppfinning. En vetenskaplig eller filosofisk upptäckt, som identifierar en naturlag, en princip eller ett verkligt faktum som inte tidigare varit känt, kan inte bli upptäckarens egendom med ensamrätt av följande skäl: (a) han har inte skapat det, och (b) om han gör sig besväret att offentliggöra sin upptäckt och hävdar att den är sann, kan han inte kräva att människor ska fortsätta att följa eller utöva osanningar utom med hans tillåtelse. Han kan skaffa sig upphovsrätten till den bok där han lägger fram sin upptäckt, och han kan fordra att han erkänns som upptäcktens upphovsman, att ingen annan tar till sig förtjänsten av den eller plagierar den – men han kan inte skaffa sig upphovsrätten till teoretisk kunskap. Patent och upphovsrätt gäller endast den praktiska tillämpningen av kunskap, skapandet av ett bestämt föremål som inte förut existerat i naturen – ett föremål som, vad det gäller patent, kanske aldrig skulle ha existerat utan sin specielle upphovsman, och, vad det gäller upphovsrätt, aldrig skulle ha existerat.

Jag ber er notera hur exakt Ayn Rand uttrycker sig här och hur hon betonar att det är produkten av ens tänkande som patent- och upphovsrätten skyddar. Jag ber er notera det, därför att det är ett ideligen återkommande argument från immaterialrättens motståndare att den skulle utgöra ett förbud mot att använda sig av idéer som kläckts av någon annan. Detta är förstås ett "halmdockeargument" – vilket inte brukar hindra de här människorna från att fortsätta att upprepa det, även sedan saken påtalats för dem.

För att exemplifiera klipper jag in ett meningsutbyte jag hade med en immaterialrätts-motståndare för en tid sedan på Carl Svanbergs blogg:

Person A tänker en tanke T. Person B tänker samtidigt samma tanke T. De har aldrig träffats, aldrig kommunicerat. De har var sin hjärna. Inget plagiat föreligger. Vem är nu den rättmätiga "ägaren" till T? Utser man en av dem till ägare, så kränker man den andres rätt till sina tankar på precis samma sätt som om man utser den andre.

Vem har någonsin hävdat att man ska copyright på sina tankar? Någonsin hört talas om "strawman argument"?

Självfallet har man inte patent eller copyright på en tanke man tänkt eller en idé man kläckt. Tanken eller idén måste ha tagit materiell form. Den måste ha uttryckts i en bok eller uppsats, när det gäller copyright, eller åtminstone finnas i form av en prototyp, när det gäller patent på en uppfinning. I båda fallen är det boken/uppsatsen eller prototypen man har upphovsrätt till, inte blotta tanken eller idén. (När det gäller idéer som man lånat från någon annan, är det ett anständighetskrav att man ger "credit"; och för groteska kränkningar av den principen kan jag hänvisa till ett par uppsatser på den engelskspråkiga avdelningen av min hemsida. Moraliskt är det en vederstyggelse, men det faller inte inom upphovsrätten.)

Det är därför vilseledande att tala om "immateriell äganderätt" när frågan om upphovsrätt kommer på tapeten. Det är faktiskt något materiellt man har upphovsrätt ("intellektuell äganderätt") till: något man lagt ner möda på att skapa och som är precis lika mycket (eller rentav mer) ens eget än något man köpt och betalat för i affären. Ingen tjuvstryker ska komma och ta det ifrån en; än mindre då lägga ner jobb på att kläcka ur sig sofismer som på något sätt ska "rättfärdiga" sådan tjuvnad. Men det är just det som libertarianer och annat tjuvpack ägnar sig åt.

Bland de sofismer man ofta hör finns idén att upphovsrätt skulle inskränka friheten för alla dem som inte har lov att stjäla ens uppsats eller ens patent. Vad är den sofismen evaderar? Det faktum att utan den uppsats eller det patent som plankas skulle det inte finnas något för libertarianerna att stjäla! Så ett effektivare sätt att beskära deras frihet är att aldrig någonsin skriva något eller uppfinna något, så att det aldrig finns någon libertariansk frihet att kränka, eftersom stöldobjektet inte ens skulle existera! [Den här saken tar jag upp igen nedan.]

Någonsin hört talas om "begging the question"?

Jag kan tänka mig två orsaker till att den här personen menar att jag (eller Carl) ägnar oss åt "question-begging": den ena är att han inte insett att intellektuell äganderätt är en underavdelning av äganderätt i största allmänhet; och förstår man inte det, måste ju det mesta hänga i luften. Och den andra är att han menar att det är "question-begging" även att försvara äganderätten i allmänhet. Något i stil med: "Du påstår att man kan äga saker, men hur vet du det? Det är ju bara något du tar för givet." Så låt mig ge ett illustrativt exempel:

Tjuven kommer hem till dig för att sno ditt matsilver. Då säger du till tjuven: "Du får inte sno mitt matsilver." "Men varför det då?" svarar tjuven. "För att det är mitt", svarar du, lätt irriterad. "Jaha, du", svarar tjuven, "så vad menar du med att det är mitt? Var så vänlig och definiera dina termer!"

I stället för att nu göra det enda rätta – nämligen slå dig ned vid köksbordet och lugnt och sansat gå igenom härledningen av "äganderätten" ur "rätten till liv"; och sedan lugnt och metodiskt besvara alla invändningar som tjuven har att komma med – m.a.o. göra som Carl har gjort här i uppsatser som "Lyckans villkor" och "Marginalnyttan?" –

– i stället för det tappar du humöret och svarar: "När jag säger att matsilvret är mitt, menar jag att du inte får sno det!!!"

Ja se, det är "question-begging"!

$ $ $

Det bästa jag har läst på senare tid om immaterialrätten och den libertarianska kritiken av den är en uppsats av Greg Perkins, "Don't Steal This Article!", ur vilken jag bara ska citera ett kort stycke:

The charge is that, as intellectual property comes into existence, liberty is lost in a magical transfer of partial ownership from the owners of material property to an author or inventor, thereby unjustly preventing them from doing something they were otherwise free to do with their own property. But in no sense is any ability, permission, or liberty lost. Recall that intellectual property rights protect the manufacture of creations – objects which did not and would not otherwise exist. Before a novel has been written, absolutely nobody has the power to publish it, so its being authored cannot remove any liberty previously enjoyed by printers. [Italics mine.] And before some better mousetrap is invented, nobody has the power to produce it – so its being invented cannot deny manufacturers any previously enjoyed freedom.

Indeed, far from losing any power or liberty, the options available to owners of material property only increase with the appearance of intellectual property: they are presented with at least the potential to use their property in the production of new, life-serving objects in collaboration with an inventor or artist.

Tänk efter! Om man tog immaterialrättsmotståndarnas argument ad notam här, skulle min (och er) rätt ha kränkts i och med att Homeros författat Iliaden och Odysséen – för det hindrar mig att själv författa samma verk! Likaledes kränks min rätt av att Erland Lagerlöf och Ingvar Björkeson har gjort förträffliga översättningar av Homeros – för visserligen skulle jag (med viss möda och flitigt bruk av en grekisk-svensk ordbok) kunna göra egna översättningar; men jag skulle inte kunna göra deras översättningar. För att inte tala om att existerande översättningar redan är så bra att jag förmodligen aldrig skulle kunna göra mycket pengar på min nyöversättning, om jag ens kunde övertyga något förlag att publicera den.(1)

Samma sak med den där musfällan som någon lär ha patent på. Jag har inte lov att tillverka just den musfällan utan patentinnehavarens medgivande. Men ingenting i världen hindrar mig från att tillverka (och söka patent på ) någon annan musfälla (min patentansökan bör dock innehålla något om att jag inte bara kopierat det existerande patentet utan också gjort någon betydelsefull förbättring av det). Om min musfälla faktiskt är bättre, finns det en chans att jag tjänar pengar på den; om den är sämre, är utsikterna inte så gynnsamma. Men enligt immaterialrättsmotståndarna har min rätt kränkts, och till yttermera visso lider jag ekonomisk skada av det, ifall den redan existerande bättre musfällan skulle konkurrera ut min uppfinning!

$ $ $

Några typiska argument som jag hittat och kommenterat på en blogg:

Om någon komponerat ord i en viss ordning hindras alla andra att komponera ord på samma sätt.(2)

Om jag ber någon immaterialrättsmotståndare att ta sig i arslet, förlänar det mig ingen upphovsrätt till uttrycket "ta dig i arslet". Om man ska ta argumentationen på allvar, betyder det i stället att man ska spåra upp den person som först myntade detta uttryck och betala honom royalty för det (vilket kan bli lite svårt). För att inte tala om vilka enorma royalties man blir skyldig ättlingarna till den förste som (någon gång under stenåldern) först identifierade olika kroppsdelar (som "huvud" eller "arsel") och gav dem namn. (Nu ska argumentationen alltså inte tas på allvar.)

Saken ställer sig annorlunda om jag författar en doktorsavhandling om immaterialrätten (vilken då förstås kommer att utmynna i slutsatsen att dess motståndare kan ta sig i arslet, även om jag kanske blir tvungen att använda ett mildare uttryck av samma innebörd – "dra dit pepparn växer och därstädes ompröva sina premisser", eller något sådant). Doktorshatten ska placeras på mitt huvud, inte på någon annans!

Immaterialrätt är fel för att den baseras på självägande. Självägande är en självmotsägelse. A kan inte äga A eftersom A är A.

Om det här argumentet ska tas på allvar, måste det ses som ett argument för slaveri. Om det är en självmotsägelse att säga att en människa äger sig själv, så är det ju i stället höjden av sunt förnuft att säga att hon i stället ägs av någon annan!

Vilket förstås också är exakt vad motståndet mot immaterialrätt går ut på: att produkterna av mitt tänkande och arbete tillhör alla utom just mig själv.

Vilken institution skulle vara så dum att de gav en doktorshatt till en person som bara kopierat någon annans avhandling?

Ingen i dagens läge. Dessa institutioner är än så länge inte motståndare till immaterialrätten. Men den dag de blir det, kommer de att ge doktorshatten till precis vem som helst, utom till den som skrivit avhandlingen. (Varför kommer att framgå av nästa svar.)

Att levande människor aldrig någonsin kan ägas (av [sig] själva eller andra) är tvärtom ett konsekvent hinder för slaveri. [Tar mig friheten rätta din usla grammatik.]

Nu får jag väl ändå göra som Carl Svanberg brukar göra och "ta det i babysteg". Alltså:

Att äga något innebär att ha rätt att använda och/eller förfoga över det. Så om jag inte äger mig själv, vilken del av mig själv är det som jag inte har rätt att förfoga över? Är det min kropp? Nåväl, eftersom du påstår att "materialrätt" är något bra, så är det kanske inte den materiella sidan av mig själv du avser.

Återstår alltså den "andliga" sidan – min "själ", mitt medvetande, mitt tänkande. Det måste vara den sidan jag inte har förfoganderätt över. Precis detta är ju innebörden av idén att man inte skulle ha äganderätt, och därmed förfoganderätt, över produkterna av sitt tankearbete.

Och naturligtvis följer det logiskt att det i så fall är andra som ska förfoga över produkterna av mitt tänkande.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att "ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans". Precis samma sak här: antingen äger man sig själv, eller också är det någon annan som äger en.

Ägande är en relation mellan två skilda väsen. Ett subjekt äger ett objekt. X äger Y. Om du försöker knöka in båda egenskaperna i samma sak försvinner meningen med att tala om ägande.

Det är inte så lite rent sofisteri i det här argumentet, och en oförmåga att koppla ord/begrepp till verkligheten. Om "ägande" inte betydde just "rätten att förfoga över det man äger", så betyder det ingenting alls.

[Som svar på frågan "Så om jag inte äger mig själv, vilken del av mig själv är det som jag inte har rätt att förfoga över?"] Ingen. Men inte på grund av att du "äger dig själv". "Du" skyddas av dina individuella rättigheter. Icke-aggression. Negativ frihet. Självbestämmande. Samma rättigheter som ger dig rätt att göra tidigare oägda fysiska objekt till din egendom. Dessa rättigheter är grunden, och de ger upphov till ägande. Inte tvärtom.

Jag brydde mig inte om att diskutera vidare, utan skrev bara: "Jag borde ha insett att det var bortkastat att försöka resonera med dig. Ajö." Men jag vill notera att en term som "självbestämmande" är en synonym till "självägande". Att säga att jag har "rätt att förfoga över det jag äger" är bara ett annat sätt att säga att jag har "rätt att bestämma över det jag äger". Den här personen anser uppenbarligen att han motbevisar något bara genom att byta ut ord, och har inte den blekaste aning om den verklighet som orden står för.

Men man ska nog inte grubbla sig fördärvad över att immaterialrättsmotståndare resonerar så här. Deras motivation är så skriande uppenbar: de vill att det ska vara fritt fram att stjäla. Och det blir det ju också, bara man lyckas utplåna begreppet "ägande".


Post scriptum november 2007: George Reisman har nyligen skrivit en kort bloggpost om det här, In Support of the Concept of Intellectual Property. Reisman påpekar att det förekommer sådant som "identitetsstöld", d.v.s. att någon stjäl en annans personnummer (eller motsvarande). Men ens identitet är uppenbarligen något immateriellt - så om det vore sant att immaterialrätt inte existerade, vore det här inte stöld alls, för hur kan man stjäla något som ingen har äganderätt till?

Nu gör ju folk så här för att kunna begå någon kriminell handling som att länsa någon annans bankkonto. Men det är ju faktiskt samma sorts kriminella avsikt som ligger bakom ansträngningarna att ogiltigförklara patent och upphovsrätt!


Post scriptum maj 2008:

Angreppen mot immaterialrätten är i själva verket angrepp mot äganderätten som sådan.

Observera att alla rättigheter är "immateriella" eller "intellektuella". Rättigheter är inget man kan se eller ta på; de är abstraktioner och det fordras en abstraktionsprocess för att fatta dem. Om jag äger ett fysiskt föremål, så är förvisso själva föremålet materiellt, men mitt ägande av det är är immateriellt.

Om jag t.ex. äger en bok är boken ett fysiskt föremål; men förhållandet att jag äger boken är inte fysiskt. Om så vore, skulle jag äga den bara när jag håller den i handen och har fysisk kontakt med den. Men faktum är ju att jag äger den lika mycket när den står i bokhyllan, eller när jag lånat ut den till en kompis. Och om jag äger min lägenhet, gör jag ju det inte bara när jag fysiskt vistas i den, utan lika mycket när jag har gått till jobbet eller ut för att handla. Och skulle jag besöka någon, blir ju inte dennes lägenhet min, därför att jag tillfälligt vistas i den.

Argumentet att patent- och upphovsrätt är "immateriell" eller "intellektuell" kan precis lika gärna användas mot all äganderätt. Om jag gör en uppfinning eller skriver en bok, målar en tavla, komponerar ett musikstycke, så existerar dessa saker i form av fysiska föremål - en prototyp, ett manuskript, en tavla, ett partitur (eller ett demoband). Att sedan säga att jag äger dessa ting - och det därför är jag som bestämmer hur de ska förfogas över och på vilka villkor - är bara ett erkännande av det faktum att det är jag som bragt dessa ting till världen.

Men om jag hävdar min äganderätt i fall som dessa, då påstår immaterialrättsmotståndare att det är jag som är rättighetskränkaren. Tror ni jag överdriver? Låt mig citera vad jag läste i en kommentar från en sådan person på Henrik Sundholms blogg:

Patent finns det ju nästan ingen anarkokapitalist som förespråkar, dels då det är extremt svårt att föreställa sig hur dessa skulle kunna upprätthållas utan en stat som har absolut makt att kontrollera och reglera vad folk producerar och säljer med sin egendom, och dels för att i princip alla anarkokapitalister av bl.a. denna anledning anser patent vara en kränkning av äganderätten. [Min kursivering.]

Det här är nog det mest perverterade jag hört - åtminstone den här veckan. (Men det säger åtskilligt om vad anarkokapitalister egentligen står för och går för. Observera att om en stat skulle ha fräckheten försvara min egendom mot tjuvar, så är det ett exempel på hur förtryckande staten är! Anarkokapitalismens kritik mot staten är att den förtrycker tjuvar!)

(Parentetisk så har jag också skrivit en ironisk kommentar om detta på Misesinstitutets blogg.)

$ $ $

Slutligen vill jag citera lite mer ur Ayn Rands uppsats "Patent och upphovsrätt:

Idag är patenten en speciell skottavla för kollektivisternas [inklusive anarkokapitalisernas] angrepp - direkt och indirekt, via sådana förslag som att avskaffa varumärken, firmanamn, o.s.v. Medan de s.k. "konservativa" betraktar dessa angrepp med likgiltighet eller ibland med gillande, tycks kollektivisterna [inklusive anarkokapitalisterna] däremot inse att patenten är äganderättens innersta kärna, och att när de väl är tillintetgjorda kommer förintandet av alla andra rättigheter att följa automatiskt, som ett kortfattat post scriptum. [Mina kursiveringar, och "insticken" är förstås mina.]

...i de sista styckena i kapitel VII, del II av Och världen skälvde, [var] en av de skyldigaste passagerarna den som sade: "Varför ska Rearden vara den ende som får lov att tillverka Reardenmetall?"

© 2006, 2007, 2008 Per-Olof Samuelsson
Eftertryck med angivande av källa


1) Någon litteraturhistoriker kanske invänder att Homeros författarskap är omtvistat. Jag ska inte lägga mig i "den homeriska frågan" här, för den påverkar inte mitt resonemang. Jag kunde ju faktiskt ha drämt till med vilken författare som helst här. Eller med Beethoven, vars alla symfonier, sonater, konserter m.m., m.m. jag inte har en chans att komponera, eftersom de redan är komponerade. Däremot kan jag vissla de teman jag kommer ihåg utan att betala STIM-pengar till hans efterkommande.

Och om Beethoven komponerat toner i en viss ordning (som t.ex. det välkända "bam-bam-bam-BOM" i början av femte symfonin, eller "doo-do-da, doo-do-da, doo-do-da" i början av Månskenssonaten), så hindras alla andra från att komponera toner i just den ordningen. Däremot är man i sin fulla rätt att använda sig av den metod som kallas "reductio ad absurdum", även om andra använt sig av samma metod tidigare!

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.