Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

22 april 2007

Vad är det för fel på utilitarismen?

Debattinlägg på Liberal Debatt.

Som ingress kan nämnas att utilitarismen långt ifrån är den sämsta av alla moralfilosofier – dess uttalade slutmål är att "maximera lyckan", och vad skulle det vara för fel med det? Det är ju i varje fall bättre än Immanuel Kant, som ju menar att allt ska underordnas plikten och att lyckan därför alltsomoftast ska offras på pliktens altare. Tyvärr gör detta inte utilitarismen till en perfekt moralfilosofi. Utilitarismen är t.ex. motståndare till idén om individuella, oförytterliga rättigheter, och har härvidlag stöd hos sin grundare, Jeremy Bentham, som en gång skrev att rättighetsidén är "nonsens på styltor". Samme Bentham har också ett altruistiskt/kollektivistiskt kriterium, när han pratar om "största möjliga lycka för största möjliga antal" – vilket inte innebär annat än att man ska offra sin egen personliga lycka och i stället ägna livet åt att göra oändliga beräkningar av summan av alla människors lycka, inklusive alla kommande generationer. Och många utilitarister har dragit ut fullständigt vedervärdiga konsekvenser ur denna filosofi – minns att både Torbjörn Tännsjö och Peter Singer betecknar sig själva som utilitarister.

I det här inlägget fokuserar jag på det faktum att många utilitarister inte har den blekaste aning om vari lyckan består – de menar att handlingar som går ut på att plåga och tortera kan skänka precis lika stor lycka som vilka normala njutningar som helst: god mat, kärleksliv, lyssna på Bach, läsa Atlas Shrugged, etc. Vi har det från hästens mun.

Ja, det mest uppenbara och det enklaste att se är att den går ut på att en handlings värde ska bedömas uteslutande efter dess konsekvenser. M.a.o.: om en handling leder till goda konsekvenser, är den god; leder den till onda konsekvenser, är den ond. Så hur vet utilitaristen vilka konsekvenser som är goda resp. onda? Ja, de konsekvenser är goda som i sin tur leder till ytterligare goda konsekvenser, som i sin tur… etc. i en oändlig regress.

Denna oändliga regress undviker man om man gör som en bättre filosof gjort: konstatera att en serie av medel och ändamål måste sluta med ett slutändamål, och att slutändamålet är att befrämja livet. En handling är god om den främjar livet och ond om den skadar det. Men om man accepterar den idén, måste man också komma fram till att den grundläggande principen i ett socialt eller politiskt sammanhang är att man respekterar varje människas rätt till liv. Men det är just den idén som utilitarister avfärdar och rentav avhånar.

Standardargumentet bakom detta hån är att utilitaristerna inte kan hitta något gudomligt edikt som garanterar oss någon sådan rätt. M.a.o.: de avvisar idén om "naturliga" rättigheter på den grundvalen att de inte kan hitta någon varelse utanför naturen (någon Gud) som kan garantera "naturrätten". Att söka efter något i människonaturen eller den mänskliga samlevnadens natur som nödvändiggör ett sådant begrepp som "rätt till liv" är dem fullkomligt främmande. (Som vi ska se senare vet de väldigt lite om människonaturen. En utilitarist bedömer den helt och hållet efter den enda människa han verkligen känner, nämligen sig själv.)

Nu har ju också utilitarismen idén att man ska maximera lyckan, vilket gör "lycka" till ett yttersta ändamål att bedöma handlingar och deras konsekvenser efter. Men om man svarar på detta att då är ju allt frid och fröjd, eftersom det som ytterst kan göra en lycklig också är det som ytterst befrämjar ens liv – ja, då tar det hus i helvete. Det finns – säger de – ingen sådan koppling mellan "liv" och "lycka". (Se oändliga s.k. "Lucastrådar" på detta forum.(1))

Lycka har naturligtvis med behovstillfredsställelse att göra. Är ens behov tillfredsställda, då är man lycklig; är de det inte, är man mer eller mindre olycklig. Vad man har för behov som ska tillfredsställas beror ytterst på ens natur som mänsklig varelse. Varje människa har ett behov av mat; så man är tillfreds efter en god måltid (den må sedan bestå av gös, Biff Rydberg eller vindaloogryta). Varje människa har behov av kläder på kroppen och tak över huvudet – så man är tillfreds när man fått råd att köpa en minkpäls eller lyckats täta den där läckan i taket. Som människor har vi också en del mer avancerade behov, som "jobb med lön att leva på" (eller rentav "jobb med något som är värt att jobba för"). Många människor har behov av en trogen livsledsagare, och somliga har rent av behov av att föröka sig tillsammans med sagda livsledsagare – och att se till att den resulterande avkomman får en bra start här i livet i stället för att malas sönder i det etablerade utbildningssystemet. Människor har också ett behov av musik – det må sedan vara Bach, jazz, ragor eller hårdrock. (Andra kan fylla på med fler exempel på avancerade behov.) Summan av sådana behovstillfredsställelser kan med rätta kallas "lycka", och summan av frustrerade behov "olycka".

Men så finns det ju en annan sorts "behov". Det finns människor som inte intresserar sig ett dyft för sådant som yrkeskarriär, lyckligt äktenskap eller ens en måltid bestående av sniglar, gös och Irish Coffee till efterrätt. Det enda som skänker dem en stunds efemär njutning är att plåga och förnedra sina medmänniskor. (Liknande fall är förstås alkisar eller heroinister, som ju bara blir sjukare, ju mer deras sug tillfredsställs.) Ett relativt lindrigt fall av detta är någon som känner ett tvång att gå ut på stan och visa snoppen för vilt främmande människor. Svårare fall nöjer sig inte med det utan går ut och våldtar. Och det finns förstås många andra exempel på sadistiska "njutningar".

Som jag hävdat för (se t.ex. tråden Sadistisk "lycka") är det här inte fråga om lycka alls, eller ens njutning, utan blott och bart en stundens undflykt från ett kroniskt skräcktillstånd. Men den poängen är fullständigt omöjlig att få in i en utilitaristisk skalle. Av detta kan jag inte dra någon annan slutsats än att de är av samma skrot och korn själva.

Målar jag någon utilitaristisk djävul på någon vägg här? Låt mig saxa några inlägg från en tidigare tråd (Varför bör bränder släckas?). Jag skrev:

Anledningen till att man bör släcka bränder är att det kan rädda liv, vilket tvivelsutan är en positiv konsekvens. Men varför är det en positiv konsekvens? Därför att livet är det värdefullaste vi har! Och det är denna insikt som ligger till grund för naturrätten, vars grundläggande princip är rätten till liv.

Utilitaristerna bara stjäl begrepp, när de angriper naturrätten.

Jurgen Hochmuth(2): En sann utilitarist skulle tycka att våldtäkt är helt i sin ordning, bara våldtäktsmannens ökade lycka är tillräckligt stor för att kompensera för offrets minskade lycka. Vi naturrättare tycker att hela resonemanget är bakvänt och menar istället att vi är ägare till våra egna kroppar och att våldtäkt alltid är fel, vi behöver inte ens mäta lyckan för att konstatera det.

Debattör 1: Jürgens exempel är mindre bra eftersom det är extremt.

Det bättre argumentet följer linjen att någon utför en mindre rättighetskränkning som han erhåller en stor mängd tillfredställelse från. Man kan tänka sig någon som tafsar, blottar sig eller utför en liknande mindre kränkning. Om man är traditionell utilitarist skulle man dels säga att det är rätt att utföra den handlingen, men även att offret har en moralisk skyldighet att tåla den, så länge offrets obehag inte överväger den lycka förövaren känner (förövare, rättighetskränkning, offer ur ett rättighetsliberalt perspektiv).

Men det är ju faktiskt bara en gradskillnad mellan Jurgens extrema exempel (våldtäkt) och "det bättre argumentet".

Och det är bara inbillning att det en våldtäktsman eller blottare upplever skulle vara lycka. Det är det inte. Det är en stundens lättnad från någon form av kronisk ångest.

Det är väl det värsta man kan säga om utilitaristerna att de rör ihop den här sortens tillfälliga "tillfredsställelser" med verklig lycka. (Att de gör det är en slutsats från tidigare diskussioner med utilitarister här på forumet och annorstädes.) Det vet helt enkelt inte särskilt mycket om den där lyckan som de påstår sig vilja maximera.

Nja, det är bättre eftersom det tydligare illustrerar ett av utilitarismens problem. Om du ställer ett våldtäktsoffer mot en gärningsman får du svårt att argumentera för hur handlingen medför något lyckoöverskott och diskussionen dör eller fastnar där. Problemet är mycket lättare att förstå i handlingar som är bagatellartade för offret men de flesta ändå anser ska vara upp till den som utsätts för dem att bestämma oavsett hur glad förövaren blir av dem. Träd, skog och allt det där. Det illustrerar mycket tydligare att frågan inte rör mängden lycka i ditten eller datten utan grundläggande frågor om autonomi, rätten till självbestämmande och varje individs värde som en unik person och de krav på hänsyn det ställer på omgivning.

Jag tror ändå du missade poängen med min förra replik. Vad blottare och tafsare uppnår med sina blottningar och tafsningar har inte det bittersta med verklig lycka att göra, lika lite som det är verklig lycka en våldtäktsman upplever – så det är bara en gradskillnad mellan exemplen. Det är ju i alla dessa fall fråga om neurotiska manifestationer och en sorts tillfällig lindring i de neurotiska besvären. Verklig lycka kan man prata om när en mentalt frisk person uppnår något av verkligt värde i livet – når framgång inom ett yrke han gillar att jobba med eller vinner den kvinna han mest av allt åtrår. Att utilitaristerna överhuvudtaget kommer på tanken på att bunta ihop dessa olika sorters "tillfredsställelse" och behandlar dem som jämförbara storheter tycker jag säger det mesta om dem.

Sedan håller jag med dig när du kritiserar utilitarismen för att den tjafsar om "mängden lycka i ditten och datten". Det finns inget litermått för att mäta den exakta mängden lycka. Men även om det funnes, skulle verklig lycka och neurotiska tillfredsställelser vara inkommensurabla storheter. Så det skulle i alla händelser vara en liter lycka vägd mot en liter ruttenhet som för ögonblicket kan tillfredsställa den lille ruttne.

Debattör 2: Här stöter du på samma problem som utilitaristen. Hur mäts lycka objektivt och vad skiljer upplevd lycka från "verklig" lycka?

Jag blev så olycklig när jag läste det här att jag inte kunde förmå mig att posta ett civiliserat svar. Men med en natts god sömn bakom mig och lite barockmusik i öronen kanske det går bättre.

För det första: Vad i all världen skulle det vara för skillnad mellan "upplevd" och "verklig" lycka? Kan man ens i sin vildaste fantasi föreställa sig en människa som "upplever" sig som lycklig, fast hon "i själva verket" är olycklig? Eller en som "upplever" sig som olycklig, fast hon "i själva verket" är lycklig?

För det andra: vem har sagt att lycka kan mätas?(3) Det finns ingen måttenhet för lycka. Det bästa man kan säga är att man är lyckligare idag än igår, ifall man haft någon framgång idag men bara motgångar igår – eller att man är lyckligare i år än för några år sedan, när man var inne i en djup depression. Men att säga "dubbelt så lycklig" eller "7,2 gånger lyckligare" är komplett omöjligt.

Och för det tredje: utilitaristens problem är inte alls mitt problem. (Idén att man skulle kunna mäta lycka eller tillfredsställelse med större precision än "lite mer/lite mindre lycklig" härstammar f.ö. från Jeremy Bentham. Blanda inte ihop mig med Bentham!)

(Se också mina svar till "debattör 1" ovan. – Det är förmodligen orättvist att pådyvla alla världens utilitarister misstaget att röra ihop två vitt skilda sorters tillfredsställelse, men alltför många av dem gör det; och såvitt jag förstår ligger misstaget inbäddat i utilitarismens grundpremisser.)

Vad är det som förblir oklart i allt detta? Att en våldtäktsmans påstådda njutning av en genomförd våldtäkt befinner sig i en helt annan kategori än den lycka normala, anständiga människor upplever borde väl vara klarare än det proverbiala korvspadet? Nej, inte för "debattör 2", som kommer igen med följande:

Inbillning från vems sida [att det en våldtäktsman eller blottare upplever skulle vara lycka?] Våldtäktsmannen?

Och:

Att ge sig själv tolkningsföreträde för en sådan sak som vad en annan människa känner eller borde känna kan jag inte förstå hur man kan göra.

M.a.o.: jag har inte lov att uttala mig om våldtäktsmän, eftersom jag inte är någon våldtäktsman själv och inte kan veta hur de tänker eller känner. Men om någon uttalar sig på deras vägnar och menar att deras njutningar är precis lika fina som vilken annan njutning som helst, då är det bara att böja sig för denna sakkunskap!

Jag kan nu tänka mig två skäl till att en utilitarist inte kan ta till sig insikten att våldtäktsmän är en annan kategori människor än vi andra – vi som strävar i vårt anletes svett för att uppnå lite lycka i tillvaron och som ibland också gör det:

Det ena är att utilitaristen har utfört ett omfattande forskningsprogram med båda dessa typer av människor och på grundval av åratals studier kommit fram till insikten att de båda sorterna egentligen är precis samma sorts skitstövlar. Hans måste t.ex. ha anställt en mängd jämförelser mellan våldtäktsmän och lyckligt gifta människor och funnit att det inte råder den ringaste skillnad mellan vad de båda kategorierna upplever i sitt resp. kärleksliv, och att en orgasm hemma i den äkta sängen inte alls skiljer sig från en som upplevs i en park någon mörk natt med ett påtvingat offer – och att inte heller lilla vickning som föregick orgasmen eller det kaffe på sängen som serveras morgonen därpå gör den ringaste skillnad.

Men eftersom detta är uppenbart absurt (för när publicerades egentligen den här utredningen? – och vad har lyckligt gifta människor i så fall haft att säga om den?) måste förklaringen vara en annan. Och det som då ligger närmast till hands är att utilitaristen dömer andra efter sig själv, och att vad han i själva verket har utrett är sina egna njutningar – och funnit dem vara oskiljaktiga från blottares och våldtäktsmäns. Vad säger det i så fall om honom själv? Utilitaristen vill nog inte gärna höra det.

OK, det här är kanske lite väl elakt, så vi får väl söka en tredje förklaring. Den tredje förklaringen är att utilitaristen inte betraktar termer som "tillfredsställelse", "lycka" eller "våldtäkt" som begrepp som står för något i verkligheten, utan bara som tomma ord, som kan skyfflas runt lite hur som helst. Han är inte heller förmögen att följa ett resonemang som innehåller mer än ett led. Men se, kommer man med den förklaringen, då tar det hus i helvete! Då är man oförskämd mot honom!

Det faller honom förstås aldrig in att den andra förklaringen ovan – att han dömer andra efter sig själv och praktiserar introspektion – är betydligt mycket värre för honom.

Men jag skulle allt rekommendera att man beväpnar sig med pepparspray – eller tar en kurs i judo eller karate – innan man ger sig i lag med utilitarister. Ens framtida lycka kan hänga på det.


Några repliker från den efterföljande debatten:

Debattör 2: Att det rör sig om skilda moraliska kategorier kan det knappast råda någon tvekan om. Men att det rör sig om fysiska skillnader i lyckokänsla har du inte visat. Om du kan visa att en våldtäktsmän (överfallsvarianten) har rubbningar i hjärnkemin som gör att lyckan skiljer sig från någon som blir glad av någonting rimligare så gör det för all del. Innan dess kan du svårligen bestämma om en våldtäktsman känner lycka eller inte.

Den senaste variationen på temat är alltså att jag inte ska uttala mig om våldtäktsmän (eller utilitarister) innan jag är allvetande om hjärnans kemi.

Så en liten självbekännelse:

Debattör 3: Vad är det för fel på att tillfoga andra lidande? Det bästa som finns i livet är att krossa sina fiender. Att se dom drivas framför en. Och höra deras kvinnors klagan. Men så är jag ju en civiliserad människa som verkar i en civiliserad kontext, så jag får välja andra arenor. […]

Det tycks finnas ett behov av att sortera upp känslolivet här.

Visst, jag ser också fram mot den dag då jag får tillfälle att karva organen ur Torbjörn Tännsjö – utan bedövning, och under flitigt reciterande ur Tännsjös egna skrifter. Men jag inbillar mig inte för ett ögonblick att denna tillfredsställelse skulle leda till varaktig lycka. Inte ens om tillfredsställelsen multiplicerades och jag fick tillfälle att tortera varenda jubelidiot jag stött på under mitt liv [inklusive då somliga debattörer på LD]. (Sprätta upp Göran Greiders feta mage... Proppa Mona Sahlin full med Toblerone tills hon storknar... Ja, ni får fylla på själva.)

Verklig lycka har betydligt mer med "vovvar och Irish Coffee" att göra. Stillsamma nöjen som att studera grannens hund i samband med snöskottning. Eller läsa Böhm-Bawerks kritik av Marx. Och lite erotik får gärna finnas med i bilden.

[…] Det går t.ex. inte en dag utan att jag tänker på hur kul det vore att trycka till moderaterna rejält 2010. Att hjälpa KLP [Klassiskt Liberala Partiet] till en valseger som får de etablerade partierna att se ut som om man har ätit upp deras döda mormödrars snorkråkor och skäller ut dom för att man inte kan få påfyllning. Att på alla möjliga och omöjliga, tänkbara och otänkbara sätt som håller sig inom lagens råmärken nättrolla och IRL-trolla dom till kapitulation, resignation och bitterhet.

Men det är ju faktiskt en sorts ekvivokation i det här.

Visst: moderaterna kommer säkert att bli väldigt lessna, när de ser hur många väljare de förlorat till KLP i valet 2010. Men motivet är väl ändå inte att göra moderaterna lessna – sådär bara för lessengörandets egen skull? Motivet måste väl ändå vara att få till stånd en bättre politik – och att en del etablerade politiker blir lessna över KLP:s kommande jordskredsseger är väl ändå bara en bieffekt?

Ekvivokation, för det jag talade om i mitt ursprungliga inlägg var ju människor som drivs och motiveras av en sadistisk önskan att plåga och förnedra andra. Och KLP är väl (förhoppningsvis) inget förnedringsparti?


Nog sagt. Somliga är oförmögna att se skillnad på lycka och sadism. Vad mer finns det att tillägga?

Jo, en sak till: de som kommer med den här sortens invändningar är i total avsaknad av inlevelseförmåga. Man behöver inte bokstavligen tortera någon för att utröna om det gör en lycklig eller ej; det räcker gott med att föreställa sig att man ger någon ett rejält kok stryk. Det är ingen behaglig känsla man känner, när man gör det!


PS. Jag vet förresten att jag har slutat debattera på LD. Men det har skett en förbättring sedan dess: debattörer som man vet är otrevliga (eller aldrig lyssnar på vad man säger) kan man placera på en "ignoreralista", och då slipper man se smörjan.


1) Somliga av dessa "Lucastrådar" finns återgivna i "pdf-nattväktaren", årg. 7, nr 2 och årg. 8.

2) För stå med namns nämnande, eftersom det är en debattör som jag för det allra mesta uppskattar. (Som namnet antyder är han ättling i rakt nedstigande led från en bödel vid Stockholms blodbad – nej, det sista var spekulation…) Han har också en blogg.

3) Fotnot för petimetrar: visst kan lycka mätas – men då just på det oprecisa sättet "lite mer, lite mindre, mycket mer, mycket mindre".

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.