Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

30 april 2007

Sitter moralen i generna?

Människan har ingen automatisk överlevnadskodex. Det som särskilt skiljer ut henne från alla andra levande arter är nödvändigheten att, när hon ställs inför alternativ, handla efter viljestyrt val. Hon har ingen automatisk kunskap om vad som är gott för henne eller ont, vilka värden hennes liv beror av, vilken handlingsriktning det fordrar. Pladdrar du om en självbevarelseinstinkt? En instinkt till självbevarelse är precis vad människan inte besitter. En "instinkt" är en osviklig och automatisk form av kunskap. Ett begär är ingen instinkt. Ett begär efter att leva ger dig inte den kunskap som fordras för att leva. Och inte ens människans begär efter att leva är automatiskt: ditt hemliga onda idag är att detta är det begär du inte hyser. Din fruktan för döden är inte någon kärlek till livet och kommer inte att ge dig den kunskap som behövs för att bevara det. Människan måste förvärva sin kunskap och välja sina handlingar genom en tankeprocess, som naturen inte tvingar henne att utföra. Människan har makt att agera som sin egen förgörare – och det är så hon har agerat under merparten av sin historia. [Ur "Galts tal"; övers. POS.]

Via en bloggdiskussion hittade jag en uppsats som publicerats i Dagens Nyheter 21.2.2007 under rubriken Först kommer moralen och som går ut på att vår förmåga att agera moraliskt är ett resultat av evolutionen. Innan jag går in på innehållet i denna uppsats, vill jag lägga fram vad jag anser vara det korrekta synsättet här (inte helt förvånansvärt det objektivistiska synsättet):

Människan besitter ingen automatisk eller medfödd kunskap; kunskap är något som vi människor måste förvärva med egen ansträngning. Vi har då heller ingen automatisk eller medfödd kunskap om gott och ont; också den kunskapen måste vi förvärva.

Detta brukar uttryckas som att människan är född tabula rasa, d.v.s. att vår själ vid födelsen är ett "oskrivet blad" eller en "tom griffeltavla". Men det är förstås viktigt att man förstår den här metaforen rätt: den innebär att vårt medvetande vid födelsen ännu inte har något innehåll; allt det har är en potential, en förmåga att förvärva ett innehåll – precis som ett blad, även om det är oskrivet, låter sig skrivas på.

Idén om själen som tabula rasa uttrycktes av John Locke med orden "det finns ingenting i intellektet som inte förut funnits i sinnena". På detta uttalande kom Leibniz med repliken: "utom intellektet självt". Och Leibniz har förstås en poäng här: vårt intellekt måste utgå från sinnenas vittnesbörd när det förvärvar kunskap, men det betyder ju inte att intellektet självt inte bidrar med någonting, att det bara på något sätt passivt speglar vad sinnena inpräntar i det. Intellektet måste förvärva kunskap med egen ansträngning, och den ansträngningen kan ju inte sinnenas vittnesbörd förse det med. (Nu var Leibniz replik menad som ett argument för att intellektet också innehåller medfödda idéer, vilket det alltså inte gör.)

Det är naturligtvis sant att människan är ett resultat av evolutionen och att vi därför har en hel del gemensamt med djuren. Djur har ju också ögon och öron precis som vi människor, och deras sinnen ger dem vittnesbörd, precis som den ger oss vittnesbörd. Och djur kan uppenbarligen känna sorg, vrede, rädsla och glädje precis som vi människor. Det är naturligtvis inte min mening att blunda för sådana fakta eller antyda att de skulle vara ointressanta. Men än mindre ska man då blunda för allt det som skiljer oss människor från de övriga djuren – till vilket alltså hör vår förmåga att abstrahera och bilda begrepp och en mångfald saker som ytterst bottnar i den förmågan; bl.a. då vår förmåga att utveckla en moralkodex.

Det ger mening att säga att antiloper betar, att lejon jagar och att hundar viftar på svansen, därför att evolutionen har betingat dem att beta, jaga och vifta på svansen. Men det ger ingen mening alls att t.ex. säga att Beethoven komponerade sina symfonier därför att evolutionen betingat honom att komponera just de symfonierna (eller att komponera överhuvudtaget). Och lika lite ger det mening att säga att en människa handlar moraliskt (eller omoraliskt) därför att evolutionen betingat henne att handla moraliskt (eller omoraliskt).

Men det är precis det som uppsatsen i DN försöker hävda.

Så här lyder ingressen:

Är människans moral bara något inlärt, en tunn kulturfernissa över vår i grunden själviska natur? Allt fler forskningsrön tyder på att den tvärtom är medfödd, ett resultat av artens kamp för överlevnad. [Min kursivering.]

Och så här börjar själva uppsatsen:

Är vi människor moraliska av naturen, eller är moralen något som utvecklats i strid mot vår biologiska natur, som en följd av att människan höjde sig över sitt ursprung och blev en civiliserad kulturvarelse? Eller, annorlunda uttryckt: Är moralen något som vi föds med, eller något som vi lär oss? Denna klassiska filosofiska fråga är inte längre förbehållen filosofin, utan sysselsätter i allt högre grad även kognitionsforskare, biologer och evolutionspsykologer, som undersöker moralens möjliga biologiska grundvalar.

Och uppsatsförfattarens svar:

Det har blivit alltmer uppenbart att människor föds med en rad avancerade "inlärningsprogram", som aktiveras och utvecklas genom mötet med en förväntad livsmiljö.

Mycket talar för att det förhåller sig på liknande sätt med människans moraliska kunskap, det vill säga att vi människor föds med något som skulle kunna beskrivas som en "universell moralisk grammatik", med biologiskt bestämda parametrar som hamnar i olika lägen beroende på vilken kultur vi föds in i.

Och:

Frans de Waal, en av världens ledande primatforskare […] vänder sig mot [det] synsätt som han kallar "fernissa-teorin": synen på moralen som en kulturell fernissa som lagts över vår i grunden själviska, primitiva natur.

En kort fråga: har ni hört det förut?

Den "moral" som evolutionen skulle ha "betingat" oss att följa är tydligen den altruistiska moralen. Att vår själviska, "primitiva" natur är något ont, något som moralen är till för att övervinna, tas helt enkelt för givet. Fler belysande citat:

Evolutionsbiologer har använt metaforer som "den själviska genen", och från den utgångspunkten har många gått vidare till att hävda att också människor egentligen är helt igenom själviska, att moralen bara utgör en hycklande förklädnad som döljer det strategiska egenintresset. [Mina kursiveringar. Och har ni hört det förut, så har ni nog läst det hos Nietzsche.]

Moralutvecklingen kan ha börjat med släktskapsbaserad altruism (hjälp till släktingar som man delvis delar gener med) och reciprok altruism (hjälp till personer som har potential att kunna återgälda hjälpen vid en senare tidpunkt). [Återigen mina kursiveringar; att hjälpsamhet är ett utryck för altruism – d.v.s. att sätta andras intressen över sina egna och att offra sig för andra – tas helt enkelt för givet.](1)

Den mänskliga moralen har emellertid en tydlig baksida, som också har att göra med det sätt på vilket den utvecklats. Människor tenderar att vara partiska för den egna gruppen: moralen är i hög grad ett fenomen som är förbehållet medlemmar av den egna gruppen, på bekostnad av andra grupper.

M.a.o.: att ta vara på sig själv och sina närmaste är en liten baksida: det är inte tillräckligt altruistiskt, inte tillräckligt självuppoffrande.

Och jag kan väl knappast undanhålla er följande:

Enligt de Waal har synen på den mänskliga naturen aldrig varit så negativ och pessimistisk som under de senaste tre decennierna, och han spekulerar kring att detta kan ha samband med att marknadsliberalismen fick en så dominerande ställning efter Thatchers och Reagans makttillträde.

Nej, man ska väl inte förvåna sig över att läsa sådan smörja i en tidning som DN (på dess kultursida, alltså – ledarsidan är något bättre). Att marknadsliberalismen är ond – sådant ska man väl inte tillåta sig att tvivla på?

Jag kan inte citera allt, men det blir värre. Det är meningen att den altruistiska – f’låt, moraliska – cirkeln ska utvidgas till att omfatta allt och alla, även djuren (Peter Singer omnämns med tydligt gillande). Och:

Människors tendens att favorisera sin egen grupp på andra gruppers bekostnad ökar när fara hotar eller när resurstillgången blir knapp. Den moraliska cirkeln tenderar då att krympa. Materiell trygghet och, kan man förmoda, en rimligt jämlik fördelning av resurserna, kan däremot möjliggöra en utvidgning av den moraliska cirkeln. […]Den bräckliga, men verkliga, tendensen till gränsöverskridande solidaritet människor emellan behöver allt stöd den kan få.

Jo, altruismen fordrar välfärdsetatism – som om det vore någon överraskning. Och vad betyder "gränsöverskridande solidaritet" i detta sammanhang annat än allas uppoffring för alla?


Men tillbaka då till idén att moralen skulle vara "framvuxen ur evolutionen" och att vi skulle vara i besittning av en medfödd "universell moralisk grammatik".

En enda elementär iakttagelse borde vara nog för att kullkasta den idén: människor beter sig ofta omoraliskt mot varandra. Människor är faktiskt i stånd till de mest fasanfulla grymheter mot varandra. (Behöver jag exemplifiera? Nej, jag trodde inte det.) Och om nu det goda människor gör förklaras med en "universell moralisk grammatik", hur förklaras då det onda människor också gör? Har vi också en medfödd "lumpenhetens och grymhetens grammatik" – och varför tillämpar vi i så fall ibland den ena grammatiken och ibland den andra?

Nåja, uppsatsen har en sorts "svar" på den frågan:

Den mänskliga moralen utvecklades sannolikt, menar de Waal, genom att fientlighet och krigföring mot andra grupper steg för steg förstärkte solidariteten inom den egna gruppen fram till den punkt där moralen uppstod. Denna tendens att skapa sammanhållning genom fientlighet mot utomstående finns därför som en djupt ingrodd potential i det mänskliga psyket.

Men är det här mycket till förklaring? "Solidaritet inom den egna gruppen" skulle vara förklaringen till att somliga torterar eller våldtar oskyldiga offer – eller rycker handväskor eller bevakar bankomater för att se om någon blind kommer och gör ett uttag, för att ta några exempel på omoral ur högen.

Den enkla sanningen är förstås att en människa från födelsen ("av naturen") besitter en potential eller förmåga till både moraliskt och omoraliskt beteende – vilken potential hon väljer att aktualisera är upp till henne. Att denna potential är framsprungen ur evolutionen finns det ingen anledning att betvivla – vad skulle den annars vara framsprungen ur? Men beakta återigen skillnaden mellan människor och andra djur – beakta det faktum att människan är kapabel till ett oerhört mycket bredare register av beteenden och handlingar.

Ett lejon är av evolutionen predisponerad till att "tjäna sitt levebröd" genom att jaga andra djur, som t.ex. antiloper. Antilopen är av samma evolution predisponerad att "tjäna sitt levebröd" genom att beta. De byter aldrig roll här. Men om de gjorde det, och lejonet försökte överleva genom att beta gräs och antilopen genom att jaga lejon, skulle ingen av dem överleva särskilt länge.

Men människan är fullt kapabel att bli antingen tjuv eller polis! Och även om det inte är särskilt vanligt, kan de byta roller, så att tjuven blir polis eller polisen tjuv.

Låt mig ge ett belysande exempel. Storbedragaren Vincent Karlsson har gått som följetong på TV3:s "Efterlyst" de senaste veckorna. Den mannen tjänar sitt levebröd på att lura av pensionärer deras besparingar genom att utge sig för att vara banktjänsteman. Han sitter i fängelse för det, men lyckas han avvika från en permission sätter ha genast igång med fler bedrägerier enligt exakt samma mall. Eftersom han så ofta lyckas, har han tydligen uppnått någon sorts "mästerskap" i hantverket. Förklaringen till att han håller på så här är att det är det enda sätt att förtjäna sitt levebröd som han någonsin lärt sig ordentligt.

Men herre jösses! Vad är det för "universell moralisk grammatik" som evolutionen en gång inplantat i Vincent Karlssons medvetande? Nej, den grammatiken har han allt förvärvat under ett långt liv genom "vanans makt".

Det här är förstås ett exempel ur högen, och det inbegriper inte ens fysisk tortyr eller blodspillan – bara ruinerade pensionärer, som om inte det vore illa nog. Men vad är det för "universell moralisk grammatik" som för några år sedan fick fyra nynazister att tortera och mörda John Hron? Vilken "universell moralisk grammatik" är det som driver Usama bin Laden och de självmordsbombare han tar i sin tjänst? Djingis Khan? Hitler? Fyll på med egna exempel.

Nej, det finns helt enkelt ingen sådan "universell grammatik". Det enda som är i någon mening automatiskt när det gäller moral är just "vanans makt". Handlar man moraliskt i ett antal situationer, blir det så mycket lättare att göra det också i fortsättningen; handlar man i stället omoraliskt i ett stort antal situationer, ja, då blir man som Vincent Karlsson. Men för att handla moraliskt till att börja med behöver man åtminstone någon antydan till moralisk grundpremiss, någon föreställning om vari det goda resp. det onda består. Och att tillägna sig den grundpremissen sker inte med automatik.


Den teoretiska grunden är som jag nämnt en version av föreställningen om medfödda idéer. Men jag ska låta uppsatsförfattaren tala för sig själv:

Delvis som en reaktion mot behaviorismens människo- och vetenskapssyn kom sedan den kognitiva revolutionen inom psykologin, med början av 1950-talet. Ett av startskotten för denna revolution var lingvisten Noam Chomskys bok "Syntactic Structures" från 1957, som i ett slag revolutionerade studiet av den mänskliga språkförmågan. Chomskys teori gick ut på att den mänskliga språkförmågan är alldeles för komplicerad för att kunna förklaras genom inlärning.

Barn ställs inför en mycket begränsad mängd ofullkomliga och fragmentariska språkliga data ("the poverty of the stimulus", med Chomskys terminologi), men trots det lyckas de på mycket kort tid rekonstruera och internalisera sitt språks grammatik. Därför måste vi, menade Chomsky, anta att alla människor har en medfödd språkförmåga – en universell grammatik, eller språklig "djupstruktur", som är biologiskt bestämd och gemensam för alla språk, och som växer fram hos barnet i takt med att hjärnan växer (förutsatt att barnet vistas i en språklig miljö).

Denna syn på den mänskliga kunskapen som alltför avancerad för att kunna förklaras genom inlärning har sedan spritt sig till andra områden av mänskligt vetande. I och med den kognitiva revolutionen började forskare inom olika discipliner intressera sig för just det som behavioristerna ansett det vara "ovetenskapligt" att ägna sig åt: det mänskliga medvetandet, det mentala innehåll som så att säga "filtrerar" en stimulus innan den omvandlas till en respons. Det har blivit alltmer uppenbart att människor föds med en rad avancerade "inlärningsprogram", som aktiveras och utvecklas genom mötet med en förväntad livsmiljö.

Låt mig då påpeka att den grammatiska strukturen skiljer sig ofantligt från det ena språket till det andra. Mina språkkunskaper är begränsade, men jag vet i varje fall att mycket av det som i svenskan och andra indoeuropeiska språk uttrycks med prepositionsuttryck i finsk-ugriska språk i stället uttrycks med en mångfald olika kasus. Och att bantuspråk har en kongruensböjning mellan subjekt och predikat som saknar motsvarighet i andra språk. (I stället för "POS skriver på datorn" säger de: "han POS han skriver på datorn".) Det finns språk i Sydostasien där plural uttrycks med upprepning (d.v.s. i stället för "stolar" säger man "stol-stol"). Om det finns någon H.S Nyberg eller Björn Collinder bland mina läsare (d.v.s. någon som behärskar ett trettiotal språk flytande), kan ni säker fylla på med fler exempel.

Men skillnaderna kan vara rätt stora även mellan närbesläktade språk. Vad i all världen är det för "universell grammatik" som förmår tyskarna att alltid placera predikatet i en bisats allra sist i satsen? Eller för den delen vad som förmår oss svenskar att vända på ordföljden ifall meningen börjar med ett adverbial? (En sak som invandrare brukar ha väldigt svårt för, även om de i övrigt lär sig vårt språk till fulländning.)

Eller ta den grammatiska regel som finns i svenskan och som äldre svenskar sällan syndar mot: att man ska ha ett reflexivt pronomen ifall man syftar tillbaka på subjektet i satsen? T.ex. "Han tog sin rock och gick.") På engelska säger man: "He took his coat and left." (Yngre svenskar syndar alltsomoftast mot denna regel, därför att de har svårt att hålla isär svenska och engelska.)

Ska man ta Chomskys "universella, medfödda grammatik" på allvar, måste den innebära att ett barn föds med de grammatiska strukturerna i vartenda språk som talas, eller någonsin talats, på jorden, "inbäddade" i hjärnan – men att ett svenskt barn bara aktualiserar den svenska grammatik (med sina omvända ordföljder och reflexiva pronomen), ett finskt barn den finska (med dess uppsjö av olika kasus), ett franskt barn den franska (med alla "est-que" och "n’est pas?") etc., etc.

Eller ska vi anta att den "universella, medfödda grammatiken" bara omfattar sådant som faktiskt är gemensamt för alla språk? En sådan sak som att en sats måste innehålla subjekt och predikat? Men ingen "universell grammatik" behövs för att förklara detta. Språket gör ingenting annat här än speglar verkligheten. Det är ett faktum som är tillgängligt för oss alla att världen består av entiteter (ting) som har attribut (egenskaper) och som utför vissa handlingar (eller avstår från att utföra dem). T.ex.: "Hunden är glad"; "Hunden viftar på svansen". En entitet (en hund) besitter en egenskap (glad) som får honom att agera på ett visst sätt (vifta på svansen). Att vi människor kan uttala sådana satser bevisar inte att vi är födda med någon "universell grammatik", bara att vi är födda med sunt bondförnuft (eller rättare: en potential – alltsomoftast aktualiserad – till sunt bondförnuft).(2)

För att parafrasera Locke och Leibniz: "Det finns ingenting i språket som inte förut funnits i sinnena – utom själva språkförmågan". Den är medfödd. Språkets innehåll är det inte. (Och det finns f.ö. inget i sinnena som inte förut funnit i yttervärlden – utom då möjligtvis sinnena själva. Men att vi har sinnen, det ger allt sinnena själva besked om.)


Ett ord också om den teori Chomsky och hans efterföljare vänder sig emot:

För femtio år sedan dominerades psykologin ännu av behaviorismen, som hävdade att allt mänskligt beteende var ett resultat av inlärning och ingenting annat. Exempelvis menade teorins främsta företrädare, B F Skinner, att barn lär sig prata genom att deras föräldrar uppmuntrar och belönar förspråkliga ljud, och att barnen sedan med hjälp av ständiga belöningar från omgivningen leds hela vägen fram till fullt utvecklad språkförmåga.

Jag måste förstås rekommendera Ayn Rands uppgörelse med Skinner, som heter "The Stimulus and the Response" och som står att läsa i Philosophy: Who Needs It. (Uppsatsen innehåller t.o.m. ett berömmande ord om Noam Chomsky.) Men ett par egna kommentarer får jag väl kosta på mig:

Vad i all världen kan Skinner och behavioristerna ha för uppfattning om inlärning? Är den som det citerade stycket antyder, så är det ju väldigt svårt att se vad det skulle vara för skillnad mellan ett barns språkinlärning och en papegojas.

Faktum är att jag finner idén "att barn lär sig prata genom att deras föräldrar uppmuntrar och belönar förspråkliga ljud" för löjlig att ens kommentera.

OK, jag är ingen expert på barns språkinlärning: Det enda jag minns från min egen barndom är att jag lärde mig språket, och att det inte var särskilt svårt att göra det. (Det är lite svårare idag, ifall det nya språket skulle vara finska eller ugaritiska, men på den tiden var det "den enklaste sak i världen". Och det tog mycket längre tid för mig att bli bra på engelska än det tog att bli bra på svenska.) Men jag tror att ett studium av barns språkinlärning skulle vara mycket givande. Ett sådant studium skulle kunna bekräfta eller vederlägga – i bästa fall avsevärt utvidga – vad Ayn Rand skriver om barns begreppsbildning i Introduction to Objectivist Epistemology.

Det är i varje fall här detta studium bör starta. Både Skinner och Chomsky har helt enkelt fel.


1) En kort kommentar bara om termen "reciprok altruism", som altruisterna använder för att få hygglighet och hjälpsamhet att framstå som en form av självuppoffring:

När man diskuterar altruism måste man ta termen bokstavligt – annars blir diskussionen bara till ett meningslöst ordkäbbel. Den bokstavliga innebörden av "altruism" är att sätta andras intressen över sina egna, m.a.o. att offra sig för andra. Hygglighet och hjälpsamhet – med den lilla "baktanken" att man förväntar sig detsamma från sina medmänniskor – borde rätteligen kallas för reciprok egoism. Men se, något sådant skulle altruisterna aldrig gå med på!

2) Chomsky har ett eget exempel som jag hittade i Psykologi och ideologi (PAN/Norstedt 1974), s. 32, där han ber oss jämföra följande fyra meningar:

1. De båda männen lovade sina hustrur att döda varandra.
2. De båda männen övertalade sina hustrur att döda varandra.
3. De båda männen lovade mig att döda varandra.
4. De båda männen övertalade mig att döda varandra.

Som ni ser är det första tre meningarna fullt begripliga och den fjärde obegriplig. Enligt Chomsky skulle detta alltså bero på att den inte överensstämmer med någon "universell grammatik". Men saken är ju den att den är obegriplig för att den uttrycker en faktisk, inte bra en grammatisk, omöjlighet.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.