Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

27 maj 2007

Pärlor för en viss sorts svin

Akademiska studier i teoretisk filosofi kan allvarligt skada din kognitiva fakultet. Akademiska studier i praktisk filosofi kan underminera din förmåga att fälla moraliska omdömen.

Följande har utspunnit sig på Liberal Debatt. Vad som började med ett svar på en fullt legitim fråga spårade snabbt ur, sedan en av forumets huliganer lagt sig i. Den legitima frågan handlade om "livet som värdemätare" och vad det egentligen innebär att "välja livet".

Det här är egentligen en enkel fråga som fordrar ett omständligt svar.

Låt mig börja med att ställa en fråga. När i ditt liv har du (vem som än läser detta) någonsin bokstavligen stått i valet och kvalet mellan att välja livet eller att välja döden? Om du inte någon gång på fullt allvar övervägt självmord och sedan avstått från det (vilket väl inte är särskilt troligt), skulle du behöva svara: aldrig någonsin. Däremot har du alldeles säkert gjort mängder av andra val som har det gemensamt att du försökt välja det som befrämjar ditt liv framför det som skadar det. Och någon gång har du säkert också gjort val som i själva verket skadat ditt liv (du kan ju t.ex. någon gång ha inmundigat lite mer alkohol än vad som egentligen är bra för dig. Eller gjort något fullständigt huvudlöst, som du sedan fått ångra. Kanske krupit i säng med en satmara. Eller försökt argumentera med någon vars hjärna är teflonbelagd. Ja, ni får själva hitta på fler exempel.)

Så även om ens val inte direkt handlar om att leva eller att avlida på direkten, så är det implicit i ens val att de grundar sig på att man vill leva – utom i de fall då man väljer något som man borde förstå är till skada för en och bara kan föra en närmare döden.1)

Ett exempel: säg att du är ute med bilen och upptäcker att du håller på att frontalkrocka med en annan bil. Då väljer du förstås att väja. Men det är ju inte så att du fattar två separata beslut – först "Vill jag leva eller dö?" och sedan "OK, när jag nu långt om länge kommit underfund med att det är leva jag vill, är det väl bäst jag väjer då". Du fattar ett enda beslut: att väja. Att du gör det därför att du vill leva tar du helt enkelt för givet.

Ett motsatt exempel skulle vara om man sätter sig bakom ratten fastän man är kraftigt berusad. Eftersom man faktiskt även i berusat skick bör veta att detta är fullständigt livsfarligt, så gör man det ju bara om man också är så fullständigt less på livet att man inte tycker det spelar någon större roll. Och även om man skulle ha sådan tur att man klarar sig helskinnad från denna bilfärd (eller klarar sig med en månad i finkan för rattfylla), så ändrar det ju inte det faktum att man i den situationen åsidosatt livet som värdemätare och satt döden i dess ställe. Om man också i detta omtöcknade tillstånd underlåter att tänka tanken "det är döden jag eftersträvar" (eller förtränger tanken), så ändrar ju detta inte på själva faktum: man har handlat som om döden vore det man eftersträvade.

Så till frågan: är själva valet att leva rationellt eller irrationellt?

Låt mig då först påpeka att om man ändå inte vill leva, så har man inte heller den ringaste anledning att vara rationell. Hela vitsen med att vara rationell är att det hjälper en att leva! Det är inte för "rationalitetens egen skull" man ska gå omkring och vara rationell, det är för ens livs skull.

Vill man vara petnoga med sina ord, kan man säga att valet att leva är pre-rationellt snarare än rationellt – eftersom valet att leva (explicit eller implicit) logiskt kommer före valet att utöva sin rationalitet. (Detta är f.ö. vad Tara Smith säger om saken i Viable Values.) Men att påstå att ett val som är själva förutsättningen för att man ska vara rationell är irrationellt är enbart löjeväckande.

Det kan vara svårt att föreställa sig en människa som är så fullständigt likgiltig inför sitt eget liv att hon fullständigt struntar i om hon lever eller dör; men visst förekommer det. En del människor som super ner sig är säkert sådana. Men det tycks ju inte hindra somliga från att kläcka ur sig att själva valet att leva är irrationellt. Det bästa vore om sådana människor tog sin idé på allvar – för då skulle vi snart vara kvitt dem. Som det nu är, förpestar de bara filosofiseminarier och debattfora.


Det här föll inte forumets huligan på läppen. Jag fick genast följande replik: "Jag trodde självmordsbombare hade dödat den där objektivistiska teorin för länge sedan.."

De som vill kommentera mina inlägg här på forumet ombedes vänligen (eller mindre vänligen) lära sig läsa innantill först. Och jag har redan talat om att jag betraktar det som huvudlöst att försöka argumentera med människor som har teflonbelagda hjärnor.

Jag har aldrig påstått, och ingen objektivist har någonsin påstått, att människor automatiskt följer livet som värdemätare, eller att det inte också finns sådana som faktiskt har döden som värdemätare (kamouflerat som "livet efter döden"). Och hela anledningen till att vi människor behöver en etisk kodex (vilket andra djur inte behöver) är just att det inte är automatiskt utan kräver en viljeakt.

Om någon missar en så enkel och elementär punkt, bör han genast börja om småskolan. Och den första lokal han bör uppsöka där är skamvrån.

Så dina [fullt adekvata] spydigheter aside, det är alltså inte ett objektivistiskt axiom att människan alltid sätter livet/främjandet av livet högst, eller som den ultimata drivkraften bakom alla sina handlingar?

Du läser fortfarande inte vad jag skriver. Jag har visst inte sagt att människan alltid "sätter livet/främjandet av livet högst", utan att hon bör göra det. Om hon alltid gjorde det, med automatik, skulle man ju aldrig behöva predika om saken.


Jaha, och nu var det alltså dags för huliganen att åberopa David Hume: "Underkänner objektivister Hume’s law också?"

Ja!!! Och jag måste få säga – så att du har det fullständigt klart för dig – att den som accepterar Humes lag, eller ens fäster minsta avseende vid den, måste vara alldeles från vettet. Det är den absolut mest korkade idé som någonsin yttrats av en seriös filosof.

Nu vill jag också påpeka att jag fortfarande har ett heltidsjobb, och att jag inte kan tillbringa min tid med att omständligt och i detalj förklara saker som jag förklarat hundra gånger förr. Det finns tillräckligt om David Hume utlagt på min hemsida för att vem som helst som gitter klicka på några länkar ska kunna leta upp mina randiga skäl och kantiga orsaker.2)

Lessen om jag blir arg, förresten, men en sådan sak som Humes lag kan inte göra en annat än arg.


Jag har förresten ett bra och vardagligt exempel på absurditeten i "Humes lag" (ni vet, den där lagen som förbjuder oss att härleda ett "böra" ur ett "vara" och i stället påbjuder oss att härleda det ur ett "icke-vara").

Häromdagen fick jag ett uppdrag av min chef, som gick ut på att ta reda på om vi borde införskaffa en viss bok som vi blivit erbjudna. Jag skulle ta reda på två saker: om vi redan har boken, och om det finns någonting i proveniensen (de tidigare ägaranteckningarna) som gör den intressant för oss. Jag konstaterade snabbt att vi inte hade boken och att ägaranteckningarna var intressanta, så jag rekommenderade att vi bör acceptera erbjudandet.

Men det är exakt det som David Hume (och varenda en av hans eftersägare) förbjuder oss att göra! Jag härledde ju ett böra ur ett vara!

Nu brukar en del anhängare av Hume kontra med att hans lag bara gäller "böra-satser" som direkt har med moral att göra. (Det finns ingenting i Humes eget resonemang som rättfärdigar den invändningen, men låt gå för det, för argumentets skull.) Invändningen gör bara saken bra mycket värre. Vi skulle ha lov att härleda våra rekommendationer ur fakta, så länge det gäller något tämligen trivialt, som t.ex. om en viss gammal bok ska införskaffas – men om det handlar om något stort och avgörande, som vilka principer som ska vara vägledande för hela ens liv, då får man minsann inte utgå från fakta! Då ska man härleda varje "böra" ur något "icke-vara", m.a.o. ur lögn och förbannad dikt.

Vad beträffar motivationen bakom det vitt spridda accepterandet av "Humes lag", så har jag utbrett mig om den saken förr. [Se Induktion och karaktärsbedömning.]3)


Några citat som jag inte brydde mig om att bemöta (ni får själva bedöma vad de är värda):

…det är mest dogmatiska uttalanden av samma snitt man kan vänta sig i religiösa församlingar.

OK, jag upprepar det, så att det verkligen sjunker in:

…det är mest dogmatiska uttalanden av samma snitt man kan vänta sig i religiösa församlingar.

Att du sprider invektiv kring dig, förändrar inte logikens struktur och regler.

OK, jag upprepar det:

…du sprider invektiv kring dig…

Men om objektivisterna också övergett logiken, så är det väl inte så konstigt att det är så få som "förstår" objektivismen. I den mån ologiska läror går att förstå över huvud taget då.

OK, jag upprepar det:

…objektivisterna [har] också övergett logiken

[Du har] missuppfattat Humes lag och attackerar halmgubbar.

OK, jag upprepar det:

…attackerar halmgubbar…

Jag ser i nuläget inget skäl att läsa [vad jag skrivit om Hume på min hemsida], då det du skrivit hittills tyder på att du inte riktigt förstått vad Humes lag går ut på. Nerhackandet av halmgubbar är jag inte intresserad av.

OK, jag upprepar det:

Jag ser i nuläget inget skäl att läsa

Och så ett ad verecundiam som jag faktiskt bemötte:

Och "for the record" har jag läst c:a 80 poäng filosofi, och närmare 25 poäng ren logik [m.a.o. logik utan någon som helst koppling till erfarenheten eller verkliga livet] på universitetsnivå, så jag tror jag har kompetensen att avgöra den saken.

"For the record" har jag också läst filosofi, både vid och utanför universitetet. "For the record" har jag läst en hel del av David Hume i original. "For the record" har du inte kommit med något som jag inte bemött förr. Grundligt.

[Nu var det här förstås lika ad verecundiam som det jag bemötte. Men var det värt något annat?]4)


Jag har sagt det förr, men eftersom folk inte orkar leta upp det på min hemsida, får jag väl ta det en gång till (det är ändå söndag och jag har lite tid över):

Humes argument går ut på att det inte kan finnas något i slutsatsen i en syllogism som inte redan finns i premisserna. Så om slutsatsen innehåller ett "böra", måste det finnas ett "böra" redan i någon av premisserna; alltså har man inte lyckats bevisa att det finns ett "böra"; man har bara förutsatt det.

Men med den metoden kan man "motbevisa" vad som helst. T.ex. "Katter jamar; Misse är en katt; alltså jamar Misse." Vad skulle det bevisa? Man har redan förutsatt att det finns katter och att de jamar! Hur fan kan man veta det?

Mer än så är det faktiskt inte med denne frejdade filosofs tillämpning av syllogistisk logik.

Modern filosofi, sådan den lärs ut vid moderna universitet, har inte med verkligheten att skaffa. Det har jag vetat länge, så det var inget nytt.

Om någon som tänker lyssna på svaret har någon fråga att ställa om detta, ska jag förstås svara så gott jag kan. Men översittare har jag för länge sedan fått nog av. Kännetecknande för översittare är bl.a. hånfullheter och ad verecundiam-argument.


Det följande hade jag tänkt lägga ut på LD, men brydde mig inte om det.5)

Det finns så mycket att säga om Hume att det vore dumt av mig att inte ta chansen att säga det.

Låt mig titta på några citat direkt ur hästens mun:

Den hypotes vi [Hume] omfattar är klar. Den hävdar att vad som är moraliskt avgörs av känslan. Den definierar dygd som varje psykisk handling eller kvalitet som inger en åskådare den angenäma känslan av gillande, och last som motsatsen. (En undersökning av moralens principer, citerat i Filosofin genom tiderna, D. 2, s. 303.)

M.a.o., och i enlighet med Humes egen premiss: att varenda anhängare av Hume jag någonsin stött på i mitt liv ingett mig raka motsatsen till en "angenäm känsla av gillande" – en känsla av total avsmak – är skäl nog att frånkänna dem all dygd. (Och det här är inget jag skriver för att göra mig lustig. Jag finner det motbjudande att ens behöva diskutera en sådan företeelse som David Humes moralfilosofi.)

Hume fortsätter:

Vi går vidare därifrån och undersöker en rent faktisk fråga, nämligen vilka handlingar som har denna verkan. Vi betraktar alla de omständigheter som är gemensamma för de handlingarna och försöker därigenom komma fram till några allmänna iakttagelser beträffande dessa känslor.

Nåja, det har jag redan gjort. De allmänna iakttagelser jag gjort är att Humeanhängare inte lyssnar på vad man säger och beter sig som riktiga högfärdsblåsor. Att detta knappast kan uppväcka en "angenäm känsla av gillande" säger väl sig självt.

Nu menade Hume att våra moraliska känslor är gemensamma för oss alla och att om två personer har exakt samma information om ett visst händelseförlopp, kommer de också att känna exakt detsamma inför det, antingen "moraliskt gillande" eller "moraliskt klander".

Men denna idé vederläggs av erfarenheten. En islamsk jihadist och en sekulariserad västerlänning kan ha exakt samma information om vad som inträffade den 11 september 2001, och det väcker ändå moraliskt gillande hos den ene och moraliskt klander hos den andre!

Men det är värre än så. Ett av de berömdaste Humecitaten är följande:

…reason is, and ought only to be the slave of the passions… (Detta står att läsa i andra delen av A Treatise on Human Understanding. Kursiveringen är min.)

Notera hur exakt Hume uttrycker sig: förnuftet bör vara slav under passionerna. Om man skulle få för sig att en av förnuftets uppgifter är att i vissa fall tygla passionerna, har man helt enkelt fel!

Men den enda passion Humes anhängare någonsin väckt hos mig är passionen att prygla upp dem riktigt ordentligt. Och den passionen ska jag alltså inte försöka tygla utan i stället slaviskt följa! M.a.o.: jag ska använda mitt förnuft till att locka dem i någon fälla, föra dem till någon avlägsen plats, binda fast dem och sedan prygla dem, tills det inte återstår annat av dem än några blodiga köttslamsor och ett utdraget skri av smärta. Jag menar, det är ju det jag känner för!

Nej, Humes anhängare ska allt vara glada för att jag inte rättar mig efter Humes moralfilosofi. I all deras skam kan också en "angenäm känsla av lättnad" få inmänga sig.


Några ord också om Humes speciella metod att filosofera, och vad det blir av den när det gäller moralen.

Humes metod består i att underkänna vissa abstrakta begrepp, därför att han inte direkt kan se eller iaktta dem. Han kan t.ex. se att vissa skeenden regelbundet följer på varandra, som t.ex. att en biljardboll alltid rullar i väg när man stöter till den med en kö, men han kan inte se det nödvändiga sambandet mellan stöten och rullandet; alltså är ett begrepp som "kausalitet" ogiltigt. Eller han tittar in i sig själv och upptäcker "knippen av perceptioner", men han kan inte iaktta något som håller ihop perceptionerna och gör dem till knippen; alltså är ett begrepp som "jag" ogiltigt. Det följande är vad han har att säga om det abstrakta begreppet "brott":

Förnuftets domar gäller antingen fakta eller relationer. [Är förresten inte relationer också fakta? Men det är väl ofint att avbryta Hume.6)] Tag då först reda på var det faktum finns, som vi här kallar brott, Peka ut det, bestäm hur lång tid det existerar, förklara vilket sinne eller vilken själsförmögenhet det uppenbarar sig för. Det finns i den människas psyke som är otacksam. Hon måste därför ha känning av det och vara medveten om det. Men där finns ingenting utom den illvilliga böjelsen eller en absolut likgiltighet. Men dessa kan inte i och för sig eller under alla omständigheter sägas vara brott. Nej, de är endast brott när de riktas mot personer som tidigare givit uttryck åt och bevisat oss välvilja. Följaktligen kan vi dra slutsatsen att otacksamhetens brott inte är något bestämt individuellt faktum, utan uppkommer som ett resultat av komplicerade omständigheter, vilka hos åskådaren framkallar känslan av klander därför att hans medvetande är konstruerat och beskaffat på ett bestämt sätt. [Också ur En undersökning av moralens principer, s. 302 i Filosofin genom tiderna. Hume utbreder sig mer om saken, både här och på andra ställen, men detta citat bör räcka.]

Notera att när Hume ska diskutera "brott", väljer han inte mord, rån, stöld, våldtäkt eller liknande, utan "otacksamhet". Att någon är otacksam kan man ha moraliska synpunkter på, men det är ju faktiskt inget brott i lagens mening.

Men det spelar egentligen ingen roll, för Humes metod att underkänna ett abstrakt begrepp, bara för att man inte direkt kan iaktta det med sina sinnen, är precis lika tillämplig på begreppet "mord". Man ser en man ta fram en kniv, man ser honom hugga den i bröstet på någon annan, man ser den andre segna ner, och man går fram och tar pulsen och finner att den är obefintlig. Var i allt detta ser man ett mord? (Var ser man ens det nödvändiga sambandet mellan knivhugget och den uteblivna pulsen? Var ser man kausaliteten i detta skeende?) Nej, det enda som gör det här till ett brott är tydligen att den där "angenäma känslan av gillande" inte riktigt vill infinna sig. (Men om åskådaren är nazist eller jihadist och offret en medlem av den där stora sionistiska världskonspirationen?)


Jag har varit inne på det förr, men det förtjänar att upprepas: När Hume säger att vi inte ska härleda "böra" ur "vara" (d.v.s. ur fakta) utan istället gå efter vår känsla, så motsäger han sin egen tes – för de känslor vi ska gå efter måste ju åtminstone finnas – och vore Hume konsekvent, skulle han uppmana oss att följa känslor som vi inte ens har. Men faktum är att det är precis det han gör: han uppfinner känslor som inte alls existerar.

För det som Hume kallar "moraliskt gillande" och "moraliskt klander" är inte känslor. De är omdömen. Nu är det säkert så att ett omdöme av "moraliskt gillande" normalt åtföljs av den där "angenäma känslan" som Hume är så förtjust i att prata om; och ett "moraliskt klander" åtföljs normalt av en känsla av vrede eller indignation (indignation är ju faktiskt inget annat än en mildare form av vrede).

Men Hume är ju emotionalist, så han menar att den "angenäma känslan" och indignationen är vad som ska ge upphov till gillandet eller klandret. Som jag påpekat förr är det precis tvärtom: gillandet eller klandret ger upphov till känslan. Men så får det alltså bara inte vara, enligt Hume: "Förnuftet är inte, och bör inte vara, annat än slav under passionerna". Det är förbjudet att tänka först och känna efteråt.

(När Hume talar om "angenäm känsla av gillande", buntar han helt enkelt ihop känslan med omdömet. Och detta är i och för sig ett rätt naturligt misstag att göra, eftersom tanke och känsla ofta följer så snabbt efter varandra att man uppfattar dem som ett. Nås man av en sorglig nyhet, som att en god vän gått bort, blir man genast ledsen. Man genomgår inte en tankeprocess av typen: "Var den här vännen ett stort värde för mig? Har jag förlorat något väsentligt i mitt liv? Ja, det har jag." – för att sedan ta till lipen. Var vännen en god vän, så visste man redan att han var ett värde för en!)


Ett ord också om förhållandet mellan logiken och verkliga livet, eftersom detta tycks vara det allra svåraste för somliga att fatta. Jag har noterat att syllogismen (som förstås bara är ett exempel av otaliga) "Katter jamar; Misse är en katt; alltså jamar Misse" redan förutsätter att det finns katter och att de jamar. Så när Hume underkänner syllogismer som innehåller "böra-satser" i premisserna, så utgår han från det han vill bevisa, nämligen att det inte finns och inte kan finnas något "böra". ("Du har inte bevisat att det finns katter och att de, om de händelsevis finns, också jamar; inte heller har du bevisat att det finns sådant som man inte bara gör utan också bör göra.")

Men även om det skulle vara bortglömt vid moderna filosofiinstitutioner, så har det faktiskt varit känt, alltsedan Aristoteles först formulerade logikens lagar, att sanningshalten i en syllogism är helt avhängig sanningshalten i dess premisser. Hur mycket man än undviker syllogistiska felslut, blir slutsatsen i en syllogism inte sann, ifall premisserna är falska (annat än om de falska premisserna händelsevis skulle ta ut varandra7)). Och den saken ändras förstås inte, ifall man skulle bygga upp långa kedjor av syllogismer.

Och summan av den kardemumman är förstås att vårt tänkande inte kan vara uteslutande syllogistiskt. Något måste föregå våra syllogismer, och detta "något" är observation och induktion. Premisserna i min "kattsyllogism" grundar sig på att vi sett katter och hört dem jama. Vi har hört dem jama väldigt ofta, och vi har också iakttagit att andra djur inte jamar – hundar skäller och lejon ryter, t.ex. Så vi kan dra en enkel induktiv slutsats: katter jamar, och detta är något som är speciellt för katter – en av de saker som skiljer ut katter från andra djur och gör dem till just katter.

Nu var Hume, utöver allt annat, också motståndare till induktion, så självfallet kan han heller inte veta att katter jamar, lika lite som han kan veta att solen kommer att gå upp i morgon.

Men om Hume (och sådana efterföljare till honom som Karl Popper) också förbjuder oss att praktisera induktion, förbjuder de oss också att komma fram till premissen "katter jamar". För observera att själva begreppsbildningsprocessen är en induktiv process. För att bilda begreppet "katt" måste man ha iakttagit ett antal katter, se vad de har gemensamt och vad som skiljer dem från t.ex. hundar, hästar, kossor, igelkottar, etc. För att bilda ett begrepp som "jama" måste man ha hört ett antal jamanden och lyckats skilja ut dessa ljud från t.ex. skällanden, gnägganden, råmanden, gnisslanden, pianoklink, etc. I slutändan betyder detta att filosofer som Hume och Popper vill reducera oss till djurens nivå. Inget ont om alla dessa rara djur, men på den nivån kan vi människor inte ens överleva. Så kom inte och påstå att det är en överdrift att säga att sådana filosofier är direkt livsfientliga.8)

Men det är klart: om Humes och Poppers efterföljare tillämpade det här på sig själva, skulle vi snart slippa höra deras "argument". De har hur som helst inte mycket mer kognitivt innehåll än katters jamande. Det är bara det att katter är rarare.

Att bilda ett begrepp som "böra" är förstås lite mer komplicerat än att bilda begrepp som "katt" eller "jama", men inte mycket. Allt man behöver göra är att relatera medel till ändamål. Man pluggar hårt en vecka: man klarar tentan; man struntar i att plugga: man blir underkänd på tentan. Alltihop rena "vara-satser". Men man har sagt precis detsamma om man säger: "Vill man klara tentan, så bör man plugga." Allt man gjort är att man bildat ett begrepp, "böra", som gör det så mycket enklare att uttrycka sin tanke. Och jag nöjer mig med detta enkla exempel, för har man inte fått hjärnan helt förstörd av moderna filosofiseminarier, är det tillfyllest. (Annars kan ni alltid gnugga hjärnan med att fundera ut hur man kommer fram till ett så avancerat begrepp som "tillfyllest".)


Men det riktigt otäcka är att Humes idéer fullständigt dominerar modern akademisk filosofi. Naturligtvis i lite olika tappningar och med smärre avvikelser i detaljerna; men idén att man inte får lov att härleda "böra" ur "vara" eller värdeomdömen ur fakta, och att det är ens känsla som måste ligga i botten av ens värdeomdömen, lärs ut vid varenda filosofiinstitution och varenda gymnasieklass i filosofi. Och accepterar man det inte, blir man inte godkänd!

Det är möjligt att jag överdriver här och att det finns undantag, men låt mig ge ett belysande exempel ur min egen erfarenhet:

På 80-talet gick jag igenom en högskolekurs i svenska (60 p). Jag tog den för att få papper på att jag kan svenska och inte är helt bortkommen i angränsande ämnen heller (litteraturhistoria, språkhistoria, fonetik, semantik, m.m.). Det ingick en 5-poängskurs i argumentationsanalys under en typisk modern filosofilektor. Och på tentan fick vi en fråga som gällde förhållandet mellan fakta och värderingar. Tyvärr har jag inte kvar den tentan; annars skulle jag citera exakt vad jag skrev. Men hur som helst, så skrev jag precis som det är: att det går alldeles utmärkt att härleda värderingar ur fakta. Jag blev underkänd på frågan! Hade frågan varit formulerad på ett annat sätt ("Vad anser de flesta moderna filosofer om det här?"), hade jag förstås svarat precis som magistern önskade. Men så var den inte formulerad; den var formulerad enligt modellen: "Hur är det (alltså i verkliga livet, inte i filosofiprofessorernas hjärnor)?"

Nu fick jag full poäng på alla andra frågor, så det var ju inte det att det skadade min akademiska karriär (ifall jag nu hade tänkt mig en sådan). Men jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte skällde ut den här läraren efter noter. Men jag träffade honom aldrig mer, och vad han heter har jag glömt. (Han var gymnasielärare i Västerås, ifall någon västeråsare händelsevis skulle läsa det här.)

Men vad händer om man mångfaldigar det här exemplet? Om en filosofistuderande är tvungen att besvara ett otal tentamensfrågor på det sätt som Humes moralfilosofi fordrar, och alla andra svar leder till underkännande? Ja, ni kan tänka er själva. De små intellektuella huliganer som ändå bara läser filosofi för att hitta sofismer att dänga i huvudet på bättre folk klarar sig förstås alldeles utmärkt. Men de som är bättre folk? De får ju hyckla sig igenom sina filosofistudier och sina tentamina och hålla inne med sina invändningar tills de är klara med sin examen. Eller också får de falla till föga och förtränga allt bättre vetande för att vara sina lärare till lags.

Ni har säkert någon gång hört historien om Boström och kakelugnen9). När man kom hem till Boström för att tentera på hans filosofi, fick man frågan: "Finns den där kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?" Svarade man som det är – att den finns utanför – blev man kuggad!

Transponera detta till modern tid. Filosofiprofessorn du tenterar för frågar: "Finns kandidatens värden inuti eller utanför kandidaten?" Din hustru eller flickvän är ett stort värde för dig, och det ju ingen tvekan om att hon finns utanför dig. Men så kan du ju inte svara, ifall du vill slippa bli kuggad! Men går du hem till hustrun eller flickvännen och säger till henne: "Du är ett stort värde för mig, och det värdet finns bara inuti mig, inte i yttervärlden" – då blir hon nog sur på dig för att du ifrågasätter hennes existens; eller också undrar hon vad som tagit åt dig.10)

Sunda förnuftet (för att anknyta till ett tidigare exempel) säger oss att rekommendationer innehåller "böra-satser" och att de måste vila på ett faktaunderlag. Men vad tror ni händer med en filosofistuderandes medvetande, ifall allt han någonsin får lära sig är att detta är precis vad han inte får tänka, och att allt han rekommenderar i stället ska grunda sig på ett känslounderlag? Ja, vad som än händer, är det inget rekommendabelt!

Men "sunda förnuftet" är anatema för våra moderna filosofer. Jag läste för länge sedan i Svenska Dagbladet (och jag är ledsen för att jag inte sparat klippet, så att jag kan ge exakt datum) i en kort artikel av en filosofidocent att när sunda förnuftet kolliderar med idéer av det här slaget, då måste sunda förnuftet ge vika.

Om du någonsin själv råkar ut för något i den här stilen, är min enda uppmaning: Stå på dig!11)


1) Ayn Rand skriver i "Galts tal" att hennes och Galts moral "inryms i ett enda axiom: existensen existerar – och i ett enda val: att leva". Men vad innebär det att välja att leva? Att man vill leva är ju faktiskt "default position" – utom just i sådana fall där man allvarligt överväger självmord, eller om man drabbas av en svår sjukdom och bestämmer sig för att kämpa emot hellre än duka under. Men att "valet att leva" skulle låta sig reduceras till "valet att avstå från självmord" förefaller minst sagt absurt. (Det skulle ju faktiskt innebära att en livsbefrämjande etik, som objektivismens, bara skulle kunna omfattas av f.d. självmordskandidater!) Men, som jag skriver i texten, är det ett val som är implicit i mängder av andra val.

En subtil poäng kanske, men faktum är att jag bara sett det tas upp av en enda seriös objektivist, nämligen Tara Smith i Viable Values, s. 105. En mening bör räcka för att belysa: "Rather, we choose life by choosing all sorts of specific things that constitute and further our lives." (Jag kan förresten inte minnas att det tagits upp av någon oseriös objektivist heller, eller ens av professionella felfinnare.)

2) Latoxar som försöker polemisera mot mig utan att ha en aning om vad jag skrivit om David Hume ombeds vänligt men bestämt konsultera följande uppsatser:

Ett ord om David Hume
Ett par ord till om David Hume
Subjektivism och subjektivister
Fakta och värderingar
Vara och böra än en gång

3) Ayn Rand sade om "Humes lag" att den "has been working like a paralysis-ray on the brains of ethical theorists up to the present time". Se Journals of Ayn Rand, s. 683. – Men varför skulle någon etisk teoretiker acceptera en sådan idé och sprida den vidare, om han inte vill att vårt moraliska omdöme ska förlamas? Om han inte vill att vår moral ska ha så lite som möjligt med verkliga livet att göra?

Frans G. Bengtsson skriver någonstans (minns tyvärr ej var) att Humes författarskap sönderföll i tre perioder: under den första skrev han om filosofi, under den andra om historia, och under sin tredje period skrev han kokböcker. Nu vet jag faktiskt inte om det här är sant eller bara ett påhitt av den gode Frans G. Men jag förstår inte hur man kan skriva en kokbok (som ju faktiskt ger vissa rekommendationer om hur maten ska tillagas), ifall man inte kan härleda ett "böra" ur ett "vara". En sådan filosofi måste ju förlama förmågan att laga mat, lika väl som den förlamar förmågan att leva sitt liv i alla andra avseenden! Och att laga mat enbart utifrån sin känsla behövs det ju ingen kokbok för!

4) När ett ad hominem bemöts med ett ad hominem, brukar det kallas tu quoque (ungefär: "du är minsann likadan själv!"). Så när ett ad verecundiam bemöts med ett ad verecundiam (ett auktoritetsargument med ett annat), skulle det kunna kallas ego quoque. (Som en liten bonus har ni nu fått lära er lite mer latin!)

5) En fullt korrekt tillämpning av Humes moralfilosofi – nämligen att vissa debattörer gör mig fysiskt illamående – renderade mig moraliskt klander från forumets huvudmoderator, som menade att detta var "brist på innehåll och argumentation". Klart att emotiva värdeteorier leder till att innehåll och argumentation blir lidande! Hursomhelst, så tjänar det ju föga till att argumentera vidare, om man inte ens får visa vad man känner för folk som menar att man ska gå efter sina känslor. Hyckleriet (självuteslutningens felslut och de därav följande de dubbla måttstockarna) vet inga gränser! (Sagde huvudmoderator är f.ö. anhängare av Karl Popper.)

6) Kännare av David Humes filosofi känner förstås till att Hume gör en skarp åtskillnad mellan "matters of fact" och "relations of ideas": de förra är tillgängliga för erfarenheten men just därför omöjliga att ha full visshet om; de senare är tillgängliga för tanken och därför möjliga att ha visshet om (matematikens och geometrins satser hör dit). Detta är en typ av dikotomi som behandlas av Leonard Peikoff i uppsatsen "Dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt" (på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 18). Och att det är detta Hume har i åtanke här framgår av några rader i nästa stycke i hans text:

Denna framställning, säger ni, är felaktig. Visserligen består inte brottet i ett bestämt faktum, om vars realitet förnuftet övertygar oss. Men det består i vissa moraliska relationer som upptäcks av förnuftet på samma sätt som vi med hjälp av förnuftet upptäcker geometrins och algebrans sanningar. Men. frågar jag, vilka är de relationer ni här talar om? […] Vänd och vrid på saken så länge ni har lust – ni kan ändå aldrig få moralen att vila på en relation utan måste lita till känslans utslag.

M.a.o.: vi kan inte se ett brott, för allt vi ser är ett knivhugg som av oförklarlig anledning följs av att puls och andra livsfunktioner upphör; och vi kan inte heller sluta oss till att brott begåtts, eftersom ingen har lyckats formulera moraliska principer med algebraisk precision; vi kan bara må illa av att se allt blod som flyter efter knivhugget.

Jaha, och vad svarar man på det, utöver att hänvisa till Peikoffs uppsats, som ju Hume av naturliga skäl aldrig läst? Ja, man kan ju alltid svara att dikotomin mellan "fakta" och "idéer" är falsk. Idéer är alltid idéer om någonting, och då antingen svarar de mot verkligheten, eller också gör de det inte (vad som med ett fint ord kallas "korrespondensteorin" om sanning). Och det gäller matematikens och geometrins satser lika väl som andra idéer: om geometrins satser bara handlade om "relationer mellan idéer" och inte alls om relationer ute i verkligheten – varför skulle lantmätare bry sig om att tillämpa geometri i sitt arbete? Men när det gäller moral får vi tydligen inte lov att tillämpa en så enkel "relation mellan idéer" som "brott är onda; mord är brott; alltså är mord onda" – bara för att David Hume inte kan se att detta har något med verkliga livet att skaffa.

7) Peter Schwartz gav en gång ett enkelt exempel på hur två falska premisser kan ta ut varandra, så att slutsatsen blir korrekt: "Altruismen är god; kärleken är altruistisk; alltså är kärleken god."

8) De som vill förbjuda induktion – med motiveringen att induktion är en ogiltig metod att nå kunskap – måste därför betraktas som dödens apostlar. Nu tror jag inte att vare sig Hume eller Popper medvetet var ute efter att ta död på oss; så illasinnade var de nog inte. Men det betyder ju bara att de inte själva kunde se de dödsbringande implikationerna av sin idé. Och den sorts svin hela denna uppsats polemiserar emot ser det säkert inte heller; men de kunde ju faktiskt göra sig besväret att tänka sin tanke till slut – i stället för att sitta på sina höga hästar och kalla en filosofi de aldrig orkat sätta sig in i för ett "övergivande av logiken" eller "mest dogmatiska uttalanden av samma snitt man kan vänta sig i religiösa församlingar". Sådana gliringar implicerar död och förödelse!

9) Christopher Jacob Boström (1797–1866) är tämligen bortglömd idag, men under en stor del av 1800-talet var han den helt dominerande filosofen i Sverige.

10) De som regelbundet läser Nattväktaren bör känna igen exemplet från uppsatsen Objectivism versus "Austrian" Economics on Value. För att rekapitulera huvudpoängen: att min värdering eller mitt värdeomdöme existerar "i subjektet", d.v.s. i mitt eget medvetande, betyder inte att själva värdet, det jag sätter värde på (i detta fall hustrun eller flickvännen) skulle befinna sig någon annanstans än i yttervärlden.

11) Jag kan inte låta bli att tänka på vad en kamrat till mig skrev i ett mejl för några år sedan: "Jag läser just nu 20 poäng praktisk filosofi på Lunds universitet. Och jag måste säga dig att desto mer jag läser, ju mer inser jag att Ayn Rands anklagelser mot de andra filosoferna var berättigade. Tidigare har jag nämligen bara gått runt och trott att hon gjorde karikatyrer av dem."

Just den här kamraten har överlevt sina filosofiska studier med sitt förnuft och sin oresonlighet i behåll. Det går att göra det, om man från början är beväpnad med lite bättre idéer och lite "stamina" (fint ord för "stå-på-sig-mentalitet").

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.