Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

19 mars 2008

Kort om värden och värderingar

Det följande är ett blogginlägg jag skrev för några dagar sedan. Det förefaller bortkastat på blogginnehavaren, men kanske det är mindre bortkastat på en bredare allmänhet. (Blogginnehavaren har fått för sig att objektivismens värdeteori är "antirealistisk".)

Jag är förvirrad. Antirealismen är ju förenlig med exempelvis naturalism, emotivism, non-kognitivism… Alltså, antirealisten hävdar att det inte existerar värdefakta eller värdeegenskaper någonstans, vare sig i världen eller i värderande subjekt.

Låt mig förklara vad jag menar då. Det är inte så förfärligt komplicerat.

Det finns två falska teorier vad det gäller värden. Den ena är att värden existerar i tingen med bortseende från det värderande subjektet (d.v.s. med bortseende från människan, för det värderande subjektet är en människa). Och den andra är att värdena bara finns hos det värderande subjektet (Patrik eller Carl eller Per-Olof, eller vad nu det värderande subjektet råkar vara döpt till). Det förra alternativet brukar kallas "intrinsikalism" och det senare "subjektivism", men vilka ord man väljer är inte det väsentliga här.

Och den rätta teorin är att ett värde är en relation mellan det värderande subjektet och det värderade objektet. Man ställer objektet i relation till människans liv och välbefinnande. Gagnar något människans liv och välbefinnande, så är det ett värde. Skadar det människans liv och välbefinnande, så är det det inte. (Det är ett "ovärde", om man nu ska mynta en term.) Sedan må man kalla detta "värdeobjektivism" eller "värderealism" eller vad man vill. Det inte orden det hänger på.

Ett enkelt exempel är att ta snöbollschampinjonen och den vita flugsvampen som representanter för "värde" respektive "icke-värde". Man har inget gott av champinjonen, och man har definitivt inget ont av flugsvampen, om man inte äter den. Så det vore absurt att kalla champinjonen "god i sig" eller flugsvampen "ond i sig", utan att ställa dem i relation till den ätande. Men skulle man mumsa i sig den vita flugsvampen, så leder det i de flesta fall till en plågsam död, oavsett vilka vrickade värdeomdömen (eller ren okunnighet) som förmått en att mumsa i sig den. Det är ett objektivt faktum och inte något subjektivt hugskott att vita flugsvampar är dödligt giftiga.

Samma med klimatalarmismen, för att ta ett ämne som varit på tapeten. Tar man inte klimatalarmismen på allvar, så har man heller inget ont av den. Men nu är det ju så att den tas på väldigt stort allvar av politiker och annat löst folk som satts att bestämma över vår framtid. När det nu är så, kommer den (liksom den vita flugsvampen) att leda till plågsam död, föregången av plågsamt liv, för oräkneliga miljoner människor. Vilket alltså beror på att klimatalarmismen står i en synnerligen negativ relation till mänskligt liv och välbefinnande. (Parentetiskt: detta innebär att man måste ta klimatalarmismen på allvar, fastän man helst skulle vilja skratta åt den.)

Att jag bad dig att inte försöka pressa in det här i gängse "taxinomier" [begreppsapparater] beror på att gängse "taxinomier" inte erkänner några andra alternativ än de båda falska jag nämnde förut.

Och om ditt problem är vilka ord du ska använda om den här idén, så vill jag påminna om vad Friedrich Nietzsche en gång skrev: att akademiska diskussioner sällan handlar om livet eller verkligheten, utan bara är "ordens strid mot orden". [Står i hans bok Schopenhauer som uppfostrare.]

Men kalla det för allt i världen inte "antirealism", när jag nu gett så realistiska exempel.


En annan sak jag skulle kunna ta upp är frågan var värdena är lokaliserade eller, enklare uttryckt, var de finns. Jag har tagit upp den förr, t.ex. i Objectivism versus "Austrian" Economics on Value, men en repetitionskurs kan aldrig skada.

Subjektivister hävdar att värdena finns "i huvudet på POS" (eller vem det nu må vara) – m.a.o. att de uteslutande är skapelser av vårt medvetande och inte har med verkligheten eller yttervärlden att göra. Och intrinsikalisterna hävdar att de visst finns i yttervärlden, och att vi själva – vårt medvetande – inte bidrar med någonting alls.1)

Och visst existerar värden i yttervärlden. Om man eftersträvar den där krukan med guld som lär finnas vid foten av regnbågen, och man skulle ha sådan tur att man faktiskt hittar den, så existerar ju guldkrukan i verkligheten, inte bara i ens eget medvetande. Vad som finns i medvetandet är däremot identifikationen av denna guldkruka som ett värde, d.v.s. ens egen värdering av guldkrukan, ens värdeomdöme om den.

Så vad båda sidor av denna falska dikotomi missar är den egentligen skäligen enkla distinktionen mellan värde å ena sidan och värdering eller värdeomdöme å den andra.

För att återanvända ett gammalt exempel som visar det absurda i den subjektivistiska uppfattningen – att värdena, inte bara värdeomdömena, bara finns i vårt medvetande: Antag att du har en äkta hälft som du sätter stort värde på (om du inte gör det, är det nog dags att revidera din syn på ditt äktenskap). Så du berättar det för henne och säger: "Du är det bästa jag har – du är mitt största värde här i livet." Men sedan tillägger du att "detta värde bara existerar i mitt medvetande". Den äkta hälften skulle troligen bli en smula purken av att få höra att hon/han bara existerar i ditt medvetande! Eller undra om du är riktigt klok.

Så värden existerar faktiskt i yttervärlden. Ett skenbart undantag är att man kan eftersträva något visst sinnestillstånd, som t.ex. lycka eller tillfredsställelse. Men det går inte att eftersträva dessa sinnestillstånd direkt. Man blir knappast lycklig av att bara försöka intala sig att man är lycklig. Man eftersträvar saker som gör en lycklig. Och dessa saker existerar i yttervärlden, inte i ens medvetande. Det kan ju vara den där guldkrukan jag nämnde förut, eller den tillkommande äkta hälftens närvaro i ens säng och i ens liv i allmänhet. Det kan ju vara högre lön också, för att ta ett trivialare exempel (skänker kanske inte den absoluta lyckan, men i varje fall ett visst mått av tillfredsställelse).

Och det här är ju (vilket jag också tror att jag har tjatat om förr) ett exempel på en vidare princip, nämligen att all kunskap är ett resultat av en interaktion mellan subjekt och objekt. Det måste finnas något att veta och någon som vet det. Det måste finnas något att värdera och någon som värderar det. Ett begrepp, en idé eller en teori finns i någons medvetande. Men det som begreppet står för, det som idén eller teorin handlar om, det finns utanför medvetandet.

Ett undantag från denna regel är förstås om ett begrepp står för något som hör till medvetandet snarare än till yttervärlden – som själva begreppet "medvetande", eller begreppet "begrepp", eller begrepp som "tanke", "känsla", "vilja". Men det är fortfarande ett begrepp om någonting. Vi måste vara medvetna för att kunna bilda begreppet "medvetande", vi måste ha bildat några andra begrepp innan vi kan bilda begreppet "begrepp". Sak samma med teorier. För att formulera en teori om vrede måste man veta hur det känns att vara arg och vad som kan göra en arg. Men det betyder inte att man måste vara arg när man formulerar teorin, eller att ens teori om vrede måste vara argsint – lika litet som begreppet "blå" måste vara blått eller begreppet "bord" vara platt och stå på ben.

I introspektion görs subjektet till föremål – d.v.s. till objekt – för introspektionen; eller, för att uttrycka det enklare, man måste tänka på sig själv när man ägnar sig åt introspektion. (Vilket f.ö. är en förklaring till varför introspektion är så svårt för somliga – det kan ju vara svårt att se objektivt på sig själv. Men omöjligt är det inte).

Hoppas nu bara att denna utläggning kan skapa något mått av klarhet hos någon. (Även om subjektivisterna möjligen kan känna sig otillfredsställda.)


1) Typexemplet på intrinsikalism är förstås Platon: "det godas idé" som existerar alldeles för sig själv i en annan dimension. I förra århundradet har en "intrinsikal värdeteori" framför allt lanserats av G.E. Moore. Moores exempel på "intrinsikala värden" eller saker som är "goda i sig" är vackra saker som t.ex. solnedgångar eller vackra landskap eller liknande. Om man föreställer sig en värld fylld av skönhet, skulle en sådan värld vara god i sig; och om man i stället föreställer sig en alltigenom ful värld, skulle en sådan värld vara dålig i sig. Med all respekt för skönheten, så missar ju Moore den viktigaste poängen: ingen skönhet skulle vara värd det ringaste, och det inte fanns någon som kunde betrakta skönheten. (För en analys av Moores resonemang, se Tara Smith, Viable Values, s. 62f.)

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.