Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

9 april 2008 (senast uppdaterad 22 juli 2008)

Förnuft och känsla

Jag fick följande fråga från en korrespondent:

Varför pratar Ayn Rand (och även andra förnuftsfilosofer) så sällan om känslornas påverkan på individens välbefinnande men så ofta om förnuftets påverkan?

Den här personen har tydligen aldrig läst vad Ayn Rand skriver om känslor, eller också har han läst det väldigt slarvigt. Men det speglar en missuppfattning som man hör bara alltför ofta: att objektivismen skulle betrakta känslor som oviktiga, eller att den skulle gå ut på att känslor är något som ska ignoreras eller förträngas. Så det kan finnas anledning att ta upp de viktigaste punkterna.

För att först ge ett direkt svar på frågan: välbefinnande är en känsla. Att vara glad och nöjd är välbefinnande; att vara arg, ledsen, rädd (eller bara uttråkad i största allmänhet) är inte välbefinnande. (Och att ens välbefinnande har betydelse för ens välbefinnande är väl ändå rätt uppenbart.)

Vad Ayn Rand och objektivismen hävdar är att känslor inte är verktyg för kunskapstillägnelse ("tools of cognition") – d.v.s. att ett argument av typen "det är sant därför att jag känner att det är sant" inte är något giltigt argument. Men det betyder ju inte att känslor är oviktiga eller att människor inte borde ha något känsloliv.

Vad som är specifikt för objektivismen är en viss syn på förhållandet mellan förnuft och känsla. Våra känslor är en funktion av våra värderingar; och våra värderingar i sin tur är en funktion av det tänkande vi utfört (eller låtit bli att utföra).

I en tidigare nätnattväktare hade jag några exempel för att belysa förhållandet mellan värderingar och känslor, och åtminstone ett av dem kan jag ju upprepa här: vanligtvis blir man inte särskilt ledsen av att läsa tidningarnas dödsannonser, för det överväldigande flertalet av dem gäller personer som man aldrig ens träffat. Men man blir ledsen, ifall man skulle se att en god vän (eller någon man beundrar) har gått bort. Man blir ledsen därför att man har förlorat ett värde. Bedömningen av vännen som ett värde föregår sorgen och är vad som utlöser sorgen. (Om en ovän gått bort, skulle man kanske i stället uppleva lättnad eller rentav skadeglädje.)

Och vad man värdesätter beror i sin tur på vad man tänkt och vilka idéer man accepterat. Ett lite annat exempel för att belysa detta:

Vrede är en respons på (verklig eller inbillad) orättvisa. Somliga är väldigt arga på Bill Gates, bara därför att han tjänar väldigt mycket pengar. Detta speglar deras syn på rättvisa: att rättvisa består i att alla har det lika bra (eller lika illa), oberoende av förtjänst. Har man en annan syn på rättvisa blir man inte arg på Bill Gates därför att han är omåttligt rik (däremot kan man bli arg på honom ifall Microsoftprogrammen strular). Ens vrede vänder sig i stället mot amerikanska injustitiedepartementet och alla andra som försöker sätta käppar i hjulen för Gates.

Känslor är automatiska responser. Jag tror inte jag kommer med något revolutionerande nytt, ifall jag påpekar att man inte bara kan bestämma sig för att ändra känslotillstånd och bli glad ifall man skulle vara ledsen eller rädd. Och vill man tvunget bli arg, räcker det inte med att bestämma sig för att bli arg – man får lov att se till att tänka på någon av världens alla orättvisor.

Ens värderingar – och därmed ens känslor – är beroende av det tänkande man utfört (eller låtit bli att utföra). Och därför finns det egentligen ingen konflikt mellan förnuft och känsla. Det som ser ut som en sådan konflikt är i själva verket en konflikt mellan ens egna olika värderingar och bottnar ytterst i någon motsägelse i ens tänkande. Ayn Rand uttrycker det här alldeles förträffligt i Galts tal:

An emotion that clashes with your reason, an emotion that you cannot explain or control, is only the carcass of that stale thinking that you forbade your mind to revise. (En känsla som kolliderar med ditt förnuft, en känsla som du inte kan förklara eller kontrollera, är bara liket efter det förlegade tänkande som du förbjudit ditt intellekt att revidera.)

Så om man upplever en känslomässig konflikt hos sig själv, finns det ingen genväg: det är sitt tänkande man måste revidera. (En sak som ibland kan ta tid.)

Naturligtvis kan man inte göra detta, om man ignorerar eller förtränger sina känslor. (Sensmoral: gör det inte!)

Några kloka ord om detta från mästarinnan:

Extrospektion [utåtblickande] grundar sig på två kardinalfrågor: "Vad vet jag?" och "Hur vet jag det?" När det gäller introspektion [inåtblickande] är de båda vägledande frågorna: "Vad känner jag?" och "Varför känner jag det?"

De flesta människor kan bara ge sig själva en del primitivt ytliga svar – och tillbringar sina liv med att kämpa med obegripliga inre konflikter, där de omväxlande förtränger sina känslor och hänger sig åt känsloutbrott, ångrar det, tappar kontrollen igen, gör uppror mot sitt inre kaos mysterium, försöker reda ut det, ger upp, bestämmer sig för att inte känna någonting – och känner ett växande tryck av fruktan, skuld och självtvivel, som undan för undan gör svaren svårare att finna. ("Filosofiskt detektivarbete" i Philosophy: Who Needs It; svensk översättning i Objektivistisk skriftserie nr 11.)

Ytterligare en viktig poäng: negativa känslor (vrede, fruktan, sorg, leda) är varningssignaler; de visar att något inte står rätt till. Känslorna i sig själva säger oss inte vad som inte står rätt till utan bara att något inte står rätt till. Det är därför man ska fråga: "Varför?" Och använda förnuftet till att besvara den frågan.

Positiva känslor (glädje, lycka, allmänt välbefinnande) visar förstås att det faktiskt står rätt till – men även i det fallet är det ju inte ur vägen att fråga sig vad som står så rätt till, vad det är som gör en så glad eller väl till mods.

Och dessutom är det just genom positiva känslor som man upplever sina värden (och genom negativa känslor som man upplever att ens värden frustrerats). Och när det gäller stora värden (ni vet, det där med att finna den rätte/rätta och få dela säng och säte med honom/henne – och få höra det där trippandet av små fötter som kan följa i kölvattnet) kan ju lyckan vara rentav översvallande. Den lyckan ska man väl ändå inte avstå från?


Svaret på frågan "Ska man följa förnuftet eller känslan?" är enkelt: "Följ förnuftet, så följer känslan efter."

Ibland pratas det om att man ska hitta en "balans" eller "jämvikt" mellan förnuft och känsla. Men vad i all världen betyder det? Följer man förnuftet, och känslan följer efter, har man ju all balans eller jämvikt men gärna kan önska sig. Men om man faktiskt upplever konflikter mellan förnuft och känsla? Skulle man uppnå den där balansen genom att följa förnuftet i hälften av fallen och känslan i andra hälften? Knappast.

Det finns en replik i Atlas som säger vad man ska göra. Det är när Dagny tvekar i en fråga (jag ska inte säga vilken, för det blir en "spoiler" för dem som ännu inte läst boken) och Galt svarar:

Om din osäkerhet till någon del är en konflikt mellan hjärna och hjärta, följ hjärnan.

En liten utvikning: Ens värderingar är inte det enda som påverkar ens känsloliv. För mig personligen (och jag väl knappast vara ensam om det?) är det så att mitt känsloliv påverkas av min nattsömn: har jag sovit för lite, så går jag omkring och är irriterad eller småilsken på det mesta; har jag sovit gott blir irritationsmomenten avsevärt färre. (Ett annat exempel är om man drabbas av t.ex. tandvärk; det påverkar förstås också ens känsloliv.)

Men även i det här fallet är det ju sant att det är orättvisor som gör en arg, förluster som gör en ledsen, hot som gör en rädd – den dåliga nattsömnen (eller tandvärken) är bara en förstärkande faktor. Och hur illa man än sovit (eller hur ont man än har i tanden), blir man nog rätt glad ifall man skulle vinna högsta vinsten på lotteriet.

Men ni vet vad Hume skrev: att förnuftet ska vara slav under känslorna ("passionerna"). Ovannämnda taget i beaktande betyder ju detta att ens förnuft ska vara slav under ens humörsvängningar. Ja, än mer: att det ska vara slav under ens nattsömn.


Post scriptum: Det finns undantag från regeln att känslor betingas av värderingar som i sin tur betingas av hur väl eller illa man använt sitt förnuft, och jag bör ta upp dem, så att ingen ska tro att jag gör saken enklare än den är.

Det är t.ex. inte undantagslöst sant att vrede är en respons på (verklig eller inbillad) orättvisa. Jag själv drabbas t.ex. av okontrollerbar vrede, ifall jag utsätts för statisk elektricitet (och likaså om jag slår mig eller bränner mig). Det här är en respons som är helt oberoende av mitt tänkande; den beror knappast på att jag skulle ha bildat värdeomdömet att statisk elektricitet är någon sorts orättvisa mot mig.

Ett annat exempel är fobier, som t.ex. höjdskräck (eller skräck för ormar eller spindlar, som ju somliga lider av). Den höjdrädde kan mycket väl veta med sig att höga höjder egentligen inte är så mycket av vara rädd för, men höjdskräcken sätter in i alla fall.

Ett exempel som min tantvän nämnde för mig: en gång i tiden bodde hon på landet och hade en jordkällare där det fanns gott om iglar. Hon upplevde alltid en intensiv obehagskänsla inför dessa iglar. Med sitt förnuft visste hon förstås att iglar inte är särskilt farliga, men insikten rådde inte bot på obehaget.

Sådana här fobier kan förstås bemästras av förnuftet (behöver man potatis från jordkällaren får man sätta sig över sitt obehag inför iglar). Men insikten att iglar egentligen inte är särskilt farliga får inte obehaget att försvinna.

I sådana här fall reagerar vi som djur reagerar, d.v.s. direkt på någon stimulus. Att vi överhuvudtaget har ett känsloliv är förstås ett arv från evolutionen, och även om vi är rationella djur så är vi faktiskt en sorts djur. Och ett djur går naturligtvis inte igenom sekvensen "tänkande-värdering-känsla", utan känslan uppstår direkt i en viss situation (vissa saker utlöser automatiskt aggression och andra saker utlöser flyktmekanismer; och hunden blir glad och viftar på svansen, när husse eller matte kommer hem, särskilt då om det luktar leverpastej om matkassen).

Naturligtvis är det här undantag, och eftersom människan är en förnuftsvarelse kan människan inte undgå att reagera känslomässigt på värderingar som i sin tur bottnar i tankar. Att jag blir förbannad på att få elektriska stötar betyder ju inte att det är det enda jag blir förbannad på - det normala är ändå att det är orättvisor som gör mig förbannad. Det betyder inte att "förnuftet är slav under känslan" som Hume hävdade - än mindre då att det bör vara en sådan slav.

Jag undviker förstås statisk elektricitet så gott jag kan, och min tantvän undviker att komma i kontakt med iglar. Men det är ju ändå inte det enda våra liv handlar om. Vi är inte slavar under dessa negativa passioner.


Ayn Rand skriver så här om Humes filosofi i titelessän till För den nye intellektuelle:

Om det vore möjligt för ett djur att beskriva sitt medvetandes innehåll skulle resultatet bli en återgivning av Humes filosofi. Humes slutsatser skulle vara slutsatserna hos ett medvetande begränsat till medvetandets varseblivningsnivå, som passivt reagerar på upplevelsen av omedelbara konkreter utan någon förmåga att bilda abstraktioner, att integrera varseblivningar till begrepp, som förgäves väntar på att ett föremål med etiketten "kausalitet" ska dyka upp (bortsett från att ett sådant medvetande inte skulle vara i stånd att dra slutsatser).

När Hume skriver att förnuftet är (och t.o.m. bör vara) "slav under passionerna", gör han exakt detsamma. Det är djurs känsloliv han beskriver!


Post scriptum juli 2008: Kort utvikning om depression

Jag fick följande något besynnerliga invändning från samme korrespondent jag besvarade i början, och jag lägger in det här tillsammans med mitt svar, eftersom det hänger ihop med vad jag skrev tidigare om hur vissa faktorer kan förstärka negativa känslor.

Spinoza talade om att kunskap om sanningen inte förändrar något, såvida den inte också innefattar känslan. Ett exempel: Du kanske kommer underfund med att du lider av en depression för att du som barn var försummad av din mor. Du kan komma underfund med detta och vara övertygad om det till tidens ände, utan att ha den mista nytta av det. Det kanske är något överdrivet sagt. Det är möjligt att det är till viss hjälp att du vet orsaken, men det är som djävulsutdrivning. Du säger ”Det är det som är djävulen”, och upprepar det som ett slags suggestion år ut och år in. Till slut känns det kanske som om du har drivit ut djävulen – din försummade mor – och att depressionen lättar, om den inte varit alltför djup. Att få kunskap om det bortträngda betyder i realiteten att uppleva det här och nu, inte bara uppfatta det med tanken utan helt och fullt med känslan. En sådan upplevelse har i sig en mycket frigörande verkan. Det handlar inte om att någonting får en förklaring: ”Det beror på att…” utan om att du verkligen känner. Som på en röntgenbild ser du vad som finns inom dig: här är jag deprimerad. Om du verkligen upplever det, befrämjas tanken att du kan göra någonting åt depressionen, och du kan komma fram till nästa stadium där du kanske inser: ”Det är förbannad jag är, och jag bestraffar min fru genom att vara deprimerad.”

Jag tror jag måste svara på det här, för det strider mot allt jag vet om depression.

Jovisst, en försumlig mor kan ställa till problem för en längre fram i livet, precis som en överbeskyddande mor kan ställa till problem. Men jag tror inte för ett ögonblick att en sådan mor orsakar just depression. Om man är deprimerad, är det lätt hänt att man grabbar tag i vilka förklaringar som helst som man tror kan förklara depressionen. Men att den här förklaringen inte stämmer visas ju faktiskt av vad du själv skriver, nämligen att förklaringen inte hjälper en mot depressionen.

Depressioner beror på en obalans i hjärnans serotoninupptagning. Och beviset för att det faktiskt är så är väldigt enkelt: om man stoppar i sig medikamenter som återställer serotoninbalansen, går depressionen över. Inte på en gång, men efter några veckors behandling är depressionen helt borta.

På så vis skiljer sig en depression faktiskt inte från en vanlig förkylning. En förkylning sätter ner humöret, men efter en eller två veckor har den ju gått över. (Naturligtvis är det en enorm gradskillnad, för medan förkylningar bara är obehagliga, är depressioner riktigt otäcka.)

Jag tror inte heller att depressioner har att göra med vad jag skrev i min uppsats, d.v.s. att ens känslor betingas av ens värderingar. De är snarare ett exempel på vad jag skrev om "dålig nattsömn" och "tandvärk", d.v.s. att de förstärker negativa känslor. (Återigen är det en gradskillnad, för depressioner är värre.)

Sedan kan man ju fråga sig vad som i sin tur får serotoninbalansen att rubbas. Här kan jag bara svara från personlig erfarenhet, men de gånger jag har blivit deprimerad, har det alltid börjat med att jag tagit på mig mer jobb och mer ansvar än jag klarat av. Så förmodligen handlar det om någon sorts överansträngningsfenomen i hjärnan.

Och en effekt av en depression är att man drabbas av självtvivel och tror att hela ens liv är förfelat - och vartenda litet misstag man begått i det förflutna (ja, som t.ex. att man inte tagit itu på skarpen med sin förumliga eller överbeskyddande morsa) förstoras upp till fullständigt orimliga proportioner. När depressionen gått över, återställs också proportionerna.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.