Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

22 april 2008

Finns det absoluta sanningar?

Det följande är en sammanfattning av en debatt som fördes på SvD:s debattforum 2002. Har tidigare publicerats i "pappersnattväktaren", årg. 5, nr 2, men har inte tidigare lagts ut på nätet. En person som läst tidigare debattinlägg av mig och stimulerats av dem initierade en egen debatt under denna rubrik.1)

Det finns det absolut!

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå en frågeställning som "Finns det absoluta sanningar?" Om något är sant, är det sant; om inte, är det osant. Jag tycker inte man lägger till något med att säga att det också är absolut sant. Är det sant, så är det också absolut sant.

Vad menas med att en sanning är "relativ"? De som använder uttrycket brukar mena att sanningen är föränderlig, att det som är sant idag inte behöver vara sant i morgon. Nu finns det i och för sig sanningar som är föränderliga. Även det sannaste svar på frågan "Vad är klockan?" blir osant så fort det uttalats, eftersom klockan har hunnit bli några sekunder mer medan man ger svaret. (Vilket inte hindrar att svaret var absolut sant i det ögonblick det gavs. Stort filosofiskt problem? Mja. Herakleitos gjorde ett jätteproblem av det i försokratisk tid.2))

Men ett påstående som "alla sanningar är föränderliga" låter sig prövas med mycket enkel logik. Är denna sanning själv föränderlig? Är den det, kommer den förr eller senare att upphöra att vara sann; är den det inte, motsäger påståendet sig självt.

Så till din andra fråga: "Finns det något utanför våra sinnen?" Den frågan låter sig besvaras med ett mycket enkelt experiment. Blunda i (förslagsvis) tio sekunder och öppna sedan ögonen igen. Du kommer att finna att rummet du befinner dig i fortfarande finns kvar och alltså existerar utanför ditt synsinne. Man kan göra motsvarande experiment genom att täppa till öronen. Eller också kan man lägga sig att sova om kvällen och konstatera att ens sovrum finns kvar när man vaknar om morgonen.

Detta hindrar inte att man kan få höra de mest besynnerliga förklaringar på detta enkla faktum. En biskop som hette Berkeley och som levde i början av 1700-talet har blivit världsberömd genom att hävda att det beror på att Gud tittar medan du blundar, och att Gud håller sig vaken medan du sover. Men så var han också biskop. Själv är jag bibliotekarie och tror inte att Berkeleys skrifter håller sig kvar i bibliotekets hyllor medan jag pysslar med annat bara därför att Gud hela tiden tjuvläser dem.

Många ord för att förklara det enkla och självklara, kan det tyckas. Men eftersom filosofer excellerar i absurditeter måste man då och då förklara de enklaste saker.

Absoluta sanningar än en gång

Det första man borde göra när man får frågan: "Finns det absoluta sanningar" vore förstås att fråga: "Vad menar du med ’absolut’?" Ordet "absolut" har flera olika betydelser, och det gäller att inte röra ihop dem.

En betydelse av "absolut" jag hittat i ordboken är denna: "orelaterat till och oberoende av allt annat". Någon sanning som är "absolut" i den bemärkelsen finns inte. Vad skulle en sanning som är "orelaterad till allt annat" vara? Eller "oberoende av allt annat"? Om inte annat måste ju varje sanning, hur enkel den än må vara, vara beroende av och relaterad till de iakttagelser som ger upphov till sanningen. En sanning som "ägget är hårdkokt" måste ha en relation till det ägg den handlar om, t.ex.

Men låt oss ta "absolut" i den bemärkelse ordet används när vi talar om "den absoluta nollpunkten". Här betyder "absolut" att någonting är så kallt att det inte kan bli kallare. Och i den bemärkelsen gäller precis det jag skrivit tidigare: att alla sanningar är absoluta. Är ett påstående sant, så kan det inte bli ännu sannare än det redan är. Och om ett påstående inte är absolut sant (om det är mindre än sant), då kallar vi det inte sanning. Det kan i så fall vara vad som helst från "till visshet gränsande sannolikhet" till "en vild gissning rätt ut i det blå" till "en fet och skamlös lögn".

Och detta är den absoluta sanningen om den saken!

Till frågan om Linus Myrbäcks existens

Det finns en sak som är mycket besynnerlig (eller kan förefalla det) med alla sådana här filosofiska diskussioner. Personer som dagligdags aldrig skulle drömma om att gå omkring och tro att de själva inte existerar och i själva verket är något som Gud drömmer (eller att de i själva verket är gestalter i någon roman som Gud eller någon liknande potentat roar sig med att skriva), tvekar inte ett ögonblick att föra fram sådana idéer och vänta sig att bli tagna på allvar. (I verkliga livet sitter de som har sådana vanföreställningar vanligtvis på mentalsjukhus.) Orsaken till detta är att de inte tror att filosofi har med verkliga livet att göra. En filosofisk diskussion är för dem ett sällskapsspel i stil med Monopol. I detta sällskapsspels regler ingår att vanvettet upphöjs till högsta kriterium. Om sunda förnuftet strider mot vanvettet, är det sunda förnuftet som ska ge vika.

Ett exempel på detta är att någon i den här debatten påstod sig inte kunna veta om Linus Myrbäck [en av deltagarna i debatten] existerar eller ej; hans inlägg skulle ju kunna vara hoptotade av en dator!

Jag har heller aldrig träffat Linus Myrbäck ansikte mot ansikte, förmodligen därför att jag alltför sällan åker till Göteborg och han alltför sällan till Strängnäs. Men jag har åtskilliga gånger fått (och besvarat) e-post från honom, och innan jag hade dator hände det att jag brevväxlade med honom. En gång har jag också talat med honom i telefon. Och som om det inte vore nog har jag åtskilliga gånger fått inbetalningar på postgirot från honom. Finns det då det ringaste utrymme för tvivel på hans existens? (Inte heller har det jag ringaste skäl att tro att det skulle vara någon förklädd person som skriver hans inlägg här; jag känner igen hans sätt att skriva, inklusive hans egenhet att stava vissa ord med stor begynnelsebokstav; sådant klarar inte ens de duktigaste datorer av att simulera.)

Så beträffande idén att hans inlägg skulle kunna vara hoptotade av en dator: att datorer existerar behöver vi inte tvivla på; men varför acceptera idén att en dator skulle kunna tota ihop en text på egen hand, utan mänsklig inblandning, och då till på köpet en text som är en perfekt simulering av Linus Myrbäck? Varför acceptera en sådan med förlov och underdrift sagt fantasifull idé, och göra det bara för att kunna "betvivla" det alldeles uppenbara?

Det finns ett rätt roligt stycke om det här i Leonard Peikoffs bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand som jag skulle vilja citera:

Jag citerar en samtida skeptiker som frågar: "Hur kan jag vara säker på att jag inte, varje gång jag tror någonting, t.ex. att det finns klippor, luras att tro det av en galen vetenskapsman som manipulerar mina uppfattningar med hjälp av elektroder som han planterat in i min hjärna?" Enligt detta sätt att nalkas saken kan vi inte vara säkra på att det finns klippor; en sådan uppfattning betraktas som en komplicerad sak som är öppen för tvivel och diskussion. Men vad vi med rätta kan ta som vår utgångspunkt när vi betänker saken och förklarar vårt tvivel är: det finns vetenskapsmän, det finns elektroder, människor har hjärnor, vetenskapsmän kan bli galna, elektroder kan påverka hjärnfunktioner. Allt detta, förefaller det, är självklar information som vem som helst kan åberopa när han känner för det. Hur är det möjligt att känna till sådana sofistikerade fakta och ändå inte veta att det finns klippor? Författaren, som är professor i filosofi, känner inget behov att ställa en sådan fråga. Han känner sig fri att börja filosofera på måfå och behandla avancerad kunskap som primär och använda den till att undergräva det mänskliga ögats direkta vittnesbörd. (OPAR, s. 140; snabböversatt av POS.)

(De som kan sin filosofihistoria känner väl igen ursprunget till det här: Descartes "deus deceptor", även om Gud bytts ut mot en galen vetenskapsman.)

Ursäkta om jag låter sarkastisk, men jag tar det här som ett symptom på en sjuka som grasserar på universitetens filosofiseminarier och därifrån sipprar in på detta debattforum (och många andra), en sjuka som består i att försöka vara så sofistikerad som möjligt genom att vara så absurd som möjligt.

Varför bry sig? Det beror på vad man menar att filosofi ska vara bra för. Om idén med att bedriva filosofi är att få stipendier och forskningsanslag för att kläcka idéer av det här slaget, för all del. Då är väl filosofin ett levebröd så gott som något för dem som inte kan försörja sig på annat sätt.

Men menar man att filosofin ska vara någon sorts hjälp i verkliga livet, då avfärdar man allt det absurda som absurt.

Popper och självuteslutning

Ett gammalt standardargument mot möjligheten av säker kunskap är att växande kunskap gör gamla sanningar "provisoriska", så att allt som är sant bara är sant "tills vidare"; argumentet grundar sig vanligtvis på att Karl Popper har sagt det, och Karl Popper är precis som David Hume en stor tänkare. (För ett utförligt svar kan jag hänvisa till min gamla uppsats Rand vs. Popper, eller Om vådan av att spå i kaffesump.)

Linus har i och för sig gett dig ett bra svar. Låt mig bara tillägga att det här är ett exempel på ett extremt vanligt logiskt felslut som kallas "självuteslutning" och som består i att hävda en tes som för att vara sann måste utesluta sig själv från sitt giltighetsområde (typ "Allt ska betvivlas, utom just tesen att allt ska betvivlas"). Ett exempel du säkert känner till från andra debatter här är att vissa personer hävdar att den som är 100-procentigt säker på sin sak är "fundamentalist", underförstått då att "fundamentalist" är något av det värsta man kan vara och placerar en i samma kategori som Usama bin Laden och liknande. Är de som säger detta 100-procentigt säkra på att de har rätt i det de säger? Ja, då är de också fundamentalister. Är de å andra sidan mindre än 100% säkra på att de har rätt i att kalla oss "fundamentalister" (om de följer sitt eget ideal och aldrig är säkra på någonting och därför aldrig tar någon annan ställning än att det är fel att ta ställning), vad blir det då av deras anklagelsepunkt?

Idén att alla sanningar är provisoriska ("tillsvidaresanningar") är precis likadan. Är den sanningen också bara sann tills vidare? Eller gäller just den sanningen för evigt? Om så, varför just den sanningen och inga andra?

Karl Poppers speciella "knorr" (hans "falsifierbarhetskriterium") har jag tagit upp åtskilliga gånger förr, men eftersom ingen läser vad jag skriver får jag väl upprepa mig. Om Popper har rätt, måste det betyda att hans egen teori också är vetenskaplig endast om den kan falsifieras. Och kan den falsifieras, betyder det att den en vacker dag kommer att kullkastas och bevisas vara falsk. Är den ofalsifierbar, är den också (enligt sig själv) ovetenskaplig.

En invändning jag fick lyder som följer: "Att en teori ska vara falsifierbar innebär knappast att den med nödvändighet kommer att falsifieras! Där menar jag att du tar fel. Det är väl just därför Poppers kriterium är så vitt använt. Om en teori är falsifierbar men inte falsifieras av praktiska exempel är den att anse som sann (tills vidare)."

Invändningen gör inte Poppers idé mindre självuteslutande. Poppers idé är att en teori ska kunna ange vad för sorts observationer som skulle kunna falsifiera teorin. För att ta ett enkelt exempel: teorin att planeter rör sig i ellipser runt sin sol skulle falsifieras om man fann en planet som rörde sig i en helt annan sorts bana.

Men anger Popper vad för sorts observation som skulle falsifiera hans egen falsifikationsteori? Det gör han mig veterligen inte, men svaret är förstås att det skulle vara om någon presenterar en teori som inte kan falsifieras men ändå är vetenskaplig. Så länge Popper lämnar öppet att en sådan teori kan komma att presenteras, måste han medge att hans egen teori är falsifierbar. Gör han det inte, så har han i och med det förklarat sin egen teori ovetenskaplig.

Det här är nu inte det enda problemet med Poppers teori. Ett annat är att den innebär att ju bättre underbyggd och belagd en teori är, desto större risk löper den att bli ovetenskaplig. För att fortsätta exemplet ovan: så länge astronomerna bara vet att de planeter man hittills observerat rör sig i ellipser är teorin fortfarande vetenskaplig; men skulle man nå dithän att det kan bevisas att planeter inte kan röra sig i annat än ellipser, då kan teorin inte längre falsifieras, och enligt Poppers kriterium är teorin därför inte längre vetenskaplig.3)

Och detta är f.ö. inte bara min "karikatyr" av Popper; Popper själv menade under en period av sin filosofiska bana att evolutionsteorin borde avfärdas som ovetenskaplig, just därför att den föreföll ofalsifierbar.

Det kanske kan intressera (om inte, så sluta för all del läsa här) hur Popper kom fram till sin falsifikationsteori. Han formulerade den därför att han retade sig på Marx och Freud. Kommer man med invändningar mot marxismen, har marxisten alltid ett svar på tungan av typen: "Ditt tänkande determineras av din klasstillhörighet; eftersom du tillhör bourgeoisien kan du inte förstå vår proletära logik." Invändningar mot Freuds idéer bemöts med att det beror på att man själv förtränger de delar av sitt själsliv som Freud tror sig ha blottlagt. M.a.o.: Marx’ och Freuds idéer betraktas som "ofalsifierbara". Och på det har Popper inget bättre svar än att "ofalsifierbarhet" betyder "ovetenskaplighet".

Ytterligare en anmärkning om Popper

Popper menade att vi ska skilja på två saker som han kallade "context of discovery" och "context of testing". Medan det finns regler för hur vi testar våra teorier behövs det, menade Popper, inte några regler för hur vi upptäcker (eller "kläcker") teorierna. Som en av Poppers anhängare skrev i en uppsats där han polemiserade mot mig, betyder detta att vi mycket väl kan "drömma ihop våra teorier, spå i kaffesump eller studera gässens inälvor". Det här låter som en karikatyr, så det är väl bäst att upprepa att det inte är jag som karikerar Popper, det är en av hans egna anhängare. (Han skrev det därför att jag tidigare skrivit att teorier måste komma från någon sorts induktiv generalisering av iakttagna fakta.)

Eftersom jag bemött det här utförligt och bemötandet finns i tryck, tycker jag inte att jag behöver upprepa alla argument. Ett belysande exempel kan jag kanske upprepa:

Strax efter Palmemordet 1986 var det någon som påstod sig veta vem mördaren var. Det visade sig att han kommit fram till det genom att spå i kort. Naturligtvis avfärdades idén som ännu befängdare än alla andra vilda teorier som förts fram om detta mord. Men följer man Popper, vore det fel att avfärda den. Att spå i kort är en metod så god som någon att komma på en teori. Det har ju med "context of discovery" att göra, inte med "context of testing". Teorin ska testas lika noga som någonsin vittnesuppgifter från Sveavägen. Och om man sedan till detta lägger falsifikationskriteriet, när ska teorin någonsin kunna betraktas som slutgiltigt falsifierad? Först när den verklige mördaren hittats och visat sig vara någon annan än den som spåkorten pekat ut.

Jag har svårt att se att en sådan teori är mycket till vägledning i vårt kunskapssökande. Säkert finns det sådant hos Popper som är värt att ta vara på. Men knappast just detta. [Fast i ljuset av senare kunskap måste jag säga att det finns att ta vara på hos Karl Popper måste rymmas på ena lillfingernaglen.]

Drömmar, svanar och färger

En debattör drog upp ett par av standardargumenten mot sinnenas giltighet – att vi kan drömma och hallucinera, och att färger kan uppfattas annorlunda från person till person eller från tid till annan – och också det gamla kära induktionsproblemet ("kan vi veta att alla svanar är vita, även om vi aldrig sett en svart svan?").

1. Drömmar (och hallucinationer) är strängt taget inte exempel på sinnesupplevelser. De är en form av fantasier. Det är sant att om vi inte upplevde något med våra sinnen i vaket tillstånd skulle vi inte heller kunna drömma eller hallucinera. Vi kan t.ex. hallucinera om skära elefanter, men vi skulle inte kunna göra det om vi inte hade erfarenhet av elefanter och av skära saker.

Det är f.ö. mycket lätt att skilja på dröm och verklighet, visserligen inte medan man drömmer men väl när man vaknat ur drömmen. Jag drömmer rätt ofta att jag går ut på toaletten och kastar vatten. Hur vet jag att det är en dröm? Därför att jag fortfarande är kissnödig! Men när jag vaknar och verkligen går ut och kastar vatten går kissnödigheten över. Konstigare än så är det väl inte? Och vore allt en dröm, som det s.k. "drömargumentet" hävdar, skulle jag vara kissnödig livet ut!

Argumentet är strängt taget ett paradexempel på vad vi objektivister kallar "begreppsstöld". Om det inte funnes ett vaket tillstånd att kontrastera drömmar mot, skulle vi aldrig kunna bilda ett sådant begrepp som "dröm".

2. Vi vet idag att det finns svarta svanar, även om de är ytterst sällsynta. Men även om man aldrig hade sett någon svart svan vore det förhastat att utesluta möjligheten. Anledningen är att vår övriga zoologiska kunskap säger oss att just färg är något som kan variera väldigt mycket inom en djurart (till skillnad från sådana egenskaper som att fiskar andas med gälar, eller att kattdjur har vassa klor och hunddjur slöa, o.s.v.).

Men det har ju faktiskt inte med sinnenas giltighet att göra. Ser jag att svanen framför mig är vit, så är den vit, helt oavsett om någon annan svan i stället är svart. Och påstår jag att alla svanar är vita bara för att de svanar jag sett är vita, då är det inte för att mina sinnen bedrar mig, utan för att jag är rent ut sagt korkad och aldrig lärt mig det välbekanta induktiva felslut som kallas "förhastad generalisering".

3. Färger är lite mer komplicerat, men jag skulle ändå säga att en färg är resultatet av en interaktion mellan vad som sker i yttervärlden (att en elektron skiftar atomskal – eller för den delen att det har blivit skymning eller natt) och våra egna sinnesorgan (ögat och de nerver som förbinder ögat med hjärnan). Men än sen? Ser jag att gräset är grönt, så är det grönt. Vad optik och nervfysiologi lägger till detta är en förklaring till varför gräset är grönt. Och om dessa båda vetenskaper plötsligt började förneka att gräset är grönt och försökte pådyvla mig att det i stället är blått (eller färglöst), då skulle min omedelbara slutsats vara att det gjorts något fel i beräkningarna. Det skulle inte få mig att tvivla på mina egna ögon. Vetenskapens uppgift är faktiskt att förklara, inte att bortförklara.

Lästips: The Evidence of the Senses av David Kelley.

Pokeransikten och illusionister

En invändning jag fick lyder som följer: "[En illusionists] skicklighet ligger just i att bedra sinnesintrycken. Medan du tittar på något som helt plötsligt drar till sig din uppmärksamhet gör denne en hastig rörelse som dina sinnen inte uppfattar. Men eftersom dina sinnen inte uppfattar dem har de inte ägt rum?

[I poker] ingår bluffen som ett psykologiskt sätt att besegra motståndaren. Detta går ut på att lura dina sinnen och en skicklig spelare kan verkligen göra det.

Det är tydligt att man inte kan vara nog övertydlig när det gäller att redovisa sina utgångspunkter.

Vad jag försöker säga här (fast jag tydligen glömt berätta det) är att all kunskap börjar med det för sinnena givna. Kan vi inte lita på den information våra sinnen förser oss med, då kan vi inte lita på någon annan kunskap heller (allra minst då sådan "kunskap" som skeptiker åberopar för att kunna betvivla sina sinnens vittnesbörd).

Jag påstår inte att vår kunskap också slutar med det för sinnena givna. Inte heller påstår jag att våra sinnen gör oss allvetande eller ens att sinnena säger oss mer än vad de faktiskt säger oss.

När detta är sagt och förhoppningsvis förstått finns det inte längre någon ursäkt för någon att missuppfatta mig på den punkten; och jag kan därför med lugnt samvete gå vidare och bemöta HA:s båda motexempel.

Allt sinnena säger mig när jag spelar poker är att det sitter personer runt bordet som har ansikten och som håller kort i sina händer, med kortens baksida vända mot mig. Mina ögon säger mig att de ibland byter ut några av korten mot andra kort som ligger i en trave på bordet. Mina öron säger mig att de ibland yttrar saker som: "Jag lägger mig", "Jag höjer", "Jag synar". Mina kunskaper om pokerspelets regler (en kunskap som självfallet är mer avancerad än blotta sinneserfarenheten) förklarar varför de beter sig på det sättet, och mina likaledes mer avancerade kunskaper om pokerspelets psykologi förklarar för mig varför mina medspelare håller masken och inte låter minspelet avslöja om de sitter med fyrtal, kåk eller bara högt kort. Men mina blotta sinnen kan omöjligt säga mig vad mina motspelare sitter med för kort, inte heller vad som rör sig i deras hjärnor när de passar eller höjer eller synar. På den punkten ger mig mina sinnen bara information om mina egna kort, liksom jag introspektivt vet vad jag själv tänker när jag passar, höjer eller synar.

Var denna utläggning av det självklara nödvändig? Tydligen; för vad HA fordrar av våra sinnen för att de inte ska "bedra" oss är att de säger oss mer än de kan säga oss. Han fordrar att mina ögon ska säga mig vad motspelaren sitter med för kort och hur de tänker. M.a.o.: gör sinnena oss inte allvetande är de bedrägliga och vi kan inte lita på dem!

Sak samma med den där illusionisten. När jag ser honom plocka fram en kanin ur hatten (eller vad nu tricket kan gå ut på), ser jag vad jag ser. Vad jag inte ser (ifall det inte är en ovanligt klumpig illusionist) är vilka illusionisttrick han begagnar sig av. Varför måste mina ögon göra mig allvetande om en sådan sak för att jag ska kunna lita på dem? (Sedan är det ju också så att en annan illusionist som sitter i publiken mycket väl kan observera själva illusionisttricken, eftersom han själv känner till dem och är tränad att observera sådana saker.) Att jag inte riktigt tror på vad jag ser betyder inte att mina ögon ljuger för mig, bara att de ensamma inte kan säga mig hela sanningen.

Sinnena ger oss den information de ger oss, varken mer eller mindre. De har inte makt att bedra mig. De har i allra högsta grad makt att informera mig.

Syftet med en filosofisk diskussion av sinnena är inte att härleda deras giltighet ur någon sorts tidigare kunskap, utan att definiera deras exakta funktion i den mänskliga kunskapstillägnelsen och därmed sopa undan de invändningar som rests mot dem av en lång räcka filosofer. Syftet är inte att argumentera för våra ögons och örons vittnesbörd, utan att undanröja de grundlösa tvivel på dessa organ som har ackumulerats genom århundradena. (Leonard Peikoff, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, s. 39.)

Du har fel om Kant

En debattör (f.ö. FD i neurofysiologi) skrev följande: "Kant bevisas hela tiden: till och med när fysiker ska försöka förklara att tiden uppstod vid Big Bang, så säger man ’innan dess fanns ingenting, inte ens tid, för rumtiden uppstod då’. Man kan inte undgå att tala om en tidpunkt, när rumtiden uppstod, vilket bevisar att Kant fortfarande har rätt: vi kan inte tänka utanför tiden och rummet."

Jag tror inte du har förstått Kant om du menar att detta bevisar att Kant hade rätt. För det är sant som du säger att vi inte kan tänka oss något "utanför rum och tid". Men Kants förklaring på detta ovedersägliga faktum är att det beror vårt eget medvetandes struktur, inte på verklighetens alldeles egna fakta. Kant menade som bekant att vi inte kan veta någonting alls om verkligheten sådan den är "i sig själv", bara om hur den "ter sig för oss". Rum och tid är enligt Kant något som vi s.a.s. pressar in verkligheten i när vi upplever den, men det behöver inte betyda att de också finns där ute i verkligheten; om det kan vi varken veta bu eller bä.

Att vi inte kan tänka oss något utanför rummet och tiden beror på att det bokstavligt talat inte finns något utanför rummet och tiden. "Plats" eller "ställe" är rumsbegrepp; en plats har alltid en rumslig relation till någon annan plats. Så att påstå att det finns ett ställe där det inte finns något rum är ren rappakalja. Samma sak med tiden. Fundera på ett uttalande som: "En gång i tiden fanns det ingen tid." "En gång i tiden" som finns före all tid är en uppenbar självmotsägelse. Och eftersom "gång" är ett tidsbegrepp är det rappakalja att tala om en gång utanför tiden. En gång kommer alltid efter en annan gång och före en tredje gång.

(Det här är förresten ett gott skäl att avfärda "Big Bang" helt och hållet. Universum har ingen början i tiden. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas.)

En annan sak är att vi mycket väl kan tänka på saker som inte har med rum och tid att göra. Om vi tänker på matematiska satser (det må vara "2+2=4" eller "antalet primtal är oändligt"), så tänker vi på tal, inte på rum eller tid. (Sådana satser gäller oberoende av "var?" eller "när?") Och vi kan tänka på saker som har med rum att göra, men inte med tid: geometriska satser, t.ex. (Lite svårare är det att tänka på något som har med tid att göra, men inte med rum.)

Men det här behövde jag sannerligen inte Kant för att komma underfund med! Vad jag än konsulterade för att komma fram till det, så inte var det mitt medvetandes konstruktion.

Jag fick ett "goddag-yxskaft"-svar som bestod i att berätta en massa om Kants filosofi som jag redan mycket väl känner till.

Det är naturligtvis vänligt av dig att så tålmodigt förklara för mig vad Kants filosofi går ut på. Men det är faktiskt en överloppsgärning. Jag lärde mig de här sakerna (sådant som skillnaden mellan analytiska och syntetiska omdömen) för mer än fyrtio år sedan. Om det kan intressera skrev jag min studentuppsats om Immanuel Kants filosofi. Och eftersom jag undgick att bli kuggad i studenten, måste jag rimligen ha presenterat hans tankegångar på ett någotsånär tillfredsställande sätt. (Största skillnaden mellan då och nu är att jag på den tiden inte såg något större fel med Kant. Man lär sig med åren.)

Nu verkar det som om du inte läst mitt förra inlägg om Kant med uppmärksamheten på helspänn. För observera att jag i det inlägget höll med dig (och Kant) om det tämligen självklara, att det inte går att tänka sig något utanför rum och tid. Jag förklarade att skillnaden mellan mig och Kant är att jag förklarar detta med verklighetens egen natur – det finns ingenting utanför rummet och tiden – medan Kant förklarar det med vårt medvetandes struktur – vi kan inte göra annat än "pressa in" det vi erfar i vårt medvetandes åskådningsformer. Det är där skiljelinjen mellan mig och Kant går, och jag vore glad om du åtminstone såg så mycket.

Om du nu menar att Kant har rätt på den här punkten och jag fel, då måste du allt hosta fram något argument för det. Kant själv – kan jag upplysa om – gav aldrig något argument. Om du läser det avsnitt i Kritik av det rena förnuftet där saken tas upp, kommer du att märka att Kant först bara påstår att rum och tid är vårt medvetandes "åskådningsformer", inte egenskaper hos "tingen i sig själva", sedan fyller sida upp och sida ner med irrelevant småprat (irrelevant som bevis, vill säga), och sedan upprepar sitt påstående som om det vore bevisat.

Kanske du kan åstadkomma något bättre?

(Det kunde han förstås inte.)


1) Debattören ifråga heter Alexi Törnqvist, på nätet med känd som "Das Ich".

2) Om någon är intresserad: Aristoteles tar upp det här i Kategorierna, sista stycket av kap. 5. Aristoteles exempel är att om jag säger att någon sitter, är det sant så länge han sitter, men blir falskt i det ögonblick han reser sig upp. Men det betyder inte att sanningen i uttalandet "han sitter" är föränderlig; allt det betyder är att han har rest sig! Och det underligaste med det är väl att det ska behövas en filosof av Aristoteles kaliber för att påpeka det!

3) En liten utvikning: Att planeter rör sig i ellipser upptäcktes som bekant av Johannes Kepler. Men det kanske kan intressera hur han kom fram till det. Han tillbringade ca 5 år med att göra ytterst noggranna observationer av en enda planet, nämligen Mars. När han hade försäkrat sig om att Mars rör sig i en elliptisk bana runt solen, fortsatte han inte med att observera de andra kända planeterna också; han drog genast slutsatsen att om det är sant om Mars, måste det vara sant om andra planeter också. Det här exemplet på hur vetenskapen faktiskt (d.v.s. utanför Karl Poppers värld av ogrundade gissningar) går framåt används av Leonard Peikoff i föreläsningsserien "Induction in Physics and Philosophy". (Innehållet i dessa föreläsningar kommer så småningom att presenteras i bokform.)

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.