Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

20 maj 2008

Utilitarismen än en gång

Utilitarismen är väl egentligen ett ämne som borde vara utagerat, särskilt då efter min uppsats Vad är det för fel på utilitarismen? Men utilitarister läser förstås inte den uppsatsen, och även om de gör det, tar de inget intryck av den. Så jag får väl ta upp ämnet igen.

Låt mig börja med att citera George Reisman. Förordet till Capitalism: A Treatise on Economics är självbiografiskt, och han beskriver bl.a. sina första kontakter med Ayn Rand vid mitten av 50-talet. Reisman var vid den här tiden (under Ludwig von Mises inflytande) en övertygad utilitarist. Men efter hans första diskussion med Ayn Rand

… I was seriously shaken in my attachment to utilitarianism. […] I was amazed that I was involved in an argument that in the beginning seemed absolutely open and shut to me, and yet that I could not win. I was amazed that my opponent was expressing views that I found both utterly naïve and at the same time was incapable of answering without being driven to support positions that I did not want to support, and that I was repeatedly being driven into supporting such positions. [Min kursivering.]

Vad för sorts positioner? Reisman igen, efter det att han tagit till sig Ayn Rands budskap:

… I could not forget our meetings and could not help wondering if somehow she might be right that values were objective after all. I was very troubled by the implications of the proposition that all values are ultimately arbitrary and subjective, as Mises claimed. It no longer seemed enough that the great majority of people happened to prefer life to death, and health and wealth to sickness and poverty. For if they happened not to, there would be nothing to say to them that could change their minds, and if there were enough of them, no way to fight them, and, worst of all, no way even morally to condemn any slaughters they might commit, because if all values really were arbitrary and subjective, a concentration camp sadist’s values would be as good and as moral as the values of the world’s greatest creators. [Min kursivering igen.]

Synd att jag inte var med vid de här diskussionerna, så att jag kunde ge mer kött på benen. Och väldigt synd, förstås, att jag inte är en lika skicklig debattör som Ayn Rand och därför, hur jag än anstränger mig, ideligen misslyckas med att få utilitaristerna att se vart utilitarismen egentligen leder! Men saken är ju den att en intelligent och hederlig utilitarist i 20-årsåldern (sådan som George Reisman var vid den här tiden) inte kan undgå att låta sig övertygas.

Sådana utilitarister tycks inte finnas här i Sverige så här i början av det nya millenniet. Påvisar man utilitarismens negativa implikationer för dem, så inte överger de utilitarismen för den sakens skull – de biter sig fast vid utilitarismens negativa implikationer! De drivs till att inta samma vedervärdiga positioner som Reisman drevs till i sina diskussioner med Ayn Rand, och de försvarar dessa vedervärdiga positioner! I valet mellan att överge utilitarismen och att bli mördarfilosofer väljer de att bli mördarfilosofer!

Det senaste exemplet på detta är en diskussion som utspunnit sig på Henrik Sundholms blogg efter det att Henrik publicerat en bloggpost under rubriken Utilitarismens lyckoparadox. Jag saxar några rader ur Henriks långa och välresonerade inlägg:

Jag diskuterade nyligen med en utilitarist som tyckte att det var ganska rimligt att döda (läs: mörda) sina egna barn för att ge deras organ till "bättre behövande" i Indien. […] Själv har jag en väldigt icke-utilitaristisk lösning på dilemmat: man struntar i att offra barn över huvud taget. […] Detta är utilitarismens paradox. Vill man handla för att skapa lycka, då bör man först och främst lägga offeretiken åt sidan.

Jag vet nu inte om det här med att mörda sina egna barn för att skänka deras organ till bättre behövande i Indien var en av de positioner Reisman motvilligt drevs till att inta. Men nog är positionen vedervärdig allt! (Kräket – f’låt, utilitaristen – som skrev det här har förstås inga egna barn. Men om han menade allvar, kunde han ju själv gå ner till närmaste sjukhus och donera vartenda ett av sina organ till behövande i Indien. Men se, de här människorna skulle aldrig drömma om att leva som de lär.)

Alltnog. Henrik fick en replik från utilitaristen ifråga:

Det du beskriver är ingen paradox. Om vi tittar på en utilitaristisk beräkning kommer du snabbt se varför. Det vi gör är att beräkna den förväntade lyckan av varje handling och sedan väljer vi den med högst förväntad lycka.

Rationalitetskriterierna kräver att man alltid tar all relevant information med i beräkningarna. Vi kan förutspå, precis som du gör, att det är stor chans att ett samhälle som tillåter mänskliga offer kommer att bli olyckligt. Med andra ord kommer det alternativet att sorteras bort i vårat val. Det är en omedelbar konsekvens av utilitaristiska beräkningar.

Det är därför skräckscenarios som målas upp inte kommer att ske, just för att i dessa scenarios lider folk mer än i andra bättre alternativ. Utilitarism leder inte till helvetet av detta enkla skäl.

(Enligt vad Henrik meddelat mig per mejl ägnar sig den här utilitaristen också åt att smäda Ayn Rand och objektivismen på Flashback. Det visste jag förstås inte när jag skrev mina inlägg nedan, så jag gav honom till en början lite mer "benefit of the doubt" än han förtjänade.)

Det här resonemanget gäller bara för utilitarister som är snälla. Med utilitarister som är stygga (sådana som Torbjörn Tännsjö) får vi i stället utilitaristiska försvar för terrorhandlingar (människor kommer ju att bli såå lyckliga i det framtida socialistiska samhälle som terrorhandlingarna ska befrämja) – eller för mord på oskyldiga för att få fler organ för transplantationer (varför inte mörda en oskyldig människa om man kan rädda livet på några andra med deras organ?).

Naturligtvis kommer den där utilitaristiska "lyckosumman" att minska, om Tännsjö får som han vill. Men jag undrar varför vi inte hör något ramaskri mot Tännsjö från andra utilitaristers sida? Finns det inga snälla utilitarister kvar i världen? (När utstötte t.ex. den här debattören senast något ramaskri mot Torbjörn Tännsjö?)

De utilitarister jag stött på ute på nätet brukar i stället utstöta små ramaskrin mot objektivismen.

Och problemet med utilitarismen, även när den är "snäll", är att den börjar i bakvänd ända – och därför har de snälla utilitaristerna inget riktigt svar att ge de stygga. (… no way even morally to condemn any slaughters they might commit …)

Det är ingen paradox, om du minns den ursprungliga diskussionen sade jag klart och tydligt att man bör offra om den förväntade lyckan är större än i övriga scenarios. [Min kursivering.]

Det som såg så snällt ut i den förra repliken visade sig inte vara det minsta snällt! Killen gick direkt över till att plädera för mördaretik!

Alltnog. Jag hänvisade till mina Tännsjöartiklar och fick följande replik:

Tännsjö har helt rätt i att sett från ett utilitaristiskt perspektiv är terrorism i sig själv moraliskt neutralt.

Adjö.

$ $ $

Vidare fick vi oss följande bisarra scenario till livs:

Vi har en groende diktatur som kommer att förslava världen i ett 1000 år långt socialistiskt helvete. Vi har dock en sista chans att stoppa detta genom ett terroristhandling som innebär att vi placerar en bomb i diktatorns kontor och spränger honom. Gör vi detta får vi istället en 1000 årig liberal utopi.

Oskyldiga förbipasserande kommer dock att skadas av bomben.

Ur objektivistisk synvinkel är det absolut fel att göra denna terroristhandling eftersom vi inte får initiera våld mot oskyldiga som passerar på gatan. Vi låter därmed bli och får ett 1000 år långt socialistiskt helvete.

Utilitaristen räknar dock på det och inser att den förväntade mängden lidande blir enormt mycket större i det socialistiska samhället än i det liberala. Därför väljer man att genomföra terroristhandlingen.

På vilket en mera vettig debattör replikerade:

Men det är ett idiotiskt scenario.

Ja, det är det. Och det är ett knep som tydligen lärs ut på filosofiseminarier att ställa upp scenarion som är fullständigt verklighetsfrämmande, bara för att kunna försvara teorier som i sig själva är fullständigt verklighetsfrämmande.

(Folk kan spåna ihop sådana här scenarion av samma skäl som de kan överväga att slakta sina egna barn, innan de har skaffat barn: deras filosoferande har inte ett skvatt med verkliga livet att skaffa.)

$ $ $

Och hela resonemanget låter sig sammanfatta i följande syllogism:

Översats: Utilitarismen kan inte leda till något skräckscenario.
Undersats: Utilitarismen implicerar att om det finns behövande i Indien, ska man slakta sina egna barn och skicka organen till Indien.
Slutsats: Att slakta sina egna barn och skicka organen till Indien är inget skräckscenario.

$ $ $

En del reflexioner ger sig nästan av sig själva. Som t.ex.:

Om nu utilitarismen går ut på att maximera mänskighetens totala lycka –

– varför är då utilitarister så angelägna om att föra fram resonemang som gör mig frustrerad eller rentav illamående?

Tror de månne att människors lycka i allmänhet förhöjs av att de får se mig lida?

Men är det så, så får det väl ändå ses som en projicering av utilitaristernas eget själstillstånd.

(Någon trodde att det här var riktat mot honom personligen, vilket det inte var.)

Min kommentar var riktad mot utilitarister i allmänhet. Jag har varit med ett tag, och jag har sett en hel del utilitarister i aktion.

Men, för att citera ett engelskt ordspråk: "If the shoe fits, wear it with my compliments."

Jag bör tillägga att det inte alls är ovanligt att utilitarister betraktar normala, friska människors strävan efter lycka och sadisters tillfredsställelse av att plåga andra som moraliskt ekvivalenta; den uppfattningen dyker upp varenda gång jag försöker debattera utilitarism på nätet.

Ibland gör jag allvarligt menade försök att slå hål på den här idén, som t.ex. i en tråd på Liberal Debatt för ett par år sedan under rubriken Sadistisk "lycka".

Men poängen går aldrig hem hos utilitaristerna. Anledningen är att de har en emotionalistisk premiss i botten som tydligen inte så lätt låter sig ruckas: att känslor är "oreducerbara och primära" och att den ena känslan därför är precis lika mycket värd som den andra.

Och den idén har jag väl ändå också gjort ett ambitiöst försök att slå hål på; se uppsatsen Förnuft och känsla.

Bara för att du och några få andra får minskad lyckonivå är det säkert sant att desto flera får en ökad sådan.

Den här debattören har nog inte förstått poängen med inlägget han besvarade. (Man får väl ändå hoppas att det är ett missförstånd, för om det är hans allvarliga mening, är det riktigt illa.)

För utilitaristers eventuella glädje över att jag blir frustrerad och illamående av att läsa vad de skriver är uppenbarligen skadeglädje, d.v.s. en sadistisk form av glädje. Och sådant skulle öka den totala "lyckan" hos den samlade mänskligheten endast och allenast om sadisterna befann sig i majoritet bland mänskligheten!

Lyckligtvis befinner sig sadisterna fortfarande i minoritet.

Men det är klart: om utilitarismen, i t.ex. Torbjörn Tännsjös tappning, får råda, är det väl bara en tidsfråga innan majoriteten av mänskligheten är sadister.

$ $ $

Man kan ju faktiskt grubbla sig fördärvad över hur människor är funtade som överhuvudtaget kan kontemplera att skicka sina egna barn till slaktbänken för att komma tillrätta med bristen på organ för transplantationer. Om inte annat, så vittnar det väl om ett fullständigt bottenfruset känsloliv. Man vill inte gärna tro att sådana föräldrar finns (eller att någon skulle vilja gifta sig med någon som har sådana avsikter med parets gemensamma barn) – ändå hörde vi det föras fram på fullt allvar tidigare. Men ondskan är nu till sin natur bottenlös… Den saknar rim, och den saknar reson.

Men om nu bristen på organ för transplantationer är ett så överhängande problem att det bara kan lösas genom att ett antal människor mördas, då föreslår jag allt att man samlar ihop all världens utilitarister och slaktar dem för detta behjärtansvärda ändamål. (Eller i varje fall de utilitarister som stryker Torbjörn Tännsjö medhårs, accepterar hans argument och tar honom i försvar.) Det är de, utilitaristerna, som för fram den här idén: ska de då inte också acceptera implikationerna av idén i verkliga livet?

Men när människor för fram ondskefulla idéer, på filosofiseminarier eller i nätdebatter där de kan göra det tämligen ostraffat, så tror de aldrig att just de själva ska drabbas; de tror alltid att det är någon annan som ska drabbas.

Men om nu utilitaristerna av Tännsjös skola verkligen skulle ta makten och genomdriva sina idéer om organtransplantationer, tror ni att det kommer att bli utilitarister av Tännsjös skola som kommer att föras till slaktbänken? Nänä. Det kommer att bli icke-utilitarister som slaktas – var så säkra!

$ $ $

Det effektivaste sättet att uppnå utilitarismens påstådda slutmål – största möjliga lycka åt största möjliga antal – måste väl ändå, i ljuset av allt detta, vara att ta död på alla utilitarister?

Det enda som skyddar utilitaristerna från ett sådant öde är den princip de gör sitt "bästa" för att förneka: principen om oförytterliga rättigheter.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.