En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

29 maj 2008

Några kommentarer om anarkokapitalismen

Det följande publicerades i "pappersnattväktaren" årg. 3 nr 6. Eftersom "anarkokapitalism" är ett ämne som ständigt kommer på tapeten återutger jag det här.


Bakgrund: Det finns åtskilliga läsarrecensioner av George Reismans Capitalism på nätbokhandeln Amazons hemsida. (Samtliga recensenter har gett boken högsta betyg, 5 stjärnor av 5 möjliga.1) En av recensenterna ondgjorde sig emellertid över att Reisman, i enlighet med "objektivistisk tradition", är orättvis mot Murray Rothbard och passade på att dra en del av anarkokapitalisternas standardargument. Jag skrev då följande e-post till recensenten ifråga. (Jag bör anmärka att Reisman inte alls är orättvis mot Rothbard i sin bok: han berömmer honom när han förtjänar beröm, och klandrar honom när han förtjänar klander.)

I am a conscientious person and therefore I do not think that your statements, in your review of George Reisman’s Capitalism on the Amazon web site, should remain unanswered. People who accuse others of being "unfair" should take some pains to be fair themselves.

First, you state:

Neither Rand nor her followers have ever come thoroughly to grips with the claims of anarcho-capitalism that defense and court services can be provided by the market without a central government; nor have they adequately faced the difficulties (if not actual contradictions) inherent in the creation of a State from scratch without violating anyone’s rights in the process.

Anarcho-capitalism has been refuted more than once. It was thoroughly refuted by Ayn Rand in her essay "The Nature of Government". This refutation does not become a hoot less valid just because there are people in the world who are too stupid to grasp it. People’s stupidity is not a criterion of logical validity. But by making their own stupidity a criterion, the anarcho-capitalists are giving themselves a license to repeat their inanities over and over again and pretend that their opponents "have not come to grips" with them. This is simply rewarding stupidity for being stupidity and punishing intelligence for being intelligence.

Incidentally, I myself have refuted both the "court services" argument and the idea of an "inherent contradiction" in forbidding competing governments. The refutations are quite simple, but I will not bother to repeat them here, since you would probably just close your eyes to them anyway.

I have read some of Rothbard’s writings (and I intend to read more of them, as time permits), and I think he is excellent as long as he writes on economics. For example, I think his exposition of the "Misesian" trade cycle theory in the introduction to America’s Great Depression is the best and clearest I have seen. This is how "unfair" I am against Murray Rothbard. I have not read his side of what is the actual "bone of contention" between him and Reisman, namely the idea that profit will ultimately be wiped out. But I have read Reisman’s account of the matter, and that is quite convincing.2

But I do not think any achievement of Rothbard’s can excuse the kind of mud-slinging in which he engages in a piece called "The Sociology of the Ayn Rand Cult" (where Objectivism is "refuted" on such grounds as that Nathaniel Branden has too many relatives or that Objectivists re-read Atlas Shrugged too many times). Neither do I think that this is excused by any "unfairness" (imagined or real) on the part of Objectivists.

To continue: I certainly do not claim that US politics of this century have been perfect, nor even close to perfect. Neither did Ayn Rand make such a claim. Neither does George Reisman. And neither does any single Objectivist with whom I have ever been in contact. To say that we have not grasped Rothbard’s claims on this account is therefore simply a giant "strawman argument". The actual issue here is not that Rothbard has described US politics as "imperialistic". The actual issue is that he compares them unfavorably with those of the Soviet Union; that he calls the US "warlike" and the Soviet Union "peaceful" in the same breath; that he calls the enslavement of Eastern Europe after World War II an act of "peaceful defense" against Western "aggression"; and that he thinks Russian communism was originally a sound "state-hating" movement which was corrupted under external pressure. As a staunch Rothbard defender, you can hardly be unaware of those facts; they are spelled out quite clearly in his pamphlet Left and Right: The Prospects of Liberty. No insights into the value of free-market economics could excuse such a stand; in fact, they make it worse.

Of course there is a simple explanation for Rothbard’s flirt with communism. Communism has the same stated final goal as anarcho-capitalism: the withering-away of the state. But if we did not understand before what this would mean in practice, we should at least be able to see it now, when formerly Marxist states are actually withering away: Mafia rule in the former Soviet Union and actual civil war in former Yugoslavia.

In case you should think I have been writing all this just to "toe the party line": I am not part of the "official" Objectivist "movement". I am simply, as I said, conscientious.

14 november 1999

(Jag fick inget svar på detta brev.)


George Reisman, som fick en kopia av brevet ovan, tyckte att jag borde ha gett någon indikation av vari mina vederläggningar av de anarkokapitalistiska argumenten om "frimarknadsdomstolar" och den påstådda motsägelsen i idén om en rättmätig stat består. Jag skrev ner det följande som svar till dr Reisman:

My refutation of the "court services argument" goes like this:

Under anarcho-capitalism we would have competing courts. Now suppose persons A and B have a quarrel about an issue they cannot resolve, say about the interpretation of a contract. They go to one court, which decides in favor of person A. Now B takes it to another court, which decides in his favor. The next step would be to go to an appeals court, but under anarcho-capitalism the procedure would then be repeated over and over again. There would be appeals court after appeals court, and the matter would never be resolved.

The only solution to this would be to have a highest court of appeal whose decision every lower court would have to heed. But then we no longer have anarcho-capitalism; we are back to monopolistic government. Q.E.D.

The situation of course would be even more bizarre in criminal cases. For with what would the competing courts compete? One thing would be the severity of the punishments meted out. Then the victim of a crime would naturally want to patronize a court that metes out very severe punishment. But the perpetrators would prefer a court that is extremely lenient. You take it from there.

And of course one could go on and on showing the absurdity of this. If the crime is committed by a gang, this gang would most likely be one of the "governments" competing under anarcho-capitalism, and it would insist on judging it in their own court, while the victim would not accept this.

Also, to take it one step further, under anarcho-capitalism every "competing government" would have its own set of laws, its own constitution, its own "foreign policy", its own police force, etc.

My refutation of course is simply a variant of Miss Rand’s example of the competing police forces in "The Nature of Government". That the anarcho-capitalists do not see the force of this example is sheer stupidity on their part.

As to the "Rothbard-Childs argument",3 as I call it, the way I have seen it presented is this: suppose we have a perfect "night-watchman" type government, which only protects rights and does not violate anyone’s rights; and now a "competitor" appears. The government now has to accept the "competition", for if it fights it or forbids it, it is violating the "competitor’s" rights. The first thing to notice is that this does not mean the right to overthrow a bad government and replace it with a better one (as for example John Locke argues); this would be an argument for revolution, not for "competing governments". But the actual refutation, in my view, is this: if the government is already perfect, what earthly reason could there be to compete with it???4 The argument is simply whim-worship dressed up as logical sophistry.

One further thought, while I am at it: your reviewer wrote that there are "difficulties … inherent in the creation of a State from scratch". But a state (or government) is never created from scratch; it always develops from an earlier state of affairs. A perfect government would have to come into existence either by reforming or by replacing an earlier imperfect government (and the same of course is true if we are talking about degrees of imperfection). And the problems inherent in this should actually be handled the way you handle a similar problem in your treatise, in the section dealing with the "violent appropriation doctrine" [Capitalism, p. 317–319]. The details of the reasoning might differ, but the pattern would be the same.

21 november 1999

George Reisman uppskattade det jag skrev och skrev följande i ett svarsmejl:

The argument against anarcho-capitalism is one of those cases that "needs all the illustration it can receive." And you have given it some very good additional illustration. Perhaps someday, if you feel like elaborating it a little more, we could run it as an article on the TJS website (or you might find some broader outlet). Your elaborations really are very good.

(Det blev aldrig av att jag skrev något utförligare på engelska. Jag har ingen lust att tillbringa hela mitt liv med att bekämpa anarkokapitalismen. Det finns ju vovvar och Irish coffee också…)


Anarkokapitalismen förklär sig som bekant under sådana benämningar som "libertarianism" eller "nyliberalism" (i avsikt att blanda bort korten och få sig själva att framstå som konsekventa anhängare av frihet och kapitalism); och de blir trodda. Ett exempel är en kolumn i SvD 20.11.99 av förre MUF-ordföranden Thomas Idergard, ur vilken jag saxar följande:

Jag har själv mött denna "sanna högerextremism" på 80-talets Timbroseminarier med amerikanska libertarianska professorer, vilka förordar privat polis, privat försvarsmakt och avskaffande av all strafflagstiftning och statlig rättsskipning, med motivet att det i ett fritt samhälle räcker med civilrättsliga tvister inför frivilligt inrättade skiljedomsinstitut. Stolligt, javisst. Men så långt från raslagar och koncentrationsläger det bara går att komma – ja, faktiskt på rakt motsatt sida!

Jag skrev ett brev till Idergard, ur vilket jag saxar det väsentliga:

Jag har en kritisk kommentar till Din (i övrigt utmärkta) kolumn i lördagens SvD. Du skriver om de "libertarianska" professorer Du träffat under 80-talet och som förespråkat statens avskaffande, och kallar dem "stolliga" – och det håller jag med om. Men sedan skriver du att de står på "rakt motsatt sida" om både extremhöger och extremvänster. Och det håller jag inte med om.

Den exakta innebörden av dessa anarkistiska griller är nämligen att olika "stater" ska "konkurrera" med varandra inom samma geografiska område. Och dessa "konkurrerande stater" kan faktiskt vara hur totalitära som helst! Och hur rasistiska som helst! Idealet för dem är att det finns ett "ariskt brödraskap" för samhällets vita och en "Nation of Islam" för dess svarta, o.s.v. Bara som ett exempel på en möjlig tillämpning av dessa idéer.

Jag vet inte om Du känner till Leon Louws förslag till "lösning" av Sydafrikas problem (du bör göra det, eftersom hans bok diskuterades livligt just vid slutet av 80-talet). Den bestod i att splittra upp Sydafrika på ett otal "kantoner", där vita extremister skulle kunna få bestämma i en kanton, Inkatha i en annan, ANC i en tredje, vanliga hyggliga liberaler i en fjärde, etc., etc. Jag nämner detta för att visa att jag inte bara sitter här och spånar.

Jag skulle inte ens vilja kalla de här professorerna för "libertarianer" (eftersom denna term också används om tänkare med betydligt vettigare idéer). Den korrekta termen är förstås "anarkister".

23 november 1999

(Jag fick inget svar från Idergard.)

Med anledning av samma kolumn skrev Henrik Unné en utmärkt insändare till SvD, ur vilken jag vill saxa en formulering bara därför att den är så bra:

Höger-vänsterskalan är … ett exempel på felslutet att definiera en företeelse efter ett icke-väsentligt attribut. Att säga att fascismen är närmare släkt med liberalismen än med kommunismen därför att de förra anses vara icke-egalitära är som att säga att hundar är närmare släkt med undulater än med vargar bara därför att de förra är vanliga husdjur medan vargar är vilda.

Jag skrev följande svar (vilket inte blev publicerat):

Anarkismen är totalitär

Jag håller helt och hållet med Henrik Unné i hans förträffliga insändare "Höger-vänsterskalan förvirrar bara" i SvD 20.12. Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv.

Nu fanns det ytterligare en besynnerlighet i Thomas Idergards kolumn i SvD 20.11. Idergard menar att "libertarianska" anarkister skulle vara de mest konsekventa liberalerna, eftersom de vill att staten inte bara ska krympas till sina "nattväktarfunktioner" utan helt och hållet avskaffas. Ingenting kan vara längre från sanningen. Anarkismen är fullt ut lika totalitär som kommunismen eller fascismen. De "libertarianska" anarkisternas speciella knorr är att statens roll skulle kunna tas över av "konkurrerande beskyddarorganisationer". I praktiken skulle detta betyda att statens roll övertas av maffian. Dessa "libertarianer" (eller "nyliberaler" som de brukar kalla sig i Sverige) har gjort mer än någon annan för att misskreditera liberala idéer och dra dem i smutsen. Att de sedan benämner sig själva med termer som innehåller det latinska ordet "liber" ("fri") vittnar bara om deras kompletta ohederlighet.

20 december 1999


Ytterligare ett par anmärkningar kan vara på sin plats, den första terminologisk, den andra praktisk.

Själva termen "anarkokapitalism" är en självmotsägelse, eftersom anarkism och kapitalism är oförenliga. Kapitalismen fordrar en nattväktarstat – och även om den stat vi har inte lever upp till idealet "nattväktarstat" är det bättre än det permanenta inbördeskrig som anarkism skulle innebära. Vad termen "anarkokapitalism" är avsedd att smuggla in i våra medvetanden är idén att kapitalism faktiskt är ett permanent inbördeskrig, precis som kapitalismens värsta belackare alltid hävdat.

När anarkokapitalisterna kallar sig "libertarianer" eller "nyliberaler" uppträder de helt enkelt med lånta fjädrar – och de gör det med en avsikt. Personer som faktiskt är för en nattväktarstat kan förvisso kallas "liberaler" eller "libertarianer" eller vad som helst som innehåller ordet "liber" eller "fri". Gå nu inte anarkokapitalisternas ärenden genom att bunta ihop alla som kallar sig något med "liber" i och skära dem över samma kam! (Har jag t.ex. någonsin attackerat "Frihets"fronten därför att namnet innehåller ordet "frihet"? Visst inte: jag har attackerat den därför att den är falsk. Jag undviker också att använda termer som "libertarianism" eller "nyliberalism", just därför att anarkokapitalisterna har lyckats i sitt uppsåt att solka ner dessa termer. Dessutom duger den rättframma termen "liberalism" alldeles utmärkt; och vill man distansera sig från "folkpartismen" kan man ju säga "klassisk liberalism".)

Så från ord till sak.

Anarkism och etatism är två sidor av samma falska mynt (de delar grundpremissen att en rättmätig nattväktarstat överhuvudtaget inte är möjlig), och – liksom med andra falska dikotomier – finns det här ett inslag av ömsesidig betingning. Ett exempel som jag flera gånger pekat på är att kommunismens sammanbrott i ett par länder lett till partiell eller total anarki. Ett annat exempel är att en svällande välfärdsstat inte längre är i stånd att upprätthålla lag och ordning på ett tillfredsställande sätt. Delar av statens legitima funktioner tenderar att övergå till brottssyndikat. Mc-gäng typ Hell’s Angels och Bandidos är exempel på detta (och "mc-krig" ger oss en föraning om hur anarkokapitalisternas "konkurrerande stater" skulle fungera i praktiken). Framväxten av nynazistiska nätverk och de uppmärksammade brotten med nazistisk anknytning är ett annat; och påstått "anti-fascistiska" organisationer försöker "bekämpa" nynazismen med nynazisternas egna våldsmetoder. (Jag hoppas några av er såg inslaget om detta i TV3:s Efterlyst 3.2.00.) Delvis är detta förstås en fråga om ekonomiska resurser (vår kära "välfärds"stat har inte längre råd med sina legitima nattväktarfunktioner – för mycket pengar går till en "vård-skola-omsorg" som inte heller fungerar särskilt bra; för att inte tala om allt skattefiffel som måste bekämpas och alla flyktingar som måste hindras från att söka sig en fristad här, m.m., m.m., m.m.). Men detta är en effekt: orsaken är ideologisk. Staten riskerar att falla sönder därför att människorna inte förstår vad en stat är till för.

Nattväktarens redaktionella policy innehåller de viktiga orden "varken mer eller mindre".

Nästa artikel är hämtad från "pappersnattväktaren" årg. 1 nr 7, och jag tar med den här, därför att den berör samma ämne.

Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv

C-J Charpentier är fil. dr i kulturantropologi och har skrivit ett stort antal böcker i ämnet. Han är också medlem i ett MC-gäng och skrev att par intressanta artiklar om MC-gängens subkultur på SvD vetenskapssida Samtider 27–28.9.97.

Jag har med intresse tagit del av C-J Charpentiers redogörelse för MC-klubbarnas subkultur (SvD 27– 28.9). Jag vill citera och kommentera Charpentiers avslutande sammanfattning.

Morgondagen kan bli en värld av tribalisering där "överlevarna" består av enskilda starka intressegrupper. Sen må det vara bönder, hantverkare, villaägare eller bikers. Människor som utifrån en gemensam bas slutit sig samman till en enklav i ett rämnande, krisdrabbat välfärdssamhälle. Personligen biträder jag tankarna kring ett dylikt scenario. Sedan kontokortsaffärer och belgiska horhusbesök för evigt stämplat delar av det etablissemang folkmajoriteten en gång trodde på. Men ytterst bryr jag mig inte. Jag rider min tunga hoj och bär med stolthet min väst. Vår värld är inte er. Vi kommer att klara oss. Vår gemenskap består oavsett politiska beslut, konjunkturer och hotbilder. Ty om så krävdes kunde vi skapa vår egen tribaliserade värld. Utan inblandning från stater och myndigheter.

Charpentier har säkert rätt. Det är just en sådan "värld av tribalisering" som väntar runt hörnet om inget radikalt sker. Men jag håller inte med om att denna utveckling skulle vara önskvärd. I denna framtida tribaliserade värld kan man inte leva ett människovärdigt liv. Man kan existera och kanske överleva fysiskt i hägnet av det gäng där man hör hemma (så länge man inte bryter gängets egna normer och blir misshandlad eller avrättad), men inte mer. En sådan värld skulle vara som att leva under en totalitär stat, omgiven på alla håll av andra lika totalitära stater, utan ens en möjlighet att undkomma genom att fly till ett fritt land. Det skulle vara värre än att leva i de totalitära samhällen som redan finns i vår värld idag, just på grund av dessa gängbildningars relativa litenhet och den totala kontroll över individen de skulle kunna utöva.

Charpentier framställer sig själv som individualist, men jag vill ifrågasätta det. Han kallar sin subkultur "ett hårt sammansvetsat kollektiv bestående av starka individualister". Starka individualister kan förvisso samarbeta (och i ett fritt samhälle gör de det också) – och de samarbetar bäst med andra starka individualister. Vad sådant samarbete fordrar är frivillighet och ömsesidig respekt. Men det är endast den svage – "svag" i bemärkelsen oförmögen att tänka och handla på egen hand – som tyr sig till "hårt sammansvetsade kollektiv".

Om utvecklingen går åt det håll Charpentier skisserar – och risken är överhängande – kommer det att bero på rättsstatens förfall. En rättsstat är en stat som slår vakt om individens rättigheter. När rättsstaten sviker – när den mer och mer tar brottslingarnas och bödlarnas parti mot offren – när den t.ex., som i ett aktuellt fall, tvingar en kvinna att ge sin misshandlande f.d. sambo umgängesrätt med barnen och därmed öppnar vägen för fortsatt misshandel (i värsta fall misshandel till döds) – då har medborgarna inget annat val än att ta rättvisan i egna händer, och då är vi där: "enskilda starka intressegrupper" är allt människorna har att ty sig till. Jag kan gott citera vad jag själv skrivit om detta förut, i ett annat inlägg, lika opublicerat som detta:

Med alla sina brister är det ordnade rättsväsende vi idag har att föredra framför ett tillstånd av anarki, där olika rivaliserande gäng efter bästa eller sämsta förmåga försöker skipa sin egen rättvisa. Ingen av oss önskar en situation där rättskipningen tas över av rivaliserande maffiaband eller MC-gäng; ingen av oss vill se vår rättsstat vittra söner och ersättas av permanent inbördeskrig. Men antingen vi önskar det eller ej, är det just detta som kommer att ske, om inte trenden bryts och ginnungagapet mellan juristproffs och allmänhet – eller rättare: mellan värdenihilism och sunt förnuft – överbryggas. [Saxat ur en uppsats som heter "Ginnungagap i rättsdebatten" i "pappersnattväktaren" årg. 1 nr 4.]

Sammanfattningsvis: anarkism – vilket är det "scenario" Charpentier "biträder" – är inget alternativ till totalitarism: det är en form av totalitarism. Det är inte heller något alternativ till ett "rämnande, krisdrabbat välfärdssamhälle": det är krisens yttersta klimax.

Det finns ett alternativ, och det heter laissez-faire-kapitalism med nattväktarstat.

30 september 1997

Post scriptum maj 2008

Den direkta anledningen till att jag återger den här uppsatsen just nu är en diskussion på Henrik Sundholms blogg, där en anarkokapitalist hoppat in och försökt argumentera för sin sak (och lyckats befästa några av mina värsta fördomar mot anarkokapitalismen). Henrik skrev också följande till mig i ett privat mejl:

Jag tänkte att ifall du skriver en uppsats om konkurrerande domstolar, så borde du ta upp detta med domstolsbeslut. Jag har nämligen diskuterat med otaliga anarkister som menar att en domstol inte får påtvinga brottslingar något straff, därför att allt våld skall bannlysas (tydligen alltså även försvarsvåld och vedergällningsvåld). Ifall jag bestämmer mig för att bränna ner grannens hus, våldta hans fru och mörda hans barn, då är det alltså inget som någon kan göra något åt. Man får inte döma ut några böter, för det är stöld. Man får inte döma ut något fängelsestraff, för det är slaveri. Man får inte döma ut dödsstraff, för det är mord. Premissen kan ju formuleras sålunda: "Det är ett brott moträttigheter att upprätthålla rättigheter." Då blir det självuteslutande tydligt.

Man talar om att det skall finnas frivilliga bestraffningar, såsom att brottslingen blir utfryst från marknaden av varje enskild aktör. Men hur skall man verkställa detta, om inte genom att tvinga varje enskild aktör att inte handla med brottslingen? Och även om alla aktörer går med på att inte handla med brottslingen av egen fri vilja, så är det ju inget problem för denne. Han får helt enkelt överleva på att plundra. Kan han inte handla så kan han ju alltid plundra, för vad skall man göra åt det, om man inte får hindra honom från att plundra? Att hindra betyder ju att man använder fysiskt våld!

Det är faktiskt helt otroligt hur somliga människor resonerar. Men både du och jag har förstås hört sådana här saker tidigare.

Till detta kan jag bara säga ja och amen. (Det här tas f.ö. också upp i Peter Schwartz pamflett Libertarianism: The Perversion of Liberty, s. 37ff.)

Lite repetitionskurs kan aldrig skada. Vi vet förhoppningsvis att det alltid är fel att initiera tvång/våld. Men tvång/våld i självförsvar och som vedergällning är inte bara rätt, det är i många fall en moralisk nödvändighet (och bestraffning av kriminella är alldeles uppenbart ett sådant fall). Att inte bestraffa kriminalitet är att sanktionera den. (Om vi inte bestraffade kriminalitet, skulle vi självfallet vara utlämnade åt våldsverkarna på nåd och onåd.)

Men libertarianer av den anarkokapitalistiska schatteringen ser överhuvudtaget ingen skillnad mellan angreppsvåld (initierande av våld) och försvars- och vedergällningsvåld. De talar vitt och brett om "the no initiation of force principle" (en princip de plankat från objektivismen), men i praktiken blir det alltså till en "no retaliation by force principle". Allt tvång/våld blir för dem initierande av tvång/våld – och vi lämnas m.a.o. försvarslösa.

Det är f.ö. samma perversion av principen att aldrig initiera våld som får libertarianer av den anarkokapitalistiska schatteringen att motsätta sig alla krig, även krig som alldeles uppenbart är försvarskrig. Har någon möjligtvis sett anarkister anklaga objektivister för att vara krigshetsare, därför att objektivister har uppfattningen att terrorismen ska besegras? (Jag själv såg det så sent som igår.) Men om vi inte besegrar terrorismen är vi utlämnade åt den på nåd och onåd (och som det ser ut idag är det precis det vi är).

Anarkokapitalister ser ingen skillnad mellan tvång och handelsutbyte – och tror att dessa båda vitt skilda (för att inte säga polärt motsatta) företeelser styrs av samma principer. Hela deras idé grundar sig på en sällsynt grov ekvivokation vad gäller begreppet konkurrens. Om två företag "slåss" (d.v.s. konkurrerar) om samma kunder och om två stater (eller kriminella gäng) "konkurrerar" (d.v.s. slåss) om ett visst territorium, ser de det som samma sak Det är på den grundvalen de inbillar sig att statens roll skulle kunna övertas av privata skyddsorganisationer.

Ett parentetiskt tillägg här: det är naturligtvis inget fel att det existerar sådant som privata vaktbolag som konkurrerar med varandra på marknaden. Vakter har också lov att använda tvång, t.ex. för att avvisa en stökig gäst från en krog (och ni kan nog tänka er andra liknande exempel) – men de måste hålla sig inom lagens råmärken när de gör det, och missbrukar de sin rätt att använda tvång (misshandlar den där gästen, t.ex.), så hålls de ansvariga för det, precis som vilken annan medborgare som helst. Det är först när den här typen av beskyddarorganisationer övertar statens roll som vi har anarkokapitalism.

Jag har ju åtskilliga gånger hävdat att om anarkokapitalismen någonsin blev verklighet (och inte bara ett objekt för struntprat på nätet), skulle det leda till permanent inbördeskrig – därför att det faktiskt betyder permanent inbördeskrig. Man kan ju fråga sig varför vi inte idag har något permanent inbördeskrig mellan Garm och Securitas, två privata vaktbolag – medan vi däremot har inbördeskrig mellan exempelvis Hell’s Angels och Bandidos. Men svaret är ju just att vaktbolagen agerar inom lagens råmärken, medan MC-gängen inte gör det.

Den här ekvivokationen förklarar också, tror jag, en sak som alltid har förbryllat mig: varför Murray Rothbard (och andra som följer i Rothbards fotspår) kan vara så bra så länge det handlar om ekonomi men så fullständigt befängda när det kommer till politik (för exempel på detta, se min uppsats Är "Frihets"fronten anarkistisk?). Så länge det handlar om ekonomi har de rätt! Ekonomi handlar om handelsutbyte. Och sedan försöker det alltså tillämpa vad de vet om handelsutbyte på tvång.

Och det här var väl inget nytt? Ayn Rand tar upp det kort och koncist i uppsatsen "Statens natur":

En nytillkommen variant av den anarkistiska teorin, som rör till begreppen för somliga av frihetens yngre förespråkare, är en egendomlig och befängd idé som kallas "konkurrerande stater". De som förespråkar "konkurrerande stater" accepterar samma grundprincip som de moderna etatisterna – vilka inte ser någon skillnad mellan statens funktioner och näringslivets funktioner, mellan tvång och produktion, och förespråkar statsägda företag – men de vänder på myntet och förklarar att eftersom konkurrens är så välgörande för företagsamheten, bör den också tillämpas på staten. I stället för en enda monopolistisk stat, förklarar de, borde det finnas ett antal olika stater inom samma geografiska område, som konkurrerar om de enskilda medlemmarnas lojalitet, där varje medborgare är fri att "shoppa" och välja vilken av staterna han ska gynna.

Kom ihåg att tvångsåtgärder mot människor är den enda tjänst en stat har att erbjuda. Fråga dig vad konkurrens i fråga om tvångsåtgärder måste innebära.

Harry Binswanger gör samma poäng i sin uppsats Anarchism vs. Objectivism.

(Anarkokapitalister kan ju invända – och gör det också – att termen "konkurrerande stater" förvränger vad de menar. Men invändningen är löjlig – en sorts semantiskt trolleri: när skyddsorganisationer försöker ta över statens rättmätiga roll kan man inte kalla dem något annat.)

Ayn Rand har ytterligare en kommentar som jag finner helt underbar – därför att den förklarar varför det är så fullständigt hopplöst att argumentera med anarkokapitalister:

Man kan inte kalla denna teori en självmotsägelse ["contradiction in terms"], eftersom den uppenbarligen är renons på förståelse av termerna "konkurrens" och "stat". Inte heller kan man kalla den en fritt svävande abstraktion, eftersom den helt saknar varje kontakt med eller referens till verkligheten och inte låter sig konkretiseras alls, inte ens på ett grovt ungefärligt sätt.

Hela ämnet är väldigt långt borta från verkligheten!

1) Sedan detta skrevs har "snittbetyget" sjunkit till 4,5. (Det är en enda negativ recension som drar ner snittet.) - Min egen recension, "The Greatest Book on Economics of All Time", publicerades från början under mitt eget namn, men av någon anledning som jag inte känner till har namnet fallit bort och ersatts med "A Customer". (En något utvidgad version av recensionen finns här.)

2) På den tiden George Reisman och Murray Rothbard var goda vänner (och båda studerade under Ludwig von Mises) argumenterade de om denna sak. Rothbard hävdade att den samlade, genomsnittliga profiten i ett kapitalistiskt samhälle till sist måste sjunka till noll - så att vissa kapitalisters vinster exakt uppvägs av andra kapitalisters förluster. Idén förefaller mig bisarr; men jag känner inte till Rothbards argument. Reismans resonemang återfinns förstås i hans bok, speciellt i kap. 16, "The Net-Consumption/Net Investment Theory of Profit".

3) Såvitt jag känner till kläcktes detta besynnerliga argument ursprungligen av Murray Rothbard, och det populariserades i en pamflett av Roy Childs.

4) Anarkokapitalister är subjektivister. Om man frågar dem vad det kan finnas för rimliga skäl att vilja konkurrera med en stat som redan är perfekt, svarar de att skälen inte spelar någon roll: vem som helst får "konkurrera", på vilka grunder som helst. Det enda som uppenbarligen är förbjudet är för den existerande perfekta nattväktarstaten att lyfta ett finger till sitt försvar, eller till de medborgares försvar som delegerat sin rätt till självförsvar till denna stat. Det räcker m.a.o. för Mats Hintze att utropa sig själv till statschef över en stat som består av honom själv, med Anders Varvéus som konsultativt statsråd, för att slippa hamna i fängelse när han apterar bomber "på skoj".

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS

Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.