Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

15 juli 2008

Vad ska vi med begrepp till?

(Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivistisk kunskapsteori)

Denna uppsats har tidigare publicerats i Noesis (tidskrift för Idéhistoriska föreningen vid Stockholms universitet), nr 1–2, 2001. Tidigare var den även tillgänglig på nätet på Idéhistoriska föreningens webbplats, men i samband med en omläggning togs den bort. (Att jag fick tillfälle publicera mig i Noesis berodde på att tidskriften dåvarande chefredaktör, Håkan Boström, hade gått in och läst SvD:s dåvarande nätdebattforum och tydligen tagit intryck av de inlägg som bl.a. jag och Filip Björner skrev där. Denne Håkan Boström ska dock ej förväxlas med författaren med samma namn.)

Ayn Rand (född i St. Petersburg 1905, död i New York 1982) är mest känd för sina romaner, framför allt The Fountainhead (Urkällan) och Atlas Shrugged (Och världen skälvde). Eftersom hennes romaner är "filosofiska thrillers" var hon tvungen att formulera sin egen filosofi för att kunna skriva dem; och medan hon formulerade denna filosofi (som hon själv kallade "objektivism") identifierade hon åtskilliga filosofiska grundprinciper som, om de blev allmänt kända, skulle kunna revolutionera filosofin.

Hennes mest grundläggande filosofiska upptäckt är hennes begreppsteori – hennes svar på den fråga som i filosofihistorien går under namnet "universalieproblemet". Problemet är i all korthet: Vad är förhållandet mellan verkligheten och våra abstraktioner? Vad är det våra ord och våra begrepp står för?

De första som försökte besvara frågan var Sokrates och Platon. Platon menade som bekant att våra begrepp hänför sig till arketyper som existerar i en domän för sig, kallad "idévärlden" eller "formvärlden",1 och att de ting vi observerar är ofullkomliga spegelbilder av dessa arketyper. Platons lärjunge Aristoteles avvisade denna idé om två olika världar. Allt som finns är den värld vi lever i, och i denna värld är allt som existerar individuellt, konkret, partikulärt. Men han övertog Platons idé om arketyper i en annan form: han menade att det finns essenser i de ting vi varseblir, och att det är dessa essenser våra begrepp syftar på.

För att konkretisera: Platon menade att begreppet "bord" syftar på ett perfekt arketypiskt bord i en annan dimension, varav de bord vi faktiskt upplever är ofullkomliga avspeglingar. Aristoteles avvisade denna idé men menade att det i varje existerande bord finns en essens, en "bordighet", om ni så vill, och att det är på denna bordighet begreppet "bord" syftar.

Det stora problemet med Aristoteles teori är att det är så svårt för oss att hitta denna essens, denna "bordighet". Bord har mängder av egenskaper; vilka av dessa utgör bordets "essens" och vilka är (för att använda den gängse aristoteliska termen) "accidenser"? De bord vi upplever är lika varandra i vissa avseenden och skiljer sig åt i andra. Med vilken metod upptäcker vi vilka av alla dessa egenskaper som utgör bordets essens? Våra vanliga fem sinnen upplyser oss inte om saken, så upptäcker vi essensen med något "sjätte sinne", någon sorts direkt intuition? (Detta tycks ha varit Aristoteles eget svar.) Eftersom vi inte har något sådant sjätte sinne var den naturliga reaktionen: "Vi har letat och letat efter den här essensen, men vi har inte hittat någon."

Detta fick filosofer att formulera en tredje teori som förekommer i ett otal varianter och som brukar kallas "nominalism" eller ibland "konventionalism". Vad våra begrepp står för är enligt denna teori en fråga om konvention eller om godtycke. Vi ger namnet "bord" åt ting som liknar varandra en smula, men vi skulle lika gärna kunna dra gränsen mellan "bord" och andra ting någon helt annanstans, eller använda helt andra indelningsgrunder. Vad våra begrepp syftar på är därför inte verkliga ting utan godtyckligt överenskomna konventioner. (Den mest extrema varianten av denna teori är förmodligen Wittgensteins idé om "familjelikhet".)

Jag har tagit "bord" som exempel här, dels därför att det är ett så enkelt och lättfattligt begrepp, dels också därför att Ayn Rand använder just detta begrepp som exempel när hon presenterar sin egen teori. Men samma sak gäller för mer avancerade begrepp. Ta ett begrepp som "kapitalism", som står för en typ av samhällssystem. Enligt "begreppsrealisterna" syftar detta begrepp antingen på en arketyp i idévärlden (Platon) eller på en essens som vi borde kunna uppfatta om vi stirrade tillräckligt länge på olika samhällssystem (Aristoteles). Enligt nominalisterna är det en fråga om konvention och överenskommelse vad vi väljer att kalla "kapitalism" och vad vi väljer att kalla "socialism", och den ena användningen av begreppet är så god (eller så dålig) som den andra.

Nu till Ayn Rands lösning.

Till att börja med befinner sig Ayn Rand i den aristoteliska traditionen (Aristoteles var i stort sett den ende filosof som hon erkände en tacksamhetsskuld till). Vad hon avvisade hos Aristoteles var idén att essenserna finns i tingen som essenser. Det är vi som väljer ut vad vi ska betrakta som essens och vad vi ska betrakta som accidens. Aristoteles betraktade essenser som metafysiska (som inneboende i tingen själva), och hon betraktar dem som kunskapsteoretiska. Detta betyder inte att vi "hittar på" essenserna; vad vi kallar essens finns i tingen, men det är vi som väljer vad vi ska betrakta som essens och vad vi ska betrakta som accidens. Vi gör det på grundval av vad som är fundamentalt, vad som förklarar mest av vad ett bord är (eller vad kapitalism är, eller vad det nu är fråga om).

Men att vi väljer betyder inte att valet är subjektivt eller godtyckligt. Vad vi gör till essens måste finnas i tingen själva, och vad som faktiskt är fundamentalt och förklarar mest är något vi måste upptäcka, inte bara "hitta på". Det är så Ayn Rand undviker det nominalistiska blindskäret lika väl som det begreppsrealistiska.

Men detta är bara en del av hennes lösning. Att begrepp bildas genom att man s.a.s. "skalar bort" accidenserna tills man har kvar essensen har även tidigare filosofer varit medvetna om (sådana tankar kan man hitta hos Thomas av Aquino och hos John Locke, och jag har även sett det i någon elementär lärobok i logik). När man bildar ett begrepp måste man bortse från eller utelämna vissa av tingens egenskaper och fokusera på eller bevara andra egenskaper. Men Ayn Rand har gått ett steg djupare och visat vad det är vi utelämnar och vad det är vi bevarar i begreppsbildningen.

Hennes lösning grundar sig på en iakttagelse vi alla kan göra, nämligen att de egenskaper (eller attribut) som tingen har existerar i olika mått eller grad. För att ta ett exempel: allt som existerar i yttervärlden har egenskapen längd. Somliga saker är korta, andra väldigt långa. Eller de har egenskapen tyngd. Somligt är fjäderlätt, annat väger för mycket för att vi ens ska kunna lyfta det. Himlen är blå, men den kan vara mer eller mindre intensivt blå. Ljud kan vara dova eller gälla eller vad som helst däremellan. Eller ta "inre" egenskaper. Var och en av oss är ibland pigg, ibland trött, och tröttheten kan vara större eller mindre, från en lätt gäspning till total utmattning. Eller vi kan känna vrede (eller andra känslor) i olika grad, från lätt irritation till fullständigt raseri. En tankeprocess kan vara mer eller mindre intensiv. O.s.v., o.s.v.

Vad vi faktiskt gör när vi bildar dessa begrepp är att vi utelämnar de specifika måtten. Om t.ex. en penna är en decimeter lång, ett snöre ett par meter långt och en landsväg flera mil lång, kan vi tillämpa begreppet "längd" på dem alla, därför att de alla har någon längd. Eller om jag brusar upp en kort stund, när jag hör något dumt, och Orlando Furioso (i Ariostos epos) slår sönder halva Sydeuropa, kan vi tillämpa begreppet "vrede" på båda dessa företeelser och på vad som helst som faller mellan dessa båda ytterligheter.

Observera gärna att det inte finns något subjektivt eller godtyckligt i detta. De mått vi utelämnar måste existera, och vi betraktar dem inte som icke-existerande; vi avstår bara från att specificera dem. Formeln är: de egenskaper eller attribut vi samlar under ett begrepp måste existera i något mått eller någon grad, men kan existera i vilket som helst mått eller vilken som helst grad.

Denna princip om "måttutelämnande" är lättast att se hos egenskaper eller attribut men är också tillämplig på entiteter eller ting. T.ex.: vad som skiljer bord från alla andra ting (stolar, sängar, blommor, hundar, bilar, galaxer, o.s.v.) är en karaktäristisk form: en plan yta som hölls uppe av ben eller stöd; och en karaktäristisk funktion: det används till att ställa mindre föremål på. Bord kan vara olika stora; det är ett mått vi utelämnar. De har oftast fyra ben men kan ha fler eller färre; det är också ett mått vi utelämnar. Den plana ytan är oftast fyrkantig men kan vara rund eller trekantig eller åttkantig (eller vad som helst); det är också ett mått vi utelämnar. Det är oftast av trä, men kan vara av marmor eller metall eller plast eller något annat material; det är också ett mått vi utelämnar. Ett annat mått vi utelämnar är hur många eller hur stora föremål som ställs på bordet.2

Eller ta ett avancerat begrepp som "kapitalism". Kapitalismens utmärkande kännetecken (det som skiljer det från andra samhällssystem) är privat ägande av produktionsmedlen. Ju mer privat ägande som finns i ett samhälle, desto mer kapitalistiskt är det; ju mindre privat ägande, desto mer socialistiskt. När alla produktionsmedel är privatägda (och det enda som är socialiserat är staten), då har vi ett helt kapitalistiskt samhälle; dessförinnan har vi en blandform med fler eller färre kapitalistiska inslag.

Det här var en kort inledning till vad Ayn Rand själv kallade Introduction to Objectivist Epistemology3, och jag har inte presenterat ens hennes begreppsteori i dess helhet. (Ville jag göra det skulle jag inte skriva en uppsats utan sätta mig ner och översätta hennes bok.) Jag vill ändå runda av med att ställa frågan: Än sen? Det här är ett oerhört teoretiskt ämne som förmodligen skulle ha roat Thomas av Aquino där han satt i sin munkcell (och kanske fått honom att omformulera delar av Summa theologiæ). Men vad angår det oss andra?

Svaret är att om vi människor vill lyckas här i livet (bli lyckligt gifta eller vad nu än vår högsta strävan må vara) måste vi kunna lita på våra egna medvetanden, på våra egna tankeprocesser. Och alla tankeprocesser involverar begrepp. Om våra begrepp inte står för något verkligt har heller ingenting vi tänker något med verkligheten att skaffa. Och då kan vårt tänkande inte vägleda oss i våra liv. Varken platonsk begreppsrealism eller nominalism förmår koppla begreppen till verkligheten. Aristotelisk begreppsrealism är åtminstone ett steg i rätt riktning. Men det är först med Ayn Rands begreppsteori som vi verkligen vet att våra begrepp står för något verkligt.

Antag t.ex. att du vill bestämma dig för vilket samhällssystem som är det ideala, kapitalismen eller socialismen (eller något annat). En första förutsättning för detta är att begreppen betyder något, att de står för något. Står de för begreppsrealistiska arketyper eller essenser lär du aldrig få något svar, för du hittar aldrig arketyperna eller essenserna. Och enligt nominalismen står begreppen bara för vad du vill att de ska stå för (eller vad någon allmän konsensus bestämt att de ska stå för), vilket endast lämnar dig famlande i dimman.

Men om du vet att kapitalismens grundläggande kännetecken är privat ägande och socialismens "samhälleligt" ägande, då kan du avgöra frågan. Att de samhällssystem som existerar varken är helt och hållet det ena eller det andra, utan varierande blandformer, utgör inget hinder. För du kan ändå se att privat ägande existerar i olika mått eller grad. Och du kan upptäcka det privata ägandets korrelation med något annat som också existerar i olika mått eller grad, nämligen graden av välstånd. Du kan dra slutsatsen: ju mer privat ägande, desto större välstånd. Och då vet du vilket samhällssystem som är det ideala.

Själv är jag en enkel natur och grubblar inte mycket över det här problemet (jag kom ändå på lösningen för ganska många år sedan). Mitt huvudsakliga intresse numera är hundlivet i centrala Strängnäs. Men hur skulle jag ens kunna studera det, om jag inte visste vad en hund är eller vilken del av Strängnäs som är central?

Strängnäs i maj 2001
Per-Olof Samuelsson


1) Både "idé" och "form" är översättningar av grekiskans "eidos". "Idé" är den traditionella översättningen, men förmodligen är "form" exaktare, och vad jag vet är det den termen Jan Stolpe använder i sin nya Platonöversättning. [På engelska översätts det också vanligen med "form".]

2) Min inbyggda djävulsadvokat invänder och säger att jag här utvidgar begreppet "mått" mer än vad som är lovligt. Vad har olika material med mått att göra? Eller "rund" vs. "fyrkantig"? Det bästa svar jag kan ge på invändningen är följande: en entitet är ingenting annat än summan av sina attribut. Och att attributbegrepp bildas genom utelämnande av mått har jag redan visat. Och därför kan all annan begreppsbildning ytterst reduceras till detta: utelämnande av mått. (Men jag medger min djävulsadvokats obestridliga intelligens. Ett uttömmande svar på invändningen skulle förmodligen kräva en avhandling i sig. [Eller också får jag skriva en vederläggning under rubriken "Vad ska vi med måttutelämnande till?"])

3) Denna bok publicerades först som en serie artiklar i Ayn Rands egen tidskrift The Objectivist 1966-67 och kom ut i bokform 1979. (Boken innehåller även Leonard Peikoffs uppsats "The Analytic-Synthetic Dichotomy".) En andra upplaga kom 1990; i denna finns också ett appendix med transkriberade diskussioner från en serie seminarier Ayn Rand höll i sitt hem om sin begreppsteori.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.