Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

10 april 2009
(Smärre uppdatering 27 mars 2010)

Om brytningen mellan mig och Henrik Unné

Det här skrevs 1997–98. Att jag lägger ut det på nätet nu beror endast och allenast på att Henrik Unné har tagit upp saken på sin egen blogg. Henrik upprepar här med en druckens envishet samma sak som han upprepat varenda gång saken kommit på tal – och har sedan mage att skriva att han inte förstår att jag inte förstår hur rätt han har.

Till att börja med: bortsett från mina översättningar av Ayn Rand finns det ingenting i mitt liv som jag är så stolt över som mitt ställningstagande i "Reismankonflikten". Och av allt beröm som kommit mig till del under årens lopp finns det inget jag är så stolt över som vad George Reisman skrev som dedikation i mitt exemplar av Capitalism: A Treatise on Economics:

To Per-Olof Samuelsson: One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

Jag tänker se till att det här omdömet blir ingraverat på min gravsten!

En kort resumé för dem som inte känner till bakgrunden:

Åren 1987–96 gav jag och Henrik tillsammans ut Objektivistisk skriftserie. Henrik finansierade projektet, och jag gjorde översättningarna (med god hjälp från min "tantvän", Inger Dreifaldt – som f.ö. inte ens är objektivist); jag och Inger gjorde också "grovjobbet": kopiering, kollationering, häftning, kuvertering, frankering och postning. (En kort period ingick en tredje person i redaktionen, men jag kom ihop mig med honom, och Henrik tog mitt parti.)1

Det var Henrik som tog initiativet till skriftserien, och det är inte för att klaga som jag betonar min egen arbetsinsats: det var en arbetsdelning som vi var överens om, och det var inte ett arbete jag utförde av någon sorts "plikt". (Vad som var frustrerande var att vi hade så få prenumeranter; det högsta antal vi kom upp till var 95.)

När jag först blev medveten om att det förelåg en schism mellan Reisman och andra "ledande objektivister" gjorde jag mig omaket att ta reda på vad den faktiskt handlade om, genom att korrespondera med några av de inblandade parterna. Jag fick alltid klara och raka besked från Reisman, och från den andra sidan fick jag inget annat än rena "goddag-yxskaft"-svar. (Det mesta av det här finns redovisat på den engelskspråkiga avdelningen av min hemsida.)

Jag dröjde med att redovisa mitt ställningstagande till jag fick hotbrev som gick ut på att om jag så mycket som nämnde Reisman i skriftserien, skulle förmodligen mitt översättningstillstånd bli indraget. Och när jag redovisat mitt ställningstagande, blev det också indraget.

Jag meddelade förstås skriftseriens prenumeranter detta tillsammans med en mycket kort redogörelse för bakgrunden, och såg till att utestående prenumerationsavgifter blev återbetalda (det var inte alla som begärde återbetalning); och eftersom en del personer gärna ville höra från mig även i framtiden startade jag i stället Nattväktaren (som inte heller fick överdrivet många prenumeranter).

Därmed över till vad jag skrev (med Henriks ordval "ältade") om saken strax därefter:


(i)

Skrivet i april 1997.

Henrik Unné har skrivit ett kort meddelande till f.d. OS-prenumeranter där han förklarar att han inte delar min bedömning av Reismankonflikten och att han inte anser "att det är belagt att dr Peikoff handlat fel mot dr Reisman och dr Packer. Jag gör inte samma bedömning av det tillgängliga bevismaterialet som Per-Olof."

I rättvisans namn måste jag göra några kommentarer till detta uttalande:

1. Henrik har tillgång till samma bevismaterial som jag, eftersom jag fotokopierat det material jag har och skickat det till honom.

2. När jag först gjorde detta, förklarade Henrik att han höll med mig om att det i huvudsak var Reisman och Packer som blivit orättvist behandlade.

3. Så sent som i somras, när jag fick ett hotbrev från Michael Berliner och svarade honom att jag inte arbetar under hot, förklarade Henrik att han höll med mig. Det var inte förrän ARI och dr Peikoff gjorde allvar av sitt hot som Henrik "bytte fot".

Eftersom jag och Henrik har tillgång till i allt väsentligt samma bevismaterial, är det nödvändigt att redovisa vad det är vi bedömer så olika. Låt mig börja med en punkt som borde vara uppenbar:

Varje människa är den rättmätige ägaren till sina egna produkter, materiella eller intellektuella. Den som skriver en bok eller en essä, målar en tavla, komponerar en symfoni eller täljer en barkbåt har äganderätten till produkten. Rätten att äga innebär rätten att använda och/eller förfoga över produkten. Ägaren kan naturligtvis sälja eller skänka bort sin produkt, men den får inte tas ifrån honom utan hans medgivande.

Grunden till hela denna konflikt är att Peter Schwartz inte delar denna syn på äganderätten vad gäller intellektuella alster. Som ni säkert känner till har George Reisman flitigt medverkat i The Intellectual Activist, en tidskrift som grundades av Schwartz och redigerades av honom tills för några år sedan. Reismans essäer var inte copyrightade i Reismans namn, därför att Schwartz hade försäkrat Reisman att det saknade betydelse och att det aldrig skulle finnas några hinder för Reisman att själv använda sig av dem, om och när han så önskade. Men när Reisman så uttryckte en sådan önskan, började Schwartz agera som om han, Schwartz, vore den rättmätige ägaren till artiklarna i fråga, och att allt Reisman kunde göra var att be Schwartz om en favör, om han ville se dem utgivna i pamflettform. Detta gav upphov till en konflikt som Reisman löste rent praktiskt genom att betala tillbaka de royalties han fått från Schwartz. (Det borde han, enligt min mening, inte ha behövt göra.)

I samband med detta uttalade Edith Packer ett moraliskt omdöme om Schwartz: hon kallade hans beteende "vicious". (Jag kan inte annat än instämma.) Schwartz reaktion på detta var att bryta med Packer och att uppmana andra ledande objektivister att göra detsamma. Följden var att Second Renaissance Books (vars president är Peter Schwartz) upphörde att sälja Reismans och Packers böcker, band och pamfletter; att Reisman och Packer avlägsnades från ARI:s "Board of Advisors"; och att ARI upphörde att nämna The Jefferson School (inklusive dess kommande planerade sommarkonferens) i sitt nyhetsbrev Impact. Detta i sin tur ledde till att TJS sommarkonferens för år 1995 måste inställas, och att TJS inte längre existerar som konferensorganisation.

Som om inte detta vore nog gjorde sig Schwartz senare skyldig till ytterligare en äganderättskränkning. Om SRB inte längre vill sälja Edith Packers bandföreläsningar, är det dess ensak. Men SRB fordrade också av Packer att hon skulle betala en ansenlig summa pengar för att få tillbaka sina "master tapes" (som uppenbarligen är hennes och som hon behöver för att kunna sälja samma band via TJS' egen boktjänst). SRB ställde ett ultimatum: pengarna skulle betalas före ett visst datum; annars skulle banden raderas.

Det är i dessa äganderättskränkningar konflikten bottnar. Henrik känner till dem lika väl som jag; han bara "bedömer dem olika".

Nästa punkt som måste nämnas är att "ledande objektivister", som faktiskt har en moralisk skyldighet att slå vakt om filosofins renhet och bemöta förvrängningar och vantolkningar, inte drar sig för att vränga objektivismen till oigenkännlighet, om det är för syftet att svärta ner George Reisman.

Harry Binswanger skrev för ett par år sedan ett "memo" (eller PM) till ARI:s VD Michael Berliner, där han avrådde ARI från att sprida eller propagera för Reismans nyutkomna pamflett "The Real Right to Medical Care vs. Socialized Medicine". Binswangers memo är inte bara en komplett vantolkning av Reismans pamflett; den innehåller också förvrängningar av objektivismens grundprinciper (inklusive förvrängningar av temat i Atlas Shrugged) som för mig är helt uppenbara och såvitt jag förstår måste vara uppenbara även för Binswanger själv. Leonard Peikoff, som mer än någon annan borde slå vakt om objektivismens integritet, har uttalat sitt gillande av Binswangers memo. Henrik har läst memot, han har läst min analys av det; men uppenbarligen gör han "en annan bedömning". [Min analys av detta memo finns numera att läsa på nätet.]

Men det slutar inte med detta. "Ledande objektivister" har lyckats sprida ett filosofiskt "rykte på stan" som går ut på att om man inte tar deras parti mot Reisman och Packer, är man skyldig till "moralisk agnosticism". Nota bene: denna anklagelse kommer från personer som själva vägrar ge fakta i målet, som svarar evasivt på enkla, raka frågor, och som (i Leonard Peikoffs fall) samtidigt hävdar att skälen till deras ställningstagande inte kan "göras objektiva" för utomstående. Samma "utomstående" förväntas ändå ta deras parti! – Sanningen är förstås den rakt motsatta: känner man till fakta om denna konflikt och ändå inte tar Reismans och Packers parti, är man skyldig till moralisk agnosticism.

Källan till det "filosofiska ryktet" är ett avsnitt ur en föreläsning som Leonard Peikoff höll vid Second Renaissance Conferences' sommarkonferens 1995, under titeln "Judging, Feeling and Not Being Moralistic". Jag har inte författat någon analys av denna föreläsning, men jag kan göra om det skulle bli nödvändigt. [Det gjorde jag också senare, under rubriken Leonard Peikoff on "Warring Friends".]

Det finns en sak att notera när det gäller kronologin i denna konflikt. I början av den vägrade Leonard Peikoff att ta ställning för någondera parten – hans attityd var att så länge konflikten inte var "ideologisk" hade han inget skäl att lägga sig i den. Men så en dag bestämde han sig helt plötsligt för att Reisman och Packer var "omoraliska". Han har inte gett några begripliga skäl för detta lappkast (som vi redan vet kan han inte göra sina skäl "objektiva"); men han har skickat Reisman och Packer kopior på brev från andra "ledande objektivister", som påstås förklara deras avståndstagande och som han tydligen låtit sig övertygas av.

Reisman och Packer bestämde sig nu för att föra ut saken i det dagsljus där alla troll spricker; så de kopierade korrespondensen och sände ut den till ett stort antal personer. Samma "ledande objektivister" som aldrig hävt upp ett protestpip mot att Reismans och Packers äganderätt kränkts, klagar nu i högan sky över att deras äganderätt blivit kränkt, därför att korrespondensen var "privat". Bortsett från den uppenbara dubbla måttstocken här, måste det sägas att när en person gör sig skyldig till förtal kan han eller hon inte gömma sig bakom sin äganderätt. Den som sprider illasinnade rykten om sina medmänniskor får faktiskt stå sitt kast.

Det enkla faktum är att "ledande objektivister" inte har något emot att de blir känt att de betraktar Reisman och Packer som "omoraliska"; men de vill inte att någon ska få höra sanningen om varför de gör det. De vet alltför väl att deras "skäl" inte tål dagsljuset (vilket är den objektiva innebörden av påståendet att de inte "kan göras objektiva för utomstående").

Allt detta är saker som finns i det tillgängliga bevismaterialet; det krävs en smula mental ansträngning för att vaska fram det väsentliga ur det; och det kan vara emotionellt påfrestande att tvingas bli besviken på människor man beundrat; men det finns ingen ursäkt för att evadera bevismaterialet – vilket är vad Henrik gör.

Henrik har gett mig ett par rationaliseringar för att han ändrat uppfattning. En av dem är att Reisman och Packer gett Jerry Kirkpatrick och Linda Reardan tillgång till TJS' adresslista för att skicka ut brev som tar Reisman och Packer i försvar. Detta betyder att Henrik först "håller med om" att Reisman och Packer blivit illa behandlade – och sedan fördömer dem för att de låter andra ta dem i försvar!2

Henrik har också anklagat mig för att ha skrivit saker till Leonard Peikoff och Michael Berliner som jag "inte har fog för", som t.ex. att de är "oåterkalleligen onda". Jag måste därför säga att detta var ett moraliskt omdöme som jag höll inne med i det längsta – jag sparade det tills det var uppenbart att Leonard Peikoff skulle behandla mig precis som jag hade väntat mig av honom. Henrik vet mycket väl varför jag betraktar dem som oåterkalleligen onda; men det är inte det som bekymrar honom; det som bekymrar honom är att jag gör det.

Om nu Henrik inte längre anser att något fel begåtts mot Reisman och Packer, då måste han rimligen också anse att inget fel begåtts mot mig och att Peikoff är i sin fulla rätt att försöka hindra mig att översätta Ayn Rand till svenska. Vad som är märkligt är att Henrik inte tycks inse att man också handlat fel mot honom.

Henriks stora engagemang i livet är att göra Ayn Rands filosofi känd och spridd i Sverige; på det har han lagt ner både arbete och pengar. För att kunna göra detta är han beroende av att samarbeta med en kompetent översättare som också förstår objektivismen och har samma vilja att se den spridd. Jag är den person som uppfyller dessa kvalifikationer. Det finns fler objektivister än jag i Sverige, och det finns fler kompetenta översättare, men kombinationen är unik. Henrik har blivit förbjuden att publicera mina översättningar, inte därför att översättningarna är dåliga, och inte heller därför att jag skulle vara någon sorts "pseudo-objektivist", utan endast och allenast därför att jag trampat Leonard Peikoff på en öm tå. Ändå har Henrik mig veterligen inte hävt upp sin röst för att ta min översättargärning i försvar. Han tror måhända att det är "lätt som en plätt" att hitta en fullgod ersättare.

En vacker dag kommer jag att vara klar med hela översättningen av Själviskhetens dygd. (Jag vet inte hur lång tid det tar, för jag har annat att göra också.) Vad händer sedan? Henrik har inte lov att publicera översättningen, och förmodligen har ingen annan lov att göra det heller, så länge det är jag som har gjort den. Ska han då leja en annan person som gör om hela arbetet från "scratch"? Eller ska han be någon annan gå igenom min översättning, göra någon smärre ändring här och var och sätta sitt namn som översättare?

$ $ $

Den verkliga tragedin i denna konflikt är inte vad Peikoff och ARI gjort mot mig eller ens vad de gjort mot George Reisman. Jag kommer att överleva och förhoppningsvis åstadkomma ett och annat av värde också i framtiden. George Reisman kommer att överleva och förhoppningsvis en dag vinna erkännande som den störste nationalekonomen sedan Adam Smith.

Den verkliga tragedin är att objektivismen som organiserad rörelse är död. Om de personer som satts att leda denna rörelse (eller satt sig att leda den) själva sviker objektivismens principer – endast för att tillfredsställa personlig hämndlystnad – kan rörelsen inte överleva; den kommer att förvandlas till vad dess belackare alltid kallat den: en kult. (En "kult", till skillnad från en filosofisk rörelse, kännetecknas av att den samlas kring personer, inte kring idéer och principer.) De som medverkar till detta är (för att låna ett par fraser ni kanske känner igen) "bedragare i det korta loppet och monster i det långa" och "omvända alkemister, som förvandlar Ayn Rands guld till bly". [Fraserna är från Leonard Peikoffs uppsats "Fact and Value".]

I det mycket långa loppet kan objektivismen aldrig dö – den kommer att överleva så länge Ayn Rands böcker finns på hyllorna och kan finna läsare som kombinerar intelligens med intellektuell hederlighet.

Vad jag lärt mig av denna konflikt är hur sällsynt denna sistnämnda kombination faktiskt är.


(ii)

Skrivet i november 1997.

Jag har inte brytt mig om att diskutera "Reismankonflikten" eller Leonard Peikoffs och ARI:s avståndstagande från mig utöver vad jag redovisat i tidigare skrivelser. Det finns flera skäl till detta:

1. Jag anser att var och en som menar sig ha skäl att ta ställning i denna konflikt måste få göra det på egen hand. Detta betyder inte att jag förespråkar "neutralitet". Det är inte svårt att bedöma vem som har rätten på sin sida när man väl satt sig in i saken; vad som kan ta tid är just att sätta sig in i saken.

2. Mitt liv och mitt arbete är inte beroende av om Leonard Peikoff (eller någon annan) gillar mig eller ej.

3. Det finns mycket annat att skriva om.

Jag tror emellertid att jag närmare måste redogöra för skälen till brytningen mellan mig och Henrik Unné. Det förefaller som om somliga tagit illa vid sig och menar att jag varit orättvis och/eller onödigt hård i mitt omdöme om Henrik. Jag har förut inte redovisat annat än att Henrik först sade sig hålla med mig i "Reismankonflikten" och sedan bytte sida så snart ARI sade åt honom att byta sida.

Under sommaren 1996, samtidigt som Michael Berliner skrev till mig och meddelade att Leonard Peikoff "tagit sin hand ifrån" Objektivistisk skriftserie, skrev Richard Ralston på ARI till Henrik och förbjöd honom att ha något vidare kommersiellt samarbete med mig. (Han förbjöd också Henrik att visa mig brevet, men Henrik återgav en del av dess innehåll.) Henrik lydde utan att blinka. Han förklarade ändå att han gärna ville fortsätta att umgås med mig. En vecka senare ville han inte heller göra det. Det måste därför påpekas att det var Henrik som bröt med mig, inte tvärtom.

Härefter vidtog en period under vilken vi ordnade "bodelningen" av skriftserien. Henrik tog hand om lagret av gamla OS-nummer, och om det finns inget att säga – det var Henrik som var skriftseriens ägare, och det var han som finansierade utgivningen. Det enda jag gör anspråk på är ett enkelt erkännande för att ha gjort grovjobbet.

I februari 1997, efter det att Henrik skrivit ett kort meddelande till tidigare prenumeranter där han förklarade att han "inte delade min bedömning" av Reismankonflikten, skrev jag till Henrik och frågade honom vad i all världen han egentligen höll med mig om på den tiden han höll med mig. Jag fick ett svar, daterat 27 februari 1997, som jag bedömde som bottenlöst oärligt, vilket jag meddelade honom och samtidigt förklarade att brytningen oss emellan måste betraktas som definitiv.

Jag bör förklara i detalj vad jag betraktar som bottenlöst oärligt – annars blir det återigen en fråga om att "göra en annan bedömning", där den ena bedömningen kan vara så god som den andra.

a) Upphovet till Leonard Peikoffs brytning med mig var ett brev som jag skrev till honom sommaren 1996. Kontentan av mitt brev var följande: "ledande objektivister" som tillfrågas om fakta i Reismankonflikten får inget annat svar än att "Leonard Peikoff håller med"; Peikoff själv har inte offentliggjort sina skäl; ändå räcker det tydligen att krypa bakom ryggen på honom och dölja sig bakom hans auktoritet. Men detta strider mot en grundläggande objektivistisk princip, klart och tydligt redovisad av Ayn Rand i "Hur lever man ett rationellt liv i ett rationellt samhälle?": den som fäller en moralisk dom måste redovisa sina skäl. Om detta skriver Henrik:

Vid tidpunkten då du visade mig dina brev [om Reismankonflikten] var min uppfattning att det verkade som om det i huvudsak var Reisman och Packer som blivit orättvist behandlade. Jag var inte 100% säker. Jag tyckte då att det var bra att du skrev dina brev för att bringa klarhet i frågan. Jag insåg då inte att ditt brev till Peikoff egentligen var fientligt mot honom, i och med att du s.a.s. försökte "läxa upp" honom med citat som han redan mycket väl kände till.

Vilket i klartext betyder: det räcker med att känna till vad Ayn Rand skrivit – man behöver inte försöka leva efter det.

b) Som jag tidigare redovisat har det varit en konflikt mellan George Reisman och Peter Schwartz angående vem som har den verkliga äganderätten till de essäer av Reisman som publicerats i The Intellectual Activist och vem som får bestämma om och när de får återutges i pamflettform. Om detta skriver Henrik:

Angående frågan om Peter Schwartz har kränkt Reismans och/eller Packers egendomsrätt – jag är nu medveten om att jag dels inte är insatt i den amerikanska lagstiftningen och dels inte känner till hela sammanhanget kring de tidigare professionella och rättsliga relationerna mellan Schwartz och Reisman/Packer. Därför kan jag inte säga med säkerhet vem som har rätt i denna del av konflikten.

Men detta är fantastiskt. Grundfrågan i denna del av konflikten är inte legal utan moralisk. Legala "kryphål" kan aldrig ändra det faktum att Reismans essäer är resultatet av Reismans tankearbete, inte av Schwartz'.

c) Jag har i förbigående nämnt ett memo som Harry Binswanger skrev 1994 för att övertala ARI att inte sälja eller göra reklam för George Reismans pamflett "The Real Right to Medical Care Vs. Socialized Medicine". De flesta av er har inte läst detta memo, och jag kan därför inte begära av er att ni ska veta vad som är fel med det. Men jag har läst det, och Henrik har läst det. Detta är vad Henrik har att säga:

Angående Binswangers syn på Reismans pamflett om "Socialized Medicine" – objektivistiska läsare har ett sådant kunskapssammanhang att de inser att Reisman inte menar att människor har en rätt till sjukvård i sig, utan endast har rätt till sjukvård om och när de hittar en läkare som är villig att ge dem det (mot betalning eller som frivillig välgörenhet). Men Reismans pamflett är avsedd för den icke-objektivistiska allmänheten. Deras kunskapssammanhang är sådant att de mycket väl kan uppfatta Reismans essä som att även objektivismen håller med altruisterna om att sjukvård som sådan är en rättighet. Binswangers kritik av essän är därför befogad.

Jag vet inte om alla reagerar som jag, men jag blir faktiskt illamående när jag läser detta.

Folk som inte kan läsa innantill kan förstås uppfatta Reismans pamflett hur som helst. Så vad är det egentligen Henrik säger här? Att när man vänder sig till "den icke-objektivistiska allmänheten" ska man utgå från att allmänheten är dum i huvudet – och sedan anpassa sig till deras dumhet genom att själv göra sig dum?

En sådan attityd är naturligtvis fullständigt främmande för objektivismen. Man måste utgå från att det finns människor som är intelligenta och ärliga nog för att ta till sig ett rationellt budskap – de må sedan vara många eller få. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes vad Ayn Rand svarade när hon en gång tillfrågades om hon var oroad över att folk skulle kunna förvränga hennes idéer. Hon citerade Kiplings berömda rader:

If you can bear to hear the truth you've spoken
twisted by knaves to make a trap for fools

och tillade: "I can bear it. It is not fools that I seek to address."

d) Henrik avslutar med:

Angående frågan om det är en moralisk förbrytelse att "tiga ihjäl" Reismans nya bok. Peikoff och ledarna för ARI skulle göra sig själva skyldiga till altruism om de sanktionerade Reisman bara för att hans bok kan göra så mycken nytta för mänskligheten. Om Reisman har gjort livet surt för andra ledande objektivister i deras tidigare umgänge har dessa andra ledande objektivister rätt att sluta sanktionera honom – oavsett hur stor Reisman är som ekonom och oavsett hur bra hans bok är.

Detta talar för sig självt. Resonerar man så här kan man lika gärna sluta sanktionera Ayn Rands verk, därför att det finns en och annan som hävdar att hon "gjort livet surt" för dem – däribland folk som en gång i tiden varit "ledande objektivister". Och att stå upp till försvar för dem som uträttat något stort här i världen har nu helt plötsligt blivit till altruism! Med en sådan måttstock kan endast den rena småaktigheten kallas "egoistisk".

Jag anser det uppenbart att Henrik i denna konflikt endast följt "minsta motståndets lag" – vilket före sommaren 1996 innebar att hålla med mig, eftersom jag var hans betrodde samarbetspartner, men nu består i att ta avstånd från mig därför att han blivit tillsagd att göra det. Jag anser det också uppenbart att han inte gått i närkamp med fakta utan i stället "skräddarsyr" sina premisser för att passa den slutsats som för ögonblicket passar bäst. Hans ovilja att lyfta ett finger till mitt försvar är förstås ett svek mot mig. Men – som alltid i sådana här fall – är det grundläggande sveket att han sviker sig själv och sina egna ideal.

Eftersom vi har fri vilja, kan en människa alltid korrigera sina misstag och synder (även om det blir svårare, ju större misstagen och synderna är). Så att kalla Henrik "oåterkalleligen ond" (som jag gjorde [i en fotnot] i min förra skrivelse) var överord. Men jag kan inte återkalla hans ondska (eller någon annans). Han måste göra det själv.


(iii)

Skrivet i februari 1998.

Henrik Unné har skrivit ett brev till "objektivister i Skandinavien", daterat december 1997. I detta brev hävdar Henrik att George Reisman och Edith Packer – på grund av sin vägran att låta sig hunsas av tidigare vänner och bundsförvanter – numera är fiender till objektivismen.

Det enda som skulle kunna göra ett sådant påstående sant vore om termen "objektivism" stod, inte för en filosofi utan för en viss grupp personer, personer vilkas ansikten till varje pris måste räddas. T.ex. om "objektivismen" vore ett politiskt parti, där partiledaren måste ha medlemmarnas fulla stöd och den som inte rättar in sig i ledet kan äventyra partiets framtida valresultat.

Men objektivismen är en filosofi, m.a.o. ett system av idéer. Ett system av idéer kan inte skadas av en personkonflikt – oavsett vem som är i luven på vem förblir systemet av idéer detsamma.

Om man accepterar ett system av idéer – i synnerhet om det innefattar moraliska idéer eller principer, och i all synnerhet om en av dessa principer är att man bör leva som man lär – då måste man självfallet bedöma personer efter hur väl eller hur illa de lever upp till dessa principer. Att göra annorlunda vore att förfalla till en form av subjektivism: att i stället bedöma principerna efter vilka personer som lever efter dem (eller påstår sig leva efter dem).

En av objektivismens moraliska principer är att man måste motivera de moraliska omdömen man fäller. Principen redovisas med all önskvärd tydlighet av Ayn Rand i "Hur lever man ett rationellt liv i ett irrationellt samhälle?" i Själviskhetens dygd (sv. övers. i OS 14, "Tre uppsatser om etik"). Ingen som kallar sig objektivist kan gärna låtsas som om denna uppsats aldrig skrivits, eller att den innehåller något annat än den innehåller, eller att den gäller vissa personer men inte andra, eller att den på något sätt skulle vara svår att integrera med den objektivistiska moralen i dess helhet.

Henrik hävdar i sitt brev att Reisman och Packer borde ha lagt locket på konflikten, vänt andra kinden till och accepterat en oförtjänt skuld. Han skriver:

Dr Reisman och dr Packer har gjort flera utskick till de objektivister som fanns på The Jefferson Schools adresslista. Dr Peikoff och ARI har inte skrivit om konflikten i några utskick. De har bara svarat på direkta förfrågningar från enskilda objektivister. Det är således Reisman/Packer som har försökt att sprida konflikten. [Min kursivering.]

Henrik vet mycket väl att detta är en sanning som huvudsakligen består av modifikationer.

Om Reisman och Packer verkligen vore omoraliska och "fiender till objektivismen", då borde Leonard Peikoff och ARI ha utfärdat en officiell, välmotiverad "bannbulla" – precis som Leonard Peikoff gjorde med David Kelley i "Fact and Value". Om det vore sant att Reisman och Packer är någon sorts "pseudo-objektivister", då vore det en grov underlåtenhetssynd att inte lägga korten på bordet. Men det enda som någonsin sagts officiellt i denna sak är en kort notis i ARI:s nyhetsbrev Impact, som meddelar att konflikten inte är filosofisk till sin natur.

ARI försvarar sin tystnad i saken med att konflikten är personlig. Det finns förvisso konflikter som är alltför personliga för att kunna förklaras för utomstående (eller för att ens vara av intresse för utomstående). Men i sådana fall har man ingen rätt att kräva att samma utomstående ska ta ens parti.

Det enkla faktum är att "ledande objektivister" inte alls ger något svar på direkta förfrågningar – de lägger ut dimridåer. Och när dessa dimridåer inte får utomstående att ta deras parti, tar man till hot om "uteslutning" (som om objektivismen vore en fråga om partitillhörighet, inte om filosofiska övertygelser). (Det är naturligtvis omöjligt att utesluta eller "exkommunicera" någon ur en filosofi – det skulle bokstavligen innebära att en människa kunde sparkas ut ur sina egna övertygelser.)

Det enkla faktum är att om man vill ha något faktaunderlag för att bedöma konflikten (faktaunderlag, till skillnad från undanflykter och/eller hotelser) måste man vända sig till Reisman eller till någon som tagit Reismans parti.

I februari 1995 skrev jag till Second Renaissance Books och frågade varför man upphört att sälja material av George Reisman. Det "svar" jag fick var en kopia av ett brev till någon annan, någon som inte ens ställt samma fråga som jag ställt. Brevet var innehållslöst: det försäkrade bara att konflikten var "moralisk" (utan att säga vad den handlade om) och att "Leonard Peikoff håller med", som om det var allt jag behövde veta. Edward Podritzke bifogade en not där han skrev att detta brev var "självförklarande". Jag skrev tillbaka och påpekade att jag bett om fakta; jag fick aldrig något svar. Jag hörde inte mer om saken förrän något år senare, när Michael Berliner skrev och hotade mig. Det här är inget undantag (jag har inte blivit sämre behandlad än någon annan); andra som skrivit liknande förfrågningar till ARI-sidan har besvarats med liknande undanflykter, dimridåer och (när inget annat hjälpt) hot om "uteslutning".

Om man tänker pragmatiskt är förstås ARI:s policy den enda rätta: den fungerar för stunden och så länge man har med pragmatiker att göra, d.v.s. med folk som inte ser längre än näsan räcker. Men det är väl inte sådana människor vi behöver för att sprida objektivismen i världen och tränga igenom den kompakta mur av pragmatism vi har att kämpa emot?

Tillbaka till Henriks brev. Henrik ägnar det mesta av sitt utrymme åt att kritisera ett par skrivelser som skickats ut av Jerry Kirkpatrick och Linda Reardan. Henrik har hela tiden använt dessa brev som sin huvudsakliga rationalisering för att ta avstånd från Reisman och Packer och för att svika mig. Men i själva verket fördömer han Kirkpatrick och Reardan för att de talar sanning.

T.ex. citerar Henrik följande från Kirkpatrick:

Of course, [ARI's] leaders may very well answer your questions of them the same way they answered us: first by evasion, and then, if you press it, by ostracizing you.

Som redan framgått är detta en exakt beskrivning av sakläget. Men det är inte ARI:s evasioner och utfrysningsförsök Henrik fördömer och påstår "skadar objektivismen", utan det faktum att Kirkpatrick tar bladet från munnen. Snacka om att skjuta på budbäraren!

Sanningen är naturligtvis att ARI:s ledning endast skadar sig själv genom sitt agerande i denna fråga – och att en filosofisk rörelse endast kan korrumperas inifrån.

Jerry Kirkpatrick har hävdat att vi bör fordra att ARI ändrar policy mot Reisman och Packer och att vi annars bör sluta ge bidrag till ARI. Det har han självfallet rätt i – man kan inte stödja ett institut vars ledning är korrupt. Men Henrik menar tydligen att vi ska se mellan fingrarna med korruptionen – att vi "skadar objektivismen" om vi ser den i vitögat.3

Henriks första anklagelse mot Linda Reardan är att hon kallat Reisman och Packer "the two greatest living assets of Objectivism". Jag förmodar att Henrik uppfattar detta som ett nedsättande omdöme om alla andra tillgångar objektivismen har; som om alla andra objektivister plötsligt blivit värdelösa bara för att George Reisman och Edith Packer i en trängd situation får en smula välförtjänt beröm.

Jag tänker inte uttala mig om Edith Packer, eftersom jag inte kan bedöma det exakta värdet av hennes insatser som psykolog. (Detta betyder inte att jag fäster något avseende vid de anklagelser som riktats speciellt mot Edith Packer. Det hävdas ofta att hon är den verkliga boven i dramat, och att George Reisman blir fördömd "på köpet", därför att han inte tar avstånd från sin hustru. Dessa anklagelser är så vaga och så svepande att det överhuvudtaget inte finns någon sanningshalt att bedöma i dem; jag behandlar dem "som om ingenting sagts".) Men när det gäller George Reisman har Linda Reardan helt enkelt rätt.

Henriks andra anklagelse mot Linda Reardan är att hon påstått att Reismans motståndare drivs av avundsjuka. Jag har inga telepatiska förmågor och kan därför inte med säkerhet uttala mig om dessa herrars bevekelsegrunder – men jag vet så mycket som att onda handlingar inte kan ha goda bevekelsegrunder. (Jag måste säga att Henriks resonemang här är en mycket besynnerlig form av "question-begging": när han ser en ond handling, vägrar han att erkänna att handlingen är ond, bara för att han "vet" att den som utfört den onda handlingen är god; alltså kan handlingen inte vara ond, hur ond den än är.)

En sak måste emellertid sägas som enligt min uppfattning styrker Linda Reardans hypotes. "Avundsjuka" är som vi vet en yttring av hat mot det goda för att det är det goda. M.a.o.: en avundsjuk människas hat riktar sig mot det den avundsjuke själv bedömer som gott, inte mot det som han (med rätt eller orätt) bedömer som ont. Åtminstone ett par av de personer som idag vill frysa ut George Reisman ur den objektivistiska "rörelsen" är fullt medvetna om hans höga värde. Harry Binswanger har en gång fällt följande omdöme om honom:

From where I sit, it looks like George Reisman will end up being the most important economist of the 20th century (with von Mises second). His views are revolutionary. [Inlägg till "Objectivist Study Group", 23 mars 1992.]

Leonard Peikoff har en gång utbett sig (och fått) George Reismans tillåtelse att ta med två av Reismans essäer i en planerad utvidgad upplaga av The New Left. Han skriver:

I believe these two pieces would be major contributions to the new anthology [...] I think it would be a crime if your articles are not given the exposure they deserve in an Ayn Rand volume. [Privat brev daterat 13 december 1993.]

Idag, när George Reisman är färdig med sitt livsverk, Capitalism: A Treatise on Economics, vägrar Leonard Peikoff, Harry Binswanger, ARI, Second Renaissance Books och The Intellectual Activist att ens nämna denna boks existens – och när jag påstår att den bör nämnas, då försöker man förbjuda mig att förverkliga ett annat stort värde, att göra Ayn Rands verk tillgängliga i svensk översättning.4

Hur mycket mer ska det behövas för att få Henrik Unné (och säkert många fler) att inse att det är något allvarligt fel med dessa herrars bevekelsegrunder?

Om jag inte har några telepatiska gåvor så tycks i varje fall Henrik ha det, för han uttalar som om det vore den självklaraste sak i världen att George Reisman drivs av fåfänga. Jag är nu inte dr Reismans närmaste förtrogne, men jag har läst hans böcker och pamfletter, lyssnat till hans bandföreläsningar och haft en smula brevkontakt med honom, och "fåfänga" är faktiskt inte en egenskap jag spontant förknippar med honom – förvisso inte en fåfänga som vilar på en så bräcklig grund av pseudo-självaktning att den lätt låter sig såras. Att försvara sig mot uppenbara, skriande orättvisor är faktiskt inte detsamma som fåfänga. Jag skulle föredra att använda den termen för personer som överreagerar för minsta tramp på någon öm tå.

Avigan av fåfängans och skrytsamhetens falska mynt heter ödmjukhet. Det är besynnerligt att höra någon som kallar sig objektivist plädera för ödmjukhet, men faktum är att det är exakt vad Henrik gör här, för allt som gör Reisman "fåfäng" i hans ögon är att han inte varit ödmjuk. Kristendomen hävdar att man ska bemöta orättvisor med att "älska sina ovänner och bedja för dem som förföljer en"; men det verkar som om Henrik vill gå ett steg längre: att man ska hata sina vänner och fördöma dem som tar en i försvar.

Rättvisa är en av objektivismens sju kardinaldygder, och den som är orättvis kan därför gott stämplas som "fiende till objektivismen". Och orättvisor finns det faktiskt nog av här i världen, utan att folk som påstår sig vara objektivister och anhängare av en rättvisemoral ska öka på antalet. Det finns en Talmudlegend som går ut på att det så länge det bara finns tolv rättfärdiga män i världen, avstår Gud för dessa tolv rättfärdigas skull från att låta världen gå under. Jag undrar bara just nu var dessa tolv rättfärdiga egentligen håller hus.


Tillägg 2006

I slutet av år 2006, när Leonard Peikoff hotade mig med en ruinerande rättegång ifall jag fortsatte mitt översättningsarbete, utspann sig en diskussion på Filip Björners e-postslista "Forum för rationell diskussion" ("RaDi"). Det mesta var en upprepning av samma luggslitna rationaliseringar som jag bemött ovan, så det finns ingen anledning att återge debatten. Men en person som inte är objektivist, utan på sin höjd sympatisör, kom med en del intelligenta kommentarer:

Det förefaller mig obegripligt hur en person som kallar sig objektivist och därmed anser sig ha integrerat filosofins grundläggande principer kan ta den ställning som [vissa] gör. [...] så pass mycket grundläggande intelligensutrustning med vidhängande analysförmåga och sunt förnuft tror jag mig ändå ha att jag vågar fälla värdeomdömet att de argument som herrarna ovan presenterat till stöd för ARI inte är något annat än intellektuellt snömos.

Kan inte annat än instämma.

En av människans olyckliga drifter är tendensen till sökandet efter paketlösningar med färdiga svar på alla svåra frågor. Jag vet att det är orättvist att beteckna objektivismen som ett sådant system, men det är uppenbart att den psykologiskt kan användas som en sådan. Visserligen sker det på ett mer subtilt sätt än exempelvis när den obildade muslimen reflektionslöst godtar all smörja hans imam fyller honom med. Men längtan efter en tydlig och "färdig" världsbild gör att man kommer att kryssa med när läran tränger djupare ner i etiska och politiska (och rentav estetiska) ställningstaganden och hela tiden intala sig att man gör en egen "självständig" analys av det lästa. En analys som varje gång gör att man landar i samma slutsatser som auktoriteten. Och ju djupare man tränger – ju mer man integrerar "läran" i sitt psyke – desto högre reser sig de psykologiska spärrarna mot att eventuellt resa invändningar mot något. Jag tror inte att objektivister härvidlag fungerar annorlunda än någon annan av oss. Sen har som vanligt människor olika förmåga att förbli självständiga även visavi något eller någon som man hyser starka positiva känslor för.

Det ligger mycket i det du skriver här, men mitt korta svar är att människor som fungerar på det här sättet inte är självständiga. (Man kanske kan mynta termen "pseudo-självständighet".) Och så är det ett psykologiskt problem, inte ett filosofiskt. Men visst existerar problemet.

Behovet av en objektivistisk "schismologi" är inte heller svårt att analysera psykologiskt: Så måste det bli när det gemensamma tankesystemet lär att det i princip bara kan finnas ett rätt svar på varje filosofiskt, etiskt eller politiskt spörsmål och att avvikelser från detta bara kan förklaras med "ärligt misstag" eller "evasion".

Att det bara finns "ett rätt svar" på en mängd viktiga frågor håller jag med om. Men det rätta svaret är ju inte automatiskt tillgängligt, och det blir inte mer automatiskt tillgängligt, bara för att man anslutit sig till objektivismen. Det kan kräva en enorm möda att komma fram till det rätta svaret. Dessutom undrar jag om förklaringen till alla de schismer som förekommit och förekommer bland objektivister står att finna just här. (Ja, det finns säkert ett rätt svar här också; jag har bara inte kommit på det ännu...)

POS [bör följa ett gott råd och lägga] denna eländeskonflikt (liksom andra energikrävande polemiker i mindre sammanhang och mot betydligt mindre betydelsefulla människor) bakom sig och satsar istället sin energi på tantvännen, hundlivet i Strängnäs och att författa nya slagkraftiga artiklar till den rationella filosofins försvar på sin hemsida.

Jo, men jag lägger ju redan ned rätt mycket energi också på livets "hedonistiska" aspekter. ("Hundlivet i Strängnäs" är en metafor för dessa aspekter. "Tantvännen" skulle kanske bli sur, om jag kallade henne en metafor...) Och den här konflikten kan jag inte lägga bakom mig, för den involverar alldeles för mycket.

Henrik Unné [bör tänka] igenom sina premisser en gång till och inser att han handlat fel mot en vän – och att det faktiskt är möjligt att medge detta både inför sig själv och andra utan att för den skull överge de ideal han levt och kämpat för i så många år.

Henrik kommer nog att göra det, den dag Leonard Peikoff föregår med gott exempel.5

$ $ $

Och så fick jag höra att George Reisman genom sitt agerande hindrat oss från att få "horder av nya intellektuella" som för ut objektivismens budskap.

I den del av världen som fortfarande är opåverkad av objektivismen (som t.ex. Kungliga biblioteket) kan man räkna med löneförhöjning, ifall man gör ett bra jobb. Men i den sköna nya värld som Leonard Peikoff och Henrik Unné vill skapa, kan man räkna med att i stället bli bestraffad för det.

Så varför skulle jag vara så intresserad av målet att få fram nya horder av sådana intellektuella?

Nej, när jag lägger ned tid och möda på att översätta Ayn Rand till svenska (och fortsätter med det decennium efter decennium, t.o.m. när jag får order att lägga av med det), gör jag det förstås för att definitivt släcka varje intresse för objektivismen eller en objektivistisk framtid som eventuellt kan ha spirat upp hos unga människor.

Ni kan ju tycka att det här är ett kontraproduktivt agerande, givet det motivet. Men de som verkligen integrerat objektivismen och gjort den till en del av sitt dagliga liv och tänkande – och alltså inte bara håller den som ett rationalistiskt filosofiskt system avskuret från verkliga livet (sådana som Peikoff och Unné, alltså) – förstår naturligtvis mycket väl att det förhåller sig så. (Hegel förstod det också: han insåg att allt alltid slår över i sin absoluta motsats.)

Någon som tycker att jag spånar här, eller målar fan på väggen?6


Tillägg 2009

Nu, år 2009, finns det egentligen bara en sak att tillägga: jag var alldeles för pessimistisk när jag skrev att "objektivismen som rörelse är död". Uppenbarligen lever den och frodas. Men det är ju inte på grund av "rörelsens" behandling av Reisman (eller av mig), utan trots denna behandling. (Möjligen hänger detta samman med att en yngre generation objektivister, sådana som Yaron Brook, tagit över ledningen av ARI. Och surfar man runt på nätet, hittar man faktiskt en del av dessa "horder av nya intellektuella" som var och en på sitt sätt för ut budskapet.)

Och säkert kommer någon att hävda att det är jag som "ältar"…


PS. Henrik har skrivit ett svar på sin blogg, men jag tänker sannerligen inte ägna resten av mitt liv åt att gräla med Henrik om den här saken. Det stora målet - att hindra mig från att översätta Ayn Rand till svenska, bara för att jag har lite normal anständighet i kroppen och inte slår knut på min hjärna, bara därför at jag blir tillsagd att göra det - är hursomhelst uppnått. Och därmed är också objektivismens slutgiltiga seger här i landet säkrad. (Ursäkta om jag är sarkastisk.)


1) För att inte vara orättvis bör jag nämna att jag hade hjälp med några av översättningarna. Två av dem gjordes av Ulf Elfvin, en av Claes-Fredrik Mannby och en av Inger Dreifaldt. Men det ändrar inte huvudpoängen att det var jag som gjorde grovjobbet.

2) Det finns mer än en självmotsägelse i Henriks ställningstagande. T.ex.: Peikoff har skrivit till mig att hans konflikt med Reisman och Packer inte angår mig. Hur i all världen kan den då angå Henrik? Vidare har Peikoff skrivit att han inte kan göra sina skäl objektiva för utomstående. Hur kan då Henriks ställningstagande vara objektivt? Om Henrik betraktar sitt eget (nuvarande) ställningstagande som objektivt, tänker han då skriva till Peikoff och deklarera sin oenighet? Men i så fall måste han också hålla med mig om att Peikoff har en moralisk skyldighet att redovisa sina skäl. Gör han det, så riskerar han samma repressalier som jag utsatts för. Men Henrik – som jag inte trodde var främmande för att visa civilkurage – tycks i detta fall vara motiverad endast och allenast av rädsla för repressalier.

3) Jag måste nämna att ARI fortfarande gör många bra saker. Projektet att ge ut Ayn Rands postuma skrifter förtjänar vårt helhjärtade stöd. Det finns därför skäl att tveka att följa Kirkpatricks rekommendation. Men det finns inget skäl att sanktionera ARI:s beteende mot Reisman och Packer, och det minsta vi kan göra är att säga ifrån. Jag måste också nämna att det verkliga problemet inte är att väga det goda ARI gör mot det onda ARI gör. Det verkliga problemet är att evasioner aldrig står stilla – på sikt fräter de sönder en människa, och detsamma gäller en grupp av människor. Om ARI:s ledning inte genomgår en radikal psykologisk omvandling kan vi bara vänta oss mer och mer korruption.

4) Jag vill inte skära "objektivister i Skandinavien" över en kam – förhoppningsvis finns det fler än jag som ser objektivismen som något annat än en fråga om att höra till det rätta kotteriet eller som menar att intellektuella prestationer ska värderas efter förtjänst. Men Henriks egen boktjänst har slutat sälja Reismans pamfletter och kommer säkert aldrig att nämna hans bok. Den göteborgska "Föreningen för objektivismen" håller också tyst. Jag vet inte hur objektivistiska grupper i våra grannländer ställer sig. Nämnas kan att Vegard Martinsen, ordförande i norska FSO, för några år sedan pläderade för en kampanj för att ge Reisman nobelpriset i ekonomi (ett förslag som jag stöder, även om jag inte är särskilt optimistisk). Var han står idag vet jag inte.

5) En annan kommentator (vars namn jag ska dra en barmhärtighetens slöja över) menade att jag "borde slänga mig i väggen och dö". – Filip Björner tog mig i försvar: se hans uppsats The Value of Competent Translations.

6) Vad jag vill se är förstås "horder av nya intellektuella" som tillgodogjort sig George Reismans banbrytande insikter inom ekonomin och som förmår integrera objektivismen med "österrikisk" nationalekonomi. Det finns tecken som tyder på att sådana horder är i antågande, men deras frammarsch går än så länge i snigelfart. Ett par exempel kan jag ge: Doug Reichs blogg The Rational Capitalist och Wladimir Kraus recension av Reismans Capitalism. Att Brian Simpson, en av Reismans elever, är accepterad inom "rörelsen" är också ett gott tecken.


Post scriptum mars 2010: Henrik Unné har skrivit en väldigt bra presentation av George Reismans princip om "profitens primat" på Newsmill: Lönerna är ett avdrag från vinsterna. Han ger också Reisman "credit" i sin första kommentar till artikeln:

Jag glömde att ta med en sak när jag skrev artikeln, och efter det att den hade publicerats var det för sent att rätta till det jag glömde. Jag ville bara nämna att idén att lönerna är ett avdrag från vinsterna, inte ursprunligen är min egen idé. Jag har lärt mig idén från den objektivistiska nationalekonomen George Reisman. Han presenterade idén, och förklarade den på ett lysande sätt, i sin essä "Classical Economics Versus the Exploitation Theory".

Och:

"Capitalism: A Treatise on Economics" [...] är en heltäckande presentation av en rationell ekonomisk teori, den bästa boken i ämnet som jag någonsin har läst.

Henrik inser alltså Reismans storhet - precis som flera andra objektivister som ändå tagit avstånd från honom och betraktar honom som "omoralisk". Utan att upprepa mig alltför mycket vill jag säga att jag ser en motsägelse här.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.