Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

16 mars 2010

Filosofiska smulor

Titeln är plankad från Søren Kierkegaard som skrev en bok med denna titel. (Han skrev också en "Avlutande ovetenskaplig efterskrift till de filosofiska smulorna", som märkligt nog är dubbelt så lång som själva smulorna.) Jag tänker samla en del strödda reflexioner jag har gjort om problem jag stött på i filosofin. En alternativ titel vore "Problemata", efter en skrift av Aristoteles där han räknar upp ett antal ännu olösta problem.

Jag har en mängd idéer som fortfarande s.a.s. befinner sig på "embryonalstadiet". Eftersom livet är begränsat (och jag redan nått en rätt aktningsvärd ålder), är det ju inte säkert att dessa embryon växer till uttömmande avhandlingar. Hellre än att abortera dessa små embryon lägger jag ut dem till allmänt beskådande. Men ni får ta dem just som embryon!

(Jag daterar också dessa smulor, ifall det skulle komma uppdateringar senare.)


En grundläggande motsägelse i Immanuel Kants filosofi

Som ni förhoppningsvis känner till gjorde Immanuel Kant en grundläggande distinktion mellan tingen "som de är i sig själva" och tingen "som de framträder (eller ter sig) för oss". Han har också ett fyndigt argument för att "tingen i sig" faktiskt existerar. Det går ut på att "framträdelser" eller "företeelse" (den tyska termen är "Erscheinungen") implicerar att det måste finnas något som framträder eller ter sig. Men längre än så sträcker sig alltså inte vår kunskap om "tingen i sig", om vi ska tro Kant. För ordningen skull ska jag citera Kant själv:

I den analytiska delen av kritiken [av det rena förnuftet] bevisas att rum och tid endast är sinnliga åskådningsformer och alltså enbart betingelser för tingens existens som framträdelser, att vi inte har några förståndsbegrepp och därmed inte heller några element till kunskapen om tingen, utom i den mån som dessa begrepp kan ges en korresponderande åskådning, och att vi följaktligen inte kan ha kunskap om något föremål som ett ting i sig, utan endast i den mån som det är ett sinnligt åskådningsobjekt, d.v.s. som framträdelse. Härav följer sedan inskränkningen av all överhuvudtaget möjlig spekulativ förnuftskunskap till idel föremål för erfarenheten. Man måste dock noga lägga märke till att det därvid likväl alltid är förbehållet att vi även vad gäller dessa föremål åtminstone kunna tänka oss dem som ting i sig, om än inte vinna kunskap om dem. Ty annars skulle den orimliga satsen följa att det finns framträdelser utan något som framträder. (Kritik av det rena förnuftet, s. 70f i den svenska översättningen.)

Hängde ni med?

Det finns åtskilligt att ta upp i detta korta citat, men jag fokuserar på den sista meningen. Kant har förvisso lyckats bevisa något som "vi objektivister" (eller "vi aristoteliker") betraktar som närmast axiomatiskt; nämligen att det existerar en yttervärld.

Men sedan kommer ju de där tolv (fyra gånger tre) kategorierna, som Kant menar är en "apriorisk" förutsättning för all erfarenhet. (En tabell över kategorierna finns på s. 174 i samma bok.) En av dessa kategorier är "existens–icke-existens". M.a.o. att någonting antingen måste finnas till eller inte finnas till. Men kategorierna gäller bara för fenomenvärlden (vår värld av framträdelser eller företeelser), inte för tingen i sig själva! Men hur kan man då säga att "tingen i sig" existerar? (Eller att de inte existerar, för den delen.) Detta är den grundläggande motsägelse jag ser hos Kant.

Vidare: sambandet mellan ett "ting sig" och hur det "framträder" eller "ter sig" för oss måste rimligen vara ett kausalsamband. Men kausalitet (orsak och verkan) är också en av Kants kategorier, som alltså ska gälla för fenomenvärlden, inte för tingen i sig. Men om orsak och verkan bara gäller framträdelserna, inte de ting i sig som framträder för oss, hur kan det då gälla för sambandet mellan ting i sig och framträdelser? Återigen ser vi en motsägelse här.

$ $ $

En sak jag tagit upp förr men lika gärna kan upprepa här är att allt Kant kan bevisa med sin distinktion mellan "ting i sig" och "framträdelser" är att vi aldrig kan nå fullständig kunskap om "tingen som de är". Hur djupt vi än tränger, finns det alltid mer att veta. Detta faller under rubriken "allvetande som måttstock" och är ett exempel på det förhoppningsvis välkända misstaget att tro att om vi inte vet allt, så vet vi ingenting alls.

$ $ $

Mer om Kant någon annan gång. – Ett av mina nätt och jämt påbörjade projekt är att masa mig igenom Kritik av det rena förnuftet, vilket, om tiden räcker till, kan föra fram till en slutgiltig vederläggning av Kants filosofi. (Risken för motsatsen – att jag skulle inse att Kant har rätt – betraktar jag inte som överhängande.)

Skrivet 11 mars 2010.

En smula praxeologi

Ett annat av mina nätt och jämt påbörjade projekt har arbetsnamnet "Praxeology refuted", där jag ska försöka syna Mises filosofiska referensram i sömmarna; men ämnet är stort och komplicerat. Bara en kort iakttagelse:

Även Mises har ett fyndigt argument för yttervärldens existens:

From the praxeological point of view it is not possible to question the real existence of matter, of physical objects and of the external world. Their reality is revealed by the fact that man is not omnipotent. There is in the world something that offers resistance to the realization of his wishes and desires. Any attempt to remove by a mere fiat what annoys him and to substitute a state of affairs that suits him better for a state of affairs that suits him less is vain. If he wants to succeed, he must proceed according to methods that are adjusted to the structure of something about which perception provides him with some information. We may define the external as the totality of all those things and events that determine the feasibility or unfeasibility, the success or failure, of human action.

Något fel med resonemanget? Egentligen inte. Om det inte fanns någon yttervärld, skulle alla våra önskningar infrias automatiskt. Men nu finns det en yttervärld som gäckar alla våra önskningar, om vi inte tar den med i beräkningen. Så det enda fel jag kan hitta är att Mises här försöker bevisa något vi ändå vet: bevis för yttervärldens existens får man så fort man öppnar ögonen och tittar på den där yttervärlden.

Skrivet 14 mars 2010.


Misesparadoxen

Ett av de problem objektivister har (eller åtminstone borde ha) med Ludwig von Mises är att han klär sina insikter i en kantiansk språkskrud (eller begreppsskrud). Han pratar precis som Kant om "apriorikunskap", och han kallar mänskligt handlande en "kategori", analogt med Kants egna kategorier.

Ayn Rand hävdade som bekant att Kant är objektivismens motpol, att "i varje grundläggande fråga är Kants filosofi raka motsatsen till objektivismen" (Se uppslaget om Kant i The Ayn Rand Lexicon.) Men om Mises praxeologi grundar sig på Kant, då måste också den vara "raka motsatsen till objektivismen".

Så vad är paradoxen här? Jo, Ayn Rand hyste den största respekt för Mises och rekommenderade (låt vara med vissa förbehåll) hans skrifter; och flertalet objektivister "traskar patrull" här; några har läst inte bara Rand utan också Mises från pärm till pärm.

Men, för att uttrycka det syllogistiskt:

Kant filosofi är helt fel i alla grundläggande avseenden – den är rentav ond (jag behöver väl bara hänvisa till hans resonemang om "plikten att upprätthålla livet" den dag livet blivit fullständigt outhärdligt). Ur felaktiga och ondskefulla premisser kan endast fler fel och mer ondska härflyta.

Men Mises har väldigt sällan fel, när det kommer till att tillämpa praxeologin på ekonomiska problem! Och inte fan var han ond!

Detta är paradoxen i ett nötskal. Det är en nöt som behöver knäckas!

Skrivet 11 mars 2010.


Behöver vi svenskar objektivismen?

Bakom denna provocerande rubrik döljer sig ett par semantiska iakttagelser.

Den första gäller dygden rättvisa, som kort uttryckt består i att behandla människor efter förtjänst.

I uppsatsen "Objektivismens etik" i Själviskhetens dygd kan man i min översättning bl.a. läsa:

…att man aldrig får eftersträva eller bevilja det oförtjänta, vare sig i materiellt eller andligt avseende (vilket utgör rättvisans dygd).

Varefter jag måste lägga till en fotnot om att originaltexten har "unearned and undeserved". Det finns inget annat ord än "oförtjänt" i svenskan för båda dessa engelska ord.

I avsnittet om rättvisa i OPAR finns det en lång diskussion som mynnar ut i följande:

… we can say that in a rational philosophy, there is no "unearned desert". A man deserves from others that and only that which he earns.

Jaha, och vad blir det på svenska då?

… vi kan säga att i en rationell filosofi finns det ingen "oförtjänt förtjänst".

Nähä, minsann. På svenska är detta en poäng som inte ens behöver göras! Vi har samma ord, "förtjäna" för både "earn" och "deserve". Vi vet redan genom att tala och tänka på svenska att en "oförtjänt förtjänst" är en självmotsägelse!

Och vad gäller andra meningen finns det bara ett sätt att på svenska uttrycka den lilla nyansskillnaden mellan "earn" och "deserve" som jag kan komma på.

En människa förtjänar från andra det och endast det som hon har gjort sig förtjänt av.

Men det är klart att man förtjänar precis vad man har gjort sig förtjänt av! M.a.o.: vi svenskar behöver inte denna objektivistiska poäng. Den finns redan inbakad i vårt språk!

$ $ $

Min andra iakttagelse gäller stolthetens dygd. På engelska finns uttrycket "pride goeth before a fall", vilket uttrycker en idé som objektivismen inte godtar. Uttrycket kommer från en kristen kontext, där dygden heter "ödmjukhet" och "stolthet" är motsvarande last eller synd. (I objektivismen är det förstås tvärtom.)

Men på svenska heter det inte "stolthet går före fall", utan "högmod går före fall". För den falska stolthet som manifesterar sig i skrytsamhet eller självöverskattning eller att se ner på andra har svenskan ett eget ord!

(Min svensk-engelska skolordbok ger också "pride" som första översättningsalternativ till "högmod"; ett par andra möjliga översättningar är "arrogance" och "haughtiness".)

Så vi svenskar vet mycket väl att den här sortens falska stolthet är falsk; det finns redan inbakat i vårt språk!

$ $ $

Vad vi har här är alltså ett exempel på att engelskan gör en distinktion som svenskan inte gör, och ett exempel där svenskan gör en distinktion som engelskan inte gör. På det första har jag ytterligare ett exempel. Det första kapitlet i Introduction to Objectivist Epistemology börjar så här:

Consciousness, as a state of awareness, is not a passive state, but an active process that consists in two essentials: differentiation and integration.

Och hur översätter man det till svenska? Vi använder samma ord, "medvetande", för både "consciousness" och "awareness". Men att tala om "medvetandet som medvetandetillstånd" är ju verkligen tårta på tårta.

Men i det fallet vet jag inte heller vad det är för distinktion mellan "consciousness" och "awareness" på engelska heller, och jag har inte funnit någon vägledning i någon ordbok jag konsulterat.

Och ännu värre blir det när Ayn Rand använder uttrycket "conscious awareness", där direktöversättningen skulle vara "medveten medvetenhet". Som nödlösning har jag översatt det med "klarvaken medvetenhet".

Skrivet 13 mars 2010.


En källa till frustration…

…är att bli komplett missförstådd, hur mycket man än anstränger sig att uttrycka sig klart. Ett par exempel ur min erfarenhet:

För ett par år sedan diskuterade jag relativitetsteorin på Liberal Debatt. En grundbult i relativitetsteorin är att olika perspektiv på rörelse är likvärdiga. Om man t.ex. åker tåg, förefaller det som om landskapet susar förbi, fastän man vet att det är tåget som rusar fram, inte landskapet som rusar förbi en. Men enligt relativitetsteorin är den ena teorin så god som den andra; att säga att landskapet rusar förbi är varken mer eller mindre sant än att tåget rusar fram.

Det finns fall där denna idé är fullt tillämplig. T.ex.: vår Vintergata ändrar hela tiden läge i förhållande till Andromedanebulosan. Men det vore nonsens att säga att Vintergatan står still och att Andromedanebulosan rör sig i förhållande till Vintergatan, eller vice versa. Allt vi kan säga här är att de båda galaxerna rör sig i förhållande till varandra, och att det ena perspektivet inte är sannare än det andra. (Om vi någonsin skulle hitta en fast punkt i universum, ett område som inte rör sig alls, skulle vi kunna relatera all rörelse till denna fasta punkt. Men att säga att det finns någon sådan fast punkt är ren spekulation.)

Men när det gäller tåget inne på stationen är det uppenbart att det står still i förhållande till jorden och att det rör sig i förhållande till jorden, när det har lämnat stationen. Och det finns en orsak till att tåget rör sig: det har ett lokomotiv som får det att röra sig. Det till synes förbisusande landskapet har inget lokomotiv som får det att röra sig i motsatt riktning.

Men när jag påpekar detta, så är det genast någon som tror att om jag säger att jorden står stilla i förhållande till tåget, har jag i samma andetag förnekat att jorden rör sig i förhållande till solen, eller att vår galax rör sig i förhållande till andra galaxer.

Det finns andra exempel jag skulle kunna ha använt. Ta vilken löpsport som helst: när t.ex. Petter Northug spurtar förbi alla andra i slutet av ett skidlopp, så är det Petter Northug som i förhållande till banan rör sig snabbare än sina konkurrenter; det är definitivt inte banan som rör sig snabbare i förhållande till Petter Northug och lite långsammare i förhållande till hans konkurrenter.

Men denna enkla poäng går alltså inte hem.

Ett annat exempel: jag skrev häromsistens en lång uppsats om induktion (som blev rätt uppskattad inom en trång krets av objektivister) Jag fick sedan ett långt genmäle på en blogg, och när jag läste igenom det, fann jag att skribenten inte bara inte fattat vad jag skrev, utan tagit vartenda stycke, varenda mening, i min uppsats och vrängt det till raka motsatsen till vad jag faktiskt skrev. (Jag började författa en utförlig motreplik i mitt huvud, men med jobb och allt annat blev det aldrig av att jag skrev den. Och vad skulle det ha nyttat till? Om han redan missförstått och vrängt till vad jag redan skrivit, skulle han göra precis detsamma med min motreplik. Det finns en gräns för hur mycket arbete man kan lägga ner på att övertyga de oövertygbara.)

Skrivet 14 mars 2010.


Begreppsbildning eller begreppstillägnelse?

En annan sak jag skulle vilja syna i sömmarna är Ayn Rands begreppsbildningsteori. Det sägs ofta att den är objektivismens själva essens; och det skulle ju innebära att objektivismen står och faller med denna teori.

Tills vidare ett par preliminära iakttagelser:

Jag kan inte minnas att jag någonsin i hela mitt liv bildat något begrepp. Jag har naturligtvis tillägnat mig ett närmast oöverskådligt antal begrepp (hur skulle jag annars kunna sitta här och knappa in mina synpunkter på begreppsbildning?). Men begreppen var redan bildade av andra, innan jag tillägnade mig dem. (Även de enklaste begrepp måste någon gång ha bildats av någon, även om det ligger fördolt i människosläktets tidigaste förhistoria.)

Ayn Rands syn på förhållandet mellan begrepp och ord är att ordet kommer sist i begreppsbildningen:

The process of forming a concept is not complete until its constituent units have been integrated into a single mental unit by means of a specific word. (ITOE, s. 19.)

Men är det så det går till när ett barn bildar begrepp? Att begreppet först bildas och barnet sedan väljer ett ord för begreppet? Barn väljer väl ändå ord som redan existerar i språket? Barn bildar inte begrepp; de tillägnar sig begrepp som redan bildats av andra. Och normalt kommer väl ordet först? Barnet hör först ett ord (låt oss säga "hund") och klurar sedan ut vilket begrepp och vilka konkreter det där ordet står för.

Nu har faktiskt Ayn Rand ett svar på denna min invändning lite längre ned på samma sida:

Even though a child does not (and need not) originate and form every concept on his own, by observing every aspect or reality confronting him, he has to perform the process of differentiating and integrating perceptual concretes, in order to grasp the meaning of words.

"Grasp" betyder väl här detsamma som mitt ordval, "tillägna sig"?

Ayn Rand fortsätter på nästa sida:

Learning consists of grasping meanings, i.e. of grasping the referents of words, the kinds of existents that words denote in reality. In this respect, the learning of words is an invaluable accelerator of a child’s cognitive development, but its not a substitute for the process of concept-formation: nothing is.

OK, jag skulle kunna köpa detta svar, om det inte vore för att jag ser en liten skillnad mellan att bilda ett helt nytt begrepp och att tillägna sig redan bildade begrepp. Processen att bilda begrepp och processen att tillägna sig begrepp är säkert närmast identiska; att tillägna sig ett begrepp är ungefär lika svårt (eller lika lätt) som att bilda ett helt nytt begrepp.

Hårklyverier, måhända. Men det här kan vara ett hår värt att klyva.

$ $ $

Min andra preliminära iakttagelse är denna: Ayn Rands begreppsbildningsteori handlar väldigt mycket om hur barn bildar sina första enkla och sina senare lite mindre enkla begrepp. Man skulle därför tycka att ett sätt att kasta mer ljus över teorin (och eventuellt slutgiltigt verifiera eller falsifiera den) vore att studera barns språkutveckling i detalj. Men (utöver några iakttagelser Leonard Peikoff gjort av sin egen dotters språkutveckling) känner jag inte till någon som gett sig i kast med detta forskningsområde. Jag har själv tittat i ett par svenska böcker om barns språkutveckling, men det har inte gett mig mycket utöver sådant som jag redan visste. Och de böckerna är förstås inte skrivna ur ett objektivistiskt perspektiv. Men var och en som har egna barn eller barnbarn kan forska lite på egen hand här.

Vissa saker står dock klara – som att barn börjar med enstaka ord, och att de första meningar ett barn uttalar är tvåordsmeningar. (Enligt rapporter från min hulda moder debuterade jag som framtida mästare i svenska språket med uttalandet: "Mamma opp – Pelle välle" – d.v.s. att min hulda moder skulle stiga upp och servera mig välling.)

Lite senare i min språk- och begreppsutveckling skulle jag har sagt: "Du ska gå upp nu, för jag vill ha välling." Men "jag" och "du" är faktiskt rätt avancerade begrepp (de står för "den som talar" respektive "den som tilltalas"). Det smått häpnadsväckande är hur kort tid det tar för små barn att tillägna sig dessa mer avancerade begrepp!

En annan intressant iakttagelse: fullstädiga meningar har alltid en subjektsdel och en predikatsdel (något utsägs eller "prediceras" om något; det som utsägs är predikatsdelen och det som det utsägs om är subjektsdelen). Och detta gäller också om barns första tvåordsmeningar: "Mamma" och "Pelle" i mitt exempel är subjektsdel; "opp" och "välle" är predikatsdel.

En annan punkt värd att nämna är att barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rent av flerspråkig) miljö mycket snart lär sig båda språken och också lär sig skilja de båda språken åt. Jämför med hur lång tid det tar för oss som vuxna att lära oss ett främmande språk.

Skrivet 14–15 mars 2010.


Är skiljetecken begrepp?

Den frågan fick jag själv en gång i tiden; och eftersom jag aldrig funderat över saken, gjorde frågan mig ställd. Jag kunde inte komma på något bättre svar än att de är "konceptuella verktyg", men det säger ju egentligen ingenting.

I varje fall har skiljetecken något gemensamt med (andra) begrepp: de kondenserar en mängd information. Som följer: i stället för att skriva "här slutar ett led i min tankegång eller berättelse och här vidtar ett nytt led", sätter man helt enkelt punkt. (Vill man markera ett nära samband mellan de båda leden, sätter man i stället semikolon; och vill man markera att det andra ledet är en implikation eller vidareutveckling av det första ledet, sätter man kolon.)

Idag skulle jag nog svara att de är begrepp.

$ $ $

Carl Svanberg påpekar för mig att även matematiska symboler står för begrepp, och att både matematiska symboler och skiljetecken bör betraktas som "metodbegrepp". Parallellen är bra, men det finns en liten skillnad:

Matematiska symboler har en exakt innebörd. Varje gång en sådan används, står den för samma metod (det må vara "gånger" eller "roten ur" eller "fakultet"). Det är betydligt svårare att ringa in den exakta innebörden av skiljetecken, eftersom deras funktion skiftar från fall till fall. Ett kommatecken kan betyda "här börjar en bisats", men också "detta är ett led i en uppräkning", och ett litet inskott i en mening kan markeras med ett kommatecken före och efter inskottet. Ett annat exempel är citationstecken, som kan markera citat, men också en del andra saker, som att ett ord används i oegentlig bemärkelse.

Skrivet 15–16 mars 2010.


Är det alltid mått som utelämnas?

I min uppsats Vad ska vi med begrepp till? skrev jag följande i en fotnot:

Min inbyggda djävulsadvokat invänder och säger att jag här utvidgar begreppet "mått" mer än vad som är lovligt. Vad har olika material med mått att göra? Eller "rund" vs. "fyrkantig"? Det bästa svar jag kan ge på invändningen är följande: en entitet är ingenting annat än summan av sina attribut. Och att attributbegrepp bildas genom utelämnande av mått har jag redan visat. Och därför kan all annan begreppsbildning ytterst reduceras till detta: utelämnande av mått. (Men jag medger min djävulsadvokats obestridliga intelligens. Ett uttömmande svar på invändningen skulle förmodligen kräva en avhandling i sig. [Eller också får jag skriva en vederläggning under rubriken "Vad ska vi med måttutelämnande till?"])

Djävulsadvokaten ber juryn ta ställning till följande:

Att en abstraktionsprocess består i att något behålls och något utelämnas har varit känt länge (jag hittade det själv i en gammal lärobok i logik från 1800-talet; minns tyvärr varken författare eller titel). Det som behålls i abstraktions- eller begreppsbildningsprocessen är de väsentliga kännetecknen; de oväsentliga utelämnas. De betraktas inte heller som "icke-existerande", så Ayn Rands "some but any" ("något men vad som helst") gäller även här. Men Ayn Rand hävdar ju att det alltid är just mått som utelämnas; och "ni objektivister" säger ju att detta skulle vara den slutgiltiga lösningen på problemet med "universalia".

Ayn Rand illustrerar måttutelämnande med begreppet "längd". Men notera att detta begrepp redan är ett måttbegrepp! Så vad finns det att utelämna här, utom just måtten (som ju måste existera i någon mån, men kan existera i vilken som helst mån). Men hur är det tillämpligt på begrepp som inte redan är just måttbegrepp?

Ayn Rand kunde förstås ha använt t.ex. begrepp "tyngd" för att illustrera sin tes. Eller vilket begrepp som helst som i sig är ett måttbegrepp.

(Inflickas ska också att begreppen "lång" och "tung" bildas före begreppen "längd" och "tyngd". Men det är en parentes som inte betyder så mycket.)

Ayn Rands försvarsadvokat ber juryn ta följande svar till protokollet:

Notera då också att Ayn Rand börjar med begreppet "längd" (eller "tyngd", ifall hon skulle ha valt det), inte därför att de är de första begrepp som bildas, utan de som är enklast för syftet att illustrera principen. De första begrepp som bildas är entitetsbegrepp ("bord", "stol", "hund", "katt", etc.). Begrepp som står för attribut kommer lite senare. Men en entitet är inget annat än summan av sina attribut. Och alla attributbegrepp står sådant som låter sig mätas. Det finns ju hur många exempel som helst: om någon entitet är blå, så finns det en uppsjö nyanser av blått, och de låter sig mätas. Om en entitet kallad människa är dum, så går begreppet "dum" ändå att komparera; "dum, dummare, dummast". Och att komparera är mätning. Det är förvisso inte exakt mätning, men det gäller också för "lång, längre, längst". Sådan mätning kan göras innan vi bildar sådana mer exakta mätenheter som meter eller yard.

Och om det nu är så att entiteter är summan av sina attribut, och alla attribut låter sig mätas (det må vara exakt eller bara genom att kompareras), då följer att entitetsbegreppen ytterst låter sig reduceras till mått.

Djävulsadvokaten: OK, de låter sig reduceras till mått. Men betyder det att de är mått – eller, mera exakt, om de första entitetsbegreppen verkligen bildas genom att man utelämnar måtten?

Ta Ayn Rands eget exempel: att en bordsskiva kan ha olika geometrisk form: fyrkantig, trekantig, åttkantig. rund, elliptisk, o.s.v. Är geometriska former också mått?

Försvarsadvokaten: Javisst. Måttet här är antalet sidor. Vad beträffas cirklar och ellipser, så har de bara en sida. (Däremot finns det förstås inget bord – eller inget föremål i hela universum – som är tvåkantigt.)

(Djävulsadvokaten muttrar för sig själv och kan inte för till fället komma på fler invändningar. Juryn går ut och överlägger.)

Skrivet 15 mars 2010.


Vad vet Ayn Rand om adverb?

Det finns ett stycke i ITOE som förbryllar mig och leder till långa diskussioner mellan mig och min inbyggda djävulsadvokat:

Adverbs are concepts of the characteristics of motion (or action); they are formed by specifying a characteristic and omitting the measurements of the motion and of the entities involved – e.g. "rapidly", which may be applied to "walking" or "swimming" or "speaking," etc., with the measurement of what is "rapid" left open and depending, in any given case, on the type of motion involved.

Men det här är en alldeles för snäv definition av "adverb"! Det är endast en bråkdel av alla adverb i språket som svarar mot denna beskrivning ("kännetecken på rörelse" eller "handling" eller "förändring" eller "verksamhet"). Dessutom är så gott som alla sådana adverb bildade från adjektiv genom tillägg av suffixet "-t" (eller "–ly" på engelska eller –"ment" eller "-mente" på romanska språk som franska eller spanska).

Så vad är ett adverb? I skolan fick vi lära oss att ett adverb är ett ord som svarar på frågorna "när?, "var?", "hur?", "varför?". (Däremot är ord som svarar på frågorna "vem?" eller "vad?" eller "vilken?" inte adverb, utan pronomina.) Eftersom dessa frågeord själva är adverb, borde vi säga "ställer eller besvarar" dessa frågor.

Adverb är en ordklass; motsvarande satsdel kallas adverbial. Men skillnaden här är bara att ett adverb är ett enstaka ord, medan ett adverbial är en hel fras. Alla adverb är adverbial, men inte alla adverbial är adverb.

Inte heller denna definition är uttömmande, av det enkla skälet att det finns många fler frågor som kan besvaras med adverb eller adverbial; t.ex. "under vilka betingelser?", "på vilka villkor?", etc., etc.

En mera exakt definition är att ett adverb (eller adverbial) är en bestämning till ett verb (kommer av "ad verbum", d.v.s. "till verbet"). Flertalet verb i språket betecknar faktiskt just rörelse eller andra typer av förändring; några betecknar vila, d.v.s. motsatsen till rörelse. Och det här gör faktiskt Ayn Rands korta utläggning plausibel. (Om jag t.ex. säger "jag låg länge kvar i sängen i morse, men gick sedan kvickt upp", så har vi flera adverb eller adverbial i uttalandet; i det första fallet bestämmer de mitt läge i sängen, i det senare fallet mitt uppklivande; m.a.o. först ett vilotillstånd, sedan en rörelse.)

Men så finns det också adverb och adverbial som inte bestämmer ett enstaka verb, utan bestämmer eller modifierar en hel sats eller mening (kallas följaktligen "satsadverbial"). Det här gäller en hel del småord som vi ofta använder: "ju", "väl", "nog" (och ni kan säkert hitta fler egna exempel). Sådana ord är också ofta "språkspecifika"; en mening som innehåller sådana ord låter sig inte så lätt översättas till främmande språk; de saknar exakta motsvarigheter, så man blir tvungen att göra en omskrivning (t.ex. "Det här är ju bra" kan översättas till engelska med "Well, this is good" eller "This is certainly good" eller rentav "This is good, isn’t it?")

Vi vet alla vad vi menar, när vi använder dessa småord; men vi går bet på att ge dem en exakt definition; och de är svåra att reducera till "det i varseblivningen givna". (Jag har diskuterat detta i några kommentarer på Carl Svanbergs blogg; Carl föreslog en lösning, men ni får själva avgöra om den stämmer.)

Skrivet 15 mars 2010.


Sista smulan för den här gången

Oavsett vem som går segrande ur striden, Ayn Rand eller min "inbyggda djävulsadvokat", vill jag betona att hennes begreppsbildningsteori inte är något som framtida filosofer värda namnet kan förbigå med tystnad. Tidigare filosofer (möjligen med undantag för senmedeltidens skolastiker) har bara snuddat vid frågan. Platon hade, som ni säkert erinrar er, en återerinringsteori. Kant hade definitivt ingen begreppsbildningsteori alls.

Att jag försöker granska hennes begreppsbildningsteori under lupp beror på att den är den enda teori som förtjänar granskning under lupp.

Skrivet 16 mars 2010.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.