Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

24 mars 2010

Fler filosofiska smulor

Först några "Kantsmulor":

Ytterligare en motsägelse hos Immanuel Kant

Överhuvudtaget finns ju massor med motsägelser i [Kants] filosofi. En del är bara värre än andra. – Carl Svanberg (i en kommentar på Facebook).

Om det är så som Kant säger, att det finns en skillnad mellan "tingen i sig" och deras "framträdelser" – och att vi inget kan veta om dessa ting i sig, utöver att de måste existera för att kunna framträda –

– då kan man ställa följande fråga: känner vi till Kants filosofi sådan den är "i sig", eller bara sådan den "framträder för oss" (mellan pärmarna i hans skrifter)?

Ska man ta Kant ad notam, så vet vi ingenting alls om Kants egen filosofi "i sig"; vi är begräsade till sagda filosofis "framträdelser". Vi läser orden i Kants skrifter, vi anstränger oss att förstå hans ofta väldigt invecklade meningar, vi försöker se hur de olika delarna av hans filosofi hänger ihop – men vi förblir ändå evigt okunniga om denna filosofi, sådan den är i sig.

Inte ens Kant själv visste hurdan hans egen filosofi var "i sig"! En av hans teser var att introspektion är lika lönlös som extrospektion: ingen kan veta hur "jag själv är i mig själv"; man känner till sitt eget jag endast som det framträder för en. Man kan veta att man har ett "jag" som framträder för en, men inte ett dyft om hur detta "jag" är beskaffat "i sig självt".

Men – som jag skrev sist – det enda Kant med fog kan hävda är att vi aldrig blir allvetande; det finns alltid mer att lära. Om Kants filosofi lär vi oss mer och mer, ju mer vi läser av honom och ju mer vi funderar över vad han egentligen menar med vad han skriver! Kanske det alltid kommer att finnas små luckor i vår förståelse av Kant; kanske det alltid kommer att finnas lite mer att lära oss om honom. Men att vi inte vet allt om Kant och hans filosofi betyder inte att vi inte vet något – utöver då att han i alla fall hade en filosofi.

Immanuel Kant är "det fördoldas talesman". Både objektet för vår kunskap (verkligheten) och kunskapens subjekt (vårt medvetande) ligger hos Kant i det fördolda.

$ $ $

På tal om Kants motsägelsefullhet, så skrev Kant själv en gång att man inte ska tillåta motsägelser i sitt tänkande. (Det står i boken Anthropologie in pragmatischer Hinsicht från 1798; om jag hade boken tillgänglig, skulle jag ge ett direkt citat. Boken finns på min gamla arbetsplats; men därifrån är jag numera lika avskuren som vi alla, enligt Kant, är avskurna från tingen i sig själva.)

Vad detta demonstrerar är att vissa saker är lätta att säga, men svåra att omsätta i praktiken.

Skrivet 17–23 mars 2010.


Kants bortglömde recensent

Med anledning av min förra "smula" om Kant har Carl Svanberg påpekat för mig att samma invändning som jag kom med redan restes under Kants egen livstid. En av Kants samtida kritiker var Hermann Andreas Pistorius (1730–1798). (Om ni är duktiga på tyska, kan ni klicka vidare till hans texter.) Pistorius är ett nytt namn för mig, men så kallas han också "Kants vergessener Rezencent". (Man hittar honom f.ö. inte ens på tyska Wikipedia.)

Själv har jag bara skummat igenom hans tyska text, men sådan den framträder för mig, har han en liknande invändning som jag själv: Finns det inget kausalsamband mellan "tingen i sig" och deras "framträdelser", då kan vi inte ens veta att de existerar. Och i så fall är den värld av framträdelser (företeelser, fenomen) där vi faktiskt har vår boning just en "skenvärld".

Kant själv hade ett svar på anklagelsen att han gör vår värld till en "skenvärld". Han påpekar att "Erscheinung" (det tyska ordet för "framträdelser", "företeelser" eller "fenomen") inte betyder detsamma som "Schein" ("sken"). Att något "skiner fram" för oss betyder inte att det är ett "sken".

Men än sen? En oas som vi ser som en hägring är ett "sken", i den bemärkelsen att den "skiner fram" någon annanstans än där oasen faktiskt finns. Men att därifrån dra slutsatsen att vi aldrig kan hitta den där oasen, eller ens veta att det finns en oas som hägrar? Antingen finns den, och då kan vi hitta den. Eller också finns den inte. Kant försöker sitta på två stolar här.

Skrivet 21 mars 2010.


Det ständigt undflyende tinget i sig

Första gången jag hörde talas om Kants filosofi (vilket var under en historielektion i realskolan) visualiserade jag den som följer: "tinget i sig" (eller den "sanna verkligheten") finns bortom nästa gathörn. Men när man passerat detta gathörn, finns det i stället bortom nästa, o.s.v. i all oändlighet.

Skrivet 24 mars 2010.


Så några "begreppsbildningssmulor":

Hur jag tillägnade mig begreppet "födelsedag"

Ordet "födelsedag" och uttrycket "fylla år" lärde jag mig den 24 augusti 1946. Den dagen berättade nämligen min pappa för mig att "i morgon har du födelsedag; då fyller du fyra år."

Men tillägnade jag mig då dessa begrepp den dagen? Nej, visst inte. Säkert kände jag redan då till begreppet "dag" (och dess motsats, "natt"). Men om begreppet "födelse" kunde jag den gången inte ha en aning. Sådan information som att storken kom med mig, eller att jag kommer från mammas mage, kom senare. (Information om hur jag från början hamnade i mammas mage var en information som jag i förpuberteten måste dra ur mina föräldrar med tång.)

Inte heller kunde jag i denna tidiga ålder ha tillägnat mig begreppet "år".

Detta är menat som ett argument för min tes att orden (i varje fall kronologiskt) kommer före begreppen i begreppstillägnelseprocessen.

Skrivet 16 mars 2010.


Morfem

Språkets mest grundläggande byggstenar är inte ord utan morfem (definieras som "minsta betydelsebärande enhet"). De första ord vi lär oss, och de första begrepp vi bildar (eller tillägnar oss, ifall den distinktionen är så viktig) består bara av ett morfem ("bord", "hund", etc.). Men det dröjer inte länge förrän vi också kan böja ordet och säga att "hunden (en viss bestämd hund) skäller (just nu, till skillnad från "skällde")" eller tala om "bordets ben" (ett visst bestämt bord som har ben, ett eller flera).

Det dröjer inte heller länge förrän vi kan gå från det konkreta begreppet "vän" till det mer abstrakta "vänskap" – eller från det konkreta "dum" till det mer abstrakta "dumhet". (Både "-skap" och "-het" är morfem som markerar egenskap och omvandlar adjektiv till substantiv.)

Betyder detta att morfem är begrepp (eller står för begrepp)? Ja, det skulle jag tro. Allt som bär på en betydelse måste rimligen vara begrepp.

Skrivet 21 mars 2010.


Vad är det som snöar?

Just nu snöar det utanför min lägenhet, vilket får mig att fundera…

Handling, rörelse, förändring förutsätter entiteter som handlar, rör sig, förändras. Men om jag säger att "det snöar", "det regnar", "det blåser", m.m., vad är det då för entitet som snöar, regnar eller blåser?

Är det meningsfullt att svara att det är snön som snöar, regnet som regnar och vinden som blåser? Eller att det är molnen som avger snö och regn eller att det är ett lågtryck som får vinden att blåsa?

"Det" är här ett ganska avancerat begrepp. I grammatiken kallas det för "formellt subjekt". Men fastän det är så avancerat, är det ett begrepp som vi redan som barn snart lär oss att tillämpa. Detta som en illustration av många av hur snabbt språk- och begreppsutvecklingen faktiskt sker i vår första barndom.

Skrivet 21 mars 2010.


Begreppsbildning förlorar sig i minnets labyrinter

Ni kanske undrar varför jag för alla dessa diskussioner om begreppsbildning med min "inbyggda djävulsadvokat".

Ayn Rand gör anspråk på att beskriva hur vår tidigaste begreppsbildning faktiskt går till. ITOE handlar inte uteslutande om hur begrepp borde bildas (även om boken också går in på det), utan om hur begrepp faktiskt bildas. Ayn Rand sätter s.a.s. begreppsbildningsprocessen under mikroskop. (Eller kanske snarare: beskriver processen i "slow motion".)

Men det hon skriver om saken är inget som jag kan introspektivt verifiera. Jag minns helt enkelt inte hur jag bildade (eller tillägnade mig) mina första begrepp. Och handen på hjärtat (eller kanske snarare på skallbenet): vem av oss har några minnen av hur detta från början gick till?

Ayn Rand menar att de första begreppen bildas genom en "ordlös process". Att processen är ordlös är givet, eftersom man måste ha lärt sig väldigt mycket innan man kan sätta ord på processen. Men denna "ordlösa process" kan jag inte dra mig till minnes. Dels för mitt minne är så kort (sträcker sig bara ned till fyraårsåldern), men dels också därför att denna "ordlösa process" måste ha skett så fantastiskt snabbt att den inte låter sig introspektivt observeras.

(Ayn Rand själv hade något längre minne än jag, om vi ska tro vad hon säger: hennes första minnen var från cirka 2½ års ålder. Men vad jag känner till sätter begreppsbildningsprocessen igång runt ett års ålder, och de första tvåordsmeningarna kommer vid cirka två års ålder.)

Samma sak gäller Ayn Rands beskrivning (i "slow motion") av hur ett barns implicita definitioner utvecklas. Ni känner säkert till hennes exempel: ett barns första implicita definition av begreppet "människa" kan ha varit "något som rör sig och ger ljud ifrån sig"; först långt senare når man fram till definitionen "rationellt djur". Återigen är jag inte introspektivt medveten om detta hos mig själv; jag minns helt enkelt inte. Men jag har också en annan invändning:

Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin, ens implicit, definierat "människa" som "något som rör sig och ger ifrån sig ljud". Det gör hundar och katter och hästar och kossor också! Och göra skillnad på "människa" och "hund", det kunde jag allt, t.o.m. under min första barndom.

Skrivet 21–22 mars 2010.


Ayn Rand om djävulsadvokatyr

Jag citerar helt enkelt ur Ayn Rands Answers: The Best of Her Q&A (red.: Robert Mayhew):

Question: Is there any validity to the technique of the devil’s advocate?

Answer: Yes, it is very valuable. Playing devil’s advocate means assuming a role opposite to your own conviction; advocating ideas the "devil" would throw at you. This technique trains you to answer every objection to your position. It’s a good way to test your ideas, because if you encounter an objection you can’t answer, you better find the answer or correct your thinking. [Min kursivering.]

Detta som ett försvar för att jag låter min djävulsadvokat komma till tals.

Skrivet 24 mars 2010.


Så en smula hedonism:

Några reflexioner kring hedonismen

"I am profoundly opposed to the philosophy of hedonism." – Ayn Rand (Playboy Interview)

"Hedonism" är ett samlingsnamn för ett antal filosofiska riktningar som har det gemensamt att de betraktar njutning som det högsta goda. (En bra beskrivning av olika varianter av hedonism finns på Wikipedia.)

Objektivismens kritik mot hedonismen är kortfattat följande: njutning är en känsla, ett emotionellt tillstånd; känslor kommer ur värdeomdömen; så när hedonismen rekommenderar att man sätter njutning som det högsta och yttersta värdet, rekommenderar den bara att man ska värdesätta det man ändå redan värdesätter. (Leonard Peikoff skrev en kort notis om detta i The Objectivist Newsletter, februari 1982; Ayn Rand säger detsamma i Playboyintervjun.)

Jag har en egen invändning mot hedonismen; nämligen att en njutning inte varar för evigt; den tar snabbt slut. Man kan njuta av allt möjligt – från ett gott mål mat till en symfoni – men när maten är uppäten och symfonin slutspelad, är man tillbaka i den "grå vardagen".

Det finns ett latinskt uttryck för detta: "omne animal post coitum triste" ("varje djur är sorgset efter samlaget"). När samlaget är över, är man tillbaka i den "grå vardagen".

Alla mina njutningar – ett glas öl i solskenet en fin sommardag, eller en Irish lite senare på kvällen – går samma öde till mötes; de tar slut och lämnar tristess efter sig.

Vad kan då göra vardagen mindre trist och grå? Utövande av produktivitetens dygd! Ett mål utöver tillfälliga njutningar att sträva mot. Ayn Rand betonar vikten av en yrkeskarriär (se hennes uppsats "Objektivismens etik"). En människa måste ha något centralt syfte eller mål i sitt liv. För att återigen citera Playboys intervju med Ayn Rand:

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

En effekt av att sakna ett centralt syfte i livet är att det blir väldigt svårt att prioritera. Min erfarenhet är att t.o.m. de vardagligaste saker blir svåra att prioritera. Hur ska man veta vad som är viktigast just nu, ifall man inte kan relatera det till något ändamål?

Själv har jag blivit av med ett par yrkeskarriärer: jag har som bekant inte lov att forsätta mitt arbete som "andre biträdande bibliotekarie", fastän det är vad jag helst skulle vilja. (Att vara pensionär är ingen karriär!) Inte heller har jag lov att fortsätta översätta Ayn Rand till svenska. Denna avsaknad av syfte och karriär gör mitt liv svårare; det enda "bra" med det är att jag blivit mer medveten om hur viktigt det är att ha "mål och mening i sin färd". (Att skriva ner dessa "smulor" och att surfa runt på nätet är rätt kul, men som syfte betraktat är det perifert snarare än centralt.)

$ $ $

Min andra reflexion är av äldre datum, men jag har aldrig skrivit ner den.

Vad är värst: hedonism eller deontologi (pliktetik)? (Om olika varianter av deontologi har engelska Wikipedia en utförlig artikel.)

Nåja, eftersom de utgör rätan och avigan av samma falska mynt, är de väl lika dåliga. Men enligt hedonismen finns det i varje fall värden att eftersträva, låt vara att det rör sig om efemära värden. I deontologin finns inget annat än påbud och förbud. Det är imperativ hit och imperativ dit, och inget som kan göra livet roligt inom synhåll. (Och Kant säger ju att om det roliga finns inom synhåll, ska vi offra det på pliktens altare.) Ur den synvinkeln är deontologin etter värre; hedonismen innehåller åtminstone något livsbefrämjande.

Jag tror också att ett barns första (implicita) moralfilosofi måste vara hedonism. Ett barns första kontakt med etik och värden är genom förnimmelserna av lust och smärta. (Se återigen "Objektivismens etik".) Som vuxna (och efter att ha studerat objektivismen) kan vi nå fram till att "lust och smärta" hänger ihop med det grundläggande alternativet "liv eller död". Men ett litet barn vet ingenting om detta alternativ. Barnet lever sitt liv, men vet ännu ingenting om att döden väntar vid livets slut. (Ett gammalt uttryck är "Har inte din mamma berättat för dig om döden?" Nej, det har hon nog inte. Jag visste ingenting om döden förrän min farfar dog år 1949.)

Å andra sidan: om ens barndom präglas av påbud och förbud från föräldrar och andra vuxna, då skulle detta barns första (implicita) moralfilosofi kunna vara deontologi. (Och för många är det fortfarande så: hur mycket av det som idag kallas "moral" handlar inte om påbud att deklarera sin inkomst och förbud mot att skattefuska? Bara som ett exempel ur en stor hög.)

$ $ $

Vad blir det då av "strävan efter lycka"? Är inte "lyckan" lika med "summan av våra njutningar"? Mja, så enkelt är det nog inte. Men jag tror jag återkommer till den frågan någon annan gång.

Bara en preliminär iakttagelse: Vi strävar egentligen inte efter "lycka", om "lycka" tas som ett emotionellt tillstånd. Vad vi eftersträvar är värden. Uppnår vi våra värden, blir vi lyckliga, men det får vi s.a.s. på köpet.

Och för övrigt är jag inte tillräckligt lycklig för att kunna uttala mig auktoritativt om lyckan.

Skrivet 23 mars 2010.


Till sist en "fåfänglighetssmula":

En dyster tanke om tänkandets fåfänglighet

Slutklämmen i OPAR lyder (i min egen illegala översättning):

Att rädda världen är den enklaste sak i världen. Allt man behöver göra är att tänka.

Men så mycket som jag har tänkt under mitt liv, skulle jag i så fall ha räddat världen flera gånger om!

Ja, jag tar Peikoffs ord ur sitt sammanhang här. Men i alla fall: det räcker inte att bara tänka; ens tänkande måste också översättas i handling. Och hur som helst skulle det inte räcka med att en enda person tänker.

Nu händer det mig rätt ofta att jag tänker över något, och när jag tänkt färdigt, är jag tillbaka vid utgångspunkten, på "ruta noll". Och det finns några diktrader som uttrycker detta rätt väl; den är skriven av Omar Khayyam (1011–1122) och översatt till engelska av Edward FitzGerald (1809–1883):

Myself when young did eagerly frequent
Doctor and Saint, and heard great argument
About it and about; but evermore
Came out by the same door where in I went.

Nu gråter jag en skvätt över tänkandets fåfänglighet – och tänker ändå vidare.

Skrivet 23 mars 2010.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.