Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

14 februari 2011

Vägen till laglöshet

Somliga anarkokapitalistiska argument är så bisarra att man varken vet ut eller in när man ser dem. Ta t.ex. följande som jag såg på Facebook för en tid sedan:

Ta min önskan om att omforma den svenska staten till en frivillig förening med så mycket precis som det är som det bara går. Bilda en lika frivillig NV-stat parallellt med denna, samt lämna öppet för att folk få vara laglösa och leva i marknadens anarki om de så önskar.

Beskriv hur detta övergår till det ni menar att frimarknadsanarki oundvikligen leder till.

Jag svarade att efter det här inlägget måste jag säga att det största problemet med anarkokapitalismen är att den är fullständigt obegriplig; vilket föranledde följande ”klargörande”:

Ett bra sätt (i min mening) för att snabbt komma i mål med ett frihetligt Sverige vore att ändra grundlagen för att tillåta folk att själva välja mellan tre nivåer som de skulle omfattas av lagen, både i form av skydd och i att underkasta sig den.

Det första är som nu, ingen skillnad på det direkta planet.

Den andra nivån vore att underkasta sig och få skydd genom de lagar som stödjer de negativa friheterna. I praktiken en NV-stat för de som väljer detta.

Den tredje nivån vore total laglöshet, vilket ingen tänkande människa väljer initialt, då den helt skulle sakna all form av rättsskydd tills marknaden funnit lösningar på det området. Alltså (frimarknads)anarki.

Eftersom ägaren bestämmer över sin egendom kommer i princip allt vara oförändrat så länge en majoritet stannar kvar i välfärdsstaten, då den genom direkt ägande bestämmer reglerna, eller genom att medborgarna stannar kvar i den och då underkastar sig samma regler.

Det intressanta är att de som vill ha frihet kan få den omedelbart och att sedan marknadskrafterna får avgöra framtidens utveckling om vart och hur fort snabbt transformeringen går därefter. Det handlar om att öppna dörren till fängelsecellerna, men att låta folk få kliva ur och utforska friheten i egen takt.

Ja, vad säger man? I vilken ända börjar man reda ut denna tankehärva?

Det första som slog mig här är att laglydighet under en nattväktarstat ses som underkastelse. Men en nattväktarstat (till skillnad då från en diktatur eller en förvuxen välfärdsstat) har endast lagar som skyddar mot våld/tvång och bedrägeri. Detta inbegriper förstås lagar som förbjuder mord, dråp, rån, stöld, våldtäkt (listan kan förstås göras längre) samt förbud mot en serie lurendrejerier, som t.ex. falskmynteri. Om det är underkastelse att rätta sig efter sådana lagar, då är det förstås underkastelse att avstå från att mörda, råna, våldta eller narra av folk deras pengar. Vem annat än en brottsling skulle betrakta detta som ett ok eller en underkastelse?

Ja, detta påpekade jag, men fick till svar att jag hakat upp mig på ett ordval och missat själva budskapet. Så vad är budskapet?

Jo, att om människor bara lämnades fria att välja vilket samhällssystem de vill leva i, skulle deras förnuft så småningom leda dem till att acceptera det tredje systemet, alltså ett system av total laglöshet. Frihet innebär laglöshet.

Så i stället för att rätta oss efter (eller lyda, eller med anarkokapitalistisk terminologi ”underkasta oss”) lagar som är fullständigt rationella och inget annat förbjuder än rättighetskränkningar, ska vi inte ha några lagar alls, eller så ska varje enskild individ stifta egna lagar för sig själv, som ingen annan ska behöva följa. Detta är anarkokapitalismens ideal; det är detta tillstånd vi ska eftersträva; det är för att propagera detta som vi ska öda bläck, trycksvärta och tangentnedslag. Men – som jag sagt ovan och har sagt åtskilliga gånger förr – endast en brottsling, eller i varje fall en presumtiv brottsling, skulle ha något intresse av att leva i ett sådant samhällssystem.

Men vad innebär då det scenario som denne anarkokapitalist målar upp för oss? Lagen ska vara lika för alla; det som är ett brott när en människa begår det, måste vara ett brott också när någon annan begår det. Handlingar som är tillåtna för vissa människor kan inte vara förbjudna för andra.

Men i detta scenario har vi tre grupper av människor som lever under olika lagar. De som fortfarande vill leva kvar i förtryckarsamhället (eufemistiskt benämnt ”välfärdssamhället”) lever under en uppsättning lagar; vi som föredrar en begränsad statsmakt, en ”nattväktarstat”, lever under en annan uppsättning lagar; medan anarkokapitalisterna inte lever under några lagar alls, eller också under en lag den enskilde anarkokapitalisten själv stiftat. (Men om nu den enskilde anarkokapitalisten stiftar sin egen lag, ska den då gälla bara för honom själv, eller också för alla andra han kommer i kontakt med? Den frågan kan man spåna vidare på…)

Konkurrerande domstolar?

En av anarkokapitalismens idéer är att det inte ska finnas något monolitiskt domstolsväsen, utan att vi fritt ska kunna välja vilken domstol vi vill anlita. Men då ställer sig ju frågan om de olika domstolarna ska döma efter samma lag, eller om varje domstol har sin egen uppsättning lagar; likaså ställer sig frågan om de olika domstolarna ska ha samma straffsatser för samma brott, eller om straffsatserna också ska variera från domstol till domstol.

Följande exempel må tjäna till att belysa problemet:

Antag att någon nära vän eller anhörig till dig blir mördad. Du skulle säkert vilja att detta brott tas till en domstol som dömer livstid (eller rentav dödsstraff) för mord. Men vad skulle mördaren själv helst vilja? Det ”bästa” för honom vore en domstol som nöjer sig med att slå honom på fingrarna och säga: ”Aja baja! Gör inte om det där igen, får då blir det mer smäll på fingrarna!” Vilken av domstolarna ska ta upp brottet?

Eftersom var och en har sin fulla frihet att välja domstol (och dessutom får antas redan ha valt domstol genom att betala in en avgift till den domstol man vill anlita), så blir det väl två domstolsförhandlingar. Den första domstolen säger att mördaren ska giljotineras, den andra att han ska få smäll på fingrarna. Men båda dessa straff kan väl knappast verkställas? Mördaren själv och hans advokat kommer i varje fall inte att gå med på det; så det blir till att ta målet till högre instans. Men om vi nu har två (eller flera) konkurrerande domstolsväsen, så har vi ju också två (eller flera) konkurrerande appellationsdomstolar, så samma sak kommer att upprepas igen; och det kommer att upprepas en gång till, när målet kommer upp till tredje instans, o.s.v. ad infinitum. En lösning på detta dilemma vore förstås att det fanns en allra högsta domstol, som alla dessa konkurrerande domstolar kommer överens om att i slutändan rätta sig efter; men då är vi ju faktiskt tillbaka till ett monolitiskt och monopolistiskt rättsväsende, vilket ju var precis vad som var anatema för anarkokapitalismen.

Nu kanske någon invänder att en domstol som nöjer sig med ett ”aja baja” till en mördare är ett fullständigt verklighetsfrämmande exempel. Men när man diskuterar något så verklighetsfrämmande som anarkokapitalismen, finns det ju bara verklighetsfrämmande exempel att ta till. Men att den ”snällaste” av de konkurrerande domstolarna dömer tio år för mord är nog inte så verklighetsfrämmande; och mördaren skulle då föredra att dömas av denna domstol, inte av den som dömer livstid.

I de gamla landskapslagarna var det vanligtvis inte dödsstraff utan i stället dryga böter för dråp. Enligt äldre Västgötalagen kostade det 21 mark i böter att dräpa en västgöte, 13 1/3 mark att döda en svensk eller smålänning, 9 mark att dräpa en dansk eller norrman, och bara 6 mark att dräpa en tysk eller engelsman. Att döda en träl kostade 4 mark om det var en duktig träl, annars 3 mark. (Det kostade dessutom 18 mark att snöpa någon, och strax över 9 mark att hugga tummen eller pekfingret av någon, d.v.s. lite mer än att dräpa en dansk eller norrman.) Jag nämner detta bara för att påpeka att vår mördare i exemplet ovan nog skulle föredra att dömas enligt äldre Västgötalagen, ifall han bara har råd med böterna. (Hade man inte råd att betala böterna, blev man i stället förklarad fredlös, och då kunde förstås de anhöriga hämnas mordet utan någon påföljd alls. Dessutom fanns det vissa dråp – t.ex. att döda någon i kyrkan eller på tinget, eller att döda en sovande, samt också att binda fast någon vid ett träd i skogen – som betraktades som ”urbota”, d.v.s. att inga böter räckte till och straffet blev fredlöshet.)

Hur mycket kommer att produceras under anarkokapitalism?

Att mer produceras under kapitalism än under något annat system är väl okontroversiellt. Om nu anarkokapitalismen vore den mest konsekventa formen av kapitalism, då borde produktionen under anarkokapitalism vara ännu större än under kapitalism med nattväktarstat, och givetvis oerhört mycket större än under rådande blandekonomi. Men hur förhåller det sig med den saken?

Jag läste nyligen en intressant artikel av Amber Pawlik under rubriken Libertarians vs. Objectivists: Why Objective Law is Necessary, som bl.a. tar upp vad som skulle hända med produktionen i ett anarkistiskt samhälle.

Det anarkistiska idealet är att ingen inordnar sig i någon stat, utan att var och är sin egen stat, stiftar sina egna lagar, är sin egen polis och sin egen domstol. Och det här handlar alltså inte om att bryta sig loss ur en förtryckarstat eller övergödd välfärdsstat för att leva ensam ute i skogen eller att tillsammans med några likasinnade dra sig undan till någon ”Galts klyfta”, där de kan leva tillsammans under rationella lagar; det handlar om att bryta sig ur varje stat, inklusive då (och i all synnerhet) en genuin nattväktarstat.

Men den här personen måste ju då sätta sig ned och stifta sina egna lagar; och eftersom han inte delegerar rätten till självförsvar och vedergällning till någon, måste han beväpna sig till tänderna för att vara sin egen polis. Hur mycket tror ni blir producerat, om han måste lägga ner all sin tid på sådant?

Amber Pawlik formulerar det här väldigt bra, så låt mig citera henne:

Imagine living in an anarchist society where the protection of your belongings constantly had to be in your hands. Imagine the fear that would run through you when you had no higher authority to go (e.g., a court with a judge) to settle—not differences of opinion—but thugs trying to kill you or destroy your property.  

Under anarchy, where one is in constant fear of what one’s neighbor will do, people will cut themselves off from society and protect themselves, their house, and their belongings. They will build strong protective barriers around their house. They will employ attack dogs. They will be ready to take justice into their own hands.  

Let’s look at places without government for reference of what will happen. For an idea of what justice would be like, imagine a specific place where there is no government enforcing justice: on the highway. A person on the highway who feels he has been unjustly hurt by someone will sometimes take justice into their own hands. If someone "cuts off" another person, the person "cut off" will often do anything to punish the other person up to and including killing the other person (as has been done before).  

One only has to visit an inner city gang to understand how anarchy would work. Urban streets, in which police officials are too timid to go in and police effectively, are without the protection of a government. The law of the land is determined by whichever thug is best able to brutalize and bully his enemies. This is what would happen under anarcho-capitalism, despite anarcho-capitalists tenacious attempts to rationalize that it wouldn't. Who would determine the law when there are 275 million people allowed to decide 275 million different sets of laws? Indeed, the answer is obvious.  

No matter how an anarchist rationalizes his idea of what anarchism might be like, what anarchism would be like is one set of thugs (what they would call "protection agencies") versus another set of thugs. Who would determine what is right and wrong? Whoever had the biggest guns—and a willingness to use them. Anarcho-capitalism, boiled down, would operate much in the same way that the black market operates today, where men do hire their own "protection agencies" (their own thugs) and do indeed take justice into their own hands.  

The reason to reject this philosophy is this: this is not how man should live.  

The case for why a government is necessary is simple. It is so man can live as a man.  

Man lives by means of his mind. His survival is not done by using claws to kill things or fast legs to chase things. Man survives by using his mind to build tools, make houses, design cars, discover cures, etc. Man qua man lives solely by means of production. It is morally imperative that a proper political-economic system is in line with man's method of survival.

It is thus that a government should exist, whose sole purpose is to protect the private property of men. It is imperative that a government exist, ensuring man that he can live in freedom: free to produce, build, and achieve, without any fear of what his neighbors might to do those things that he has produced, built, and achieved. An individual should not have to worry about defending his property—not as his primary concern anyway.  

The problem with an anarchist society is it shifts man's primary goal away from production and forces his primary goal to become protection. Instead of being free to produce to the fullest extent of his ability, under anarchy, man must now factor in how he will protect his belongings. Indeed, this may be the most important thing for his survival just as the most successful thug on the street is not the one with the most marketable goods, but with the biggest guns.


Läs också: Ludwig von Mises on Anarchism.

Tidigare i samma ämne:
Försvar för staten
Om anarkismen
Är ”Frihets”fronten anarkistisk?
Anarkokapitalism eller nattväktarstat?
Rothbard hyllar Sovjetunionen
Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Drakensköldsgatan 3, 632 25 Eskilstuna
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.