Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Frihet från att kritisera anarkismen
Under denna rubrik publiceras några inlägg som jag skrivit om anarkism och "anarko-kapitalism". Det finns fler sådana artiklar under rubriken "Pamfletter av P.O. samuelsson".


Försvar för staten

Nedanstående skrevs 1982 för Ratio(m), organ för Moderata ungdomsförbundets Upplandsavdelning (som vid den tiden var mycket "nyliberal"). Det skrevs med anledning av en intervju med anarkokapitalisten David Friedman (författare till The Machinery of Freedom). Ratio(m) publicerade mitt inlägg i nr 4 1982.

Det borde inte behöva sägas, men för säkerhets skull: de gånger jag använder ordet "libertarianism" nedan gör jag det i dess äldre och hedervärdare bemärkelse, som en synonym till "klassisk liberalism" eller "ultraliberalism" eller "laissez-faire-liberalism".

Bensin är bra för mångt och mycket, men duger knappast att läska strupen med. På samma sätt är staten bra att ha, om den används till det den är avsedd för, men en katastrof om den används till något annat. (Dessa träffande iakttagelser härstammar från Ludwig von Mises.)

Den fria marknaden är naturligtvis oändligt mycket bättre än staten, eftersom den kan användas till oändligt många fler ändamål. Men en sak duger den definitivt inte till, nämligen att skydda medborgarna mot våldsutövning.

Marknaden bygger (antingen dess aktörer är medvetna om det eller ej) på principen att människorna har rätt till sitt liv, sin frihet och frukterna av sitt arbete, och att det utbyte av arbetsfrukter som sker på marknaden är frivilligt från alla parters sida. Men marknaden har inte i sig något skydd mot dem som kränker dessa principer. Och om de kränks är marknaden inte längre fri.

Vi som lever i dagens samhälle och jobbar för att ändra det i liberal eller libertariansk riktning är så vana vid att se staten som den stora kränkaren av marknadens frihet att vi inte inser att den kränks precis lika mycket av rövarband, tjuvligor, simpla hästskojare och diamantprydda mafiosos. Vi är så vana vid att se staten kreera dessa roller att vi kan frestas glömma att dess legitima funktion består i att bekämpa dessa kanaljer. Det är en kamp som marknaden inte kan föra själv. Denna kamp är också ett gemensamt intresse för alla individer och grupper på marknaden, inte något särintresse för vissa av dess parter.

Det är ur detta perspektiv man ska se David Friedmans funderingar om privat lagstiftning, privat polis och privat försvar i Ratio(m) 2/82. Låt mig ta dem i tur och ordning.

Friedmans förslag "skulle leda till att vi fick friare lagar och bättre domstolar än inom ramen för det statliga monopol vi nu har". (Min kursivering.)

Vad menas med "friare" lagar? Det finns dåliga och orättfärdiga lagar, och de bör avskaffas. Det finns också bra och rättfärdiga lagar, och de bör bevaras. Men en lag i sig är ju inte "fri" eller "ofri".

Ordsammanställningen "friare lagar" kan ges två tolkningar, och båda handlar om godtycke. När en socialistiskt sinnad offentlig person typ Carl Lidbom säger det, betyder det godtycke från lagstiftarnas sida. När en anarkist som David Friedman säger det, betyder det godtycke från lagbrytarnas sida. I båda fallen är det de hederliga människorna som får sitta emellan.

I intervjun ger Friedman exemplet med kontrakt mellan olika företag, och menar att eventuella kontraktstvister mycket väl kan avgöras inför en privat skiljedomstol. Och det är ju sant. Så sker redan, och kommer säkert att ske i än högre grad i ett libertarianskt samhälle. Det är möjligt att staten även i dessa fall kan behövas som en yttersta skiljedomare, men detta är en komplicerad fråga som jag inte helt har utrett för mig själv.

[Fotnot 2001: Det är i själva verket en logisk kullerbytta att hävda något annat än att staten behövs som en yttersta skiljedomare, och frågan är inte alls särskilt komplicerad. Se "Några kommentarer om anarkokapitalismen", Nattväktaren 3:6.]

Men det viktiga är att detta ju inte har ett dyft med normala vålds- och egendomsbrott att göra! Det fungerar ju inte så att individerna A och B sluter ett kontrakt av innehållet "Vi ska inte döda varandra, ej heller stjäla från varandra, kidnappa varandra eller utpressa varandra". Och om A slår ihjäl B, då vore det väl absurt att fordra att det ska grävas fram ett kontrakt av denna innbörd och, om något sådant inte förefinnes, frikänna A från mordet?

Så går det ju inte till, och så får det inte gå till. Det finns, om man vill uttrycka det så, ett "kontrakt" inskrivet i verklighetens och förnuftets natur, och det lyder: "Respektera varandras oförytterliga rättigheter!"

[Fotnot 2001: Uttrycket "inskrivet i verklighetens och förnuftets natur" ska naturligtvis ses som en metafor, eftersom dess bokstavliga innebörd kan tolkas intrinsikalistiskt. Men jag litar på att ni begriper vad jag menar.]

Varenda rationell människa uppfyller efter bästa förmåga detta "kontrakt" utan att behöva teckna på det i alla sina enskilda relationer. Om alla människor vore fullständigt rationella, behövdes det knappast ens en lagbok som formulerar detta, det skulle vara så självklart. Men olyckligtvis existerar det människor som väljer våldet och lögnen framför förnuftet. De utgör en liten minoritet, men det är deras existens som tvingar oss att ha lagar och rättsväsen. Dessutom existerar problemet att i normala fall rationella människor vid enstaka tillfällen handlar irrationellt, liksom problemet "större våld än nöden kräver", när det gäller våld i nödvärn. (Om jag t.ex. skulle slå ihjäl David Friedman i självförsvar, måste jag ändå bevisa att det var självförsvar, och att jag var så hårt trängd att dråp var enda utvägen.)

Låt mig vinkla problemet på ett annat sätt: om alla ska vara lika inför lagen, då måste samma lag gälla för alla. Lagen måste med andra ord ha monopol på sig själv. Detta är inget problem, så länge lagen utgår från korrekta premisser (framför allt individens oförytterliga rättigheter).

Ironin ligger i att Friedmans "konkurrerande lagar och domstolar" i praktiken skulle leda till en ny form av ståndssamhälle, inte till det liberala idealsamhälle vi eftersträvar. "L'ancien régime" hade olika lagar för adel och ofrälse!

Detta om lagen. Eftersom polisväsendet existerar för att genomdriva lagen, gäller samma resonemang för det. Friedman tror inte att konkurrerande polisstyrkor skulle skjuta på varandra, därför att detta skulle vara ekonomiskt irrationellt. Men detta är bara en annan variant av samma misstag. Om alla människor vore automatiskt rationella, skulle aldrig en droppe blod ha gjutits i hela världshistorien.

Vad det gäller livvakter, privatdetektiver, medborgargarden, o.dyl., existerar ju sådana redan nu. Men de måste arbeta på statlig licens, och de kan utkrävas ansvar inför domstol för sina handlingar. Självfallet kan dessa konkurrera med varandra. Men konkurrensen gäller då den del av verksamheten som är marknadsmässig. Den kan omöjligt gälla de grundläggande rättsprinciperna.

Om försvaret vill jag säga följande:

Vårt slutmål måste givetvis vara att principerna "liv, frihet och egendom" accepteras globalt. Då skulle vi ha en gemesam internationell lagstiftning, nationsgränser skulle sakna betydelse, och det vi idag kallar försvar skulle uppgå i polismakten. Men dagens läge är ju annorlunda. Vi har ingen internationell lag, även om vi har ansatser i den riktningen. Idag befinner sig varje enskild nation i ett läge liknande de enskilda familjerna på Island år 1000: det fanns en lagstiftande och en dömande församling (alltinget), men verkställandet måste ombesörjas av familjen själv. Inte ens dit har vi idag nått internationellt: det finns inte ens en allmänt accepterad dömande instans. Vi befinner oss halvvägs mellan lag och laglöshet. Därför måste en fri nation idag försvara sig mot de ofria nationerna.

[Fotnot 2001: Jag visste det inte då, men faktum är att "anarkokapitalisterna" och i synnerhet då David Friedman framhåller förhållandena på sagatidens Island som ett ideal. Den som läst några isländska sagor vet att detta samhälle präglades av ändlösa, blodiga vendettor. Jag skrev ett inlägg om detta några år senare, och det kommer också så småningom att läggas ut på nätet.]

När det gäller de enskilda medborgarnas deltagande i försvaret och finansiering av det, anser jag att dessa ting bör vara frivilliga. Men även här finns gradskillnader. Det är en elementär mänsklig rättighet att vägra värnplikt. Här är frågan endast om individens liv tillhör honom själv eller staten. När det gäller civilförsvar och skatter till försvaret kan jag tänka mig en lösning som går ut på att den som drar undan inte heller får åtnjuta statens skydd i en krigssituation (t.ex. åläggs skyddsrumsförbud). Emellertid tror jag inte problemet är så överväldigande. Det stora flertalet kan förmodligen rationellt övertygas om att ett starkt försvar ligger i deras egenintresse.

Till sist: en insändare i Ratio(m) 82/3 hade läst intervjun med Friedman och dragit slutsaten att libertarianismen som sådan är hopplöst blåögd. Detta är naturligtvis den stora faran - att Friedman blir betraktad som representativ för hela libertarianismen. Själv är jag inte libertarian utan objektivist (det är en viss skillnad) och förordar självfallet en strikt objektivistisk linje. Men även utanför objektivisternas krets finns det bättre tänkare än David Friedman.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag kapitlet "Statens natur" i Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet, samt en artikel av Harry Binswanger i nr 81/4 av The Objectivist Forum [sedermera översatt och utgiven under titeln "Statens tvångsmonopol" i Objektivistisk skriftserie nr 9].

9 augusti 1982
POS

Copyright © 1982, 2001 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.