Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Om äganderätt

OS-bilaga från 1992

Det ställs en hel del frågor om äganderättens gränser. En typisk fråga är denna: är allemansrätten förenlig med äganderätten? Allemansrätten innebär att vem som helst har lov att göra vissa saker i skog och mark (t.ex. plocka bär eller svamp eller ta sig ett dopp i en sjö eller bäck) utan att behöva fråga markägaren om lov. Är inte detta en inskränkning i markägarens rätt till sin mark? Om en person äger ett stycke skog, borde han inte ha rätt att ta betalt av bär- eller svampplockarna för att de utnyttjar hans egendom, precis som en ägare av ett jordgubbsland eller en fruktträdgård? Eller av dem som badar i hans vatten, precis som ägaren av ett badhus? Är inte äganderätten absolut?

Det finns andra varianter, t.ex. följande: den som bygger ett hus ute i skogen är givetvis ägare till detta hus. Men ett hus måste rimligen ha en tillhörande tomt, så frågan uppstår: hur stor tomt har husägaren rätt att göra anspråk på? Vad hindrar honom från att göra anspråk på hela den omgivande skogen som tomt? (Eller hela universum för den delen.) Man kan svara att det finns ett annat hus i andra ändan av skogen, och man kan inte inkräkta på den husägarens äganderätt, så någonstans måste man göra halt. Men i så fall har man ju redan kränkt den andres äganderätt genom att bygga ett hus i en skog (eller ett universum) som, enligt hypotesen, var hans.

Ett mera bisarrt exempel (som jag faktiskt hört diskuteras på allvar) är detta: vilken rätt har någon att fara med flygplan över någon annans ägor? Om äganderätten är absolut, måste den ju även innefatta luftrummet – och att ange en gräns uppåt (t.ex. 100 m eller 1 km) skulle vara en godtycklig inskränkning. (Den som framför detta argument kan mycket väl gå med på att en oinskränkt äganderätt i horisontalplanet är absurd, men ser inget fel med en oinskränkt äganderätt i vertikalplanet.).

Och så har vi det berömda "hajexemplet". Anta att du är ute och simmar och förföljs av ett koppel blodtörstiga hajar. Med uppbådande av dina sista krafter lyckas du ta dig till en ö, bara för att mötas av en skylt med texten: "Privat område. Tillträde förbjudet". Nu befinner du dig uppenbarligen i ett olösligt dilemma. Du kan inte rädda ditt liv utan att kränka någons äganderätt; men gör du det är du kriminell, och du har gjort ditt liv avhängigt av kriminellt handlande.

Eftersom alla dessa exempel är absurda, och eftersom de tycks framgå ur premissen att äganderätten är absolut och okränkbar, är det lätt att dra slutsatsen att det är precis vad den inte är, och att den därför bara är ett subjektivt påfund, en "konvention". Vi har m.a.o. ett perfekt exempel på dikotomin "intrisikalism/subjektivism": antingen är äganderätten absolut, bortsett från varje sammanhang ("a contextless absolute") – eller också är det omöjligt att dra några gränser alls, och ingenting är egentligen en kränkning av äganderätten, det är bara den enes "konvention" som står mot den andres.

För att besvara alla dessa frågor och all denna "djävulsadvokatyr" måste man gå till botten. Man måste börja med att fråga: Vad är äganderätt? och: Vad ger upphov till behovet av en sådan rätt?

Rätten att äga något är rätten att använda och förfoga över det. (Med "förfoga över" menas sådana saker som rätten att sälja det, eller ge eller testamentera bort det, eller låna ut det på villkor som man själv bestämmer.) Varför behöver människan en sådan rätt?

Det grundläggande skälet är att människan inte överlever (och inte kan överleva) genom att blott och bart anpassa sig till sin omgivning; hon måste anpassa sin omgivning till sig själv. Människan skiljer sig från de övriga djuren genom förmågan att tänka, men hon skulle inte ha den ringaste nytta av denna förmåga, om hon inte kunde omsätta sitt tänkande i handling: människans förnuft är hennes främsta överlevnadsverktyg. Människan måste omforma naturen efter sina egna behov (hon kan inte överleva genom att bara sitta och meditera över naturen); hon måste ständigt omforma naturen så att den bättre gagnar hennes liv och välbefinnande.

Det är detta människan gör när hon tar en trädgren och gör en pilbåge av den; när hon drejar ett stycke lera till ett krus; när hon röjer och/eller svedjar ett stycke mark till en åker; när hon fångar vargar (eller schakaler) och tämjer dem till hundar; när hon bryter malm för att utvinna metall; när hon fäller virke för att bygga skepp; o.s.v., o.s.v., fram till att manipulera med gener för att få fram bättre sädesslag eller fruktsorter; göra penicillin av ostmögel för att bekämpa bakterier; eller utvinna energi ur vatten genom fusion.

Men allt detta vore förgäves, om en människa inte hade lov att använda och förfoga över vad hon på detta sätt omformat. Jägaren skulle inte ha mycket nytta av sin pilbåge, eller jordbrukaren av sin åker, eller skeppsbyggaren av sitt fartyg, eller genmanipuleraren av sitt laboratorium, om han inte hade lov att kalla sin egendom sin, eller om vem som helst hade samma rätt att bruka den som han själv. Jägaren kan förvisso låna ut sin båge till en kamrat, eller byta till sig ett spjut för bågen, eller testamentera sin båge till sin son, men om vem som helst ostraffat kan ta bågen ifrån honom, skulle han inte kunna överleva: han skulle få tillbringa all sin tid med att bygga nya bågar och sällan eller aldrig få tid att jaga.

Det bör framgå av det ovanstående att äganderätten är en nödvändig implikation av rätten till liv och faktiskt oskiljaktig från rätten till liv. Kom ihåg Ayn Rands egen formulering: "Livet är en process av självalstrat och självuppehållande handlande; rätten till liv betyder rätten att ägna sig åt självalstrat och självuppehållande handlande – vilket betyder: friheten att utföra alla de handlingar som en rationell varelses natur fordrar för att hon ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och njuta av sitt eget liv." (Från "Människans rättigheter" [Uppsatsen ingår i både Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okändaidealet.]) Människans liv fordrar att hon får behålla frukterna av sitt eget arbete – konstigare än så är det faktiskt inte.

Med detta som bakgrund bör det inte vara alltför svårt att analysera exemplen ovan. Ta huset i skogen först. Om du bygger ett hus i skogen, är huset ditt. Om du sedan anlägger ett trädgårdsland i anslutning till huset, är trädgårdslandet ditt. Om ditt hus ligger vid en strand, och du använder stranden som badplats, är stranden din (speciellt om du också bygger en brygga ut i vattnet, och en väg från huset ner till stranden). Vill du ägna dig åt jordbruk, kan du bryta åker, och då blir åkern din. Vill du ha en park, får du lov att anlägga en park. Men den skog som du inte har omformat vare sig till åker eller till park förblir en oägd skog.

Ta nu det här med allemansrätten. Notera först att om du plockar smultron eller kantareller ute i skogen, är smultronet eller kantarellen din först när du plockat den och lagt den i din korg. Detta gör inte smultron- eller kantarellstället till din egendom (det är detta som skiljer dem från jordgubbsland eller champinjonodlingar). Varför? kanske du frågar dig. Därför att du inte gjort något för att omvandla detta smultron- eller kantarellställe för att bättre främja ditt liv och välbefinnande; du har bara utnyttjat vad naturen ger dig gratis. Din "omvandling" består helt och hållet i att lägga kantarellen i en korg (och sedan rensa den och steka upp den).

Det faktum att någon tar virke ur en skog ger honom ingen äganderätt till skogen – bara till det virke han tagit. Vad som i modern tid ger en skogsägare en faktisk äganderätt till en skog är det faktum att han inte bara tar virke ur skogen; han sörjer också för skogens återväxt (genom förnuftig gallring, nyplantering av träd, o.dyl.) Av det skälet vill jag hävda att han har all rätt i världen till skogens träd – och om jag vill hugga mig en julgran i hans skog, måste jag be honom om lov (och betala för det också, om han begär det). Men vad gäller svamp och bär, så är det fortfarande inte skogsägaren som planterat dem, och inte heller är det för svamparnas och bärens skull som skogsägaren äger en skog – det är för virkets skull. Inte heller kan man hävda att svamp- eller bärplockaren gör något som på något vis skadar skogsägarens egendom (det är skillnad om man t.ex. klampar ut i en rågåker för att plocka blåklint som "händelsevis" växer i den åkern).

Samma sak gäller om det finns en sjö med en lämplig badplats ute i skogen. Skogsägaren äger inte skogen för att kunna bada i sjön (eller för att kunna ta avgift av andra badande); inte heller gör badgästerna någon som helst skada på hans faktiska egendom. (Saken ställer sig annorlunda om markägaren själv rustat upp badplatsen genom att anlägga en brygga eller en vattenrutschbana, eller genom att hugga bort vass i strandkanten, eller byggt eller rustat upp vägen ned till badplatsen; i så fall skulle han kunna göra anspråk på badplatsen som sin, och ta ut en avgift för dess bruk.)

Betyder allt detta att en skogsägares äganderätt inte är "absolut", eller att allemansrätten är en (låt vara rättfärdigad) "inskränkning" i äganderätten? Visst inte: din äganderätt till ditt hus, eller din tomt, eller din åkerlapp (eller vad det vara må) är inte mindre absolut, bara för att den inte ger dig ett välgrundat ägandeanspråk på hela universum. M.a.o.: du äger det du äger (det du ha rätt att använda och förfoga över), varken mer eller mindre. Skogsägarens rätt till skogens träd blir inte mindre "absolut", därför att han inte också äger svamparna och bären, och allt annat skogen s.a.s. ger på köpet.

(Låt mig bemöta en möjlig invändning: objektivismen hävdar att miljön skulle förbättras avsevärt, om det privata ägandet vore betydligt mer utsträckt. Som George Reisman säger i "Den giftiga miljörörelsen": "Privatägda sjöar, floder och stränder skulle nästan säkert vara rena sjöar, floder och stränder." Det är alldeles riktigt, men det har heller inte med frågan om allemansrätten att göra. Den orörda naturen kan inte "privatiseras" genom att godtyckligt fördelas på ett antal ägare. Egendom måste fortfarande förvärvas, och för att den orörda naturen ska förvandlas till någons privata egendom, måste denne någon göra den till sin egendom på sätt som ovan beskrivits.)

Det finns en idéhistorisk bakgrund till allt detta som jag tror är viktig att ta upp.

Idén att en människa måste omvandla naturen för att göra den till sin egendom är inte helt ny för objektivismen; den formulerades av John Locke i The Second Treatise of Government (c:a 1690). Lockes berömda formulering var att det man "blandat sitt arbete med" är ens egendom. "Blanda sitt arbete med" är en metafor för vad (t.ex.) jägaren i mitt exempel ovan gör, när han förvandlar en trädgren till en pilbåge.

Lockes resonemang innehåller ett ödesdigert misstag. Han menade att det som inte är privatägt är "hela mänsklighetens gemensamma egendom". Gemensam egendom kan förvisso existera (ett typexempel skulle vara om flera människor tillsammans bryter en åker; i så fall äger de den också tillsammans; ett mera avancerat exempel skulle vara ett aktiebolag). Men det är fullkomligt befängt att säga att den orörda naturen ägs av oss alla tillsammans, när ingen av oss har gjort något för att omvandla eller "tämja" den. Det som inte ägs av någon är oägt. (Lockes idé var att hela naturen är skapad av Gud, och att han gett den till mänskligheten som en gåva eller ett lån; men det resonemanget faller givetvis på det enkla faktum att existensen har primat och att det inte finns någon Gud.)

Det verkliga frontalangreppet mot äganderätten kom från Jean-Jacques Rousseau, och ni känner säkert igen citatet nedan:

Den förste som inhägnade ett markområde, bestämde sig för att säga detta tillhör mig och fann människor tillräckligt enfaldiga för att tro honom, var den egentlige grundaren av det civiliserade samhället. Hur många brott, krig och mord, hur många olyckor och fasor hade inte den besparat människosläktet som dragit upp pålarna, fyllt igen dikena och ropat åt sina gelikar: Akta er för att lyssna till denna bedragare; ni är förlorade om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och att jorden inte tillhör någon. (Kulturen och människan, Göteborg 1992, s. 109.)

Vad är det som saknas hos Rousseau? Exakt det som Locke identifierade och som jag själv skrivit flera sidor om ovan: äganderättens koppling till den ägandes eget arbete (och tänkande). Lägg också märke till att denna lakun i resonemanget förlänar Rousseaus idé en aura av plausibilitet: om allt man behöver göra för att tillförsäkra sig äganderätten till något är att påstå, rätt ut i luften, att man äger det, då kan äganderätten inte gärna vara annat än ett rent bedrägeri. Den som bygger ett hus i en glänta i skogen och sedan säger att det gör hela skogen till hans egendom är i sanning en bedragare; detsamma gäller för den som sätter upp skylten "Privat område" vid ett smultronställe i skogen eller på en kobbe ute i havet. Men lika klarsynt som Rousseau är för den här sortens bedrägeri, lika blind är han för den brutna och odlade åkern, för jordgubbslandet eller champinjonodlingen, eller för den kobbe som också hyser en stuga och en fiskehamn.

Det finns avslutningsvis en viktig kunskapsteoretisk punkt att ta upp.

Det är sant att äganderätten ibland ställer oss inför "gränsfall", där det kan vara svårt att avgöra exakt var gränsen går mellan den enes egendom och den andres. Ett typexempel skulle kunna vara två angränsande villatomter. Var slutar den ena tomten, och var tar den andra vid? Anta att de skiljs åt av ett staket eller en häck: hör staketet/häcken till den ene grannen eller den andre? Eller är det de båda grannarnas gemensamma egendom? Eller hör ena sidan till den ene grannen, och den andra till den andre? Om den gränsdragningen kan man käbbla så mycket man har lust; men man bör lägga märke till att problemet är fullständigt oviktigt, försåvitt inte de båda grannarna är oense om t.ex. staketets färg (i vilket fall de förstås kan måla varsin sida), eller om hur hög häcken ska vara.

Eller ta exemplet med flygmaskinen ovan. Det är tämligen självklart att planet inte ska få snudda vid hustaket, och det är lika självklart att om det håller sig några kilometer upp i luften, så innebär det ingen kränkning alls. Men det kan vara ett problem att ange den exakta tillåtliga höjden, och i vissa fall kan problemet vara synnerligen reellt, som t.ex. när en flygplats ligger nära tättbebyggt område.

När sådana gränsfall uppstår, måste de lösas, och kan man inte komma överens på annat sätt, får man låta en domstol lösa tvisten. Och domstolen måste göra en avvägning, som förvisso kan vara både kinkig och inte helt invändningsfri. Det är fall av det här slaget som kan ge en viss plausibilitet åt idén att äganderätten är en "konvention" snarare än en oförytterlig rättighet. (En domstol har ibland inget bättre att göra än hänvisa till "gammal sed"; t.ex. "gärdsgården har stått som den står nu sedan urminnes tider; så låt den fortsätta stå så".)

Man hör ofta (särskilt från konservativt håll) resonemang av typen: "Staten måste ideligen gå in och reglera ägandeförhållandena i samhället; därför kan inte äganderätten vara en 'naturlig rättighet' som staten måste lämna okränkt; det är staten som ytterst bestämmer vem som äger vad."

Detta resonemang är ett exempel på begreppsstöld. Om äganderätten inte vore en "naturlig rättighet", skulle det inte finnas något för staten att gå in och reglera. Som ovan visats, kan staten eller domstolarna gå in och reglera, endast när det faktiskt uppstår en tvist om gränserna mellan "mitt" och "ditt", och regleringen måste inskränka sig till "var exakt staketet ska stå". Om det inte redan fanns två tomtägare, som var och en har "naturlig", oförytterlig rätt till sin respektive tomt, skulle stakettvisten aldrig kunna uppstå!

En ännu viktigare kunskapsteoretisk poäng är att "gränsfall" av den här typen inte kan lösas alls, om man inte redan vet till vilken princip de utgör gränsfall. Man kan inte komma fram till en definition av äganderätten, om man börjar med att analysera gränsfallen.

Samma princip gäller i all begrepps- och teoribildning, även den enklaste och mest grundläggande. Färger definieras t.ex. "ostensivt", genom att man helt enkelt pekar ut exempel på färgen. Och även när det gäller färger finns det "gränsfall". ("Ska jag kalla det här gulgröna för gult eller grönt?" "Var exakt går gränsen mellan en nyans av rött och en nyans av orange?") Om man inte börjar med att bilda begrepp som "gult", "rött", "blått" och andra grundfärger, kan man inte ens diskutera de nyanser som ligger "mellan" olika färger. Om man försöker angripa ett sådant problem "baklänges" och börja med "gränsfallen", kommer man bara fram till den bisarra och befängda slutsats som inom filosofin går under benämningen "nominalism": eftersom vi aldrig kan definiera nyanserna, kan vi heller aldrig säga vilken färg någonting har. (Varför? Därför att man i så fall aldrig hittar den "exakta" gränslinjen mellan gult och grönt, mellan grönt och blått, mellan blått och lila, mellan lila och rött, mellan rött och orange, eller mellan orange och gult.)

Börjar du med gränsfallen, kommer du aldrig fram till någon princip. Du måste börja med principen för att överhuvudtaget förstå vad gränsfallen handlar om.


Kuriosum: För något år sedan hade tidskriften Voltaire ett temanummer om Ayn Rand, och jag blev kontaktad av Mattias Svensson, som gärna ville ha med just denna uppsats. Tyvärr visade det sig att den var alldeles för lång, och något vettigt sätt att korta ned den utan att hela budskapet går förlorat kunde jag inte komma på. Men det betydde att jag fick uppsatsen scannad av Timbro, och det är därför jag lägger ut den på nätet nu.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.