Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


"Månadens sofism"

Unga människor utsätts ofta under sina studier för filosofiska sofismer som de inte alltid vet hur de ska besvara.

Ett exempel som jag nyligen hört talas om är detta: en person hade en gymnasielärare i filosofi som påstod att ingen kan veta om klassrummet (bänkarna, stolarna, katedern, svarta tavlan, o.s.v.) överhuvudtaget existerar nattetid, när det inte finns någon där som kan konstatera att det finns kvar.

Den historiska källan till denna sofism är den engelske 1700-talsfilosofen George Berkeley (1685-1753). Berkeley hävdade att allt som existerar är sinnesförnimmelser: färger och former, ljud, dofter, smaker, förnimmelser av hetta och köld, hårdhet och mjukhet, torka och väta, etc., etc. Det finns, menade Berkeley, ingenting bakom dessa förnimmelser, ingen materia som bär upp dessa egenskaper; allt som finns är vår förnimmelse av dessa egenskaper. "Att vara", sammanfattade Berkeley, "är att förnimmas". ("Esse est percipi.")

Denna syn ger uppenbarligen upphov till den typ av problem som ovan presenterades. Berkeley själv hade en lika enkel som (på sitt sätt) genial lösning: om ingen annan är där på natten, varken lärare eller elever eller lokalvårdare eller en ABAB-vakt, så är i alla fall Gud där och ser (eller ser till) att klassrummet finns kvar. Guds allestädes närvaro förklarar, enligt Berkeley, vad andra sökt förklara genom att tala om "materia" eller genom att säga att egenskaper är egenskaper hos ting (att attribut är attribut hos entiteter).

Hur besvarar man då denna sofism?

Berkeleys egen "lösning" faller på det enkla faktum att det inte finns någon Gud. (Jag förutsätter detta som bekant; att leda det i bevis faller utom ramen för denna uppsats.) Därför återstår bara två alternativ: sunda förnuftets uppfattning (att klassrummet faktiskt finns kvar under natten) - eller också att klassrummet bokstavligen försvinner, när den siste lokalvårdaren går för kvällen, och lika bokstavligen återuppstår i sin gamla skepnad, när de första kunskapstörstande ynglingarna och ungmörna stormar in på morgonen efter första ringningen.

Det kan knappast vara något problem att träffa ett val mellan dessa båda alternativ. Låt mig ändå göra några ytterligare påpekanden.

Om man accepterar Berkeleys lösning, har man inget problem med frågan om Gud förnimmer ett verkligt klassrum eller bara fantiserar ihop ett klassrum. För en allsmäktig Gud kan det inte finnas någon sådan distinktion mellan verklighet och fantasi. Han säger bara: "Varde klassrum" - och det vart klassrum.

Jag, som människa, kan mycket väl fantisera ihop ett klassrum - jag bara blundar och manar fram det för min inre blick. Men jag skulle inte kunna göra detta, om jag inte sett klassrum i verkligheten, eller hört dem beskrivas, eller åtminstone hade någon erfarenhet av verkligheten att låta min fantasi bearbeta. Men att fantisera ihop ett klassrum är uppenbarligen inte detsamma som att träda in i och uppleva ett verkligt klassrum.

Vad "alternativet" ovan bokstavligen innebär är att den siste person som lämnar ett rum trollar bort rummet genom at lämna det - och att skolklassen på morgonen trollar fram samma rum igen (samt, för att göra trolleriet fullkomligt, allesammans trollar fram samma rum).

Vad jag vill poängtera med denna "tuggning av självklarheter" är följande: Berkeleys "problem" och hans "lösning" på det är båda fullt begripliga utifrån en religiös syn på tillvaron; om världen består av Guds tankar och förnimmelser, då består vår kunskap av att vi görs delaktiga i dessa tankar och förnimmelser. Och om den filosofilärare jag nämnde i början dubblerar som kristendomslärare, då är det lika begripligt att han propagerar för Berkeleys uppfattning. Men om filosofer som skryter med att vara sekulariserade, att ha gjort sig kvitt all religiös barlast, ändå för fram Berkeleys "problem" som ett verkligt problem, då pratar de helt enkelt i nattmössan.

Det grundläggande svaret på Berkeleys sofism (och många andra liknande) gavs av Ayn Rand i Galts tal:

Om ingenting existerar, kan det inte finnas något medvetande; ett medvetande utan något att vara medvetet om är en självmotsägelse. Ett medvetande som inte är medvetet om något annat än sig självt är en självmotsägelse: innan det skulle kunna identifiera sig självt som medvetande, måste det vara medvetet om någonting: om det som du påstår dig förnimma inte existerar, då är det du besitter inte medvetande.

För att tillämpa detta på Berkeley: att vara är inte att förnimmas. Men att förnimmas är förvisso att vara.

Den som närmare vill studera Berkeleys argumentation börjar lämpligen med Three Dialogues between Hylas and Philonous (1713). I dessa dialoger låter Berkeley Hylas (av gr. "hyle", materia) lägga fram sunda förnuftets "materialistiska" uppfattning, varefter Philonous (ungefär: "förnuftsälskaren") steg för steg omvänder honom till den "idealistiska" uppfattningen. Berkeleys teoretiska huvudarbete är A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge (1710). På svenska finns "dialogerna" och utdrag ur "principerna" i Valda skrifter, senast utgiven 1990.

Copyright © 1990, 2002 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.