Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


"Debatt" i Contra

En "debatt" om objektivismen fördes i tidskriften Contra 1993 ("debatt" inom citationstecken, eftersom jag betraktade den som en pseudodebatt). Några av inläggen i den debatten (både publicerade och opublicerade) sammanställde jag i en OS-bilaga under rubriken ovan. Den bilagan är nu så gott som slut på mitt lager, varför jag lägger ut mina egna inlägg här på nätet i stället. Ett längre inlägg om "Frihets"fronten och anarkokapitalismen lägger jag ut separat.

(i)

Detta är en replik på ett inlägg av den mångårige Contramedarbetaren Tommy Hansson. (Hansson är en religiös konservativ som förr i tiden var medlem i den s.k. Moonrörelsen – om han fortfarande är det vet jag faktiskt inte.) Enligt redaktionen fick man in åtta repliker på Hanssons inlägg, men min var den enda man ansåg sig ha plats med. Och de andra hade kritiserat Hansson på i stort sett samma punkter som jag.

Tommy Hanssons inlägg mot objektivismen (Contra 1993:3) är lite svårt att besvara av det enkla skälet att det egentligen inte innehåller några argument.

Hansson är en religiöst konservativ person som tagit den kristna versionen av självuppoffringsmoralen till sin hjärta – och när han ställs inför en filosofi som grundar sig på verkligheten (inte på Gud eller det övernaturliga) och som ser varje enskild människa som ett självändamål (inte som ett offerlamm), reagerar han därefter.

Men vari består hans "argumentation"? Huvudsakligen i att citera andra religiösa konservativa som delar hans uppfattning. Men de "argument" han citerar är inte heller några argument, de är ryggmärgsreaktioner, och förtjänar inget bemötande.

Hansson upprepar reflexmässigt standardanklagelsen att Ayn Rands filosofi "påminner om Nietzsches", men han kan inte gärna vara okunnig om vari skillnaden mellan de båda ligger: när Ayn Rand förespråkade rationell egoism, menade hon att all form av uppoffring måste avvisas, oavsett vem som offras för vem. Nietzsche däremot ville ersätta ens egen uppoffring för andra med andras uppoffring för en själv.

"Randiansk" (d.v.s. rationell) egoism är diametralt motsatt den nietzscheanska egoismen, som i själva verket är avigan av altruismens falska mynt (och därför lika gärna skulle kunna kallas "nietzscheansk altruism"). Och detta kan inte heller gärna vara någon oskyldig missuppfattning från Hanssons sida: dels citerar han själv "Galts ed", som gör Ayn Rands inställning fullständigt klar; dels kan han omöjligt vara okunnig om vad Ayn Rand själv skrivit om Nietzsche.

Nu ondgör sig Hansson också över ett par egenskaper som han menar sig ha funnit hos oss objektivister: Vi är "auktoritära" och vi är intoleranta. Den första anklagelsen ter sig faktiskt något besynnerlig i ljuset av att Hansson egen debattmetod enbart består i att rada upp vad andra konservativa tyckt och sagt om Ayn Rand; det visar egentligen bara att han är oförmögen att föreställa sig något annat sätt att omfatta en filosofi än genom att luta sig mot auktoriteter.

Notera att han tillskriver oss en sådan idé som: "I tidernas begynnelse uppenbarades Sanningen för Ayn Rand." Och sedan måste ställa sig detta problem: "Emedan objektivismen inte tror på existensen av någon gud, är det inte så lätt att få klart för sig precis varifrån denna sanning kommer." Detta är inget annat än en projektion av det typiskt religösa synsättet: sanningen är något som måste komma till oss genom en uppenbarelse: finns det ingen gud som kan uppenbara sanningen, finns det heller ingen sanning.

I själva verket är sanning något som vi själva måste upptäcka genom vårt eget tänkande, en process som inte är automatisk (som en gudsuppenbarelse skulle vara) och som fordrar tankearbete från vår sida. Men en sådan idé är tydligen helt främmande för Hansson: om han har sin egen "sanning" genom någon gudomlig uppenbarelse, förmedlad av någon profet, så måste andra ha sin "sanning" på samma sätt, med samma metod. Att identifiera ett sådant synsätt är att vederlägga det.

Vad anklagelsen för intolerans beträffar, så är det förvisso sant att vi objektivister är intoleranta mot ondska, omoral, oförnuft. Det goda har ingenting att vinna och allt att förlora på att samarbeta med det onda. Hansson å sin sida är utomordentligt tolerant mot oss; det tar sig det uttrycket att han låter sin grövsta förolämpningar mildras eller "balanseras" av ett "fullt så illa är det nog inte".

Behöver det sistnämnda exemplifieras? Hansson börjar med att hävda att en moral av rationell egoism, en moral som avvisar uppoffring, måste leda till gaskamrarna (medan en moral som rekommenderar och fordrar självuppoffring tydligen skulle vara något slags garanti för fred och harmoni mellan människor).

Men han har inte mod att framföra detta vedervärdiga argument på egen hand, utan måste citera en av sina auktoriteter; och sedan har han inte heller mod att stå fast vid det, utan måste ta tillbaka det till hälften. Detta är innebörden av den tolerans Hansson utövar mot oss och fordrar av oss i gengäld: först kasta smuts och sedan ta tillbaka hälften av smutsen. ["Har inte mod" är en underdrift: maken till krypande feghet får man leta efter.]

Hanssons (och hans meningsfränders) inställning till objektivismen är vämjelig, men egentligen inte besynnerlig. Objektivismen är en filosofi för att leva vårt verkliga liv här på jorden – inte för att förbereda oss för ett fiktivt liv bortom graven. Motsättningen mellan objektivismen och varje form av religion är därför absolut. Den som hatar sig själv och sitt liv på jorden måste också hata objektivismen.

Publicerat i Contra 1993:5 tillsammans med en replik från Hansson.

(ii)

Det enda försonande draget i Tommy Hanssons replik till mig (Contra 1993:5) är att den ger mig en förevändning att säga några väl valda ord.

Hanssons huvudinvändning mot objektivismen är uppenbarligen att den är ateistisk. Att vara ateist är i hans ögon ett stort ont; och objektivism och kommunism är för honom samma andas barn, som om roten till allt ont låg i att förneka Gud. Men detta är en falsk premiss. Roten till allt ont är att blunda för verkligheten: att försöka trolla bort fakta och ersätta dem med egna fantasiprodukter. Gud är bara en fantasiprodukt bland många andra som vi objektivister förnekar. Ateism må vara en nödvändig förutsättning för rationalitet, men den är långt ifrån en tillräcklig förutsättning. (Marxismens tro på den dialektiska materialismen och kommunismens oundvikliga seger är t.ex. fullt ut lika godtycklig som den kristnes tro på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.) Det faktum att Ayn Rand inte trodde på Gud är långt ifrån nog för att bunta ihop henne med Marx eller Nietzsche – lika lite som det faktum att Tommy Hansson är antikommunist med nödvändighet gör honom till en hedervärd och vederhäftig person. Man måste känna till en filosofi i dess helhet och till dess kärna för att kunna bedöma om filosofin i fråga är sann eller falsk, värd beundran eller avsky.

Låt mig nu granska Hanssons rent filosofiska argument. (De är inte många, men de hör till de vanligast förekommande.)

Hansson menar att varken Ayn Rand eller någon annan "kan bevisa att Gud inte finns". (Min kursivering.) Ett sådant bevis är fullständigt obehövligt, och det är rentav fel att försöka sig på att åstadkomma det. Bevisbördan vilar på den som hävdar att något finns, eller att något faktisk är så-eller-så. Så länge den troende inte kan komma med skymten av bevis, belägg eller argumentation för sitt påstående att det finns en gud, har ateisten inte den ringaste skyldighet att prestera ett motargument, och försöker han sig ändå på det, ger han den troende mer än den troende förtjänar.

Om jag t.ex. hävdar att "det finns en coca-colafabrik på baksidan av månen; jag kan visserligen inte bevisa det, men du kan heller inte bevisa motsatsen" – då har ingen någon som helst skyldighet att ta mig på orden och utröna denna coca-colafabriks icke-existens. Ett sådant påstående måste bemötas "som om ingenting sagts": att behandla det som om något sagts är att behandla min fantasiprodukt som om den hade med verkligheten att göra. Och det är ingen som helst skillnad mellan denna coca-colafabrik och företeelser som Jultomten, Storsjöodjuret eller Gud.

Nu åberopar Hansson också ett gammalt ärevördigt argument för Guds existens: "en ordning förutsätter en ordnare". Argumentet är falskt och bygger på en grov ekvivokation. Jag vet vad som menas med att "det råder oordning i min lägenhet" (det betyder att jag inte haft tid eller lust att städa), och jag vet att det behövs en ordnare (jag själv eller en städhjälp) för att bringa ordning i lägenheten. Men vad i all världen menas med att naturen eller universum skulle befinna sig "i oordning"? Termen är helt enkelt inte tillämplig här. Vår kunskap om världen kan förvisso vara i oordning, men det är en helt annan sak.

Detsamma gäller argumentet att alternativet till gudstro är att tro på "slumpen" (det är bara en variant av samma argument). Begreppet "slump" har ingen mening, annat än när det ställs mot begreppet "avsikt". T.ex.: "Jag gick till torget i avsikt att köpa morötter; att jag också träffade min kompis där var en ren slump." Men utanför mänskligt handlande finns inget sådant som "avsikt" och följaktligen inte heller någon "slump"; allt som finns är ting som agerar i enlighet med sin natur, sin identitet. (Det är ingen slump att en sten man släpper faller till marken, snarare än att stiga till väders som en ballong, eller förvandlas till Tommy Hansson.)

Samma argument kan formuleras: "Det finns naturlagar; alltså måste det finnas en lagstiftare för naturen." Den som framför ett sådant argument missar helt enkelt (avsiktligt eller oavsiktligt) att ordet "lag" här används i två vitt skilda betydelser. Konstigare är det inte.

Hanssons tredje argument är att Francis Bacon och Albert Einstein trodde på Gud. Detta är inget argument alls, utan ett exempel på det välbekanta felslutet ad verecundiam (ett felslut som Hansson, i förbigående sagt, förefaller vara omåttligt förtjust i).

Ett kort ord också om det s.k. theodicéproblemet, d.v.s. hur man ska förena föreställningen om en allsmäktig och allgod gud med den faktiska förekomsten av ondska i världen. I mitt förra inlägg gav jag en enkel, rättfram och framför allt sannfärdig redogörelse för förhållandet mellan Rand och Nietzsche: jag påpekade att objektivismen avvisar varje form av uppoffring, följaktligen också Nietzsches idé att andra ska offras för en själv. Hur besvarar Hansson detta? Men fria associationer och smutsiga fantasier. Om det fanns en god och rättvis gud, skulle en sådan "argumentation" inte förbli ostraffad. [Den skulle leda till evig fördömelse och evig pina.] (Och om det fanns en god och rättvis redaktionskommitté, skulle den hamnat där den hör hemma: i papperskorgen.)

Hanssons övriga invändningar mot objektivismen är inte filosofiska utan psykologiska och grundar sig helt på hans egen telepatiska kunskap om mina och andra objektivisters undermedvetna motiv. Jag tänker inte öda spaltutrymme på att utsätta hr Hanssons själsliv för en liknande granskning. Det är ändå värt att notera att både Tommy Hansson och Henrik Bejke känner sig manade att ta till den här sortens psykologiska pajkastning; det är ett säkert tecken på att sakargumenten tryter.

Avslutningsvis tror jag att objektivismen har allt att vinna på en fri och öppen debatt. Men debatten får allt hålla en något högre nivå än den som etablerats av hrr Hansson och Bejke!

Strängnäs 16 september 1993
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. Contras chefredaktör Carl G. Holm prisade i privat korrespondens mina båda refuserade inlägg (alltså det sista här och den långa artikeln om anarkokapitalismen) som välgenomtänkta och välformulerade, men vägrade ändå hårdnackat att publicera dem. Enligt Holm hade det fattats ett principbeslut av redaktionen att sätta streck i debatten, detta för att "inte låta hela Contra slukas av diskussionen om objektivismen och Frihetsfronten"; han påstod också att detta beslut drabbade båda sidornas debattörer lika. (Det sista är uppenbart nonsens, eftersom Hansson fått sista ordet.)

Sista akten i dramat var att Tommy Hansson utsågs till ny ansvarig utgivare för Contra.

(iii)

Samma attack som Hansson levererade i Contra hade han tidigare samma år levererat i radions "Obs! Kulturkvarten" 24.2.93; där fick han svar på tal av Ulf Elfvin 1.3.93. Själv tillställde jag Obs! följande replik, som jag inte fick tillfälle att tala in.

Tommy Hansson har i Obs! den 24 februari angripit Ayn Rand och hennes filosofi, objektivismen, en filosofi som han påstår endast förespråkas av en liten med högljudd minoritet här i landet. Som medlem av denna minoritet vill jag högljutt protestera mot Hanssons inlägg. Men låt mig först kort presentera vad objektivismen faktiskt menar, när den förespråkar egoism eller själviskhet.

Utgångspunkten är att varje enskild människa är ett självändamål, inte ett medel för andras ändamål, och att hennes högsta moraliska syfte är att uppnå sin egen, personliga lycka, här på jorden i detta vårt enda jordeliv. Detta betyder att en människa först och främst måste ta det fulla ansvaret för sitt eget liv och ta tillvara sina egna intressen. "Egoism" betyder ingenting annat än just "att ta tillvara sina egna intressen". "Rationell egoism" innebär att använda sitt förnuft till att ta reda på vari ens faktiska intressen består och sedan leva och handla därefter. Detta innebär inte likgiltighet mot ens medmänniskor, än mindre då hänsynslöshet, men det innebär att man inte sätter andras intressen över sina egna, att man inte tjänar eller offrar sig för andra människor.

Härav följer att objektivismen motsätter sig varje moralsystem som bygger på uppoffring, oavsett vem som ska offras för vem eller vad. Alternativet är inte "att offra sig själv för andra, eller offra andra för sig själv". Alternativet är: en moral som går ut på att ens liv ska levas, eller en moral som går ut på att ens liv ska offras. Altruism innebär, bokstavligt talat, att en människas moraliska existensberättigande ligger i att leva för andra, osjälviskt tjäna andra och, när så erfordras, offra sig för andra.

Kulturellt sett är denna offermoral en religiös kvarleva och bottnar i den uråldriga sedvänjan att frambringa offer åt gudarna, inbegripet människooffer. Det är därför inte att undra på att objektivismens etik, som är raka motsatsen till den religiösa offermoralen, ter sig speciellt utmanande för djupt religiösa människor. Tommy Hansson har alldeles rätt i att vår etik är raka motsatsen till den etik som symboliseras av Kristi offerdöd på korset; eftersom han själv, såvitt mig är bekant, är en djupt troende kristen, är det bara konsekvent av honom att angripa objektivismen.(1)

Tyvärr använder sig Hansson av en debattmetod som bara är alltför vanlig bland objektivismens kritiker: i stället för att diskutera vad Ayn Rand faktiskt sagt och lärt, buntar man ihop henne med Friedrich Nietzsche och angriper sedan Nietzsche i stället för Rand. Men Nietzsches variant av egoismens har ingen likhet med Rands: Nietzsche accepterar det falska alternativet "offra sig själv för andra, eller offra andra för sig själv", och väljer sedan helt enkelt baksidan av samma falska mynt. Ayn Rand talar bäst för sig själv, och jag vill därför citera vad hon själv skrivit om Nietzsche:

Nietzsches revolt mot altruismen bestod i att ersätta ens egen uppoffring för andra med andras uppoffring för en själv. Han förklarade att idealmänniskan inte drivs av förnuftet, utan av sitt "blod", av sina medfödda instinkter, känslor och maktvilja – att hon av födseln är bestämd att härska över andra och offra dem för sig själv, medan de av födseln är förutbestämda att vara hennes offer och slavar – att förnuft, logik, principer är fåfängliga och försvagande, att "övermänniskan" står "bortom gott och ont", att hon är ett "rovdjur" vars yttersta måttstock inte är något annat än hennes egna nycker. (Ur titelessän till For the New Intellectual.)

Jag vill be mina lyssnare notera att Ayn Rand, i det stycke jag citerat, inte bara avvisar Nietzsches variant av egoismen, utan också hela Nietzsches bakomliggande filosofi: hans djupa misstroende mot förnuftet och hans idé att förnuftiga resonemang bara är ett "förklätt maktbegär". Det är därför inte Ayn Rand och hennes anhängare som ska skyllas för att vara "nietzscheaner", utan snarare de kritiker som inte ens gör ett försök att bemöta henne med rationella argument, utan nöjer sig med ren smutskastning.

Jag måste tyvärr beteckna Hanssons debattmetod som intellektuellt ohederlig [en eufemism för; "skamlöst lögnaktig"]. Det framgår nämligen av hans inlägg att han studerat en liten pamflett(2) som jag och några kamrater tryckte upp för cirka ett halvår sedan. I denna pamflett diskuteras motsättningen mellan Rand och Nietzsche ingående. Hansson försöker inte ge oss något motargument; han ignorerar helt enkelt vad vi skrivit för att sedan upprepa en lögn som redan är ordentligt vederlagd.

Detta är inte det enda exemplet på intellektuell ohederlighet [skamlös lögnaktighet] från Hanssons sida. Än värre är hans citat från Whittaker Chambers, som går ut på att vår etik skulle leda käpprätt till gaskamrarna. Notera först att denna ohyggliga anklagelse riktas mot en etik som avvisar varje form av uppoffring, inte mot den motsatta etiken, den som pläderar för uppoffring. Men notera också att Hansson själv inte törs stå för den förolämpning han så ansvarslöst för fram, utan försöker ta tillbaka den till hälften med ett "fullt så illa är det nog inte". Det tyder inte bara på ohederlighet, utan också på feghet. Jag har ingen anledning att försvara Ayn Rand (eller mig själv) mot den här sortens halvkvädna förolämpningar, men jag vill gärna ha en sak sagd: gaskamrar, slavarbetsläger, massutrotningar och liknande ohyggligheter är inget annat än den yttersta konsekvensen av en moral som predikar uppoffringar, och det enda motgiftet är att avvisa denna moral i grunden. [Och det är Hansson och hans gelikar som ska stå till svars för dessa ohyggligheter på Yttersta Dagen och sedan tillbringa resten av evigheten på plågsammast möjliga ställe.]

På en punkt har Hansson alldeles rätt, och det är när han säger att objektivismen är intolerant. Intolerans betyder i detta sammanhang att inte se mellan fingrarna med omoral och ondska, utan fördöma dem. Det ligger inte i någons rationella egenintresse att ha med lögnare och bakdantare att göra. Jag har redan talat om att, och varför, jag finner Hanssons inlägg ohederligt, och jag vill bara tillägga att jag inte tänker fortsätta att föra någon debatt med honom, eller med någon som framhärdar i att diskutera Ayn Rand och hennes filosofi på rena smutskastningsnivån.

Strängnäs 26 februari 1996
Per-Olof Samuelsson

Ur Ulf Elfvins publicerade replik vill jag saxa följande:

Den typ av kritik som Tommy Hansson riktar mot Ayn Rand och objektivismen är varken ny eller originell. Ayn Rands samtliga romaner har sablats ned av kritikerkåren och överrösts med tillmälen av vilka de vänligaste är de som jag citerat tidigare ["elitism", "övermänniskoideal", "intolerans", "kallhamrad människosyn"]. Vad beror detta på? Är världen full av hänsynslösa, nietzscheanska individualister med övermänniskodrömmar? Knappast. Rands läsare återfinns i alla samhällsklasser och i alla raser. Vilken är då förklaringen? Förklaringen är den att kritikerna helt enkelt har fel: Ayn Rand är inte elitist. Människor köper The Fountainhead och Atlas Shrugged därför att de, i likhet med Victor Hugos romaner men till skillnad från det mesta av den litteratur som skrivs idag, innehåller storslagna, spännande dramer med hjältar som inspirerar.

Ulfs slutkläm:

Vilken sorts samhälle vill vi ha och vilka grundvärderingar skall det bygga på? Jag är övertygad om att när människor i allmänhet får veta att det existerar ett logiskt konsekvent alternativ till den traditionella ideologin kommer världen att förändras till det bättre.

Sanningen är på marsch – men den går på larvfötter!


1) Om man alltså bortser från en sådan petitess som att kristendomen förbjuder en att "stå det onda emot" och påbjuder en att "vända andra kinden till".

2) "Vad DN inte törs debattera". Jag har fortfarande några ex. på lager av denna pamflett, om någon är intresserad.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.