Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Ett inlägg i debatten om debatten

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1994.

SvD:s brännpunktssida har dragit igång en besynnerlig "debatt om debatten", inledd med ett inlägg av Lars Lönnroth 30.12.93 och samma dag illustrerad med ett inlägg av Karin Wingård, som publiceras som exempel på en av de "röster ur folkdjupet" som aldrig får komma till tals. Som motvikt presenteras 4.1.94 ett inlägg av en annan "röst ur folkdjupen", Merit Wager, som hävdar att man visst får komma till tals, bara man anstränger sig. Bilden kompletteras 15.1.94 med ett till intet förpliktigande instämmande från Hans Schöier, en person som själv aldrig har några problem att få en syl i vädret i den offentliga debatten.

Brita Sundberg-Weitmans artikel 25.1.94 berör ett verkligt problem, tvångsomhändertaganden av barn, men kommer (som hon själv är medveten om) inte att leda till någon förnyad debatt om det problemet.

Brännpunkts "metadebatt" gäller ett verkligt existerande problem: att tidningarnas debattsidor domineras av politiska partier och andra etablerade organisationer. Men debatten kommer inte att undanröja det problemet, och det är inte heller avsikten: när väl några fria debattörer "ur folkdjupen" har fått avreagera sig, kommer allt att återgå till det vanliga igen.

Lars Lönnroths inledande inlägg är ett fall av utsökt hyckleri. Jag talar här (vilket varje människa måste göra) från personlig erfarenhet. På den tiden Lönnroth redigerade SvD:s kultursida försökte jag flera gånger förgäves bemöta den krypto-anarkistiska s.k. "Frihets"fronten. Jag blev varje gång refuserad, men motiveringar som var fegt undanglidande och ibland direkt lögnaktiga. Jag skrev och påpekade detta för Lönnroth, och jag fick en skopa ovett till svar. Så mycket om Lönnroths "omsorg om den fria debatten": han är fullt villig att upplåta SvD:s spalter åt "Frihets"fronten (som utgör ett hot mot civilisationen, men inte mot "kulturetablissemanget"), men han vill inte upplåta dem åt någon (t.ex. mig) som är alltför duktig på att skingra rökridåer.

Lönnroths hyckleri inskränker sig på intet vis till mig personligen. Ta följande:

Thomas Stockmann i Ibsens "En folkfiende" är ett exempel på en sann hjälte. Han står inte bara upp för något som är "kontroversiellt" (det kan vilken gossen Ruda som helst göra); han står upp för det han med egna ögon ser är rätt. Han backar inte för den kompakta majoritetens motstånd (dumhet och feghet), och han konstaterar i sista akten att ingen är starkare än den som står alldeles ensam. Detta är vad jag kallar hjältemod.

Ta som kontrast till doktor Stockmann en verkligt existerande person: docenten i praktisk filosofi vid Stockholms universitet Torbjörn Tännsjö. Denne individ hävdar konsekvent att oskyldiga människor bör mördas i "allmännyttans" intresse; och han döljer inte sin åsikt: han framför den så ofta han får tillfälle. För ett tjugotal år sedan hävdade han att terrorattacker mot oskyldiga var försvarbara, om de kunde ses som ett led i världsrevolutionen; idag hävdar han att man bör styckmörda friska människor för organtransplantationssyften. (Se intervju i DN 4.3.92. Försiktigtvis tillägger Tännsjö att sådana styckmord bör ske i hemlighet, så att de inte väcker upprörda känslor.) Han använder den utilitaristiska etiken som ett slags fikonlöv för sina mordiska syften. Han gör detta från en trygg akademisk pulpet, bekostad av skattebetalarna; att handla som doktor Stockmann skulle aldrig falla honom in, och skulle strida mot hans egna premisser (av vilka majoritetsdiktatur är en som han öppet gör sig till tals för). I dagens kulturklimat tar han inte ens några risker med att uttala sådana ohyggligheter: han har inga som helst svårigheter att komma till tals i våra dagstidningar (inklusive SvD), eller i facktidskrifter som Filosofisk tidskrift; och han belönas med förtroendeuppdrag inom ämnet medicinsk etik, så att intellektuellt försvarslösa unga människor kan insupa hans vishet och omsätta den i praktiken.

Man kan knappast finna en person som befinner sig längre från det stockmannska hjältemodet än Tännsjö. Men denna uppfattning delas inte av Lars Lönnroth. I en delvis självbiografisk kolumn på SvD:s kultursida 8.8.93, under rubriken "Doktor Stockmanns radikala efterföljare", skriver han bl.a.:

På den medicinska etikens område strider Torbjörn Tännsjö med samma konsekventa rationalism och kompromisslöshet <som doktor Stockmann och hans övriga efterföljare> mot allsköns irrationellt känsloflum och fördomsfullhet.

Detta är en spark i skrevet mot doktor Stockmann, och mot var och en som ens tillnärmelsevis låter sig jämföras mot honom.

(Lönnroth skriver i samma kolumn att han "som ung" ville vara doktor Stockmann. Vem vill han vara idag? Hovstad? Billing? Aslaksen? Er gissning är så god som min.)

Detta säger allt om Lönnroths faktiska inställning till "kontroversiellt nytänkande". Han är fullt villig att släppa fram debattörer som Tännsjö och Christian Gergils, vilkas åsikter kan förefalla en smula "udda". Men den hemska sanningen är att dessa åsikter inte är "udda" alls. Hur bloddrypande de än är, ingår de i den moderna (postkantianska) kulturens konsensus.

Problemet inskränker sig på intet vis till Lars Lönnroth personligen. Det är den moderna kulturens konsensus som är pestsmittad; Tännsjö, Gergils och Lönnroth är blott och bart tre specifika varbölder.

En sådan intellektuell pest kan endast botas av en rationell filosofi. Lyckligtvis finns det en sådan filosofi; den har formulerats av Ayn Rand. Men ingen bot är möjlig, om patienten saknar sjukdomsinsikt och vägrar låta sig botas.

Det vore ett steg i rätt riktning om personer som begriper Ayn Rands filosofi släpptes fram i den offentliga debatten. Men detta kommer inte att ske. Även om föreliggande inlägg publicerades på Brännpunkt (vilket i sig är en omöjlighet), skulle jag bara vara dömd till ytterligare tio år av offentlig tystnad (med motiveringen: "Vi har ju redan publicerat dig en gång"). Vad som kommer att publiceras är inlägg som "låter" kontroversiella, men som i realiteten inte utgör något hot mot "kulturetablissemanget".

Låter detta pessimistiskt? Det är enbart realism. Och jag vill säga att jag tror att det kommer bättre tider. Men inte i min livstid, och jag kan inte säga när. Dessa bättre tider är ändå värda att kämpa för.

Strängnäs 31 januari 1994
Per-Olof Samuelsson

Per-Olof Samuelsson är biblioteksassistent vid Roggebiblioteket i Strängnäs samt redaktör för Objektivistisk skriftserie.ö

Var vänlig notera att all korrespondens från SvD till undertecknad returneras oöppnad. Det finns papperskorgar dit oönskade inlägg kan förpassas. Skulle jag ändå få detta inlägg i retur, bevisar det givetvis bara att redaktören inte brytt sig om att läsa det till slut.

(Som ett kuriosum kan nämnas att detta inlägg returnerades till mig, inte bara en gång utan tre gånger. Därefter insåg jag att det faktiskt finns en papperscontainer bara ett femtiotal meter från min bostad.)


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.