Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


"Tentamen" på Descartes

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1992. Jag har lagt till länkar samt ett kort citat från Ayn Rand.

En kamrat till mig som läser teoretisk filosofi vid Stockholms universitet har haft vänligheten att skicka mig tentamensfrågorna till en tentamen på René Descartes. Eftersom jag fann frågorna intressanta, passade jag på att själv besvara dem. Mina svar följer nedan:

1. Vilken roll spelar metafysiskt tvivel hos Descartes?

För att besvara den frågan måste man först förklara vad som skiljer "cartesianskt tvivel" från vanlig skepticism. (Med "vanliga skeptiker" menar jag tänkare som Protagoras, Gorgias, Pyrrhon, Sextus Empiricus eller, i modernare tid, David Hume.)

Denna traditionella skepticism tvivlar s.a.s. för tvivlets egen skull: avsikten med deras skeptiska argument är ingen annan än att kasta tvivel över möjligheten av mänsklig kunskap överhuvudtaget. Descartes hade (eller hävdade sig ha) ett annat mål för sitt tvivel: att nå fram till någon kunskap som han överhuvudtaget inte kunde tvivla på, en kunskap som därmed skulle vara absolut säker och immun mot tvivel, för att sedan kunna återuppbygga all annan kunskap från denna säkra grund.

Descartes använder sig av de traditionella skeptiska argumenten: sinnena kan bedra oss, vi kan drömma och tro oss vara vakna, vi kan vara vansinniga och offer för hallucinationer. Dessutom för han in sitt eget argument, den berömda "deus deceptor" ("gud-bedragaren", även känd under namnet Descartes’ demon). Idén är i korthet följande: om Descartes tänker på någon matematisk eller geometrisk sats (t.ex. 2+3=5), så kan han ju inte vara bedragen av sina sinnen, och satsens sanning är oberoende av om han drömmer eller hallucinerar när han tänker den; så de traditionella skeptiska argumenten "biter" inte. För att Descartes ska kunna tvivla på denna säkra kunskap, måste han resonera så här: tänk om det är så att mitt tänkande styrs av en ond gud, vars hela diktan och traktan är att dra mig vid näsan? I så fall kan han ju bara ha lurat i mig att t.ex. 2+3=5.

Som är allmänt bekant menade sig Descartes kunna komma ur denna knipa på följande sätt: hur mycket jag än tvivlar, kan jag inte komma ifrån att mitt tvivel är en form av tänkande; alltså vet jag åtminstone med säkerhet att jag tänker. Och om jag tänker, måste jag ju också finnas till. "Cogito, dum dubito, ergo sum."

Att kritisera Descartes ingår inte i frågan som den är ställd, men ett par kritiska kommentarer kan vara på sin plats.

All skepticism är självvederläggande. Om någon hävdar: "Man kan inte vara säker på någonting", så behöver man bara fråga: "Är du säker på det?" Om skeptikern svarar "Javisst", så har han övergett skepticismen; svarar han "Nej", så kastar han bara tvivel över sitt eget tvivel. Denna invändning mot skepticismen är så enkel att ett barn kan förstå den; det är bara filosofiprofessorer och filosofistuderande som har problem med att fatta den.

Vad beträffar de traditionella skeptiska argumenten, är de alla exempel på det felslut som Ayn Rand kallade "begreppsstöld" (vilket i korthet innebär att använda ett begrepp, samtidigt som man förnekar begreppets rötter). Det är omöjligt att identifiera en sådan företeelse som en "illusion" eller "sinnesvilla", om vi inte redan visste vad det innebär att ha sann information från sinnena. Det är omöjligt att identifiera ett sådant tillstånd som "dröm" (eller "hallucination"), om vi inte redan visste vad det innebär att vara vaken. Det är omöjligt att identifiera ett mentalt sjukdomstillstånd ("vansinne") utan att först veta vad som är ett mentalt friskt tillstånd.

För att ge bara ett enkelt exempel: om man i öknen ser en hägrande oas, så är man "lurad" endast såtillvida som man misstar sig på oasens position: en oas som inte finns, kan inte heller hägra. Till yttermera visso är det endast genom att följa sina sinnens vittnesbörd som man kan få reda på var oasen faktiskt finns; och till yttermera visso är det endast genom att följa och tolka sinnenas vittnesbörd som man kan utröna orsaken till hägringen: de speciella atmosfäriska förhållanden som ger upphov till den. I vilket fall som helst är det inte sinnena som bedrar en i ett sådant fall, det är de atmosfäriska förhållandena; och detta är ett "bedrägeri" som man inte kan avslöja om man inte litar på sina sinnen.

Vad gäller Descartes’ demon i synnerhet, så är den helt enkelt en fantasiprodukt. Och det är värt att notera att Descartes är tvungen att fantisera ihop något så urbota fantastiskt för att överhuvudtaget kunna komma vidare med sitt "metodiska tvivel". Jag återkommer till detta i svaret på nästa fråga.

2. "Jag tänker, alltså existerar jag." Vad är din bedömning av denna berömda sats?

Min första invändning är att Descartes är inkonsekvent. Om man godtar den fantastiska premissen att det finns en demon som drar oss vid näsan varje gång vi försöker resonera logiskt, så drar den demonen Descartes vid näsan, även när han för resonemanget: "Om jag tvivlar, tänker jag; om jag tänker, är jag till." Det "cartesianska" tvivlet är därmed reducerat till traditionell skepticism. Descartes kan inte, med sin metod, nå fram till någon absolut säker kunskap, och därmed faller hela hans filosofiska projekt.

Det finns en ännu mera fundamental invändning. Allt medvetande är, till själva sin natur, medvetande om någonting. Om det inte finns någonting att vara medveten om, så kan det inte heller finnas något medvetande. Inte heller kan ett medvetande bara vara medvetet om sig självt. "Självmedvetande" är en mera avancerad form av medvetande; när jag blir medveten om mig själv, så förutsätter detta att jag dessförinnan varit medveten om saker i yttervärlden. (De av er som känner till Ayn Rands filosofi, objektivismen, bör inte ha några svårigheter med denna punkt.)

[För dem av er som inte känner till objektivismen ska jag citera ur Galts tal:

If nothing exists, there can be no consciousness: a consciousness with nothing to be conscious of is a contradiction in terms: A consciousness conscious of nothing but itself is a contradiction in terms: before it could identify itself as consciousness, it had to be conscious of something. If that which you claim to perceive does not exist, what you possess is not consciousness.

Eller, i min egen illegala översättning:

Om ingenting existerar, kan det inte finnas något medvetande: ett medvetande utan något att vara medvetet om är en självmotsägelse. Ett medvetande som inte är medvetet om något annat än sig självt är en självmotsägelse: innan det skulle kunna identifiera sig självt som medvetande, måste det vara medvetet om någonting. Om det som du påstår dig varsebli inte existerar, är det du besitter inte medvetande.]

Descartes "vänder på kuttingen" i sitt resonemang. Resonemanget går ut på att vi först kan vara medvetna (och förvissade) om vårt självmedvetande, och att vi först därefter (via ett fantastiskt gudsbevis, som jag återkommer till senare) kan bli förvissade om att det finns saker utanför oss som vi också kan vara medvetna om. Att identifiera ett sådant resonemang är att vederlägga det.

3. "För att veta att allt han klart och tydligt uppfattar är sant, måste Descartes veta att Gud finns. Men för att veta att Gud finns, måste han veta att allt han klart och tydligt uppfattar är sant." Befinner sig Descartes i den här cirkeln? Finns det en väg ut ur den?

Det finns ingen väg ut ur denna cirkel, så den egentliga frågan är om Descartes verkligen befinner sig i den. Mitt svar är ja, men detta fordrar en utläggning, eftersom formuleringen ovan faktiskt inte gör Descartes rättvisa.

Descartes påstår inte att han måste veta att allt han klart och tydligt uppfattar måste vara sant, för att han ska kunna veta att Gud finns; inte heller att han måste veta att Gud finns för att han ska kunna veta att allt han klart och tydligt uppfattar är sant. Han gör ett, och endast ett, undantag: det finns en sak som han kan inse klart och tydligt, s.a.s. "på egen hand", nämligen sitt "cogito". Från denna enda "egna" insikt kan han sedan dra slutsatsen att Gud finns; och därefter kan han sedan dra slutsatsen att allt annat han klart och tydligt uppfattar (t.ex. tingen i yttervärlden, eller matematiska/geometriska satser) också är sanna. Men tyvärr (för Descartes och lyckligtvis för oss) är detta också ett cirkelresonemang. Descartes’ grundpremiss här är: "Det jag klart och tydligt uppfattar är sant." Men han har redan (med alla sina skeptiska argument, inklusive sin demon) gjort allt han kunnat för att underminera denna sin egen grundpremiss; som jag redan påpekat är det i så fall inkonsekvent av honom att inte också låta sitt "cogito" undermineras.

4. I det "ontologiska" argumentet, bevisar Descartes att Gud existerar?

Det "ontologiska gudsbeviset", först formulerat av Anselm av Canterbury, går i korthet ut på följande: ett fullkomligt väsen måste existera, för existerade det inte, skulle det inte vara fullkomligt. Anselms formulering var ungefär så här: tänk dig ett väsen utrustat med varje fullkomlighet du kan tänka dig; tänk dig sedan att detta väsen inte existerar; du kan i så fall tänka dig ett väsen med alla de andra fullkomligheterna, plus den extra fullkomligheten att det också existerar; alltså existerar detta senare väsen.

Descartes hade en något annan variant (även om grundidén är densamma). Han resonerade så här: jag vet att jag är ofullkomlig; men för att veta detta måste jag ha en idé om fullkomlighet att jämföra med; men eftersom jag själv är ofullkomlig, kan jag inte själv ha "kläckt" denna idé; alltså måste den vara kläckt av någon som själv är fullkomlig, som sedan (i sin outgrundliga godhet) planterat in den idén hos mig.

Det kan noteras att varken Anselm eller Descartes var "först på plan" här. Platon använde exakt samma resonemang för att bevisa sina "idéers" oberoende existens. Eftersom vi har en idé om fullkomlighet, men ändå själva är ofullkomliga, kan denna idé om fullkomlighet inte komma från oss, utan måste vara en återspegling av en fullkomlighet som existerar för sig själv, någon annanstans, d.v.s. i idévärlden.

[Informationen om Platon har jag från Leonard Peikoffs bandkurs Ancient Philosophy: From Thales to Hume.]

Det ontologiska gudsbeviset, i varje variant, är fullkomligt nonsens. Min första invändning är att man kan "bevisa" vad som helst med denna metod. Det är t.ex. precis lika lätt att formulera ett "ontologiskt djävulsbevis" som ett ontologiskt gudsbevis. Tänk dig bara ett väsen med alla djävligheter du kan tänka dig. Om detta väsen inte existerar, så kan du tänka dig ett precis lika djävligt väsen som dessutom existerar – och det vore ju verkligen fördjävligt! Man kan bevisa att det någonstans i universum finns en flicka som är fullkomligt ljuvlig: hon besitter alla ljuvligheter du kan tänka dig, plus den extra ljuvligheten att hon också existerar. (Det enda problemet med detta är att det inte förklarar varför denna ljuvliga flicka inte är din – vore inte det ännu ljuvligare?)

Detta bör räcka för att reducera det ontologiska gudsbeviset till absurditet. Det förtjänar ändå att nämnas vari absurditeten bottnar. Det bottnar i idén att man kan börja med tänkandet och därifrån "resonera sig fram till" att något existerar. En rationell filosof (av vilka det finns två i världshistorien) börjar med det som existerar.

5. Vad är den substantiella föreningen mellan kropp och själ?

Descartes menade att kropp och själ var radikalt skilda åt, att de hade olika substans. Han definierade materien (allt kroppsligt) som "res extensa" ("utsträckt ting"), och allt själsligt definierade han som "res cogitans" ("tänkande ting"). Men enligt Descartes utesluter dessa båda egenskaper varandra: det som är utsträckt kan inte tänka, och det som tänker kan inte vara utsträckt. Detta ger honom ett problem: hur i all världen kan människan vara sammansatt av kropp och själ, om de båda substanserna utesluter varandra? Hur, och var, är själ och kropp kopplade till varandra?

På frågan "var är de kopplade?" har Descartes ett svar: i tallkottkörteln. Men det enda skäl Descartes kan anföra för detta är att tallkottkörteln inte har någon annan känd funktion (i varje fall kände man inte till någon sådan funktion på hans tid), och dessutom sitter den alldeles i närheten av hjärnan; så tydligen är dess funktion att vara mötesplats mellan själ och kropp. (Argumentet faller naturligtvis på det enkla faktum att även tallkottkörteln är ett utsträckt ting.)

På frågan "hur är de kopplade?" har Descartes inget annat svar än att Gud här har åstadkommit ett mirakel.

Descartes’ efterföljare såg problemet, men var inte särskilt nöjda med hans "lösning", och kom därför med egna "lösningar", den ena besynnerligare än den andra. (Som t.ex. idén att kropp och själ är som två synkroniserade klockor, helt oberoende av varandra, men som ändå visar samma tid. Själ och kropp är skilda åt, enligt detta resonemang; Gud har bara ordnat det så att de ändå förefaller sammanfalla.

Descartes’ problem ligger förstås i själva sättet att formulera problemet. Descartes förutsätter att de båda substanserna är radikalt väsensskilda, så väsensskilda att de inte kan existera ihop; men eftersom de ändå uppenbart gör det, måste han fråga sig hur i all världen det kan komma sig. Naturligtvis omöjliggör Descartes’ egen förutsättning varje vettigt svar.

En rationell filosof (av vilka det som sagt finns två i världshistorien) utgår från det ofrånkomliga faktum att själ och kropp faktiskt hör ihop. En människa är en integrerad entitet med dessa två attribut: kroppslighet och medvetande ("själ"). Visst: det ena attributet är utsträckt och det andra är tänkande, men än sen? Det är inget argument för att klyva attributen från varandra. Än mindre då för idén att det sedan skulle vara ett problem att foga samman det som man på detta artificiella sätt kluvit.

Enligt detta sätt att resonera skulle man lika gärna kunna fråga sig varför en läderboll är rund; "läder" och "rundhet" är två olika saker; hur kan två olika saker höra ihop? och var någonstans i bollen är lädret kopplat till rundheten? har bollen någon motsvarighet till vår tallkottkörtel? eller är det så att lädret finns i en dimension, rundheten i en annan, och att Gud genom ett mirakel får det att verka som om de existerar tillsammans i samma dimension?

Den djupaste filosofiska poängen här är följande: i verkligheten hör alla ett tings attribut ihop; det är bara genom en mental process, selektiv fokusering, som vi kan skilja dem åt. Om man inser detta, har man heller inga problem med att "klistra ihop" själen med kroppen: de är aldrig "isär" i verkligheten.

6. Bidrog Descartes med någonting av bestående värde till filosofin?

Att Descartes har haft ett enormt inflytande är obestridligt. Men frågan, så som den är ställd, är om detta inflytande varit övervägande välgörande eller övervägande destruktivt. Ni kan förmodligen gissa er till mitt svar, men jag vill ändå ta upp några punkter.

Först, Descartes’ "metodiska tvivel". Som jag visat, låter sig detta i slutändan reduceras till konventionell skepticism, och detta var senare tänkare inte sena att fatta. (Det argument jag ger – att "cogitot" inte kan komma undan "demonen" – är ingalunda nytt.) På så sätt banade Descartes väg för Hume, och därmed för Kant, och därmed för hela den katastrofala situation modern filosofi befinner sig i.

För det andra har Descartes uppenbarligen ett stort ansvar för att idén om en klyvning mellan kropp och själ fortfarande lever kvar.

För det tredje finns det ett element av sofisteri och intellektuell ohederlighet hos Descartes som förtjänar att påpekas. Descartes ger sig ut för att vara helt "förutsättningslös" i sina filosofiska undersökningar, att kasta alla gamla förutfattade meningar över ända och starta på nytt, från "scratch". Han försöker få oss att tro att hans "metodiska tvivel" är allvarligt menat, och att det är logiken i resonemanget och inga "baktankar" som leder honom till hans slutsatser. I själva verket är det förstås tvärtom. Descartes vet mycket väl vilka slutsatser han ska komma fram till – att Gud existerar, att han planterat in vissa medfödda idéer i oss, att det är han som skapat yttervärlden, o.s.v. – m.a.o. en traditionell religiös världssyn. Hela hans resonemang och hans "förutsättningslösa tvivel" är skräddarsytt för att leda fram till sådana slutsatser och få dem att verka plausibla. Om så inte vore, skulle det vara obegripligt att han överhuvudtaget kläcker ur sig en sådan idé som att det skulle kunna finnas en "deus deceptor". Och detta är ytterligare ett sätt på vilket Descartes bär ansvaret för den katastrofala situationen inom filosofin idag: ingen av er kan väl ha undgått att märka att vanligt "bondförnuft" är bannlyst på filosofiseminarier, och att det enda som accepteras är de mest eländiga sofismer, som bara behöver besitta en egenskap för att bli accepterade: att vara invecklade.

Vad Descartes hade att komma med i filosofin var i själva verket inte särskilt nytt: det mesta av det kan återfinnas hos Augustinus. (Detta inbegriper det berömda "cogito, dum dubito, ergo sum", vilket är ett eko av Augustinus’ "si fallor, sum", "om jag tar miste, finns jag till". Idén att människan är ofullkomlig och att bara Gud kan ge henne en idé om fullkomlighet är likaledes en augustinsk idé. (Och om jag inte misstar mig, så kommer t.o.m. idén om en gud som bara bedrar oss ursprungligen från Augustinus.)

Det är en ofta förekommande klyscha att Descartes stod för den (då) moderna vetenskapen, och att striden mellan cartesianer och aristoteliker (där cartesianerna så småningom avlöpte med segern) var en strid mellan den nya vetenskapliga attityden och den gamla religiösa dogmatismen. Utan att ge mig in för djupt på den diskussionen, vill jag bara påpeka en sak:

Descartes’ syn på "kropp/själ" ledde honom bl.a. till slutsatsen att djur inte har något själsliv alls, och att de bara är en sorts maskiner eller automater utan något medvetande. Var och en som haft med djur att göra (eller ens sett dem på TV) fattar väl hur befängt detta är; ändå är det sådant som tas som exempel på vetenskaplighet. Jämför gärna detta med Aristoteles’ syn på "kropp/själ" (som i korthet går ut på att själen är en levande organisms form – en egenskap hos organismen, inte något som flyter omkring för sig självt och måste kopplas till kroppen genom någon sorts mirakel). Fråga er sedan vem det egentligen är som står för förnuft och vetenskap.

Frågan om Descartes’ "bestående värde" förutsätter givetvis en värdeteori, och en teori om filosofins roll i den mänskliga tillvaron. Enligt min (och objektivismens) uppfattning är ett "värde" ett värde i den mån det befrämjar mänskligt liv och mänskligt välbefinnande – och det anser jag inte att Descartes’ filosofi gör. Enligt min (och objektivismens) uppfattning är filosofins roll att ge oss vägledning i hur vi ska leva våra liv – och inte heller det kan Descartes’ filosofi åstadkomma.

Om filosofins uppgift är att vara någon sorts invecklat tidsfördriv – en mera avancerad form av korsordslösning – då har förstås Descartes en del att erbjuda. Om filosofin ska vara en vägledning i livet, då bör man hellre söka sig till Aristoteles och Ayn Rand.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.