Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Är "Frihets"fronten anarkistisk?

Detta långa inlägg föranleddes av en artikel i Contra av Filip Lundberg under rubriken "Frihetsfronten är kryptokommunistisk!" och en replik från en av frontens frontfigurer, Henrik Bejke. (Filip Lundberg är – om någon undrar – identisk med Filip Björner; han tog sin hustrus efternamn för några år sedan.)

Den pågående debatten i Contra om den s.k. "Frihets"fronten reser tre med varandra sammanhängande frågor:

1. Är kapitalism och anarkism förenliga? Eller är de tvärtom varandras oförenliga motsatser?

2. Är "Frihets"fronten anarkistisk?

3. Är "Frihets"fronten en genuint pro-kapitalistisk organisation, eller är den (med Filip Lundbergs ordval) kryptokommunistisk?

Jag ämnar besvara dessa frågor i tur och ordning och ganska utförligt; därefter har jag några ord om "Frihets"frontens sätt att bemöta objektivistisk kritik.

(i)

Anarkism är uppfattningen att det inte bör finnas någon stat. Inte att existerande stater (som t.ex. en totalitär diktatur eller en förvuxen välfärdsstat) överskrider sina rättmätiga befogenheter, utan att staten inte har några rättmätiga befogenheter, att staten som sådan är en orättmätig institution och bör avskaffas. Eftersom en stats rättmätiga uppgift är att upprätthålla lag och ordning – att skydda medborgarna mot brottslingar inom landet och angripare utifrån, samt att avgöra tvister enligt klara, objektiva regler – innebär anarkism inget annat än förespråkandet av total rättslöshet, ett samhälle utan polis, militär eller domstolar.

En variant av anarkismen går ut på att det bör finnas ett flertal stater (s.k. "skyddsorganisationer") inom samma geografiska område – m.a.o. flera med varandra konkurrerande domstolar, poliskårer och militära styrkor. Det är denna variant som brukar gå under benämningen "anarkokapitalism". I verkligheten innebär emellertid dessa båda varianter (ingen stat alls resp. ett otal med varandra "konkurrerande" stater) ett och detsamma. I ett anarkiskt samhälle har människorna inget annat val än att gadda sig samman i "skyddsorganisationer" (typ maffiafamiljer) som bekämpar varandra till det bittra slutet.

Är detta tillstånd av laglöshet förenligt med kapitalism?

Kapitalism är ett samhällssystem som grundar sig på erkännandet av individens rättigheter, inklusive rätten till privategendom: i ett fullständigt kapitalistiskt samhälle är all egendom privatägd (och omvänt: ingen egendom är "samhällsägd"(1)). Ett lands samhällssystem förkroppsligas i dess lagstiftning och lagskipning. En stats uppgift är att upprätthålla lag och ordning, och dess uppgift i ett kapitalistiskt samhälle är följaktligen att upprätthålla en kapitalistisk ordning, m.a.o. en ordning som bygger på individens rätt till sitt liv, sin frihet och sin egendom. I ett kapitalistiskt samhälle delegerar individen sin rätt till självförsvar till en institution – staten – för syftet att upprätthålla den lag och ordning utan vilken ett fritt och fredligt handelsutbyte skulle vara omöjligt.

Av det ovanstående ser man klart att kapitalism och anarkism är oförenliga. Anarki är ett tillstånd där alla ständigt är i luven på varandra, där det pågår ett "allas krig mot alla" – och var och en kan föreställa sig vilka möjligheter en kapitalistisk ekonomi skulle ha att uppstå eller utvecklas eller vidmakthållas under sådana betingelser. Ett anarkistiskt samhälle skulle inte föra oss mot skyskrapor och rymdfärder; det skulle driva oss tillbaka mot grottstadiet.

(ii)

Är då "Frihets"fronten anarkistisk? Det bästa sättet att besvara den frågan är att låta dess anhängare tala för sig själva. Frontens ordförande och en av dess första initiativtagare, Christian Gergils, bör rimligen vara representativ, så låt oss kasta en blick på hans uttalanden.

I en debattartikel i DN 12.7.91 under rubriken "Kapitalismen är anarkistisk" skriver Gergils bl.a.:

"Men det du talar om är ju anarki", svarar många. Njae [sic], det är kapitalism. Och kapitalismen är – det verkar vara ett närmast okänt kapitel – i sig anarkistisk. Adam Smiths "osynliga hand" och Friedrich von Hayeks "spontana ordning" är begrepp som syftar på just detta; kapitalism innebär ordning utan statlig eller annan tvångsmässig inblandning […] Det anarkistiska slagordet, Bakunins ofta citerade, "Varje människas frihet är oändlig tills den möter en annan människas lika stora frihet" är utan inskränkningar också nyliberalismens grundtes. Men för att den ska kunna fungera, kunna efterlevas och få verklig innebörd krävs samtidigt respekt för äganderätten (något som de kommunistiska anarkisterna haft svårt att förstå), och det krävs en statsmakt vars syfte är att upprätthålla respekten för medmänniskornas frihet (vilket de i Sverige relativt okända anarkokapitalisterna haft lika svårt att förstå).

Det är nu inte alldeles solklart, utifrån detta citat, var Gergils står i frågan. Å ena sidan är kapitalismen "i sig" anarkistisk, och Bakunins anarkistiska slagord är utan inskränkningar också nyliberalismens grundtes; å andra sidan krävs det en statsmakt. Gergils svar på den fråga vi ställer är ett föga rungande: "Njae…"

Kommer detta "njae" att utkristallisera sig till ett klart "ja" eller "nej"? I en debattartikel i SvD 3.1.92, under rubriken "Intellektuell anarki bland unga moderater", skriver Gergils bl.a.:

Det är den kapitalistiska anarkismen, "anarkokapitalismen", som nu börjat gå från referenspunkt till ideal i debatten inom fria moderata studentförbundet. Nyligen anordnades det historiska första "anarkiseminariet" i förbundets regi. Från talarna likaväl som medlemmarna och förbundsledningen kom de flesta, de starkaste och de mest engagerade argumenten och inläggen till anarkins försvar. […] Det bör påpekas att anarki i dessa sammanhang innebär statslöshet och alls inte kaos eller oordning. […] Staten ses av anarkokapitalismen som i grunden ond; en våldsapparat vars blotta existens kränker människans rätt till självbestämmande och/eller äganderätt. […] Nyliberalismen i Milton Friedmans m.fl. tappning är fortfarande i mycket en okänd ideologi och anarkokapitalismen innebär egentligen bara att man går ännu ett steg längre. […] [D]en som önskar följa med i den prokapitalistiska filosofins och nationalekonomins frontlinjer bör lägga begreppet "anarkokapitalism" på minnet.

Låter som om Gergils tar parti, eller hur? Men hans verkliga svar är fortfarande "njae", vilket framgår av följande lilla brasklapp i slutstycket:

Själv tror jag att nattväktarstaten, med dess monopoliserade polis och rättsväsende, är nödvändig för att upprätthålla respekten för liv, frihet och egendom.

Denna brasklapp kan förefalla förbryllande. Om Gergils verkligen tror på nattväktarstaten, varför ställer han sig inte upp till dess försvar? Varför ställer han sig inte på barrikaderna mot "anarkokapitalismen"? Varför försöker han inte riva deras argument i strimlor? Varför går han fiendens ärenden? Faran i att grensla en barrikad borde vara väl känd för varje sann revolutionär.

Gergils återkommer som "anarkokapitalismens" försvarare i SvD 20.9.92, i en kritik mot P.C. Jersilds roman En lysande marknad: återigen får vi veta att "anarkokapitalismen" är "den mest extrema [m.a.o. mest konsekventa] formen av nyliberalism". Ställd mot väggen av Filip Lundberg (SvD 6.10.92) svarar Gergils:

Nej [… ] [jag är] varken anarkist eller anarkokapitalist. Men även om jag själv förespråkar nattväktarstaten hyser jag förståelse för anarkokapitalisternas mål.

Återigen: Gergils pläderar inte för det samhällssystem han påstår sig förespråka (nattväktarstaten); han pläderar för det samhällssystem han påstår sig ta avstånd ifrån ("anarkokapitalismen"). Att Gergils ståndpunkt är motsägande och barrikadgrenslande torde vid det här laget vara väl etablerat. Men vi måste också fråga oss vad som menas med att "hysa förståelse för anarkokapitalisternas mål". Deras mål är statens avskaffande till förmån för "konkurrerande skyddsorganisationer" (med allt det blod som kommer att rinna i denna "konkurrens"), och det är det målet Gergils säger sig "hysa förståelse för". Vad innebär det, för jämförelsens skull, om någon hävdar: "Nej, jag är inte kommunist (nazist, miljöpartist), men jag hyser förståelse för kommunisternas (nazisternas, miljöpartisternas) mål"?

Ytterligare ett citat för att runda av, ur en anmälan av "Frihets"frontens tidskrift EGO (DN 20.11.92):

Christian Gergils förbehåller sig "rätten att vara en smula pragmatisk och inkonsekvent" på bara en punkt. Han anser att staten bör ha ett monopol på "våldsutövning" – polis och domare alltså.

Det är m.a.o. pragmatism och inkonsekvens som får Gergils att (minst sagt lamt) "förespråka" nattväktarstaten; vore han principfast och konsekvent, skulle han vara "anarkokapitalist" med hull och hår. Råder det någon tvekan om vilken sida av barrikaden Gergils kommer att välja, när skotten börjar vina?

Är Gergils barrikadgrenslarattityd ett undantag, eller är han tvärtom representativ för "Frihets"fronten? Låt mig citera en annan av frontens ledande medlemmar, Mattias Bengtsson (till vardags ledarskribent i SvD):

I den libertarianska idétraditionen finns två huvudlinjer vad gäller statens legitimitet. Den första hävdar att förekomsten av en stat i ett samhälle inte nödvändigtvis står i strid med libertarianska idéer om människors rätt till självbestämmande. Staten är legitim om den har uppkommit på ett moraliskt acceptabelt sätt och/eller följer de samhälleliga regler som libertariansk teori formulerar.

Den andra huvudlinjen hävdar att staten genom själva sin natur förbryter sig mot tanken på människors rätt till självbestämmande. Staten är därför illegitim. En stabil libertariansk samhällsordning kan uppnås utan en statsmakt, genom spontant utvecklade lagar och konkurrerande skyddsorganisationer. ("Behövs staten?", Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen, PM i Statskunskap A, Politiska idéer, ht 1984.)

Tar Bengtsson ställning mellan dessa båda "huvudlinjer"? Bejakar han nattväktarstaten för att förkasta anarkismen, eller vice versa? Visst inte. Allt han går med på är att frågan "måste lösas", och att "diskussionen bland libertarianer om statens legitimitet [kommer] att gå vidare". (Bengtsson har haft nio år på sig att lösa detta brännande problem, och han är fortfarande medlem i "Frihets"fronten.)

Eller ta följande från en annan ledande frontman, filosofidocenten Ingemar Nordin:

[D]et faktum att det finns anarkister med i [den libertarianska] rörelsen utgör inget skäl för att ta avstånd från den eftersom: a) anarkisterna kanske har rätt b) det också finns "ministatare" med. (Privat korrespondens; min kursivering.)

Hur kan man "kanske ha rätt", när man alldeles uppenbart har fel?

Den enkla sanningen är att flertalet "frihets"frontare (eller libertarianer) inte riktigt vet om de är anarkister eller ej, och inte heller bryr sig särskilt mycket om det: de betraktar frågan om nattväktarstatens legitimitet som en obetydlig detaljfråga. ("Ska vi krossa hela staten, eller lämna en liten bit kvar av den?") Men libertarianismens inneboende logik driver dem över i det anarkistiska lägret. Det svar man oftast får när man frågar dem är att de befinner sig så nära anarkismen man överhuvudtaget kan komma utan att "riktigt" vara anarkist; de definierar den politiska skalan med en total stat i ena ändpunkten och ingen stat alls i den andra. Men med en så definierad skala är det uppenbart att det bara är "en smula pragmatiskt och inkonsekvent" att göra halt vid en minimal nattväktarstat.

Vad ska man nu säga om Henrik Bejkes inlägg i Contra 1993:3 (utöver att det uppenbarligen passar in i mönstret)? Bejke påstår först att han (till en av mina vänners [Filips] fasa) med logiskt bindande argument kan bevisa att "en legitim stat omöjligt kan existera"; några stycken längre fram menar han att den monopolistiska staten ändå är "det minst onda" och att föredra framför ett anarkokapitalistiskt Libanon. Hur bär han sig åt för att slå denna logiska kullerbytta?

Strukturen i Bejkes resonemang är följande: varje stat måste (det menar han sig logiskt ha bevisat), enligt själva sin natur, initiera våld; men tyvärr är principen om icke-initierande av våld inte allmänt accepterad; vore den det, skulle anarkismen ("anarkokapitalismen") fungera. M.a.o.: det enda som talar emot anarkismen är att mänskligheten ännu inte är mogen för anarkism! Råder det något tvivel om vilket samhällssystem som utgör fyrbåken för Bejke och definierar hans kompassriktning?

Hur förhåller det sig då med Bejkes "logiska bevis" för omöjligheten av en legitim stat?

Resonemanget är följande: antag att vi har en rättmätig nattväktarstat, en som begränsar sig till bruket av våld som vedergällning mot initierare av våld (brottslingar inom landet och angripare utifrån); antag vidare att någon eller några får för sig att ta upp konkurrensen med denna stat och inrätta sin egen lilla nattväktarstat inom samma geografiska område; den existerande staten måste nu antingen tillåta denna "konkurrens" och därmed ge upp sitt monopol; eller också måste den kuva uppstickaren, vilket skulle innebära att den själv initierar våld.(2)

Var vänlig lägg märke till vad detta resonemang inte går ut på: det säger inte att medborgarna har rätt att störta en orättmätig eller tyrannisk stat över ända för att i dess ställe inrätta en ny; detta skulle inte vara "anarkokapitalism" utan klassisk liberalism i John Lockes anda. Resonemanget går ut på att en stat som gör vad en stat ska göra och inget annat – m.a.o. en stat som i varje rimligt avseende är perfekt – inte skulle ha rätt att upprätthålla sitt eget monopol.

Varför i all världen skulle någon behaga göra uppror mot en stat som redan är perfekt? Det finns inget svar på denna fråga, utom möjligen att några förvuxna gymnasister och politikerbroilers får för sig att det skulle vara skoj att leka statsmän, och att det rätta utövandet av statens makt är en sinekur som fordrar föga mer intelligens än att (inspirerad av Bertie Wooster) plocka pickelhuvan av en poliskonstapel.

Bejkes "logiska bevisning" är ett typiskt utslag av det syndrom som Leonard Peikoff kallar "rationalism" och som består i att göra "logiska" deduktioner i ett vakuum, utan något försök att koppla de begrepp man använder till verkligheten. Bejke leker med begreppet "konkurrens" som okunniga småbarn leker med elden. "Konkurrens" är ett marknadsbegrepp; konkurrens förutsätter fritt utbyte av varor och tjänster, vilket i sin tur förutsätter att bruket av tvång/våld är bannlyst i samhället, vilket i sin tur är exakt den funktion som staten är inrättad för att utföra. "Konkurrens" om bruket av tvång/våld inom ett och samma geografiska område kan inte innebära något annat än inbördeskrig – och inbördeskrig kan man inte bunta samman under samma begrepp som fritt och fredligt handelsutbyte.(3)

"Anarkokapitalisterna" har den bisarra uppfattningen att två eller flera stater ("skyddsorganisationer") skulle kunna samsas inom samma territorium, och att de skulle kunna tävla om sina "kunders" gunst ungefär som försäkringsbolag idag tävlar om marknadsandelar. Hur skulle något sådant vara möjligt? Vad händer när det uppstår en tvist mellan två personer som är "kunder" hos olika "skyddsorganisationer"? I vilken av de "konkurrerande" domstolarna ska tvisten avgöras? På frågor som dessa ha "anarkokapitalisterna" inget svar (utöver att vi objektivister mantra-rabblar).

Allt det ovan sagda leder till en oundviklig induktiv generalisering: "Frihets"fronten är i själ och hjärta anarkistisk, och de av dess anhängare som (i "pragmatismens och inkonsekvensens" namn) förespråkar en minimal stat gör det endast som en sista hållplats på vägen mot det statslösa samhället.

Det är också uppenbart att deras, liksom varje annan, variant av anarkismen endast kan leda till blodbad och elände om den någonsin genomförs i praktiken, inte till ett samhälle där människor kan leva och frodas i fred. "Frihets"frontens ideologi måste därför betraktas som en ond ideologi och rörelsen som en ond rörelse – om, nämligen, det onda är det som skadar mänskligt liv.

(iii)

Jag har ovan visat att "Frihets"fronten till sin kärna är anarkistisk, och att anarkismen inte står i förbund med kapitalismen. Återstår frågan om man kan gå så långt som till att också säga att den står i förbund med kommunismen.

Även i detta fall vill jag låta libertarianerna tala för sig själva. Låt mig citera den libertarianska rörelsens ledande teoretiker, Murray Rothbard (Left and Right: The Prospects for Liberty, först publicerad 1965):

Vår tids libertarianer är vana att tänka sig socialismen som det libertarianska credots polära motsats. Men detta är ett gravt misstag, som bär ansvaret för en allvarlig ideologisk desorientering hos dagens libertarianer. […] [D]et fanns från början två olika linjer inom socialismen: den ena var den auktoritära högerlinjen, från Saint-Simon och framåt, som glorifierade etatism, hierarki och kollektivism. […] Den andra var den relativt libertarianska vänsterlinjen, på olika sätt exemplifierad av Marx och Bakunin, revolutionär och vida mer intresserad av att uppnå liberalismens och socialismens libertarianska mål, men speciellt av att krossa statsapparaten för att uppnå "statens söndervittring" och "ett slut på människans exploatering av människan".

Så libertarianismens och marxismens mål ("krossa staten") sammanfaller. Rothbard förklarar att Marx och Bakunin gjorde "misstaget" att också vilja krossa privategendomen tillsammans med staten; han beklagar att socialisterna under Första världskriget gjorde gemensam sak med nationalister och imperialister, och fortsätter sedan:

Det var som reaktion på denna kollaps som Lenin bröt sig ur Andra internationalen för att återuppliva klassisk revolutionär marxism och därmed återuppliva vänstersocialismen. Faktiskt åstadkom Lenin, nästan utan att veta det, mer än så. […] Det fanns i själva verket markanta "konservativa" drag i Marx och Engels egna skrifter, som ofta rättfärdigade staten, västerländsk imperialism och aggressiv nationalism. […] Lenin och hans anhängare gick längre åt "vänster" än Marx och Engels själva gjort. Lenin hade en avgjort mer revolutionär inställning till staten och försvarade och stödde konsekvent nationella befrielserörelser mot imperialism. Den leninistiska vägen gick längre åt "vänster" i andra viktiga avseenden också. Ty medan Marx hade centrerat sitt angrepp på marknadskapitalismen som sådan, fokuserade Lenin sitt intresse på vad han betraktade som kapitalismens högsta stadier: imperialism och monopol. Därför är Lenins fokus, eftersom det i praktiken centrerades på statligt monopol och imperialism snarare än på laissez-faire-kapitalism, på så sätt mycket mer kongenial för en libertarian än vad Marx var.

M.a.o.: Marx och Bakunin betraktas som libertarianismens potentiella bundsförvanter, därför att de var emot staten; men Lenin står libertarianismen ännu närmare, eftersom han var ännu mer emot staten!

Den fråga som osökt ställer sig inför detta är: hur kan det komma sig att dessa statshatare, Marx och ännu mer Lenin, lade grunden till den förmodligen mest totalitära statsbildning som världen hittills skådat? Rothbard har inget riktigt svar på denna gåta; det bästa han har att komma med är att Lenin introducerade den relativt "kapitalistiska" NEP-politiken, och att Sovjetunionen "egentligen" inte blev socialistiskt (inte genomförde en socialistisk ekonomi) förrän i samband med Stalins tvångskollektivisering. En sådan "förklaring" talar för sig själv.

Vad anser då Rothbard om den kommunistiska strävan efter världsherravälde genom att ockupera främmande länder eller genom att exportera den socialistiska revolutionen? Rothbards svar är att det aldrig funnits någon sådan strävan. I hans For a New Liberty: The Libertarian Manifesto finns ett kapitel om principerna för libertariansk utrikespolitik, där man bl.a. kan läsa följande:

Varje idé om att "exportera" kommunismen till andra länder på den sovjetiska militärens rygg strider totalt mot marxist-leninistisk teori. […] [E]fter Första världskrigets slut antog Lenin och de andra bolsjevikerna teorin om "fredlig samexistens" som grunden för en kommunistisk stats utrikespolitik. […] Sovjet kom tidigt fram till vad libertarianer anser vara den principiellt riktiga utrikespolitiken. Allteftersom tiden gick, förstärktes dessutom denna politik av en "konservatism" som drabbar alla rörelser sedan de kommit till makten och behållit den någon längre tid. […] Denna tilltagande konservatism under Stalin och hans efterföljare förstärkte denna icke-aggressiva politik av "fredlig samexistens".

Så Stalin var en fredsfurste, enligt Rothbards uppfattning. Någon förklaring till varför denne fredsfurste ingick Molotov-Ribbentrop-pakten och var med om att stycka Polen ger Rothbard inte; däremot gör han stort väsen av att Sovjet måste försvara sig mot det tyska angreppet senare under kriget. Och på den uppenbara frågan varför Stalin tog tillfället i akt att efter kriget lägga under sig hela Östeuropa har Rothbard en förklaring: det var för att trygga Sovjets gränser från en hotande invasion västerifrån! Vidare i texten:

Sedan sin seger över Tyskland och därmed sammanhängande militär aggression [från t.ex. Finland] under Andra världskriget har Sovjet fortsatt att vara konservativt i sin militärpolitik. Dess enda användning av trupper har varit för att försvara sitt territorium i kommunistblocket snarare än för att utvidga det ytterligare. Så när Ungern hotade att lämna Sovjetblocket 1956, eller Tjeckoslovakien 1968, intervenerade Sovjet med trupper – vilket förvisso var klandervärt, men ändå ett konservativt och defensivt agerande snarare än ett expansionistiskt.

Murray Rothbard är inte någon figur i utkanterna av den libertarianska rörelsen; han är en av dess centralgestalter och förvisso dess ledande teoretiker. Jag har t.o.m. hört en annan framträdande libertarian (Walter Block) hävda att Rothbard har samma ställning inom den libertarianska rörelsen som Ayn Rand inom den objektivistiska (vilket skulle innebära att han är rörelsens själve grundare). Det är därför svårt att avfärda Rothbards syn på Sovjetkommunismen och icke representativ.

Rothbard har en kompromisslös inställning till staten som sådan – han är en explicit anarkist och har inte mycket till övers för en sådan "halvmesyr" som en konstitutionellt begränsad nattväktarstat. (Han brännmärker i sin bok alla som försvarar den amerikanska konstitutionen som "konservativa".) Hans inställning till existerande stater betingas av denna statsfientliga grundpremiss: han ser ingen principiell skillnad mellan totalitära diktaturer och relativt fria nationer (och han skulle, enligt sin logik, inte se radikalt annorlunda på en genuin nattväktarstat, om någon sådan existerade). Stat som stat! (I praktiken har Rothbard ännu mindre till övers för USA än för Sovjet – USA brännmärks, i samma kapitel, som vårt århundrades mest krigiska, mest expansionistiska, mest imperialistiska stat.)

Den rothbardianska synen på kommunismen är heller inget mysterium, givet libertarianismens grundpremisser. Lägg märke till att det inte råder någon konflikt mellan libertarianism och kommunism vad gäller slutmålet, ett statslöst tillstånd. Marx och Lenin hävdade båda att staten, efter en totalitär övergångsperiod ("proletariatets diktatur"), skulle vittra sönder och försvinna. Denna idé är t.ex. ett ledmotiv i Lenins kända verk Staten och revolutionen; Lenin hävdar där att den socialistiska ekonomin, genom att åstadkomma ett aldrig tidigare skådat välstånd, kommer att göra staten överflödig och därmed leda till dess försvinnande. Rothbard delar Marx och Lenins utopistiska syn på det statslösa tillståndet som ett paradis på jorden, och är lika blind för det faktum att det i praktiken skulle utgöra ett helvete på jorden.

Det är värt att lägga märke till att libertarianismen också delar det marxistiska klasskampsperspektivet på historien. När Marx samtidigt attackerar staten och privategendomen, gör han det utifrån premissen att staten utgör ett redskap för de egendomsägande klassernas intressen; och därmed är det logiskt att anta att staten kommer att försvinna den dag klasskampen upphör. Libertarianerna ser också staten som ett uttryck för en härskande "elits" intressen.(4)

En annan anmärkningsvärd likhet är den sociala determinismen. Minns Henrik Bejkes argument att människorna ännu inte är "mogna" för anarkism och därför än så länge behöver en stat. Ett av kommunisternas standardargument är att kommunismen än så länge misslyckats, därför att människorna inte är mogna för den; människan måste göras om för grunden för att kunna träda in i det kommunistiska paradiset. För "anarkokapitalismen", lika väl som för kommunismen, är det en brist hos människan som gör att vi inte kan leva i harmoni med varandra utan en statsmakt. Men – för att dra en välkänd "mantra" – "A är A, och människan är människa".

En tredje likhet gäller den politiska strategin. Kommunismen har alltid försökt vinna politiskt inflytande genom att bilda "breda fronter", där icke-kommunisters missnöje med något rådande missförhållande kan exploateras och de kan fås att göra gemensam sak med kommunisterna och därmed tjänstgöra som "nyttiga idioter". Libertarianerna försöker begagna sig av samma strategi (om vilken själva namnet "Frihets""front" bär vittne). Libertarianerna försöker fånga in var och en som har ett horn i sidan till den existerande staten. Och vem av oss har inte något sådant horn i sidan? Var och en som inte är på sin vakt kan därmed bli en "nyttig idiot" i anarkokapitalismens tjänst.

Detta utgör en förklaring på "Frihets"frontens inställning till oss objektivister: vi vägrar göra tjänst som "nyttiga idioter". Så länge libertarianerna hyser ett hopp om att kunna få en objektivist på kroken, kan de vara hur gulliga som helst mot oss; när vi inte nappar på kroken, blir det annat ljud i skällan.

(iv)

Några ord också om "Frihets"frontens polemiska metod, när den utsätts för kritik från objektivister. Henrik Bejkes inlägg i Conta 1993:3 är fullt representativt. Låt mig granska ett par av hans uttalanden:

I Filip Lundbergs verklighetsuppfattning finns det inget utrymme för avvikande uppfattningar eller debatt mellan åsiktsriktningar. Nej, det som gäller är att de som avviker från Sanningen eller vägrar att se Ljuset är avfällingar som trätt i Ondskans tjänst.

Låt oss bortse från det uppenbara faktum att Filip Lundberg fört en debatt mot en avvikande åsiktsriktning och i stället koncentrera oss på den senare meningen. Jag har ovan visat att "Frihets"fronten är anarkistisk och förespråkar den "minimala staten" endast som en hållplats på vägen; jag har vidare visat att anarkismen är skadlig för mänskligt liv och därmed ond. Att säga att Bejke "avviker från sannigen", att han "vägrar att se ljuset" och att han "trätt i ondskans tjänst" är därför bara ett kallt konstaterande av faktum. Eftersom Bejkes tydliga (rentav övertydliga) avsikt är att utmåla Lundberg som en "religiös fanatiker", måste man fråga sig vad det ligger för fanatism i att konstatera fakta.

Bejke är uppenbarligen ur stånd att se "gott" och "ont" annat än som religiösa kategorier, och har inget annat alternativ till religionen än fullständig subjektivistisk amoralism; han kan inte se något annat som ont än själva handlingen att skilja mellan gott och ont. Men "gott" och "ont" är objektiva begrepp; de har en grund i fakta: det goda är det som gagnar mänskligt liv, det onda är det som skadar mänskligt liv. Allt vi objektivister hävdar är att Bejke och hans front skadar mänskligt liv. Vad är det för konstigt med det? (Evasion – "inte blindhet utan vägran att se"; i föreliggande fall "vägran att se ljuset" – är f.ö. roten till allt ont.)

Bejke avslutar sitt inlägg med en serie osmakligheter som jag inte gitter citera, men gärna vill kommentera.

De anklagelser som Bejke, i ett hycklat "försvar" för Ayn Rand, riktar mot den "officiella randianismen" är i själva verket samma sorts anklagelser som riktades mot Ayn Rand själv, medan hon ännu var i livet. Men somliga tror tydligen att de kan göra vad som helst med Ayn Rands minne, bara för att hon inte längre finns i livet och kan döda dem med blicken.

Bejkes anklagelse för "mantrarabblande" bör rimligtvis först riktas mot honom själv. Den kritik mot libertarianismen jag här har riktat är ingalunda ny för Bejke, och man kunde ha väntat sig att han under årens lopp lyckats fundera ut något bättre svar än de gamla eländiga sofismerna och besvärjelserna.

Kärnan i Bejkes besvärjelser är att sådana som Filip Lundberg (och, får man förmoda, P.O. Samuelsson) "skrämmer bort folk från den seriösa frihetskampen". Frågan om "Frihets"frontens kamp är "seriös" eller ej är överväldigande besvarad ovan; och det faller av sig självt att vi vill hålla folk som Gergils och Bejke på betryggande avstånd; de utgör ett hot mot vår egen frihetskamp. Men varför denna rädsla för att vi ska skrämma folk? Kan vi övertyga folk om att en ond rörelse, som "Frihets"fronten, verkligen är ond, är det väl bara bra?

Bejke gör sig skyldig till en logisk och moralisk kullerbytta här. Om libertarianismen och "Frihets"fronten hade rätt, skulle den kunna behandla den ohemula kritiken från oss objektivister på ett mycket enkalt sätt: ta avstånd från den. Ta avstånd från Ayn Rand och allt vad hon står för. Förneka hennes filosofi ända ner till roten. Gör, i princip, detsamma som vi gör med er och er "filosofi".

Objektivister samarbetar inte med libertarianer, därför att det goda inte har något att vinna på att samarbeta med det onda. Libertarianer gör allt för att få objektivister att samarbeta med dem (och gör allt för att håna dem, när de visar sig ovilliga) helt enkelt därför att det onda har allt att vinna på ett samarbete med det goda: det onda kan ingenting åstadkomma på egen hand.

Bejke och hans anhang är moraliska kannibaler (de kallar det själva "frivillig kannibalism"(5)): de vill att objektivister frivilligt ska hoppa i deras gryta och låta servera sig på fat. För all del: lycka till med den frivilliga kannibalismen! Men vi tänker inte hoppa i grytan.

Strängnäs 13 september 1993
Per-Olof Samuelsson

Det anarkokapitalistiska argument

Jag skrev också ett kortare inlägg till Contra under denna rubrik, som inte heller det publicerades.

Henrik Bejke presenterar i Contra 1993:3 det anarkokapitalistiska standardargumentet mot statens monopol på vedergällningsvåld. Det går i korthet ut på följande: om någon vill konkurrera med den existerande staten (vilken för resonemangets skull antas vara en legitim "nattväktarstat", inte en diktatur eller någonting mittemellan), måste den existerande staten antingen tillåta konkurrensen (och därmed ge upp sitt monopol) eller också bekämpa konkurrenten (och därmed själv initiera våld).

Resonemanget kan låta bestickande för de tanklösa, men det vederlägger sig självt så snart man försöker konkretisera vad det skulle innebära i praktiken. Om vad ska nämligen de båda "konkurrerande" staterna "konkurrera"? Om utövningen av en stats rättmätiga funktioner, om bruket av våld/tvång som vedergällning, m.a.o. om sådana saker som brottsbekämpning och rättskipning. Anta nu bara att två personer (låt oss kalla dem Henke och Benke), som är "kunder" hos två "konkurrerande" stater, tvistar om äganderätten till en viss plånbok. Henke påstår att Benke har snott den ifrån honom, och Benke hävdar att det har han visst inte; den är hans, och Henkes anspråk är orättmätigt. Vilken polis ska utreda detta brott? I vilken domstol ska målet avgöras? De båda "staterna" måste ju "konkurrera" om vem som ska sköta ärendet, och med vilka medel ska de "konkurrera"? De båda "staterna" har bara ett yttersta "konkurrensmedel", och det är vapnen. Eller ska de båda "staterna" hänskjuta ärendet till en högre instans? Men en sådan skulle ju inte finnas i den här situationen: funnes den, vore den en monopolitisk stat.

Minsta lilla konflikt av det här slaget skulle göra slut på den fredliga samexistens mellan de "konkurrerande stater" som Bejke och hans meningsfränder drömmer om, och utlösa ett inbördeskrig. Bejkes dröm låter sig "förverkligas" endast i en värld där konflikter överhuvudtaget inte kan uppstå, och i en sådan värld skulle ingen stat alls behövas, än mindre då ett otal stater som "konkurrerar" med varandra.

I verkligheten, utanför Bejkes drömmar, innebär själva utropandet av en "konkurrerande" stat en regelrätt krigsförklaring mot den existerande staten (och därmed också mot alla oss som delegerat vår rätt till självförsvar till denna stat). Ett sådant krig måste fortsätta tills endera staten går segrande ur kriget. I verkligheten, utanför Bejkes drömmar, är utropandet av en "konkurrerande" stat liktydigt med att starta en revolution. Och märk nu väl utgångspunkten för det anarkokapitalistiska resonemanget: att den existerande staten redan är en legitim "nattväktarstat", som gör vad en stat ska göra och inget annat (inte en diktatur eller ens ett mellanting mellan en legitim stat och en diktatur). Mot en sådan stat finns ingen "rätt att göra uppror". Att "konkurrera" med en sådan stat är i sig självt ett initierande av våld och måste bemötas med försvarsvåld.

Bakom de bisarra anarkokapitalistiska fantasierna ligger helt enkelt en oförmåga (eller ovilja) att skilja mellan ett utbyte av varor/tjänster och ett utbyte av knytnävsslag eller bombmattor. Båda dessa företeelser buntas ihop som om de i grunden vore ett och detsamma, så att man kan använda termen "konkurrens" om båda. Anarkokapitalisterna vill helt enkelt leka med ordet "konkurrens", på samma sätt som småungar ibland leker med elden – och slutresultatet blir detsamma: förödelse.

Strängnäs 1 juni 1993
Per-Olof Samuelsson

Post scriptum 2006: Det här är inte den enda logiska (och moraliska) kullerbyttan i det "anarkokapitalistiska standardargumentet". Argumentet utgår stillatigande från att en "nattväktarstat" är precis lika rättighetskränkande som vilken totalitär diktatur som helst och att den styr helt utan de styrdas samtycke.

Men en nattväktarstat kan inte ha andra befogenheter än dem vi delegerat till den. Och den enda befogenhet som faktiskt kan delegeras till staten är rätten till självförsvar. Det är fullständigt omöjligt att delegera någon sorts "rätt" att initiera tvång/våld till staten, av det enkla skälet att det inte finns någon sådan rätt att delegera. Slutsatsen av det är att om det verkligen handlar om en rättmätig nattväktarstat, så är allt den gör att utöva vår rätt till självförsvar, och ingenting den gör handlar om initierande av tvång/våld. (Om det inte handlar om en rättmätig nattväktarstat, är det förstås en helt annan sak, men argumentet är ju faktiskt inte riktat mot något annat än just en rättmätig nattväktarstat.)

Och observera än en gång att delegera inte betyder avstå från. Det säger sig självt att om man utsätts för inbrott, eller "muggas" i en mörk park, så har man all rätt i världen att själv försvara sig, om så behövs med vapen i hand. Allt en nattväktarstat kan fordra av en i ett sådant fall är att man i efterhand styrker att det var i självförsvar man handlade.

Nu är ju anarkokapitalisternas favoritargument här att de inte vill delegera sin rätt till självförsvar. Visst, visst. De får de väl försvara sig själva bäst de kan mot världens alla våldsverkare; men de kan ju inte förvänta sig att den nattväktarstat de avvisat ska beskydda dem. Det här funkar alldeles utmärkt, så länge de bara sitter hemma i fåtöljen och spekulerar vid opiepipan. Men skulle de bli bestulna på sin plånbok (eller råka ut för att flickvännen blir våldtagen av Hagamannen), då skulle de minsann komma rännande till den nattväktarstat de avvisat! (Ja, ja: i dagens förtvivlade läge – där vi har långt från en nattväktarstat – kan de ju i stället komma rännande till Hell's Angels, Bandidos eller Wolfpack, för att nämna några av de "konkurrerande stater" som redan idag existerar.)

Tror ni jag målar någon djävul på någon vägg här? Att ingen skulle kunna resonera så här? OK, låt mig så citera en reellt existerande anarkokapitalist (vars identitet jag förstås drar en barmhärtighetens slöja över):

Jag kan motivera varför det är kollektivism att stötta kollektivet Staten som ett högre väsen med rätt att döma, bruka våld, etc. etc., för man kommer – inte ens i nattväktarstaten – ifrån att Staten de facto består av en grupp individer, individer som tar sig rätten att bruka våld mot oskyldiga individer. Och jag kan påpeka att ingen, inte ens kollektivet Staten, har rätt att bruka våld mot oskyldiga individer. [De sista kursiveringarna mina.]

Vi kan bortse från att det lilla svinet – förlåt, "den store frihetskämpen" skulle det förstås stå – pådyvlar sina meningsmotståndare uppfattningen att Staten skulle vara ett "högre väsen" – den lille lögnaren – förlåt, store frihetskämpen – vet mycket väl om att vi inte alls betraktar Staten så. Men han borde faktiskt kunna uppmärksamma att det även i dagens läge finns s.k. "offer" för statens makt som är långt ifrån oskyldiga. Jag kan ju bara nämna de fyra nynazister som för några år sedan utsatte John Hron för fyra timmars tortyr innan de till sist slog ihjäl honom. Ja, eller Jackie Arklöv. Eller, eller, eller. En genuin nattväktarstat skulle sätta dit dem också (och utdöma betydligt strängare straff för dem, dessutom). Men enligt den här lille vad-det-nu-var-jag-kallade-honom är det inte ringaste skillnad mellan det här och att förbjuda folk att röka på krogen eller sätta åt en gammal tant för att hon slängt en stekpanna på fel ställe på en sopstation. John Hrons mördare och Jackie Arklöv är precis lika oskyldiga. Den ende som har skuld här är den som sätter dit dem och bestraffar dem. (Och ursäkta så hemskt mycket om jag tar i en smula, men en uppfattning som denna är ett uttryck för bottenlös ondska.(6))

Hesiodos om konflikt och konkurrens

Att det är skillnad mellan konflikt och krig, å ena sidan, och marknadsmässig konkurrens, å den andra, uppmärksammades redan på 700-talet f.Kr. av Hesiodos i hans Verk och dagar (Erga kai hemerai), där man alldeles i början kan läsa följande:

(Jag bör kanske nämna att Eris i grekisk mytologi är tvistens eller konfliktens gudinna; det var hon som kastade in det där äpplet som så småningom ledde fram till Trojanska kriget. Nyx är nattens gudinna, och Kroniden är ett annat namn på Zeus – hans efternamn, närmare bestämt, för far hans hette Kronos.)

En enda Eris finns det ej, utan två, här på jorden.
Varmt blir den ena prisad av dem som ser henne verka
medan den andra tadlas skarpt – så olika är de.
En av dem utsår split och uppammar ondskefullt strider
och ingen dödlig har henne kär: av nödtvång allenast
vördas den söndrande Eris, ty så är gudarnas vilja.
Dock har den dunkla Nyx satt till världen först henne syster
som av Kroniden, tronande högt i eteriska rymder,
fick invid jordens rötter sitt hem, till människornas fromma.
Även den lataste man kan hon egga till idoga mödor,
väcka hans arbetslust när han iakttar hur en annan,
framgångsrik i sitt värv, har brått att plantera och plöja
och sköta om sitt hus; så tävlar granne med granne
för att nå välstånd. God för oss dödliga är denna Eris.
Krukmakarn ser en rival i en annan, snickarn i snickarn,
tiggaren avundas folk i sitt skrå och skalderna skalder.
(Övers.: Ingvar Björkeson)


1) Sådant som direkt har att göra med statens legitima funktioner skulle förstås vara "samhällsägt" även i en nattväktarstat: polisstationer. militära anläggningar, domstolsbyggnader, fängelser. Och även en nattväktarstat behöver väl en liten regeringsbyggnad och ett kassavalv.

2) I min uppsats skrev jag att detta resonemang "ursprungligen formulerades av Murray Rothbard". Men jag vet faktiskt inte om det var han som formulerade det, och jag har ingen källa att hänvisa till. Vad jag vet formulerades det av Roy Childs i ett herostratiskt ryktbart "Open Letter to Ayn Rand"; men om han var "först på plan" måste jag lämna osagt. (Allt annat jag skriver om Rothbard här är ju däremot belagt.)

3) Eftersom jag är en osjälvständig tänkare har jag förstås inte kommit på det här själv. Jag lutar mig på en uppsats av Harry Binswanger som publicerades i The Objectivist Forum augusti 1981 och som jag själv översatte för Objektivistisk skriftserie under rubriken "Statens tvångsmonopol". (Tyvärr slutsåld. Dock finns den numera att läsa på nätet under rubriken Anarchism vs. Objectivism.) – Och så kan jag ju alltid citera Ayn Rand: "Kom ihåg att tvångsåtgärder mot människor är den enda tjänst en stat har att erbjuda. Fråga dig vad konkurrens i fråga om tvångsåtgärder måste innebära." ("Statens natur", en uppsats som ingår i både Själviskhetens dygd och Kapitalismen: det okända idealet.)

4) Detta tas också upp – åtminstone i förbigående – i Peter Schwartz pamflett "Libertarianism: The Perversion of Liberty".

5) Bejke pläderade en gång för frivillig kannibalism i ett telefonsamtal med mig. (Han beklagade sig över att någon bekant till honom hade svårt att acceptera den idén.) Idén verkar ju bisarr; men den kan möjligtvis vara inspirerad av Robert Heinleins Stranger in a Strange Land, där det hävdas att befolkningen på Mars äter upp sina döda i stället för att begrava dem.

6) Det är naturligtvis möjligt att personen jag citerar inte har tänkt sin egen tanke till slut. Men det är illa nog.

PS: Under de år som gått sedan min uppsats skrevs tycks "Frihets"fronten ha förvandlats till en relativt harmlös debattklubb.


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.