Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Objektivismens rättighetsfilosofi och "Frihetsfrontens"

(Bilaga till Objektivistisk skriftserie, nr 21, 1991. Hette från början "Frihetsfrontens" "rättighetsfilosofi", men den rubriken lägger för stor tonvikt vid polemiken.)

"Rättigheter" är ett moralbegrepp - det begrepp som ger en logisk övergång från de principer som vägleder en individs handlande till de principer som vägleder hans relationer med andra - det begrepp som bevarar och skyddar den individuella moralen i ett socialt sammanhang - bryggan mellan en individs moralkodex och ett samhälles rättskodex, mellan etik och politik. Individens rättigheter är det medel varmed samhället underordnas morallagen. [...] En "rättighet" är en moralprincip som definierar och sanktionerar en människas handlingsfrihet i ett socialt sammanhang. Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är dess konsekvenser eller korollarier): en människas rätt till sitt eget liv. Livet är en process av självuppehållande och självalstrat handlande; rätten till liv betyder rätten att ägna sig åt självuppehållande och självalstrat handlande - vilket betyder: friheten att utföra alla de handlingar som fordras av ett förnuftsväsens natur för att han ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och njuta av sitt eget liv. (Detta är innebörden av rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.) - "Människans rättigheter".

Källan till människans rättigheter är inte guds lag eller kongressens lag, utan identitetslagen. A är A - och människan är människa. Rättigheter är existensvillkor som fordras av människans natur för att hon rätt ska kunna överleva. Om människan ska leva på jorden, är det rätt för henne att bruka sitt intellekt, det är rätt att handla efter sitt eget fria omdöme, det är rätt att arbeta för sina värden och att behålla frukten av sitt arbete. Om liv på jorden är hennes syfte, har hon rätt att leva som rationell varelse; naturen förbjuder henne det irrationella. Varje grupp, varje gäng, varje nation som försöker negera människans rättigheter har fel, vilket betyder: är ond, vilket betyder: är emot livet. - "Galts tal".

(i)

Jag blir då och då ombedd eller tillfrågad om jag vill skriva någonting om "Frihetsfrontens" syn på rättigheter, vad som skiljer den från objektivismens och varför vi gör så stor sak av att bojkotta denna "front", när den på ytan förefaller tämligen överens med oss på åtminstone denna punkt. Så jag ska försöka svara.

Låt mig säga att enligt min uppfattning har Ayn Rand levererat ett vattentätt bevis för tesen att varje individ har vissa oförytterliga rättigheter och att de grundläggande rättigheterna är "liv, frihet, egendom och strävan efter lycka". Det är sant att hon inte var den förste att hävda dessa rättigheter; vi är John Locke och hans efterföljare tack skyldiga för identifikationen av dem. Men ingen av dem presenterade ett bevis. Notera t.ex. att rättigheterna i Förenta staternas självständighetsförklaring kallas självklara (och "gudagivna"). Men rättigheter är inte axiom; de är inte "givna i själva varseblivningen", de är härledda principer - och Ayn Rand har gett oss härledningen.

Vad är då beviset? För att besvara den frågan måste vi först fråga: vad är rättigheter, och varför behöver människan dem? Eller, med andra ord: vilka fakta i verkligheten ger upphov till behovet av ett sådant begrepp? (Ni märker förstås att jag ställer samma frågor som Ayn Rand själv ställer när hon diskuterar behovet av begreppet "värde".)

För att besvara dessa frågor bör två saker noteras:

1. Växter och djur har inget som helst behov av rättigheter (eller av begreppet "rättighet"); begreppet är helt enkelt inte tillämpligt på dem. (Begreppet "värde" är tillämpligt på lägre organismer, som Ayn Rand visat; men begreppet "rättigheter" är det inte.)

När konflikter uppstår i naturen (i den omänskliga delen av naturen), gäller devisen "äta eller ätas". Om ett rovdjur äter upp ett annat djur, eller ett betande djur käkar upp markens gräs, eller en växt tränger undan en annan växt från dess växtplats, kan vi bara konstatera faktum, och vi kan inte identifiera det som en "rättighetskränkning".

2. Om människor levde helt isolerade från varandra (vilket förstås bokstavligt talat är en omöjlighet, eftersom det skulle omöjliggöra fortplantning), skulle de inte heller ha något behov av rättigheter. De skulle vara tvungna att eftersträva värden och utöva dygder; objektivismens etiska principer gäller fullt ut t.o.m. på en öde ö; men frågan om rättigheter skulle aldrig komma upp. Om jag bor på en öde ö och vill bygga ett hus, finns det ingen byggnadsnämnd som kan lägga sig i vad jag gör, inge tjuvar som kan ta sig in i min källare, ingen som kan slå mig i bojor, ingen utom jag själv som kan beröva mig livet.

Det är det faktum att människor inte lever (och inte gärna kan leva) på detta isolerade sätt som ger upphov till behovet av rättigheter. Så snart människor börjar organisera sig i ordnade samhällen, behöver den någon sorts regelverk för sitt umgänge. (Om ett sådant samhälle är stort eller litet, enkelt eller komplicerat, är saker som påverkar omfattningen av regelverket, men principen förblir densamma.) Ett sådant regelverk måste ha vissa grundprinciper (annars skulle det bli till ett desintegrerat lapptäcke av sinsemellan motsägande regler); det är dessa grundprinciper vi kallar rättigheter.

Härav Ayn Rands definition av begreppet "rättighet": "en moralisk princip som definierar och sanktionerar en individs handlingsfrihet i ett socialt sammanhang". (Om det inte funnes något socialt sammanhang, skulle resten av objektivismens moralprinciper, som jag sagt, gälla fullt ut, men just denna typ av princip skulle vara obehövlig.)

Detta bör räcka som validering av själva begreppet "rättighet". Men vilka är då dessa rättigheter?

Vi vet från etiken att människans liv är den yttersta värdemätaren och att den enskildes liv är hans yttersta ändamål. Om en rättighet är en moralprincip, finns det inget val vilken som är den grundläggande rättigheten: rätten till liv. Och detta, vill jag påpeka, är beviset för att vi har rätt till liv. Den som inte har, eller förkastar, vår grundläggande etik, har heller ingen rationell möjlighet att hävda "rätten till liv"; han måste ta den som en "trossak" eller "dogm", eller också förkasta den som blott och bart ett godtyckligt hugskott.

Vi vet från etiken att människan måste leva genom att utöva sitt förnuft, av eget tänkande och eget arbete; vi vet också att vårt förnuft kan hämmas i sin funktion på i grunden två sätt: antingen genom "evasion" (där förnuftet vänder sig emot sig självt och hämmar sig självt) eller genom utifrån kommande fysiskt tvång. Den första punkten är ovidkommande i ett socialt sammanhang (även om den är livsavgörande i ett privat), men den andra är det inte. Detta är de etiska fakta som ger upphov till nästa rättighet: rätten till frihet. Denna rätt är en direkt implikation, ett korollarium, till rätten till liv, vilket bör framgå av ovanstående. (Och det vore en fräck motsägelse, om någon sade till dig: "Visst; du har rätt till ditt liv, men det betyder inte att du får ta ett steg utanför fängelsehålan där du sitter, äta annan mat än den vi ger dig, läsa andra böcker än vad fängelseledningen tillhandahåller, etc.")

Vi vet från etiken att produktivitet är en av människans kardinaldygder, att vårt tänkande måste omsättas i praktiken, ta sig ett materiellt uttryck, att vi måste leva och handla långsiktigt, vilket bl.a. innebär att vi (efter bästa förmåga) måste ha en produktiv karriär, att vi måste samla vår rikedom här på jorden "där mott och mal förstöra". Detta, bland mycket annat, är den etiska grunden för äganderätten, vilken återigen är ett korollarium till rätten till liv. Vi måste producera, och förfoga över vad vi själva producerat, för att överleva som människor (som något annat än rövare eller parasiter). Och återigen: den som säger till oss (det må vara en finansminister eller en kille med strumpa över ansiktet): "Livet får du behålla, men pengarna (eller silverskedarna) är mina", gör sig skyldig till en fräck motsägelse.

Slutligen vet vi från etiken att det är vårt eget rationella egenintresse vi måste eftersträva för att leva mänskligt, och att belöningen är vår personliga lycka. Så "rätten att sträva efter lycka" är inget annat än en bekräftelse i det sociala sammanhanget av den etiska egoismens princip, och återigen ett korollarium till rätten till liv. Och samma typ av motsägelse möter oss hos altruisten som säger: "Rätt till liv har du, men det ska ställas i andras tjänst; om det gör dig lycklig eller ej är ovidkommande."

(Det går att identifiera fler rättigheter än dessa fyra, t.ex. yttrande- och näringsfrihet, rättvis domstolsbehandling, m.m. Men det rör sig hela tiden om aspekter eller implikationer av rätten till liv.)

Jag vill upprepa att jag betraktar detta som ett bevis, att det inte rör sig om vare sig "dogm" eller "hugskott". Men det är ett bevis som står och faller med objektivismens etik, som i sin tur står och faller med dess metafysik och kunskapsteori. Att bevisa dessa faller dock utanför ramen för denna uppsats.

Omvänt: den som inte har objektivismen i dess helhet, har helt enkelt ingen möjlighet att försvara, validera eller bevisa våra rättigheter. Vad Locke och andra gjorde under upplysningstiden på detta område var storartat, och Ayn Rands insats vore förmodligen omöjlig dem förutan, så vi har ingen anledning att svärta ner dem; men vi svärtar inte ner dem genom att konstatera att de "inte nådde ända fram".

Nu kan man förstås fråga: är detta verkligen det enda sättet att bevisa våra rättigheter? Kan det inte finnas alternativa bevisföringar?

Att bevisa en teori betyder att steg för steg föra den tillbaka till det som är direkt givet för oss, m.a.o. att föra den tillbaka till axiom. Att bevisa rättigheterna betyder att steg för steg visa att källan till våra rättigheter (med Galts ord) är identitetslagen. Jag har ovan nöjt mig med att föra tillbaka rättigheterna på etikens grundprinciper (av utrymmesskäl, om inte annat), så jag litar till er förståelse av objektivismens grunder för att själva komplettera bevisföringen ned till grunden. Vad jag vill betona här är att jag har hållit mig till några verkligt väsentliga och fundamentala fakta om människans och mänskliga samhällens natur. Jag kunde ha presenterat beviset på ett mer detaljerat sätt, jag kunde ha formulerat det något annorlunda, jag kunde ha betonat vissa punkter mer och andra mindre. Men detta skulle fortfarande i det väsentliga vara samma bevis, inte ett annat, "alternativt" bevis. De punkter jag tagit upp är så väsentliga att inget bevis av något slag gärna kan förbigå dem.

Om någon å andra sidan säger till mig: "Jag behöver inte ditt bevis, för Gud har uppenbarat sig för mig i en brinnande buske och berättat för mig att människan har rättigheter", då handlar det överhuvudtaget inte längre om bevis, utan om dogm och hugskott.

Låt oss, för att göra poängen fullkomligt klar, för ett ögonblick göra ett helt anti-objektivistiskt antagande: låt oss anta att någon kunde bevisa att det inte är livet som är den yttersta värdemätaren, utan i stället Guds (eller samhällets) vilja - och att den enskildes liv följaktligen inte är något självändamål, utan ett medel för detta högra ändamål.

Är det möjligt att härur härleda en oförytterlig rätt till liv? Uppenbarligen inte. Den enda rätt som i så fall skulle vara oförytterlig vore rätten att tjäna denna högre makt (Gud/samhället) och att offra sitt liv för detta högre väsen. Det högre väsendet självt skulle måhända ha en oförytterlig rätt till sitt liv, men oss skulle det få behandla så som vi själva behandlar hår och naglar, när de växer sig för långa (eller andra lemmar, när de drabbas av kallbrand).

Kan vi härleda en rätt till frihet? Knappast. Möjligen skulle en person kunna säga: "Jag har min frihet att tjäna Gud/samhället på det sätt som jag själv finner bäst, och att offra mitt liv när och där jag bedömer mitt offer som bäst lämpat att främja Guds/samhällets avsikter." Men t.o.m. ett sådant påstående skulle vara dubiöst: hur ska en enskild kunna lita så mycket på sitt alldeles egna omdöme, när det ju faktiskt är Gud/samhället som vet bäst?

Eller ta äganderätten. Om det högre väsendet ovan är samhället, då är privat ägande självfallet utom fråga. Men om det högre väsendet är Gud? Om någon hävdar att äganderätten är instiftad av Gud och därför helig och okränkbar?

Men detta är en ohållbar ståndpunkt, och de som försöker grunda äganderätten på gudstro gör sig skyldiga till en motsägelse (och denna kritik drabbar även Locke, i den mån han ger religiösa argument för sin ståndpunkt). Allt ägande måste ytterst grunda sig på arbete (den som först bryter en åker är t.ex. dess förste rättmätige ägare, och andra kan sedan bli ägare till den genom arv eller gåva eller köp). Men om Gud, som den kristna religionen säger, en gång skapat världen ur intet och sedan upprätthåller den genom sitt eviga beslut, då måste Gud vara den ende rättmätige ägaren till hela universum, och vi kan inte äga någonting; vi kan på sin höjd ha det till låns. (Och det är f.ö. exakt så religiösa tänkare resonerar; det går under benämningen "förvaltarskapstanken".)

Det är en avsevärd skillnad mellan att äga någonting och att ha det till låns. Anta t.ex. att jag lånar någon annans lägenhet medan han är bortrest. Jag har då lov att göra vissa saker i lägenheten: äta, sova, bjuda in vänner på en kopp kaffe eller ett glas vin, t.o.m. möblera om i lägenheten, bara jag återställer den i sitt ursprungliga skick tills ägaren kommer tillbaka. Men jag skulle inte ha lov att t.ex. byta ut spisen, tapetsera om, eller slå ut en vägg för att göra vardagsrummet större. Men detta är exakt den position vi skulle befinna oss i, om det funnes en skapargud: vi skulle vara tillfälliga hyresgäster men aldrig självägande brukare av jorden.

(En anhängare av Locke skulle möjligen kunna invända att vår värld är en "gåva" från Gud snarare än ett "lån". Men en sådan idé grundar sig på en alldeles speciell metafysik, nämligen deismen, föreställningen att Gud en gång skapat världen och sedan lämnat den åt sitt öde. Men deism är bara ett övergångsstadium mellan teism och ateism.)

Så mycket om försöken att grunda våra rättigheter på någon form av intrinsikalism. Låt oss se om det i stället går att grunda den på subjektivism.

Anta att någon skulle bevisa (vilket är en självmotsägelse) att det inte finns något sådant som en måttstock för eller mätare av värden. Det skulle m.a.o. inte vara livet som är den yttersta värdemätaren, och inte heller något "högre", det skulle helt enkelt inte gå att mäta värden alls. Går det att härur härleda någon rätt till liv? Eller frihet? Eller egendom? Självfallet inte; det enda som kan följa ur en sådan grundpremiss är en "rätt" att följa sina egna nycker och infall, vad de än må vara.

En riktigt fyndig subjektivist skulle möjligen kunna komma med följande: det är bara levande väsen som kan ha nycker och infall; följaktligen måste vi ha rätt at leva för att följa våra nycker och infall. Men vart leder ett sådant resonemang? Det finns ingen garanti för att ens nycker och infall skulle vara rationella och livsbefrämjande (i själva verket är en nyck qua nyck alltid irrationell, eftersom den består i att koppla loss en känsla eller en önskan från varje sammanhang och all logik) - och om en nyck är t.ex. sadistisk eller mordisk, låter den sig inte längre förenas med någon allmän "rätt till liv", utan leder direkt till Hobbes "allas krig mot alla". Vad äganderätten beträffar, har jag påpekat i tidigare artiklar att den inte låter sig förenas med subjektivism, eftersom ägande måste grundas på objektiva kriterier (eget arbete, köp, arv. gåva) - en subjektivistisk "äganderätt" skulle bestå i att stjäla och sedan helt godtyckligt kalla stöldgodset "sitt".

(ii)

Därmed över till Frihetsfronten.

Frihetsfrontens medlemmar hävdar sig vara försvarare av idén att människan har oförytterliga rättigheter (i synnerhet äganderätt), att de därmed är den klassiska liberalismens sanna arvtagare, och att deras idéer leder till laissez-faire-kapitalism i praktiken.

Betyder det att de är objektivister? Betyder det att de har accepterat och förstått tesen och nu är i färd med att omsätta den i politisk handling?

Fråga dem själva. En sak du oundvikligen förr eller senare kommer att höra (efter en del pladder av typen "Ayn Rand tyckte egentligen precis som vi fast hon inte förstod det själv och förresten blev hon senil på gamla dar och rökte förresten för mycket och köpte spetsunderkläder i Hollywood och förresten bryter alla hennes lärjungar på ryska och är dogmatiker och dumdryga och en gång blev jag utskälld på ett party och egentligen är det hela nog en kult och hur som helst gör man bara Ayn Rand en otjänst om man uppskattar henne efter förtjänst") är att "det finns luckor i Rands rättighetsteori". Låter som om de tänkt igenom saken ordentligt, eller hur? Men om man pressar dem en smula och frågar: "Vilka luckor då?", så har de inget svar. Det visar sig att det bara är något de hört från någon annan nyliberal - det är med andra ord bara ren, ljusblå auktoritetstro. (Följer man upp spåret, finner man förmodligen att idén ursprungligen kommer från Robert Nozick; och går man till Nozick finner man ingenting, eller i varje fall ingenting begripligt.)

Om dessa människor verkligen vore intresserade av frågan om rättigheter, och om de kunde skilja mellan sina egna mentala tillstånd och yttervärlden länge nog för att komma på tanken att luckorna finns i deras egen kunskap och förståelse, då borde de rimligen vara ivriga att få luckorna tilltäppta, att systematiskt tillägna sig objektivismen, läsa Ayn Rands egna arbeten med en smula eftertanke, och betala den ringa summa som krävs för att lyssna på Peikoffs grundkurs (från vilken mitt resonemang ovan till stor del är hämtat). Men detta är exakt vad de inte gör. Deras "lösning" på "problemet" att Leonard Peikoff faktiskt presenterat denna filosofi från början till slut i en bandkurs är att förtiga denna bandkurs existens. Jag citerar ur en artikel av en av frontens ledande ideologer (John-Henri Holmberg):

Som filosof var Rand i många stycken osystematisk, i varje fall vad beträffar hennes tryckta verks innehåll... Följaktligen finns betydande luckor i hennes filosofi som ännu inte fyllts ut av andra objektivister...

[Jag vill inte vara elakare än nödvändigt mot Holmberg, så jag stryker några sarkasmer här. Men faktum är att han betraktas som expert på Ayn Rand och att han inte visat ens så stort intresse för systematiken i hennes filosofi att han bemödat sig om att lyssna på Peikoffs grundkurs. Kanske han idag, 2006, har läst OPAR; det vet jag inte.]

Summa summarum: av alla filosofier är objektivismen den enda som faktiskt kan bevisa att vi har rättigheter och vilka dessa rättigheter är; av alla filosofier är objektivismen den enda som Frihetsfronten skyr som pesten och vägra ta i beaktande.

(iii)

På s. 19 i "Frihetsfrontens" manifest Visionen om det civiliserade samhället finner man ett avsnitt under rubriken "Kan rättigheter bevisas?" (Avsnittet är kursiverat, vilket skulle kunna tyda på att det betraktas som extra betydelsefullt; det är också mer finstilt än resten av texten, vilket antyder motsatsen.)

Första stycket i detta avsnitt konstaterar att det finns filosofer som tvivlar på att vi har rättigheter. De övriga styckena ger "svar" på dessa filosofers invändningar. Fem olika svar ges: "Somliga invänder..." "Andra säger..." "Ett annat resonemang går i korthet ut på..." "Ytterligare ett resonemang accepterar..." "Om inte annat så kan vi konstatera..." Utan att ens gå in på innehållet kan vi notera den totala eklekticismen här: vilket resonemang som helst duger för oss, bara det låter som om det stöder vår uppfattning; inget resonemang är bättre eller sämre, sannare eller falskare än något annat.

Låt oss ändå ta det i detalj.

Filosofer diskuterar om det går att bevisa att människan har rättigheter. Visserligen förefaller motsatsen absurd: att någon skulle kunna ha rätt att döda oss, att beröva oss vår frihet eller stjäla vår egendom. Men det hjälper inte säger dessa filosofer, det går inte att rationellt bevisa existensen av rättigheter.

Notera den bristande stringensen här: första och sista meningen upplyser oss om att det finns filosofer som betvivlar rättigheter. Men andra meningen säger att samma filosofer i själva verket accepterar begreppet rättigheter, låt vara i en absurd form: "rätten" att döda, förslava, stjäla.

(Vad "rättighetsskeptikerna" hävdar är naturligtvis inte alls några "alternativa" rättigheter, utan att själva begreppet är en myt: att vi ingen rätt har, vare sig att leva eller dö eller döda, vare sig till frihet eller slaveri, vare sig att äga eller stjäla. Allt jag vill påpeka är att "frontens" "teoretiker" inte vet vad de talar om och är oförmögna att hålla isär två tankar i samma tankepreocess.)

Somliga invänder att rättigheterna är av Gud givna, de finns därför att Herren sagt så. För dem som inte tror på Gud är detta förstås ett dåligt argument.

Argumentet blir inte bättre, om man till äventyrs tror på Gud. (Detta bör ha framgått av min analys ovan.)

Andra säger att rättigheter följer av människans natur. Människans uppgift är att vara människa och för att kunna vara det, för att kunna förverkliga sig själv, måste hon vara fri. Naturen har försett oss med förnuft och intelligens och det är i enlighet med människan som varelse att fritt få nyttja sitt förnuft, sin intelligens, för att överleva. Av det följer att människan också har rätt att förfoga över det han eller hon skapar med sin intelligens och sitt arbete.

Varifrån, om jag får fråga, har "fronten" fått det argumentet? Och om det är så klent, och så fyllt av "luckor" att det behöver kompletteras med Gud och traditionen och jag vet inte vad - varför gör sig "fronten" ens besväret att lägga fram det?

Ett annat argument går i korthet ut på att varje människa är sig själv. Det innebär att handlingar som rör det egna livet och den egna sfären är sådant som personen i fråga själv har företräde att bestämma över. Bevisbördan för att en person inte skulle ha rätt till liv, frihet och egendom ligger således på den som hävdar motsatsen. Något sådant bevis kan inte presenteras; varför vi har en situation där rättigheterna måste accepteras.

Principen om bevisbördan säger att det är den som påstår något, den som säger att X existerar eller att X har attribut Y, som har att framlägga bevis eller argument för sin tes. Kan han inte det, ska hans tes förkastas utan argument, "som om ingenting sagts". I detta fall ligger bevisbördan helt och hållet på den som säger att vi har rättigheter. Om detta hävdas godtyckligt, "ur en brinnande buske" eller ur Poppers kaffesump, har rättighetsskeptikerna all rätt att rycka på axlarna och gå sin väg.

"Frontens" resonemang här lägger helt klart bevisbördan på den som förnekar ett visst påstående, inte på den som fäller det. För att demonstrera hur fel detta är: anta att någon hävdar att varje människa har vissa oförytterliga pluttigheter (t.ex. plutten till kiv, grinighet, fegendom och krävan efter hyckla), och någon annan säger att detta är nonsens och en räcka meningslösa ljud - på vem ligger bevisbördan?

Första delen av argumentet ovan bevisar ingenting alls. Det är förvisso sant att varje människa är sig själv, men detta gäller också om varje hund, varje ros, varje stenbumling, utan att detta förlänar dessa entiteter någon självbestämmanderätt. (Det är förstår sant att om man analyserar vad en människa är, och vad som skiljer henne från de andra entiteter jag nämnde, så kommer man så småningom fram till en rättighetsdoktrin. Men för detta fordras objektivism, inte meningslösa ljudräckor.)

Ytterligare ett resonemang accepterar att det på ett rent filosofiskt plan inte kan bevisas att människan har rättigheter. I stället finns rättigheterna i form av konventioner som vuxit fram under historien och som måste respekteras för att samhället ska fungera.

Om rättigheter är "konventioner som vuxit fram under historien", är de inte rättigheter alls utan tillåtelser från samhället eller "traditionen", och de är inte oförytterliga utan kan växla med växlande historiska omständigheter. Resonemanget härstammar från Edmund Burke, som hävdade att våra "naturliga" rättigheter (till skillnad från lockeanernas "artificiella" rättigheter) var lika med den privilegiestruktur som vuxit fram under historiens lopp (att godsägarens rätt låg i att äga sitt gods, torparens i att bruka den jordlott godsägaren låter honom bruka, o.s.v.).

En "konvention", så som ordet används här, är en "allmänt accepterad sedvänja". Även om det otvivelaktigt är sant att sedvänjor kan göra det lättare för oss att leva tillsammans, är det absurt att likställa en "sedvänja" med en "rättighet". Hur skulle man t.ex. med en sådan utgångspunkt kunna argumentera mot slaveri? Eller, för den delen, mot höga skatter? Om slaveri eller höga skatter existerat tillräckligt länge i ett samhälle, är det detta samhälles sedvänja att förslava eller expropriera; och om sed är rätt, så utgör slaveri och skatter högsta rätt i ett sådant samhälle.

Man kan fråga sig varför "fronten" överhuvudtaget sväljer ett resonemang som detta. Det är inte enbart idéhistorisk okunnighet, även om sådant också spelar in. Svaret ligger i att "fronten" i själ och hjärta är alltigenom kollektivistisk och ingenting högra önskar än medhåll från alla parter, vem det vara må, och att inte stöta sig med någon, inte ens med den värsta sortens värdekonservativa. (De vill inte gärna stöta sig med objektivister eller mystiker heller, vilket förklarar ett par av styckena ovan.)

Om inte annat så kan vi notera att de flesta individer tenderar att vara helt ense om rättigheternas existens och okränkbarhet - när det gäller dem själva! Praktiskt taget alla förkastar andras rätt att ta deras liv, att beröva dem deras frihet eller att stjäla deras egendom. Att personen i fråga sedan hävdar att det skulle kunna vara rätt att kränka någon annans rättigheter faller då platt till marken. Vi kan konstatera att flertalet individer anser sig ha dessa rättigheter. Om vi förväntar oss att andra ska acceptera våra rättigheter måste vi därför leva i enlighet med uppfattningen att alla människor har en absolut rätt till liv, frihet och egendom.

Klenheten i denna argumentation bör vara uppenbar. Notera bara att de flesta människor faktiskt accepterar en sådan rättighetskränkning som att stat och kommun tar pengar från dem i skatt (de kan gnälla över nivån på skatten, men de godtar principen). Många accepterar statens rätt att sända ut dem att dö i krig, etc. Det är helt enkelt inte sant att folk i allmänhet accepterar sina egna rättigheter men glatt kränker andras. Problemet är inte att folk är "trångsynt egoistiska". Problemet är att folk inte har någon rättighetsfilosofi alls. Och "Frihetsfronten" har uppenbarligen ingen, den heller.

Det vore orättvist att beskylla "Frihetsfronten" för att ha "luckor" i sin rättighetsfilosofi. Det finns inte en enda lucka i den, bara ett stort hål. Begreppet "rättighet" är ett avancerat begrepp, som fordrar en väl murad filosofisk grund för att försvara, eller ens nå fram till. Men "fronten" grabbar glatt tag i vilken filosofi som helst, den må vara hur mystisk eller skeptisk som helst, bara den ger dem något slags "auktoritet" att luta sig mot. Deras attityd uttrycks bäst med en lätt travestering av Galt: "Rättigheterna är här. Hur kom de hit? På något vis. Vad har de för grund? Vilken som helst - eller ingen alls."

(iv)

Idén om oförytterliga rättigheter har varit under konstant attack de senaste tvåhundra åren, och angreppen har kommit från flera olika håll.

De konservativa eller traditionalistiska angreppen tar sin utgångspunkt hos Edmund Burke, i hans försvar för "konventioner" (eller rentav "fördomar") som "naturliga" till skillnad från Lockes och Paines "artificiella" rättigheter.

Liberalernas angrepp tar sin utgångspunkt hos Jeremy Bentham (som i ekonomiskt avseende var en "klassisk liberal"). Bentham menade att talet om "naturliga rättigheter" var "nonsens på styltor" och försökte ersätta rättighetsprincipen med en "nyttoprincip". En stor mängd liberaler (inklusive, skam till sägandes, Ludwig von Mises) följer Bentham i spåren.

En tredje angreppslinje tar sin utgångspunkt hos Hume och hävdar (fullt logiskt, givet utgångspunkten) att begreppet "rättighet" måste vara en myt, eftersom moraliska värdeomdömen är en myt. Detta synsätt har haft ett enormt inflytande, inte minst här i landet, tack vara Hägerström och värdenihilismen (som i grunden bara är en variant av Humes emotivism).

En fjärde angreppslinje utgår från Rousseau och Kant, och går ut på att mystifiera rättigheterna. Rousseaus bidrag här var att beröva oss enskilda vår rätt och lokalisera den hos ett mystiskt, överindividuellt väsen, benämt "folkviljan" ("la volonté générale"). Kants bidrag var att försöka basera rätten på plikten - ett tillvägagångssätt som ledde Kants förste betydande efterföljare, Fichte, till total socialism, och som via Hegel ledde fram till Marx, och så småningom till Jan Myrdal - som avfärdar varje tal om rättigheter som ett försök att lyfta sig i håret ut ur historien.

Om vi vill hävda och försvara individens rättigheter, har vi ett filosofiskt Augiasstall att rensa upp. Jag betraktar emellertid inte uppgiften som omöjlig. Ayn Rands filosofi ger, som jag redan nämnt, rättigheterna en filosofisk grund som Locke saknade, vilket gjorde ett effektivt intellektuellt försvar omöjligt.

Men en organisation som "Frihetsfronten" är oss uppenbarligen inte till ringaste hjälp härvidlag. Vad gäller att ge rättighetsidéerna spridning är de oss tvärtom "till stjälp". Om argumenten för rättigheter vore av den kaliber som presenteras i "frontens" manifest, eller i artiklar som dess anhängare publicerat i pressen, skulle vi vara tvungna att ge Bentham rätt: det är i sanning "nonsens på styltor".

Det faktum att "fronten" då och då försöker koppla Ayn Rands namn till detta styltnonsens gör naturligtvis inte saken bättre, utan tvärtom värre.

Det är svårt att "göra Ayn Rands budskap förnummet" i en kultur som domineras av hennes öppna fiender. Det är etter värre att samtidigt behöva föra ett tvåfrontskrig mot hennes falska vänner.

Icke desto mindre är det det vi måste göra.

Copyright © 1991, 2006 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.