Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


"Naturlig" och "egentlig" egoism

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1988.

(i)

I Svenska Dagbladet 10 april 1988 kunde man läsa följande under rubriken "Mat och moral":

Huruvida marknadsekonomin förutsätter egoism utreder docenten i teoretisk filosofi i Lund, Germund Hesslow, i en Timbrouppsats under temarubriken "äganderätt" Egoismen existerar i olika former, enligt Hesslow:

Naturlig egoism, då människan handlar utifrån sina egna värderingar, egentlig egoism, då dessa värderingar är egoistiska samt gruppegoismen, som värderar välfärden hos den egna gruppens medlemmar högre än utanförståendes intressen. Denna senare egoism idealiseras ofta, medan de andra två typerna av egoism fördöms som tillhörande marknadsekonomi och kapitalism, menar han.

Marknadsekonomins raison d’ètre är ju att man kan få det man vill ha av andra, bara om man kan erbjuda dem något de värdesätter lika mycket, poängterar han vidare. Han drar exemplet:

"Det är paradoxalt att många personer som använder en stor del av sina inkomster för ideella syften samtidigt är motståndare till just det ekonomiska system som möjliggör ett sådant beteende. Ett exempel är musikern Mikael Wiehe som tjänat pengar på sitt uppträdande för att använda dessa till ett av honom själv omhuldat projekt, vilket bland annat går ut på att eliminera marknadsekonomin i Nicaragua. Om dessa projekt skulle bli framgångsrika, kommer han därigenom på sikt att hindra andra från att gör det han själv gör.

Alla handlingar som gynnar oss själva är inte moraliskt förkastliga, menar Hesslow: "Ingen skulle kunna komma på tanken att beskylla Jan Myrdal för egoism när han mumsar på sina franska ostar, utan att dela med sig till världens fattiga."

Det moraliska problemet är att avgöra vilken grad av egentlig egoism som skall anses godtagbar.

Erst kommt das Fressen und dann die Moral, som Brecht sade.

Detta klipp utgör ett tydligt exempel på den kraftlöshet med vilken egoismen "försvaras" av den fria marknadens företrädare och förespråkare i vårt land.

Till att börja med: att "människan handlar utifrån sina egna värderingar" kan knappast i och för sig kallas "naturlig egoism". Dessa "egna värderingar" kan mycket väl vara både irrationella och altruistiska. Om en människa inte betraktar sitt eget liv som sitt högsta värde, utan i dess ställe sätter Gud eller fosterlandet eller mänskligheten eller världsrevolutionen (för att nämna några av de vanligaste varianterna) och sedan handlar utifrån den värderingen, kan man inte kalla hennes handlande egoistiskt utan att beröva termen all innebörd.

Tesen att människan är egoistisk "av naturen" och därför inte kan handla annat än egoistiskt brukar kallas för "psykologisk egoism" och är till sin natur en deterministisk teori. (Dess upphovsman och mest kände företrädare i filosofihistorien är Thomas Hobbes, som hävdade att människan med obönhörlig naturnödvändighet styrs av sin självbevarelsedrift.)

Denna teori (som ju faktiskt inte är någon etisk teori alls, eftersom den är deterministisk och inte lämnar utrymme för något "böra") måste hållas skarpt isär från den objektivistiska teorin om rationell egennytta. Objektivismen hävdar att själviskhet är en dygd – och en dygd är inte något man är född med eller besitter av bister naturnödvändighet, utan något man måste kämpa för att uppnå. "Rationell egoist" är en hedersbenämning som inte var och en har rätt att fästa på kavajslaget.

När människor hävdar "naturlig" eller "psykologisk" egoism, implicerar de vanligen ett beklagande över människonaturens bristfällighet, då den inte kan leva upp till "högre" moraliska fordringar. Sanningen är dock att teorin ger mänskligheten en komplimang som den inte förtjänar.

(För ytterligare diskussion av detta ämne, se Nathaniel Brandens uppsats "Är vi inte alla själviska?", kap. 5 i Själviskhetens dygd)

Så till den "egentliga" egoismen. Observera hur docent Hesslow ställer problemet: "Det moraliska problemet är att avgöra vilken grad av egentlig egoism som skall anses godtagbar." Godtagbar – enligt vilken kodex? Enligt vilken måttstock?

Hesslows och likasinnades urskuldande försök till "försvar" av egoismen är ett försvar där motståndaren – den altruistiska moralen – får bestämma debattvillkoren. Försvaret har följande allmänna form:

Altruismen är god.
Egoismen är ibland förenlig med altruismen.
Egoismen är ibland god.

Undersatsen i denna syllogism är uppenbart självmotsägande. Om termerna "egoism" och "altruism" ska ha någon innebörd alls, måste de fattas som ömsesidigt uteslutande och underkastade lagen om det uteslutna tredje. Egoism betyder att "sätta sig själv främst". Altruism betyder att "sätta någon annan (något annat) än sig själv främst". Något tredje gives icke. Så att "försvara" egoismen på detta sätt är att ge upp på förhand.

Översatsen i syllogismen är å andra sidan helt enkelt osann. Altruismen är inte god. Den är ond. Egoismen (rätt förstådd, nota bene) är det goda. Jag tror inte jag behöver utlägga denna tes i detalj – Ayn Rands uppsats "Objektivismens etik" ingår som bekant i nr 5 i Objektivistisk skriftserie.

Min poäng är att kapitalismen inte kan försvaras effektivt utan att grundas på en rätt förstådd och kompromisslös egoism. Bokförlaget Timbro kan lägga ned miljoner på debattböcker och seminarier och påkostade tidskrifter med glättat papper, och SAF kan anställa dussintals konventionella filosofer av Germund Hesslows typ – så länge de försvarar sig med argument av den här typen kommer de aldrig att åstadkomma någonting, annat än svika det samhällssystem de säger sig företräda – kapitalismen – och bereda vägen för mer och mer socialism.

Kapitalismens motståndare tycks begripa sammanhangen bättre än dess förmenta företrädare, som framgår av nedanstående klipp (ett kort inlägg av Anders Ehnmark i Expressen 17.3.88 under rubriken "Solidariteten födde egoism – men föder egoismen solidaritet?"):

I snart ett decennium har nyliberalerna haft framgång med sin centrala doktrin om själviskhetens objektiva altruism; alltså om det märkliga faktum att är man sig själv närmast så är man också sin nästa närmast beroende på en underbar egenskap hos marknaden att kunna växla upp egennytta i allmännytta. Man får så att säga moralen på köpet, om man bortser ifrån den.

Det är en sats som tillgodoser alla en hycklares impulser, och den har också blivit omtyckt i denna folkhemmets skymningstid. Den har inte segrat som parti men haft framgång i alla partier. Jag tycker därför till skillnad från Hans Zetterberg, Bengt Westerberg med flera att det är intressant och rimligt att socialdemokraterna tar upp själviskhetens doktrin i sin begynnande valkampanj. [Syftar på valaffischer med texten "Jag är hjärtligt trött på egoismen".]

Frågan är dock varpå framgången berott, varför den gamla folkhemsmoralen kunde ställas på huvudet så relativt snabbt?

En förklaring tycks vara att folkhemsmoralen rymde en paradox.

Kampen för bättre villkor var förvisso solidarisk, men "bättre villkor" definierades inte på något från gängse borgerliga idealbilder särskilt olika sätt. Till den svenska historiska kompromissen hör att borgerligheten behöll kontrollen över kulturen och att socialdemokraterna erövrade kontrollen över vägen dit. På så sätt blev folkhemmets mål att alla skulle kunna leva som borgare. Ett stort framsteg, givetvis.

På så sätt uppstod den typiska svenska paradox, vars spår vi ser runt omkring oss i konsumtionssamhället: solidariteten födde egoism. Men när nu nyliberalerna kommer och hävdar samma sak, fast tvärtom, nämligen att egoismen föder solidaritet, så hörs det ett bekräftande eko i de aldrig utklarade svenska ideologiska rummen. Är det ena rätt så är väl det andra rätt? säger ekot.

Också det ett ämne för reflexioner när man tittar på den här flickan på affischen som säger sig vara trött på egoismen. Hon har rätt, men här finns mer än hon tror att gräva i.

Ehnmark har otvivelaktigt rätt i att det är "paradoxalt" (rättare: självmotsägande) att egoism skulle kunna föda "solidaritet" (som altruismen kallas i socialistiska kretsar).

Ursprunget till paradoxen är att ingen i svensk debatt identifierat innebörden av begreppen.

Eller, m.a.o., svenskarna känner inte till objektivismen.

Skulle vi inte kunna ändra på den saken?


(ii)

Germund Hesslow skrev också en uppsats, "Den giriga kapitalismen: om liberalism och själviskhet", som bygger på samma egendomliga distinktion mellan "naturlig" och "egentlig" egoism. Den recenserades av Folke Schött i den moderata tidskriften Medborgaren. Mitt svar:

Jag blev mycket besviken när jag läste Folke Schötts kolumn i senaste numret av Medborgaren, "Egoismens primat", ett referat av Germund Hesslows uppsats "Den giriga kapitalismen: om liberalism och själviskhet". Besviken, därför att jag betraktar det som självmordsmässigt att försöka försvara kapitalismen på motståndarnas villkor, och därför att jag betraktar det som självmordsmässigt att försöka urskulda och dölja den själviskhet man eventuellt besitter, speciellt när man konfronteras med en kannibalistisk ideologi (socialismen i dess olika varianter) som fordrar att man ska ge upp allt vad man äger och har och deklarerar sig "hjärtligt trött" på oss när vi inte lever ner till deras fordringar.

Frågan om egoismens berättigande är tyvärr ganska omfattande, och en analys bara av Schött/Hesslows resonemang skulle bli alltför vidlyftig för att kunna publiceras i en partitidnings trånga spalter. Jag ska därför nöja mig med att kommentera ett fåtal väsentliga punkter.

1. Schött/Hesslow gör en distinktion mellan "naturlig" egoism (som vi s.a.s. släpar med oss livet igenom och inte själva kan rå för, och som består i att vi "utför handlingar i enlighet med våra egna värderingar") och "egentlig" egoism (som är djupt klandervärd och består i att "en människas värderingar bara inkluderar hennes egen välfärd och att hon inte värderar andras önskningar").

Men denna distinktion är vilseledande. Om en människas värderingar är altruistiska, om hon hyllar självuppoffring i någon form som ett ideal, om hon lever sitt liv för att tjäna Gud, fosterlandet, mänskligheten eller vad det vara må utom sig själv – hur kan hon då i någon mening kallas "egoist" bara därför att det är sina egna värderingar hon handlar efter? Att resonera så är att beröva begreppsparet "egoism-atruism" (eller "själviskhet-osjälviskhet") varje rimlig mening.

2. Hela Schött/Hesslows resonemang om den "egentliga" egoismen förs på den altruistiska moralens (självuppoffringsmoralens) villkor och utgår stillatigande från premissen att egoismen definitionsmässigt är rå, hämningslös, ond. Sedan försöker de visa att kapitalisters handlande inte stämmer in med denna definition av egoism, och att den egoism de då och då gör sig "skyldiga" till är att hänföra till den "naturliga" sorten (som ju de stackarna inte kan rå för).

Men vad som måste bevisas för att ett sådant resonemang ska vara hållbart är just den altruistiska premissen, att egoismen är ond. Något sådant bevis har aldrig presterats, och skälet är att premissen helt enkelt är felaktig. Egoismen är god. Och det kan bevisas. (Jag tänker inte försöka mig på något utförligt bevis i dessa trånga spalter, men mycket kortfattat kan det uttryckas så: livet är till för att levas – inte för att offras; och livet för mig är mitt personliga, oersättliga liv, för dig ditt, o.s.v.)

3. I fördömandet av egoismen ligger ett underförstått antagande som Schött/Hesslow återigen stillatigande accepterar: att egoism eller egennytta med nödvändighet innebär att sko sig på andras bekostnad. Men detta är en syn på människan som "människans varg" som förvisso inte grundar sig på någon djupanalys av människonaturen. En människa som lever med förnuftet som ledstjärna betraktar inte sina medmänniskor som offerdjur att slaktas, förslavas eller föras bakom ljuset – och hon betraktar dem inte heller som ett dödligt hot mot sig själv, annat än när hon har specifika skäl till det. Det är när människan avsvär sig bruket av förnuftet (helt eller delvis) som hon blir en varg för sina medmänniskor. Och – för att knyta an till punkt 2 ovan – att acceptera tesen om egoismens ondska är att acceptera människovargarnas debattvillkor och därmed försäkra sig om att bli riven eller uppäten.

4. Varför är egoismen en så "het potatis" för moderaterna? Skälet är för mig tämligen uppenbart. Den syn på egoismen som jag ovan skisserat är väl förenlig med den klassiska liberalismens ideal. Jag vill gå ännu längre: denna typ av liberalism kan inte överleva utan en "egentlig" egoism som moralisk grund. Men synen är helt oförenlig med traditionell konservatism. Varför? Därför att konservatismen har starka religiösa rötter som inte låter sig dras upp – och detta innebär att den bygger på att människan avsvär sig bruket av sitt förnuft. För en sådan syn är egoismen en fara, just därför att egoismen är rationell, grundad i och lierad med förnuftet.

Men moderata samlingspartiet, sådant det ser ut idag, är ett försök till äktenskap mellan dessa båda oförenliga ideologier. Ett öppet ställningstagande för egoismen skulle göra ett lyckligt fullbordande av äktenskapet omöjligt. Men detta äktenskap är under alla förhållanden dömt att bli olyckligt, och jag vill förorda ett brytande av förlovningen, ju förr dess hellre.

Min besvikelse (för att sluta cirkeln) ligger i att både Folke Schött och Germund Hesslow tillhör den "extremt" marknadsliberala falangen inom borgerligheten. Ändå piper de med i det marknadsfientliga (och i sista hand förnufts- och livsfientliga) råskället mot egoismen. De borde begripa bättre.

Strängnäs 5 augusti 1988
Per-Olof Samuelsson

Detta inlägg anlände tyvärr till Medborgarens redaktion någon vecka för sent för att komma med i nr 4/1988, och till nästföljande nummer har redaktionen andra planer. Dessutom ska "ett material som detta presenteras medan det fortfarande är i färskt minne hos läsarna". – Jag gjorde följande tillägg, när jag sände ut detta som OS-bilaga:

Det är möjligt att Medborgarens redaktion här underskattar läsekretsens närminne och förmåga till evighetsperspektiv.

Eftersom jag lyckligtvis har obegränsat spaltutrymme i OS och dess bilagor, ska jag göra ytterligare några kommentarer, och hoppas att jag inte alltför mycket upprepar vad jag tidigare sagt.

  1. Själva idén om "naturlig egoism" borde kunna genomskådas även av icke-objektivister, eftersom den motsägs av det otvetydiga faktum att människor ibland handlar uppenbart självdestruktivt.
  2. För att ge ett illustrativt exempel: för ett par år sedan rapporterade tidningarna att en förstaårsstudent vid Chalmers tekniska högskola hade druckit ihjäl sig vid något slags skändningsparty. Det förklarades i sammanhanget att det var en tradition vid Chalmers att tävla i att dricka så mycket som möjligt, och att detta var någon form av mandomsprov.

    Hur i all världen skulle denne students handlande kunna tolkas som ett utslag av "naturlig egoism"? En betydligt "naturligare" analys vore att han föll undan för ett grupptryck. Jag kan gå med på att studenten i fråga "handlade utifrån sina egna värderingar" i den meningen att han delade den studentikosa värderingen att en förstaårsstudents värde består i att tåla stora mängder alkohol (snarare än att behärska avancerad integralkalkyl och annan adiafora). Men detta är inte egoism. Den objektivistiska termen för det är "andrahandsmentalitet" ("secondhandedness".)

    Men frågan är något vidare än bara uppenbart självdestruktivt handlande. Den kärna av sanning som döljer sig i talet om "naturlig egoism" är denna: människor måste leva efter någon moral, och har de accepterat en viss moral försöker de också leva efter den. Och då altruismen är den nästan allenarådande moralen i dagens värld, accepterar de flesta människor altruismen och försöker leva efter den. Eftersom altruismen är falsk, leder detta till misär. Det är därför viktigt att formulera och presentera en radikalt annorlunda moral, en moral av rationell egennytta.

  3. Notera i förbigående Hesslows krav att ens värderingar ska inkludera "andra människors önskningar".
  4. En moral kan inte baseras på önskningar, vare sig egna eller andras – detta är vad Ayn Rand kallar "nyckdyrkan". Önskningar kan vara rationella eller irrationella; vad som behövs är kriterier som säger oss om en viss önskan är rationell eller ej.

  5. Notera gärna vilka krumbukter man tvingas till, när man försöker försvara kapitalismen på altruismens villkor. Schött/Hesslow hävdar att företagarna i ett marknadssystem agerar osjälviskt när de säljer varor som kunderna vill köpa! Det enda sättet att vara självisk måste då tydligen vara att sälja varor som ingen vill ha och gå i konkurs!
  6. Ett positivt förslag: när sossarna går ut med uttråkade överklassjäntor som förklarar sig "hjärtligt trötta på egoismen", borde borgerligheten inte jama med och urskulda sig, eller komma med motbeskyllningar av typen: "Ni är minsann lika egoistiska själva." Den borde kontra med arbetande människor med högburet huvud och korslagda armar, och med en protest som kan ge eko i politikens kratrar: "Vi är hjärtligt trötta på att offra oss!"

Den dag borgerligheten lyfter sig till att producera en sådan valaffisch kommer det att bli meningsfullt att rösta på den. Inte förr.


Leve egoismen!

Detta är ett oavslutat utkast till svar på samma artikel:

Sättet på vilket borgerligheten, inklusive moderaterna, bemött den socialdemokratiska kampanjen "Hjärtligt trött på egoismen" lämnar mycket övrigt att önska. Eller, exaktare uttryckt: den lämnar allt övrigt att önska.

Det vanligaste motargumentet har varit: "Ni är minsann lika egoistiska som vi – eller rentav mera!" Det mera sofistikerade argumentet går så här: "Det är inte så att marknadsekonomin, eller kapitalismen, vädjar till egennyttan mer än något annat system, tvärtom: vill du verkligen handla osjälviskt och altruistiskt, bör du välkomna ett marknadsekonomiskt system, för där kan du uppoffra dig frivilligt, utan att någon behöver tvinga dig till det."

Detta sätt att föra debatten är självmordsmässigt. Till att börja med går det inte att krypa undan det faktum att marknadsekonomin bygger på ett egoistiskt motiv, profitmotivet, eller djupare sett önskan att få det så bra som möjligt här på jorden. Om kapitalistens motiv vore att tjäna så mycket pengar som möjligt bara för att kasta bort dem och leva i misär (som argumentet ovan implicerar), kan han uppnå detta mål mycket enklare och snabbare helt enkelt genom att aldrig tjäna några pengar alls.

Argumentationen innebär ett svek mot kapitalismen. Ett rationellt sätt att bemöta socialdemokraternas kampanj vore att säga: "Socialismen leder till misär; och en av orsakerna till detta, kanske den mest grundläggande orsaken, är att den vädjar till människornas osjälviskhet, m.a.o. till deras vilja att avstå från allt som skulle kunna skänka dem lycka här i livet, m.a.o. deras villighet att leva – just det! – i misär." En sådan motkampanj skulle kunna göra nytta. Den kan t.o.m. komprimeras i ett kort och slagkraftigt valbudskap: "Hjärtligt trött på uppoffringar!"

Någon sådan kampanj kommer vi inte att få se – inte på länge än. I stället väljer man att möta det onda på halva vägen – och därmed hjälpa till att göra världen trygg för parasiter och politruker.

Det är mot denna bakgrund man ska se Germund Hesslows utredning "om liberalism och själviskhet", så vältaligt lovprisad i senaste numret av Medborgaren.

Gissningsvis i avsikt att slippa ta klar ställning för eller emot egoismen som etisk teori gör Hesslow en distinktion mellan "naturlig" och "egentlig" egoism. Den "naturliga" egoismen kan vi inte rå för, så den kan inte gärna fördömas. Vad vi kan fördöma är endast den "egentliga" egoismen – och den har inget nödvändigt samband med kapitalismen, så på det sättet slipper vi fördöma kapitalismen på samma gång.

Hesslow menar att våra handlingar är "naturligt" egoistiska i den meningen att vi utför våra handlingar i enlighet med våra egna värderingar. Men att kalla detta för "egoism" är att beröva termen varje rimlig mening. Om detta är egoism eller ej är helt och hållet beroende av om våra värderingar i sin tur är själviska eller osjälviska – och svaret på den frågan är långt ifrån självklart.

Teorin om "naturlig" egoism tar inte med i beräkningen att våra handlingar faktiskt ofta är självdestruktiva. Och jag talar nu inte bara om sådant som självmord eller att man av ren förtvivlan dunkar huvudet i väggen. Jag talar om sådant som ynglingen (eller ungmön) som väljer karriär (eller livskamrat), inte efter egna intressen, utan efter föräldrarnas önskemål. Eller den som väljer samma karriär som farsan eller kompisarna, därför att han inte orkat skaffa sig egna, personliga intressen och värderingar. Jag talar om den grundläggande attityd som består i att följa med strömmen hellre än att försöka stå på egna ben.

Det är sant att människor handlar, eller åtminstone försöker handla, utifrån den moralsyn de kommit att acceptera. Men den förhärskande, närmast allenarådande, moralsynen i vårt samhälle är den altruistiska, den som fordrar självförsakelse och självuppoffring. Det är därför inte att undra på att så många accepterar självförsakelsens och självuppoffringens moral och försöker leva "upp" (rättare: ner) till den, att de aldrig upptäcker egoismen, än mindre vilka krav den ställer. Man må kalla detta att "handla efter sina egna värderingar", men att hedra det med termen "egoism" är absurt och tyvärr också obscent (obscent, därför att det ställer verkliga egoister och altruistiska mähän på samma nivå).

(Ja, det blev en del upprepningar.)


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.