Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Gamla OS-bilagor
Under denna rubrik publiceras uppsatser som tidigare publicerats som bilagor till Objektivistisk skriftserie och som jag inte har kvar på lager. (De bilagor som finns under Pamfletter av P.O .Samuelsson kommer inte att publiceras här förrän lagret är slut. De kan beställas för 10 kr/styck.)


Några ord om David Hume

(1)

Denna korta uppsats ingick som en del i en OS-bilaga 1989. (Bilagan hette "En utsträckt hand" och bestod av ett inlägg i den debatt som fördes i Svensk Linje om "vara och böra" samt ett par kommentarer till den debatten; en del andra inlägg i samma debatt finns i pamfletten Rand vs. Popper.) Humes resonemang tar jag också upp i nätnattväktaren Vara och böra än en gång.

De människor som hävdar att ett "böra" aldrig kan härledas från ett "vara" försöker inte ens grunda sin uppfattning på fakta, utan på auktoritet: närmare bestämt på David Humes auktoritet. Inleder de inte sin argumentation med: "Som bekant...", så inleder de den med: "Redan Hume konstaterade..."

Det kan därför vara av intresse att veta vad Hume faktiskt sade i frågan; det står i en kort avhandling från 1751 med titeln An Inquiry into the Principles of Morals.

Hume hävdade att när vi prisar eller klandra en handling, så grundar sig vårt beröm eller klander inte på fakta i målet, eller på förnuftsslut utifrån dessa fakta; det grundar sig i stället på att handlingen hos oss uppväcker en känsla av moraliskt gillande eller ogillande. Vi kan m.a.o. inte se om en handling är god eller ond; och vi kan inte räkna ut eller resonera oss fram till det; men vi kan känna om den är det.

Hume menade att denna känsla av gillande/ogillande är universell, eller lika för alla människor. Om två personer får höra talas om samma händelseförlopp och ändå fäller olika värdeomdömen om det, så beror det på att de båda personerna erhållit olika information om det. (Om vi t.ex. för höra om ett mord, känner vi moraliskt ogillande; får vi sedan veta att det i själva verket rörde sig om självförsvar, mildras eller försvinner detta ogillande.)

Det finns två punkter att ta upp här.

För det första hävdar Hume faktiskt att det finns ett klart och otvetydigt samband mellan fakta och värderingar (eller mellan "vara" och "böra"); sambandet är bara inte direkt från fakta till värdeomdöme, utan det går via känslan (och denna känsla görs också följdriktigt till det yttersta värdekriteriet).

Denna uppfattning är felaktig (och om ni känner till objektivismens syn på förhållandet tanke-känsla kan jag ge er i "hemläxa" att själva analysera misstaget); till Humes försvar vill jag ändå säga att hans uppfattning inte har nått till det stadium av ruttenhet som hans sentida uttolkare tillskriver honom.

För det andra: när Hume hävdar att vi alla har denna förmåga att känna gillande/ogillande, så hävdar han faktiskt att denna känsla är ett faktum i verkligheten, ett "vara", någonting som faktiskt finns. (Det är för all del inte ett faktum i yttervärlden, men det är ändå ett faktum om vårt eget medvetande.) M.a.o.: Hume härleder alla värdeomdömen från en specifik typ av fakta, alla "böran" från ett specifikt "vara".

Humes egen analys faller platt till marken, om man accepterar tesen att ett "vara" aldrig kan implicera ett "böra". Att jag känner ett gillande, det må vara aldrig så intensivt, inför en viss handling kan i så fall aldrig betyda att jag också bör utföra den; och det ogillande som jag känner inför tanken att begå ett mord eller ett rån kan heller aldrig tala om för mig att jag inte bör utföra dessa ogärningar (eller ens att de faktiskt är ogärningar).

Påståendet att ett "vara" aldrig kan implicera ett "böra" innebär i själva verket att ordet "böra" är ett tomt ljud utan innebörd; och det är ingen skillnad mellan den värdenihilistiska tesen och påståenden som att ett "vara" aldrig kan implicera ett "snöra" eller ett "glöra" eller ett "abborröra".

Och det verkliga sambandet mellan David Hume och modern värdenihilism ligger inte enbart i hans "emotiva värdeteori" (även om den är felaktig, är den inte totalt nihilistisk) utan mycket mer i hans syn på allmänbegrepp. Humes uppfattning (som han tog över från Berkeley och "vidareutvecklade") var att allmänbegrepp saknar objektiv innebörd och i själva verket representerar "vanemässiga associationer" i vårt medvetande. (Även denna uppfattning grundar sig på begreppsstöld; fundera t.ex. på om begrepp som "vanemässig" eller "association" har någon objektiv grund i verkligheten, eller om dessa begrepp själva blott och bart är resultat av "vanemässiga associationer".)

Berkeleys och Humes uppfattning innebär i slutändan att det inte finns något sådant som begrepp eller abstraktioner; men om det vore sant, skulle det inte heller finnas något sådant som ett mänskligt språk; de ljud vi har för vana att utstöta kan inte skiljas från papegojpladder, och de krumelurer vi har för vana att fästa på papper, eller rista i sten, eller knacka in på disketter, kan inte skiljas från kråkfötter.

Min polemiska poäng här är densamma som den brukar vara: om någon undrar varför objektivismen bemöts med meningslöst pladder, beror det på att våra meningsmotståndare accepterat grundpremisser som gör allt tänkande och resonerande till pladder; att de uppfattar "böra-satser" och värdeomdömen som pladder är strängt taget bara en detalj i det stora hela.


(2)

Hume om induktion

Några gånger gav jag i skriftserien små övningsuppgifter med facit i nästa nummer.

Övningsuppgift: Den som läst och förstått min artikel Rand versus Popper bör inte ha någon svårighet att genomskåda följande citat. (Det är hämtat ur Håkan Holmbergs bok Att läsa Karl Popper, Timbro 1983.)

Den skotske filosofen David Hume visade redan på 1700-talet att induktionen var logiskt ohållbar. Oavsett hur många enskilda observationer av ett visst fenomen vi än gör, så är det ändå bara fråga om enskilda observationer och vi har ingen rätt att dra slutsatsen att också nästa observation skall bli lik de tidigare. Att det regnar i 40 dagar och 40 nätter ger oss ingen logisk rätt att påstå att det också kommer att regna den 41:sta.

Tron på induktionen förutsätter en tro att naturen alltid uppför sig regelbundet, men det är en förutsättning vars giltighet inte logiskt kan fastställas. Man kan inte med hjälp av observationer bevisa att framtiden kommer att vara lik det förflutna, eftersom vi ännu inte vet vilka resultat våra framtida observationer kommer att ge.

(En liten ledtråd bara: vad är det som får oss att tvivla på att det kommer att regna den 41:sta dagen?)

Facit: Det exempel som ges som illustration är detta: "Att det regnar i 40 dagar och 40 nätter ger oss ingen logisk rätt att påstå att det också kommer att regna den 41:sta." Sant; men vad grundar sig då det på? På den upprepade gånger gjorda iakttagelsen att vädret är ombytligt och att varken regn- eller torrperioder varar för evigt. Och vad är detta, om inte en induktiv generalisering från gjorda iakttagelser?

Poängen blir tydligare, om man omformulerar exemplet som följer: "Att alla tidigare regnperioder förr eller senare tagit slut ger oss ingen logisk rätt att påstå att också denna kommer att göra det - den kan lika gärna vara till tidens ände." Ett sådant exempel exemplifierar uppenbarligen ingenting, utom absurditeten i Humes (och hans efterföljares) ståndpunkt.

Det bör noteras att induktion inte bara är en fråga om avsaknad av "falsifierande motexempel", utan också en fråga om integration med resten av vår kunskap. Om en humean på något sätt kunde förmå sig att totalt glömma bort allt han vet om vädrets växlingar och betrakta dessa båda exempel s.a.s. i "splendid isolation", utan någon koppling till någon annan kunskap, då skulle han förvisso sakna all rätt att dra några som helst slutsatser i vare sig ena eller andra riktningen. Men vad visar detta? Att om Hume (och hans efterföljare) vill undvika det "stulna begreppets" (eller den stulna teoribildningens) felslut, så måste han (eller de) i stället begå det "borttappade sammanhangets" felslut.1

Låt oss gå ett steg vidare. Den generella slutsats Hume (eller hans uttolkare) drar är denna: "Tron på induktionen förutsätter en tro att naturen alltid uppför sig regelbundet, men det är en förutsättning vars giltighet inte logiskt kan fastställas." Men vad regnvädersexemplen ovan visar är att naturen inte beter sig absolut regelbundet - ibland regnar det veckor i sträck, ibland dagar, ibland bara korta stunder. Och även om årstiderna följer efter varandra i ständigt samma ordning, finns det otaliga oregelbundenheter inom denna ram: vissa vintrar är stränga, andra milda; vissa somrar erbjuder perfekt semesterväder, andra regnar bort; etc. Det är dessa och otaliga andra exempel som leder oss till slutsatsen att naturen inte är absolut regelbunden (eller att vi ännu inte känner till alla regler den binds av). Och vad är detta, om inte en induktiv generalisering från gjorda iakttagelser?

Det är sant, som Humes uttolkare skriver, att våra observationer aldrig kan bevisa att framtiden kommer att vara lik det förflutna, men skälet till är återigen inte att induktionen skulle vara ogiltig, utan tvärtom att vår tidigare erfarenhet talar om för oss att framtiden i mångt och mycket skiljer sig från det förflutna (och alltid har gjort det). Och vad är då detta? Rätt gissat: en induktiv generalisering från gjorda iakttagelser! (Och om detta induktionsslut vore ogiltigt, skulle det innebära att vi borde bereda oss på möjligheten att tiden en vacker dag stannar och all förändring upphör.)

Hur man än vrider och vänder på Humes "argument" mot induktionen, faller de alla tillbaka på resonemang som själva är induktiva, och med Humes "slutsats" måste också alla hans "argument" för den falla. Det enda som ytterst blir kvar är det nakna förnekandet av kausalitet och identitet, m.a.o. det nakna förnekandet av att vi lever i ett begripligt universum.


Litet stickspår

Det följande har förstås inte direkt med David Hume att göra, men Karl Popper (och, tyvärr, majoriteten av filosofiprofessorer) är ju "samma andas barn".

Övningsuppgift: Att den "antifilosofiska vetenskapsteorin" [titeln på en uppsats av James G. Lennox som jag hade publicerat i svensk översättning] sprider sig sig in i vetenskapsmännens egna led har ett par gånger vältaligt illustrerats i höstens [1989] omgång av TV-programmet "Fråga Lund". Ett exempel: efter det att panelens filosof lagt ut den popperska texten (att teorier aldrig kan verifieras, bara undgå att falsifieras), hakar dess biolog på och förklarar att detta har en synnerligen viktig konsekvens för alla vetenskapliga teorier: att all vår kunskap är provisorisk, att alla forskningsresultat kan kullkastas av nya upptäckter i morgon, och att den "definitiva sanningen" därför aldrig står att uppnå.

"All vår kunskap är provisorisk" är förstås bara en variant av ett av de slagord Ayn Rand analyserar i "Filosofiskt detektivarbete" [på svenska i OS11], men kan gott fungera som ytterligare ett övningsexempel att testa de filosofiska detektivtalangerna på.

Facit: "All vår kunskap är provisorisk" är uppenbarligen en variant av slagordet "Ingen kan vara säker på någonting" och kan analyseras på samma sätt. Slagordet är självinkluderande och därmed självvederläggande - om det är sant, så är det självt lika provisoriskt som all annan kunskap.

Begreppet "provisorisk" har ingen innebörd, annat än som kontrast till begreppet "permanent". (Om vi t.ex. inte visste vad en "permanent bostad" är, skulle vi aldrig begripa vad som menas med en "provisorisk bostad".) Att säga att en viss, specifik teori är "provisorisk" innebär bara att den behöver vidareutvecklas, att den i själva verket bara är en arbetshypotes snarare än en fullständig, bekräftad teori. Men att säga att all kunskap är provisorisk innebär att vi inte vet någonting alls (och därför kan tro vad som helst).

Som jag påpekat i annat sammanhang är denna analys tillämplig också på Karl Poppers "falsifikationsteori". Poppers egen teori är sann, om och endast om den kan bevisas vara falsk. Den är också tillämplig på Gödels berömda s.k. "ofullständighetsteorem". Detta teorem påstår att ett logiskt system antingen innehåller motsägelser eller också är ofullständigt (det finns sanna påståenden som inte ryms i systemet). Om Gödels eget teorem innehåller motsägelser, är teoremet uppenbart falskt; om det i stället är ofullständigt, då finns det lika uppenbart logiskt sammanhängande, motsägelsefria system (som t.ex. objektivismen) som inte berörs av av Gödels teorem.

(Anm.: Vilken idiot som helst - t.o.m. en anhängare av David Hume och/eller Karl Popper - kan ju beslå mig med en form av "question-begging" här, eftersom jag bara påstår, rätt ut i luften, att objektivismen är ett logiskt sammanhängande, motsägelsefritt system. Men - vid Aristoteles skägg och Thomas av Aquinos tonsur - det hindrar ju inte någon från att själv ta reda på om det förhåller sig så, eller om det också är en tocken där "provisorisk sanning".)

Vad jag i mina ljusa stunder finner komiskt och i mina mörka tragiskt är att sådana insikter endast lärs ut vid ett litet privatuniversitet i Strängnäs och aldrig når fram till det stora, offentliga i Lund.


(3)

Humes förnimmelseknippe

(Ur en OS-bilaga från 1992.)

Några OS-prenumeranter läser filosofi, och en av dem tillfrågade mig nyligen om David Humes idé att det inte finns något bestående "jag". Eftersom alla som studerar filosofi förr eller senare stöter på hans argument, vill jag gärna kort ta upp och bemöta det.

Humes argument är naturligtvis inget annat än en gigantisk begreppsstöld. Så här framställer han själv argumentet (i Om det mänskliga förståndet, s. 298 i den svenska översättningen):

För min del råkar jag alltid, då jag söker komma i omedelbar kontakt med vad jag kallar mig själv, på en eller annan enstaka förnimmelse, såsom av värme eller köld, ljus eller mörker, kärlek eller hat, lust eller olust. Jag kan aldrig få tag i mig själv vid något tillfälle utan en förnimmelse och kan aldrig iaktta något annat än förnimmelsen... Jag [är ingenting annat än] ett knippe eller en samling av olika förnimmelser som följa efter varandra med en obegriplig hastighet och befinna sig i en ständig ström och rörelse." ("Mig själv" kursiverat av Hume själv; övriga kursiveringar mina.)

M.a.o.: Hume använder sig hela tiden av just det begrepp han vill förneka och förinta, och kan inte gärna göra annat.

Man skulle möjligen kunna invända att Hume bara gör en eftergift åt det "gängse språkbruket", när han använder ordet "jag". För all del, låt oss ersätta ordet "jag" med "förnimmelseknippe" i citatet ovan och se hur mycket klarare det blir:

För förnimmelseknippets del råkar det alltid, när det söker komma i kontakt med vad det kallar sig självt, på en eller annan enstaka förnimmelse... Förnimmelseknippet kan aldrig få tag i sig självt vid något tillfälle och kan aldrig iaktta något annat än förnimmelsen." (Eller menar Hume att förnimmelseknippet kan få tag i sig självt, så snart det identifierat sig som ett förnimmelseknippe snarare än som ett jag? Er gissning är så god som min.)

Man kan gott roa sig med att tillämpa Humes egen filosofiska metod på hans egen slutsats. Humes metod (som han använder på begrepp som "orsak", "nödvändighet", "jag" eller "själv") består i att "titta och titta, men ingenting hitta". För all del, tillämpa den metoden på begreppet "knippe av förnimmelser". Att de utgör ett "knippe" innebär att någonting håller dem samman (t.ex. ett band eller ett snöre eller någon metaforisk motsvarighet). Kan Hume hitta något som håller samman hans olika förnimmelser till ett knippe? Inte om han tillämpar sin egen metod. När knippet försöker titta på sig självt, hittar det inget knippe, bara enstaka förnimmelser; det ser inte "snöret" eller "bandet" eller "limmet" som ska hålla ihop förnimmelserna. Det enda som finns kvar är "förnimmelser som följa efter varandra med en obegriplig hastighet och befinna sig i en ständig ström eller rörelse". Vilken av dessa skiftande förnimmelser är det i så fall som plitar ihop Om det mänskliga förståndet och skickar iväg manuskriptet (förlåt, lösbladsknippet) till förläggaren? Om vilken enstaka förnimmelse är det som våra universitet lär ut 5-poängskurser? Etcetera, etcetera.

Den objektivistiska synen är förstås att "jag" eller "själv" är ett axiomatiskt begrepp; det är implicit i begreppet "medvetande". (Se Introduction to Objectivist Epistemology, 2. ed., s. 251ff.)

En annan sak som Hume och hans moderna efterföljare har problem med (eller ger sig ut för att ha problem med) är "jagets kontinuitet". Hume själv säger (på anfört ställe): "Om något intryck ger upphov till föreställningen om jaget, så måste detta intryck förbliva oföränderligt, enär jaget antages existera på det sättet." (Min kursivering.) Och det är klart att om man antar något sådant, hittar man heller inget "jag". Men själva antagandet är fullständigt grundlöst och godtyckligt; varför skulle jaget vara oföränderligt?

Tänk efter: du har otvivelaktigt förändrats en hel del sedan du föddes: du är mycket större nu, du har fått och fällt dina mjölktänder, o.s.v., o.s.v.; de minnen och erfarenheter, tankar och känslor du idag hyser är inte alls desamma som du hyste som nyfödd, eller som pokjspoling/flicksnärta. Betyder detta att du är en helt annan person nu än då, och att du ljuger (eller "talar ofilosofiskt") varje gång du använder ordet "jag" i förfluten tid? Ljuger jag när jag säger "Jag tog studenten 1962", bara för att den person som tog studenten 1962 inte var objektivist, medan jag idag otvivelaktigt är det? Visst inte: det är bara för Herakleitos och Hume och moderna filosofilärare som detta utgör ett filosofiskt "problem".

Det axiomatiska begreppet här är "entitet", och svaret på Humes idé gavs av Aristoteles (alldeles i början av Kategorierna). Rörelse eller förändring förutsätter entiteter (ting) som rör sig eller förändras. Om det som förändrades inte fanns, skulle det inte heller kunna förändras! (Så bekymra dig inte alltför mycket över frågan om du är densamme idag som igår, eller om dina minnen verkligen är dina, och inte någon annans. I den bemärkelse som är filosofiskt relevant är du densamme - sedan kan du alltid leka med orden och säga att du blivit en "ny människa" efter nyår, eller efter det att du läst Atlas.)

Därmed nog för dagen om förnimmelseknippet D. Hume och hans förvillelseknippe till filosofi.


1) Jag förutsätter att läsaren känner till uttrycken "stulet begrepp" och "borttappat sammanhang". I det här fallet stjäl Hume och hans anhängare begreppet "induktion" genom att faktiskt använda induktion för att försöka förneka begreppets giltighet. Uttrycket "borttappat sammanhang" är förhoppningsvis självförklarande.

Copyright © 1989, 1991, 1992, 2009 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa


Tillbaka till startsidan Fler OS-bilagor

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.